Disclaimer: Xena och Gabrielle tillhör gamla Renpics. Så var det med det.
Tystnaden
av Johanna Hedberg
Jag tror inte att hon kan förstå. Hon sitter där inlindad i sina fällar och ler drömskt med strålande ögon. Vem vet vilka äventyr hon har målat upp för sig? Hur många faror hon förväntar sig hon kommer möta och undgå med bara förskräckelsen? Hon är så ung, så naiv. Hur skulle hon någonsin kunna förstå?Jag har gjort fruktansvärt hemska saker i mitt liv, det är så mycket jag ångrar och grubblar över. Saker inga ögon borde få se, lukter som skulle ge en människa bittra kväljningar… så mycket mörker, så mycket blod. Hur ofta jag än försöker att ursäkta det, ge mina misstag en rättfärdens skrud, kan jag inte. Det är lönlöst, för det finns inga ursäkter. Många gånger har jag kunnat vända om men istället manade jag på slakten, red först i täten och vrålade ut min blodtörst, min starka flammande vrede. Jag skulle både erövra världen och straffa den, straffa varenda liten tum och sluta näven i stryptag om männens halsar och njuta när nackarna knakade. Tillfredsställelsen i hämnden som en dag skulle vara min, vara min stads. Anfallet på min hemstad var en billig ursäkt jag använde under alla dessa år, för säkerligen har femdubbelt och hundra gånger mer blod flutit under mitt krigståg mot allt och alla. Min vrede förvreds till storhetsvansinne och obehärskat rasade de inom mig.
Men jag var alltid ansvarig för mina egna handlingar. Det kan jag aldrig svära mig fri från och det är förbannelsen jag får bära. Aldrig kan det sonas, vare sig i handlingar eller ord. Hur många familjer har jag inte gjort faderlösa, broderlösa? Hur många byar har jag inte bränt och plundrat? Hur många av mina mannar har inte skändat kvinnor i de byar och städer armén dragit igenom? Jag skulle kunna neka till det, neka de gråthesa anklagelserna från barn och unga som fått sin far mördad och sin mor förnedrad. Där i vissa fall även modern dött för sin egen hand av skam och vanära, av förtvivlan inför den hopplösa situationen. Jag skulle kunna vifta bort det för mig själv och säga att jag inte är ansvarig för vad mina mannar gör, för vad de gjorde när jag inte såg, när de ignorerat mina order. Men det skulle vara en lögn. Jag bär ansvaret och hela ansvaret. På mina axlar vilar deras olycka. Utan mitt vansinne skulle armén aldrig passerat förbi. Då hade byborna kunnat leva resten av sina liv i fred, brukandes jorden och njutandes fruktträdens skörd… träd som stacks i brand, fält som revs upp av armén. Förödelse. För vad? För att hålla min armé nöjd och mätt så att jag skulle kunna kontrollera dem.
Skriken kommer jag aldrig att glömma, de kommer följa mig i sömnen till den dag jag dör. När jag sluter ögonen gråter jag inombords alla de tårar av vredgad förtvivlan som jag aldrig skulle kunna annars, tårar över de där skriken… obeskrivbara i skräck och karvad dödsångest. Många av dem utslungade mot den svarta himmel jag hängt över deras huvuden. Efter att eldarna slocknat och natten kommit brinner där inga ljus längre. Ingen värme lyser upp deras värld, där finns bara tystnad och mörker och dessa skrik. Jag kunde höra dem när vi red bort. Krampaktiga skrik av oåterkallelig förlust och hopplöshet.
Gråt, slitna snyftningar. Om och om igen hör jag dem i sömnen, liksom jag känner de fräna lukterna av bränt kött och dött blod som ligger, rinner i pölar och floder över marken och stillastående sedan börjar stinka. Nu förstår jag den hopplöshet jag ålagt dem, ty jag känner den väl. Kämpade inte jag förgäves för min stads överlevnad? Grät inte jag över min yngsta bror? Såg inte jag min mors vrede och bitterhet? Jag minns och slås gång på gång av insikten, den förfärliga, likbleka väldigheten i vad jag har gjort. Rymden omkring mig denna natt är blåsvart och stilla med skimrande stjärnor på himlavalvet, men trots dess enkla skönhet finns bara illasmakande självförakt. Mina handlingar äter upp mig inifrån.
