Disclaimer: Det här är en sci-fiuber.
Övrigt: Skrev den här ficen på fastande mage när sömnen inte ville komma...
Väntan
av Johanna
Det är mörkt. Minutrarna segar sig långsamt fram, varje sekund är en evighet mellan skeppets metallväggar. Reservagregatets ström har tagit slut och nu finns bara tystnad. Sladdar hänger nerslitna från taket och kontrollpaneler ligger krossade på det jättelika skeppets golv. Mitt på golvet sitter en hopkrupen gestalt och väntar.
Det blonda håret är smutsigt och det går långa revor i den svarta uniformen. I vissa av dem kan levrat blod skönjas. Ett bevis på överlevnad, efter timmar av kamp. Även uniformen är smutsig. Den stilla gestaltens linjer säger att det är en kvinna. Som vakar. Som stirrar, med blicken framåt. De gröna ögonen är beslutsamma, så trötta och döda. Själlöst stumma inför de kroppar i tjugotal, trettiotal, sjuttiotal, som ligger omkring henne. De är strödda över golvet i olika ställningar. Då och då hörs ett gutturalt knak när en panel smäller och skeppet kränger till. Kropparna glider mot varandra och skrapar. Livlösa, så stilla och tomma.
Så tomma och skrämmande tysta som kvinnans blick. Hon är liten, men obeveklig, där hon stirrar rakt framför sig ut i en kall, mörk galax fylld av hundratusentals miljoner stjärnor. De brukade betyda någonting, men gör det inte längre. Overklighetskänslan bekymrar henne inte längre. Den har kommit för nära för att kallas främmande. Livet hon har bakom sig är höljt i dimmor. Dolda för henne. Hon minns ingenting av det förflutna och bär inget slumrande hopp om framtiden. Hon existerar ensam. Här och nu.
Krafterna sviker henne, det ömmar och tär på kroppen, som är trött och vill sova. Eller äta, hon vet inte längre någon skillnad. De förvridna ansiktsuttrycken av dödsångest omkring påverkar inte det så lugna ansiktet. Hennes högra hand kramar en plasmarevolver. De vaga, knappa ljud som uppstår när huden glider mot den kalla metallen försvinner i den ekande tystnaden. Kommandobryggan förefaller ödslig genom mörkret och förödelsen. De stora dubbelgjutna fönstren mot oändligheten är finputsade. Inte en fläck vanhedrar glasets yta, trots att blodet rinner över det raspade stålgolvet.
Ett mötande skepp skulle enbart se ett skepp på sin egen färdkurs, ingenting annat. Kvinnan är medveten om detta, att räddningen aldrig kommer. Hon vill inte att den ska förunnas henne.
Hon väntar tålmodigt i timmar, i dagar. När det hasande ljudet av rörelse når hennes öron är det väntat. Det entoniga sökpipet får bryggans rum att eka. Besättningens blod stinker järn och förruttnelse. Stöveltramp stegar taktfast beslutsamt över golvet. Ben knäcks och lemmar vanställs när de hänsynslösa stegen mekaniskt banar sin väg.
En lång skugga faller över golvet och kommer närmre. Den stannar framför den väntande gestalten, som ser upp från sin döda drömvärld. Ett svagt leende rör vid de blodlösa, torra läpparna men når aldrig ögonen.
Ögonen som med avsaknad på känslor möter ljusklara blå, förr så igenkännande och kärleksfulla. Någonting djupt inne i henne skälver till men dör i sin linda. Hågkomsten vinner över det falnande hoppet. Tyst fortsätter de se på varandra.
Gestalten framför den väntande bär inga drag av mänsklighet annat än sin kropp. Själen lyser inte från ögonen och strålar inte av liv. Det svarta håret svallar ner över axlarna, lika vilt som förr. Den svarta uniformen är sliten och inga andetag får bröstkorgen att höjas eller sänkas. Kvinnans ansikte är en uttryckslös mask. Anletsdragen förråder inga känslor. De kalla blå ögonen ser svaga, vacklande gröna fuktas.
Långa fingrar förs till den väntandes ansikte, drar med fingertopparna över mjuk hud de en gång kände men inte längre minns. Någonstans vilar förundran, en glömd känsla, djupt begraven. Minnet söker igenom impulser och agerandemönster, men utan resultat. Handen sänks från darrande läppar som vill be om svar, men som ingenting säger.
Den väntande ber i sitt inre om döden framför väntan. De spöklika timmar i mörker som vandrat fram har inte talat om hur mötet skulle bli. Inför den känslolösa gestalten framför sig tvekar hon, sliten mellan naiva minnen för länge sedan och vetskapen om en förlorad mänsklighet. Genom de blå ögonen drar ingen gnista av glädje vid återseendet eller ömhet. Även de tycks vänta.
Hon lyfter försiktigt handen, som trött av chock och utmattning skälver. Handflatan läggs försiktigt mot kinden. Den längre kvinnan ser fortfarande på henne, med oförändrat ansiktsuttryck. Den kalla kinden borde vara varm, den kväljande blodlukten borde inte slita henne tillbaka till verkligheten från det förflutna. Hon är ensam. Så ensam.
Tårarna glänser som en hinna över ögonen och grumlar synen.
Är du där inne? Vet du vem jag är?
Fingrarna stryker långsamt längsmed ansiktet på den kalla. Utforskar stilla, förtvivlat, en död yta.
Den längre kvinnan ser allvarligt in i de glittrande djupen, som ekar hopplöshet och talar om en innerligt stark längtan. Minnet gäckar, men hon känner blicken väl och har sett den förr.
Den yngre kvinnans högra hand faller från knäet där den vilat de senaste dygnen och revolvern faller till golvet med ett ekande hårt skrammel. Med en hackande snyftning faller hon i den mörkhårigas famn.
Den äldre kvinnan stelnar, oförberedd på ett sådant utfall. Ögonen stirrar rakt fram över den gråtande kvinnans axel och någonting trycker mot minnet än en gång. Ett andra skrammel hörs när hennes vapen faller till golvet och de långa armarna tafatt på ren instinkt omsluter den skakande, desperata kroppen. Hon sänker blicken, sluter ögonen, andas djupt in varm, mjuk hud. Starka händer stryker ömt det blonda håret, som så många gånger förr. Döden äger skeppet, blodslukten är outhärdlig. Förödelsen ligger tung över dess inre och farkosten är på väg ut i det okända, förlorad för mänskligheten. Men ingenting spelar någon roll.
In i hopplösheten gråter den yngre kvinnan tills magen svider och tårarna tar slut.
Tryggt i armarna på en själsfrände som inte känner igen henne längre.
