Disclaimer: Jag har hittat på karaktärerna själv, de är bara mina!!! Okej, nästan i alla fall. Jag lånade utseendet från… ja ni vet… de där… eh…*viskar* Xena och Gabrielle. Men säg inget till Xena för då blir hon asförbannad på mig. *ler* Jag vet att detta är en väldigt fjölig berättelse, sånt där kärleksdravel du vet. Men såna ska väl också få finnas, tycker du inte det? Det är ju egentligen det vi alla innerst inne hoppas på att känna någon gång, eller hur? Eller det kanske bara är jag? *ler*

Subtext: Näpp, jag skulle nog vilja säga att det är maintext. Men om kärlek mellan två vuxna, ansvarstagande, underbara kvinnor äcklar dig så föreslår jag dig att sluta läsa den här nu och istället sätta dig med en annan bok eller novell. Fast det vore ju väldigt bra för dig att läsa den här ändå, kanske som lite terapi eller något. Ja ja, kärlek mellan personer av samma kön kommer alltid att finnas vare sig jag skriver den här eller inte och vare sig du läser den eller inte. *ler*

Eventuell kritik, frågor och kommentarer kan skickas till xena_subtexter@hotmail.com Jag är ytterst tacksam för feedback.

Två själars blod
av Linda Bengtsson

---

När tårarna rinner ner för ens kinder är det själen som blöder
Det är då ens eget hjärta en alldeles ny tanke föder
Tänk om jag skulle avsluta allt här, bara få ett slut
Bara låta kroppen dö så att själen kan få slippa ut
Slipper att sitta instängd i min plågade och sargade kropp
Kroppen, hjärtat och själen har inte längre något hopp
Kanske blir jag då äntligen och för en gångs skull hel
Då kommer jag någon annanstans och slipper livet grymma spel

Jag älskar slutet på allt, jag älskar mitt sista andetag
Den gång då jag äntligen ska slippa att se en ny morgondag
Att äntligen få sluta mina ögon för att aldrig mera öppna dem
Då kommer jag till min rätta plats, mitt enda riktiga hem
Min allra sista viloplats där jag tillslut kan få ro
Men detta är antagligen bara något som jag vill tro
Troligtvis är inget av det jag hoppas på rätt
Inte skulle jag väl kunna slippa undan så lätt

När tårarna rinner ner för ens kinder är det själen som blöder
Det är då ens eget hjärta en alldeles ny tanke föder

När man är alldeles ensam

Tänk så många tankar som kan flyga igenom ens huvud då man är nere. De mest befängda idéer kan dyka upp och verka så fullkomligt självklara att man verkligen tror på dem. Idéer som i vanliga fall aldrig ens skulle ha tagit form i ens huvud om det inte var för en sak. Ensamheten. Den som trycker, spänner, drar, sliter, biter och river en till små spillror. Den förstör en så pass mycket att man knappt kan tro att den där högen på marken av smärta, sorg, ångest och lidande en gång varit en levande, andade, skrattande människa. En person som tyckte att allt i livet var en fest och att inget kunde gå fel. En gång i tiden var jag en sån person. Nu är jag en spillra av mig själv. De befängda tankarna tillhör mig och ensamheten är min närmsta vän.

Jag heter Charlie Andersson, är tjugosju år gammal och arbetade tidigare gymnasielärare i svenska och engelska. Jag sade upp mig samtidigt som jag födde tanke på att säga upp mig från livet. Det här är min historia. Den är inte ovanlig, den är tvärtom mycket vanlig i vårt samhälle idag. Men för mig är den unik, den är min. Den är det enda jag har kvar nu. Detta är det sista jag gör på denna jord. Jag nedtecknar mina sista tankar för att någon kanske en gång ska läsa dem och det är det du gör just nu.