Jag är inte värd att leva så varför trampar mina fötter denna jord? Varför tillåts jag vakna varje dag och andas in den friska, svala morgonluften? Varför slår jag upp ögonen och inte någon av de hundratals, tusentals människor vars död jag bär ansvaret för? Gudarna är i sanning inte nådiga. Lät de så många människor dö för att kunna plåga mig med vetskapen? Eller låter de mig inte dö för sitt eget höga nöjes skull? Förbanne dem, jag hatar dem! Hades hade kunnat hämta mig direkt, låtit mig dö istället för min bror och undvikit de år av onödig blodspillan som jag åsamkat mitt land och andras. Varför fick jag leva och inte Lyceus? Han var en bättre människa än jag.
Hon sitter där och ler. Sömnig nu, men envist håller hon sig vaken som om hon inte riktigt kan tro att hon är på väg ut i äventyret. På väg bort från sitt förutsedda, utstakade och lugna liv i hembyn. Vem vet vad hon drömmer om? Jag kan inte förstå henne. Kan inte förstå varför hon väljer att följa mig och riskera sitt väl för mig och äventyret. Hon steg i vägen för min by som ville stena mig, någonting jag trots Dracos anfall mot byn hemligt hoppades de skulle göra. Jag förtjänade det och vilka hade bättre kunnat utdela straffet för den vanära och sorg som mina förehavanden gjort dem? Men hon klev emellan alla höjda händer och hatfyllda blickar och stoppade dem. Jag kände att jag var skyldig henne att rädda min stad, var skyldig henne och min mor… var skyldig Lyceus för hans tappra offer. Och jag gjorde det. Draco drevs ut och min mor förlät mig. Inga ord finns att beskriva den svallvåg av lättnad och glädje som rann genom kroppen. Det finns inga ord.
Men under vår försoning ligger sorgen; det intensiva hat, som jag såg i blicken för tio år sedan och alldeles nyss, är förbytt till en djupare sorg i hennes ögon. Jag orsakade den. Tusen och åter tusen människors liv har jag berört med svart hand, familjer har jag slitit isär genom döden och byar har jag ödelagt i förtärande eldslågor. Men det är först när jag möter min mors blick och ser in i hennes ögon som vidden av mina handlingar får form, får en betydelse jag kan relatera till. Med ens framgår tydligare det som jag har gjort. Inte bara insikten drabbar mig, utan även förståelsen. Och jag hatar mig själv, önskar att jag kunde be om ursäkt, få en klapp på huvudet och springa iväg och leka med mina bröder. Men det ligger långt borta nu, i en annan tid som vi aldrig helt kommer minnas.
Ingenting är som förr och kommer aldrig kunna bli det igen. Därför betraktar jag henne när hon gäspar, den lilla bondflickan, och lägger sig ner för att sova. Det dröjer inte länge, bara en kort stund, tills andhämtningen är lugn och stadig. Flickan sover djupt, lyckligt ovetandes om att personen som sitter bara en armslängd ifrån henne har mördat folk i sömnen förut. Hon tycks vara så starkt förvissad om att ingenting kommer att hända, att hon är trygg. Hon ser någonting i mig som jag inte kan förstå. Vet hon vad hon ger sig in i? Jag tror inte det. Hon skulle må bättre av att leva resten av sitt liv i byn hon lämnade bakom sig, då skulle hon åtminstone vara alldeles trygg. För med mig är hon det inte. Ännu en gång är det mitt ansvar. Ett äventyr eller två, sedan kommer hon längta hem och jag kommer föra henne tillbaka dit. Hon verkar vara en människa som tror alla andra om gott, som ser det bästa i dem. Hennes naiva syn på världen är för dyrbar för att solkas ner av den och jag vill så starkt beskydda henne från att få det oskyldiga ansiktet märkt av sorgskuggor och bitterhet, för jag vet vad de kan leda till. Jag hoppas att hon aldrig får uppleva svårigheter, jag önskar henne av hela mitt hjärta ett liv fullt av solsken. För hon är en bättre människa än jag.
Eldens glöd börjar falna och natten är oändligt tyst. Fällarna är varmare än jag trodde. Mot min vilja tynger ögonlocken och det svider av ansträngning att hålla dem öppna. Jag är i ett fladdrande ögonblick ängslig och tvivlande, men tvingar tillbaka känslan in i magen där den ska stanna och gro till en annan gång. För imorgon är imorgon.
Jag kan inte hålla emot längre, Morfeus är mig övermäktig.
Ögonlocken stängs.
Och så börjar skriken.