Some kind of disclaimer: Karaktärerns är faktiskt inte RenPics, utan mina. Det här är en mycket kort uber, under medeltida förhållanden.
Subtext: Ja. Det handlar om kärlek. Mellan människor. Jag kan dock aldrig låta bli att slänga in lite lesbisk kärlek i mixen.
Ångest: Det är inte lätt att leva. Ibland får man som människa fatta beslut som förnekar en själv.
Konsumerat: En Ibuprofen, tillsammans med ett glas vatten och en liten limpmacka.
Varats olidlighet
av Johanna Hedberg
"Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå."
-Gustaf Fröding, En kärleksvisa
Det var kyligt ute och kniven barden satt och vässade med brynen var glansig av små fuktdroppar. Hon kunde spegla sig i dem. Mångfalt och hundrafalt, men var det hon såg angenämt? Hon såg en kvinna som inte kände sig själv, en som bara för en stund sedan hade fått livet tillbaka. Och det med en visshet som gjorde ont ända in i själen, tyngde ner axlarna till fotknölarna och omstörtade själva hennes existens. Hon hade blivit slagen om och om igen. Män i blå tabarder och mörka vapenrockar hade uppenbarat sig från ingenstans mitt på vägen när hon var på väg hem till huset. Hon mindes den natten, äntligen mindes hon den...
Slag på slag hade fallit, regnat mot hennes oskyddade rygg, lemmar och huvud. Hon hade blödande, med igensvullnande ögon och sprucken läpp sökt få dem att sluta. Men de hade fortsatt utan nåd, tills dess hon låg med kroppen och sinnet avdomnande, med blicken svartnad och med ingenting annat med en tanke på att livet nu var över. Hon skulle aldrig få känna vinden i håret mer, få känna vägdammet som rördes upp och fann sin väg till hennes näsborrar. Någonsin igen. Uppvaknandet hade varit smärtsamt, som ett molande knivhugg, kringvridandes i magen och illamåendet. Det väldiga, som fick halsen att vrängas ut och in, gallan att söka sig upp mot strupen och yrseln när hon rest sig upp...herre, illamåendet... Barden hade vaknat under en gran och känt regnet droppa kallt mot huden. Kölden hade varit henne övermäktig. Hon visste inte hur hon hade hittat vägen tillbaka, men hon hade följt den tills den slutade i en by. Och hon hade med värkande fötter hade stapplat in på värdshuset som påmint henne vagt om så mycket. Där hennes liv funnits. Och hon hade inte ens vetat om det...
Hon slog snabbt bort tanken, medan kniven stacks i bältet och ansiktet begrovs i händerna. Herre... Det hade hänt så fruktansvärt mycket under de senaste dagarna att tankarna oroligt dansade om varandra i hennes huvud. Och ingen av dem ville framstå klarare eller redigare än någon annan. Det framlockade minnet hade kommit tillbaka i en blixtljung, med samma korta intensitets visshet som en piskas hårda, skoningslösa snärt. I ett slag hade allt fallit ner på barden och nästan fått henne att domna under händelser, människor och känslor. Det rev i hjärtat av en uppslitande dragkamp mellan kärlekar. Och ingen av dessa tu hade det allra minsta med hennes make att göra. Denne hade fått se henne i förtroligt samspråk med hennes bästa väns syster, kvinnan som fick tankarna att hopa sig så. De gyttrade sig mullrandes och fick henne att börja överväga, omvärdera själva alltet. Nu levde hon och maken skiljda åt, men hon skulle komma tillbaka för att hämta deras nyfödda dotter.
Flickebarnet hade lindat hennes hjärta kring sina små fingrar i samma stund hon tagit henne i sina armar och mött den dåsiga lilla blicken. Den ingav ett sådant blint förtroende, en självklarhet att kärleken hon bar på skulle bära henne till himmelen utan att någonsin få henne att falla. Att svika dottern visste hon att hon aldrig skulle kunna sedan den gången. Men nu var det en gång för alla för sent. Hon hade varit ovarsam och förvirrad. Då liksom nu. Det blev alltid så, att i sluttampen fick hon alltid begrunda sina handlingar, då hjärtat inte förmådde henne att såra en annan levande varelse. Men hon gjorde det ändå, oavsiktligt. Återigen befann hon sig i en situation som skulle komma att såra någon, hur det än slutade. Frågan var bara vem det skulle såra mest.