Allt började för lite mer än två år sedan. Jag hade precis pluggat klart och skulle börja arbeta på en gymnasieskola inne i stan. Det var en mycket känd sådan, väldigt stor. Jag skulle bara vara en i mängden och det passade mig fint då jag aldrig gillat mycket uppståndelse runt min person. Jag skulle arbeta på andra våningen som hade hand om alla barn och fritid- och estetelever. Detta var jag mycket nöjd med då det var just det jag hade hoppats på då jag sökte tjänsten.

Min första dag blev både himmel och helvete. Det var som sagt en stor skola och svårt att hitta. De flesta eleverna var otrevliga, ouppfostrade och ointresserade. De svarade spydigt då man talade till dem och verkade inte bry sig ett dugg om de lärde sig något eller inte. De flesta andra lärare var stela, tråkiga och stränga. De talade endast till en då man frågade dem något eller om de absolut var tvungna att fråga något själva. De behandlade mig som en mindre vetande. Detta var mitt helvete. Det som gjorde det till min himmel var den kvinna som jag skulle dela arbetsrum med, Mia Henell. En lång, svarthårig skönhet som både var trevlig, rolig och intressant. Hon talade gärna och mycket med mig. Vi blev genast goda vänner. Inget kunde göra mig så glad som när jag efter en extra jobbig lektion med en estettrea kom in i arbetsrummet och möttes av hennes leende blå ögon.

"Bra dag?" frågade hon glatt då hon såg mitt surmulna ansikte.

"Som alltid", svarade jag och log genast mot henne.

Ingen kunde få mig att le som hon. Hon var mitt ankare och mitt stöd i livet då ingen fanns där för mig. Jag blev utslängd av mina föräldrar då jag var sjutton på grund av min sexuella läggning. Vi hade nu återupptagit kontakten, men det kunde aldrig bli som förut. Min före detta flickvän, Elisabeth, som jag bott hos sedan jag blev utslängd berättade ett år tidigare att hon gått bakom ryggen på mig med sin bästa vän Marie i över två år. Så det var nu slutet på oss. Jag sörjde både länge och djupt förlusten av det enda riktiga förhållande jag haft i mitt liv. Efter åtta år så försvann det enda trygga jag hade i mitt liv. Den enda som jag någonsin älskat och trodde mig kunna älska. Det blev till att riva upp allt och flytta till en egen liten lägenhet, ensam.

Men när jag nu träffat Mia så började det faktiskt kännas bättre igen. Jag hade äntligen en vän och någon som jag kunde lita på. Det här var ovärderligt för mig. De dagar jag spenderat med henne kommer jag aldrig att glömma och jag tror faktiskt inte att hon kommer att göra det heller. Min födelsedag, endast tre månader efter att jag börjat arbeta på Mikael Drauergymnasiet, som det hette, är den dag som etsat sig fast i mitt minne. Den kommer jag att minnas tills jag dör och alltid hålla som den underbaraste dagen i mitt liv.

Jag vaknade på morgonen utan att ens komma ihåg vad det var för dag. När det inte var någon som påminner en eller firar en så spelade det liksom ingen roll om man kom ihåg den eller inte. Jag klev upp som vanligt, duschade och klädde på mig framför spegeln. Mitt blonda hår hade börjat bli långt igen. Jag hade klippt av det innan sommaren så att jag skulle slippa ha det hängande och fladdrande runt mig. Jag var riktigt nöjd med min frisyr då, den fick mig att se mer vuxen ut. Jag drog på mig mina svarta byxor som satt så där snyggt på mina korta, men relativt muskulösa ben. Sedan tog jag på mig den vita skjortan som Mia varit med och valt bara för en vecka sedan. Med en sista blick i spegeln gick jag in i badrummet för att borsta tänderna.