Hon gned sig i ögonen, kände hur det hettade i huden av den omilda behandlingen. Herre... -vad skulle hon göra? Och hur? För vad hon än gjorde, skulle det bli obehagligt. Hon ville varken såra kvinnan eller mannen som var far till hennes dotter. Hon hade lovat den senare ett liv i trygghet och kärlek, med en riktig familj, trots det arrangerade äktenskapet. Hon, han och barnet. De skulle få vara tillsammans, fria att älska. Fria att låta livet börja. Men smolk hade lagts i bägaren... och vilket smolk det var sedan! Herre och gudar! Ljuvt otvunget som hon visste inte vad. Det hade smugit sig på, gnagt och jäst länge. Hon hade inte sett det komma. Det hade aldrig ens runnit upp i hennes tankar förrän hon på en ingivelse hade lutat sig fram och ömt tryckt en lätt kyss på kvinnans läppar. Det var så annorlunda. Hon hade inte varit med om någonting liknande. Aldrig ens under alla sina år kringkuskandes på vägarna i gudsförgätna teatersällskaps generösa armar, eller vilandes i en utsjasad famn efter en vild, mycket senliden natt.
Tolv år. Hon och kvinnan hade sökt och älskat varandra i tolv år. Allsköns kval och fasor hade de genomlidit tillsammans eller på var sitt håll, alltid med den andre i bakhuvudet. Hundratals misstag hade skiljt dem åt med vetskapen om att ingendera någonsin skulle lyckas glömma. Hon ägde fortfarande en huvudduk hon hade stulit från sin kära. Lukten av den hade varit densamma som kvinnans, den hade tröstat henne i stunder av förtvivlan, då känslan ansatte henne som allra ihärdigast. Många gånger hade hon med händer darrande av vrede försökt göra sig av med duken. Ett par gånger hade hon varit nära att slänga det förhatliga klädstycket i elden och se tyget svartna, söndras och multna, bort, bort. Långt bort. Så pass att hon skulle komma att glömma henne. Glömma den tillvaro som nästan hade varit hennes för ett ögonblick. Innan verkligheten kommit tillbaka.
Ja, de hade i sanning genomlevt allt och kunde lika gärna nu utmana dödens portar om de ville. De skulle överleva det. Kärleken hade varit omöjlig att betvinga, dess låga fåfäng att söka släcka. Den hade brunnit med sådan flammande vilja att hon gått till kvinnan under den äkta bäddens varande. Men hon hade blivit havande, hon bar makenens barn under sitt hjärta. Deras barn... det framstod som en dröm. En yr, yster feberdröm. Overklig. Men sann.
Han hade viskande bett henne att bli hans hustru, även om hon inte mindes det ens kvällen innan denna. Men nu...som hon mindes! Det tärde. Hon visste vad hon måste göra, hon kunde inte såra honom. Inte ännu en gång, inte nu när deras barn skulle komma till denna världen. Dottern skulle inte behöva stå utan en familj.
Händerna letade sig vidare långsamt genom det evigt så rufsiga håret, för att sedan stanna i nacken. Armbågarna var stödda mot bordet och blicken låg riktad rakt framför henne. Den såg ingenting ansenligt, annat än ett par bord och stolar, en långbänk som sträckte sig längs ena väggen och eldstadens flackande ljus som smekte alla dess konturer, ramade in dem. Hennes fingrar genom håret. Hon kunde känna dem, försynt och försiktigt, utan något som helst anspråk tvinnandes de tunna slingorna. Det värmde sinnligt underliggande. Barden log av tankarna som kröp sig närmre, de hon inte kunde sätta fingret på om hon inte hade henne framför sig. De var djupa, mycket djupare än hon skulle vilja erkänna, men nu tvang sig göra, för att kunna se. Kunde hon göra sig själv rättvisa genom att avfärda det, att inte utforska den på nytt funna känslan hon hade som hon inte visste fanns? Det var så annorlunda! Där hade hon ordet igen, annorlunda. Det fanns ingen skygghet eller slapphet i känslan, den var mer framstormande och hon hade en vag aning om den. De hade bara snuddat vid den med läpparna mot varandras den där natten i skänkrummet, den som fick tankarna att samla sig kring henne.