Äta frukost skulle jag inte göra, det gjorde jag aldrig innan arbetet. Mia och jag brukade istället träffas mellan våra två första lektioner och gå ner till ett litet fik som låg alldeles i närheten. Båda vi två hade alltid en timmes rast mellan de två första lektionerna så vi hade god tid på oss. Jag spottade ut tandkrämen och log mot mig själv i spegeln för att se så att jag inte missat något. Nu var jag klar att gå till jobbet. Jag tog min portfölj, låste lägenhetsdörren och sprang ner för trappan till parkeringen. Klockan var kvart över sju och det var många som skulle till arbetet nu. Jag klev in i min blåa bubbla, sedan bar det av till jobbet. Med en Tori Amos-cd spelandes i cd-spelaren lyckades jag ta mig igenom den tjugo minuter långa färden genom morgontrafiken utan att bli varken sur eller upprörd. Glad och pigg parkerade jag bilen på min alldeles egna parkeringsplats. Alla lärare fick en sådan med en fin skylt som det stod ens namn på framför. Man kände sig viktig och betydelsefull när ens blick föll på ens namn framför bilen. Man visste att någon i alla fall visste att man fanns, man var någon.

Jag gick in i byggnaden, glatt visslande på en melodi som jag hört på radion då jag vaknade i morse. Jag visste inte vilken det var och jag tror inte att jag hade hört den tidigare. Men den gjorde mig glad. När jag kom in på mitt rum satt Mia som vanligt redan där djupt försjunken i någon uppsats. Mia var lärare i historia, religion och samhällskunskap. Hon vinkade lite med handen utan att se upp från sina papper. Jag satte mig ner i min stol och började plocka fram de papper ur min portfölj som jag behövde under dagen. Tio minuter senare hade Mia fortfarande inte sagt något. Det var ovanligt. Hon brukade alltid berätta någon om vad hennes galna hund hade gjort dagen innan eller något hennes elever hade sagt och gjort. Till skillnad från mina lektioner så var eleverna intresserade av det som hon hade att säga och lära ut. De antecknande och ställde en mängd frågor. De svarade till och med på de frågor som hon ställde till dem. Jag kunde inte ens hoppas på att de skulle bli lika intresserade på mina lektioner en dag. Det var som att hoppas på att månen skulle ramla ner i en liten sjö eller att änglarna skulle komma ner till jorden och dansa för oss. Alltså helt osannolikt.

Nu såg jag på henne under min blonda lugg samtidigt som jag låtsades läsa mina papper som jag hade framför mig. Till slut kunde jag inte hålla mig längre.

"Har något hänt?" frågade jag försiktigt.

För första gången den dagen såg Mia upp, hennes blåa ögon mötte mina gröna. Hon log ett svalt och ganska tråkigt leende.

"Nej då, inget alls. Hurså?"

Jag ryckte lite på axlarna och försökte låta oberörd. "Jag bara undrade. Du har inte sagt något idag."

"Jag kanske inte känner för att prata", svarade hon och lät ointresserad. Men jag kunde se i hennes ögon att hon spelade. Hennes glittrande blå var som en spegel till hennes själ. Jag visste även att hon älskade att lura mig och spela teater. Jag gick aldrig på det, men brukade spela med. Detta visste hon, men njöt ändå av det. De resterande minuterarna innan våra lektioner började försökte jag pressa henne på vad det var. Men inte en enda gång yttrade hon ett ord för mycket. Hon bara böjde sig ner över sina papper och tog upp sin penna. Det enda jag fick nöja mig med som svar var det tysta skrapandet av hennes penna mot pappret då hon rättade något. Jag suckade tungt och började samla ihop papperna igen.

Det var dags att gå till klassrummet. Det var fem minuter tills vi skulle börja och ingen av mina elever stod utanför klassrummet i väntan på att lektionen skulle börja. Jag ryckte på axlarna, låste upp dörren och klev in. Jag visste att de flesta i alla fall skulle komma i tid till lektionen. Det var en barn och fritidsklass. Jag satte mig vid katedern och väntade. Exakt klockan åtta släntrade de första eleverna in. De damp ner i sina stolar och blängde trött ut genom fönstrena. När alla hade kommit, fem över åtta, satte jag igång.

"Som jag sa igår så ska vi börja med något nytt idag", sa jag och reste mig upp. "Men för ovanlighetens skulle så tänker jag inte börja gå igenom något på tavlan. Istället tänkte jag att ni ska få skriva en novell, en dikt och en liten uppsats. Ni ska gå ihop i grupper om tre och sedan så ska ni dela upp de här tre sakerna mellan er. Ni ska själva tillsammans bestämma ett tema."

Eleverna vaknade till lite och började lyssna. Sådana här saker hade de inte fått göra förut, allt jag gjort tidigare var att stå framme vid tavlan och prata. Tyckte de i alla fall. Själv så visste jag att jag gjort mycket mer och att det inte alls alltid varit så tråkigt som de trott. Men människor är så, de minns oftast bara det dåliga.

"Låt oss säga att ni väljer temat kärlek. Då ska ni sedan ha en novell om kärlek, en dikt om kärlek och så en uppsats om vad kärlek är. Allt ska vara skrivet av er själva. Den här uppgiften ska sedan sättas ihop i ett häfte och redovisas till mig. Uppsatsen ska redovisas muntligt sedan också, det är frivilligt att redovisa dikten och novellen. Ni får den här veckan plus nästa på er."

Äntligen, där såg jag det. Ett par eleverna log till och med. De mumlade uppspelt mellan sig, alla hade en idé om hur de ville göra. Jag sa åt dem att de fick starta och direkt började alla flytta ihop i små grupper. Det blev fyra grupper om tre och en om fyra. Den gruppen skulle få skriva dubbelt av något av de tre delarna, vilken de skrev två av fick de välja själva. Det skulle bli intressant att se vad de olika häftena skulle handla om. Det fanns ett par olika "gäng" i den här klassen och jag visste att de i grupperna skulle sätta sig med varandra. Så var det alltid om de fick bestämma själva. Kanske hade jag äntligen hittat en uppgift som skulle göra att de ville komma till lektionerna.

"Detta är en seriös uppgift och jag vill att ni behandlar den som det också", sa jag innan jag gav eleverna tillstånd att gå till biblioteket om de så ville.

Alla eleverna nickade och försvann sedan så snabbt de kunde ut ur klassrummet. Nu var jag själv där inne. Glad och upprymd reste jag på mig och skrev på tavlan att jag fanns på mitt rum om det var någon som behövde mig. Precis när jag tänkte gå ut ur rummet mötte jag Mia. Hon stod lutade mot dörrkarmen och log mot mig.

"Vad har du gjort med dina elever? Jag såg dem springa iväg till biblioteket alldeles nyss."

"Jag gav dem en rolig uppgift bara. Egentligen skulle jag ha gått igenom Strindberg idag, men när jag såg deras uttråkade miner så orkade jag inte med det längre. Så jag gav dem en uppgift så var väldigt fri. De ska skriva en novell, en dikt och en liten uppsats i grupper om tre."

Den svarthåriga kvinnan nickade. "Det låter kul. Jag hoppas att det får den effekten som du önskar."

"Hur vet du vad jag önskar för effekt?"

Mia skrattade och drog handen genom sitt långa svarta hår. Hon la armen om mina axlar och började leda mig ut ur rummet. "Jag vet alltid vad du vill uppnå. Du vill att dina eleverna ska tycka lika mycket om dig som de gör om mig. Synd att det inte går. De ÄLSKAR mig."

Jag slog till henne lite lekfullt i magen och skrattade. "Var så lagom mallig."

Vi gick en stund, men inte mot våra rum eller mot lärarrummet som jag hade trott. Nej, istället så var vi på väg ut ur skolan.

"Var ska vi?" frågade jag lite smått orolig. "Jag måste sitta på mitt arbetsrum om mina elever skulle komma och fråga något."