Herre!... Förbannelsen över att släppa det, någonting som hon visste, anade, kunde bli någonting utöver allt hon tidigare erfarit... den fick henne att stöna av missräkning. Hon ville så. Men kunde inte. Det måste bli som det nu skulle bli. Hon skulle vara tvungen att lämna vägen outforskad, orörd utan en endaste liten vandring i ett försök att se var den slutade, vilket ljuvt mål resan ledde till. Händerna föll mot bordet och hon skakade på huvudet med ett frustrerat skratt. Kvinnan hade sagt att hon hade ett för stort hjärta! Om det nu bara inte alltid såg till att leda henne in i alla bekymmer, skulle hon vara nöjd. Om det i sin omedvetenhet aldrig sårade en levande själ. Men det var för sent. Någon skulle bli sårad. Och hon visste att det skulle bli han.
De uppslitande grälen med den sedan länge döda brodern hade lärt henne att hon aldrig kunde låta saker bero, hur mycket det än lockade i sin enkelhet. Herre, herre... Hon ville inte såra någon! Det var vad hon allra minst i sitt liv någonsin velat göra, men ändå hade gjort. Upprepade gånger. Det blev bara så fel. Ty ingen kunde göra någonting allena, så inte ens hon. Aldrig. Hon älskade och hon älskade tvenne människor. Återigen, men denna gång med än mer smärtande visshet. Det gjorde in i själen ont att ens överväga att uttala ett endaste ord till någon av dem, men makenen var den som levde i ovisshet med vad hon tänkt sedan ett par dagar tillbaka. Vad hon känt. Och vad hon gjort. Hon levde för deras lilla dotter och han levde för den dag de som barndomskamrater blev mer för andra. Och hon kunde inte säga att hon inte älskade honom. För det gjorde hon, med sådan innerlig lojalitet att det fick knäna att ge vika under henne vid vissa ögonblick. Men kvinnan hade rört henne på ett annat sätt än någon gjort med henne tidigare. Där en hand över hand lämnade kyla med maken, ljöt där eld genom kroppen vid kvinnans beröring.
För första gången i sitt liv hade känslan som rusat fram inte varit blind, utan den hade uppenbarats som den var. Vild, enkel, ren och sann. Hon kunde inte heller förneka att hon älskade kvinnan. På ett så mycket mer annorlunda sätt än maken, men minst lika innerligt. Som vän, intalade hon sig. Bara som en vän. Hon upprepade det mumlandes medan händerna som sjunkit till bordet och osökt hade börjat följa dess träskivas plana yta. Bara en vän. Hon visste att hon skulle komma att tänka tillbaka. Det hon nu lämnade bakom sig skulle alltid finnas där som en outtalad tanke, en ej fullvandrad väg, med sina krökar och outforskade stigar. Hon skulle bli lycklig, men minnas. Men åter...vara tom. Maken gav henne allt och hon skulle ge honom så mycket hon kunde i gengäld, själva sitt liv för deras dotter om hon fick ett ord med i laget. Men alltid med en slumrande baktanke i huvudet. Hur hade det blivit om hon hade valt den andra vägen att vandra? Det fanns inga svar, bara frågor. Och de plågade så mycket mer. Hon ville inte veta svaren. För vem visste? De hade kanske hindrat hennes beslut.
Barden reste sig långsamt upp från den skrangliga stolen där hon hållit sin nattliga insiktsvaka. Kniven var vässad och tankarna var inte heller de lika avtrubbade som innan. Hon hade fattat ett beslut. Men ack, var det inte så litet tungt att bära? Hon suckade, slängde ränseln över axeln och styrde stegen mot dörren. De sorgsna blå ögonen blickade ut över det mörka landskapet. Denna natt väntade vägarna. De som fick tankarna på flykten, skingrade dem och gav tröst. Månen som var ett med kropp och sinne, vinden som smälte samman med livet och färden. Och vägen, där stegen sökte sin mening.