"Tror du verkligen att de skulle göra det?" skrattade Mia och tog min hand. "Vi ska hem till mig en liten stund." Jag log stort och kände hur hjärtat jublade. Jag hade aldrig varit hemma hos Mia. Vårat vänskapsförhållande sträckte sig bara inom skolans område och så det lilla fiket. Vi hade aldrig varit någon annanstans tillsammans. Jag visste att Mia bodde endast ett kvarter ifrån skolan så det tog inte alls lång tid att gå dit. Vi åkte upp i den lilla hissen, den var så liten att vi fick stå precis bredvid varandra. Men jag klagade inte, jag älskade att känna Mias värme i närheten av min kropp. På tredje våningen stannade hissen och dörren öppnades. Vi klev ur och Mia låste upp dörren. Genast möttes vi av en liten hund som såg ut som en liten mini Dobermann. Mia böjde sig ner och den hoppade glatt upp i hennes famn.

"Det här är Cubix", sa hon och kliade hunden kärleksfullt bakom öronen.

Jag hade aldrig varit så värst mycket för hundar, men det lilla djuret fångade mitt hjärta. Om den verkligen hade en underbar personlighet eller om det bara var för att det var Mias hund vet jag inte. Men just då spelade det ingen roll. Jag strök den lilla hunden på huvudet och log mot den. En liten rosa tunga stack ut ur munnen på den, det såg faktiskt ut som den skrattade mot mig.

"Det är nog den sötaste hund jag har sett", sa jag och såg upp i Mias ögon. "Är det en valp?"

"Nej, han kommer inte att bli större. Han är helt vuxen nu. Men det är inte för hans skull som vi är här, kom med in."

Jag följde efter henne in i lägenheten. Det var en ganska liten, men mysig tvåa. Direkt från hallen kom man in i vardagsrummet och sedan vidare in till köket. Till höger i vardagsrummet fanns en dörr som ledde till sovrummet. Men vi skulle nu till köket. Mia hade släppt ner Cubix på marken och hade nu tagit min hand. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att hitta själv om hon nu släppte min hand, men inte gjorde det mig något. Med hennes varma mjuka hand i min ledde hon fram mig till bordet och bad mig att sätta mig ner. Jag gjorde som hon sa.

"Blund nu", sa hon och log pillemariskt. "Och lova att inte tjuvkika."

"Jag lovar", svarade jag och slöt mina ögon.

Jag hörde hur hon gick runt i köket och plockade fram olika saker. En gång lämnade hon rummet för att komma tillbaka någon minut senare. I säkert över tio minuter höll hon på att gå fram och tillbaka och plocka med olika saker. Inte en enda gång anande jag vad hon gjorde.

"Nu kan du öppna ögonen", sa hon.

Jag öppnade mina ögon och möttes av ett bord fulldukat med kakor, paket och en tårta. Det var inte förrän då det gick upp för mig vilken dag det var idag.

"Grattis på födelsedag", sa hon och kramade om mig.

Tårarna började tränga fram i mina ögon. Tänk att hon kom ihåg det, tänk att hon visste om det. Jag kramade om henne hårt och torkade mina tårar.

"Tack så hemskt mycket", sa jag och log stort. "Du är underbar."

"Du har ju inte ens öppnat paketen", sa hon och försökte låta opåverkad. Men jag visste att hon verkligen uppskattade då jag blev glad och det gladde henne något kolossalt att jag blev så lycklig av det hon ordnat för mig.

Jag älskade verkligen paket, det var det bästa jag visste nästan. Jag älskade att se lådorna i vackra omslagspapper och jag älskade spänningen med att öppna dem. Nu räckte Mia, som såg att jag tittade på dem, över det minsta av dem. Det var ett avlångt paket inte mer än två decimeter långt och fem centimeter brett. Jag såg frågande på henne och lyfte det till mitt öra.

"Det är inte ömtåligt", sa hon och log.

Jag skakade på det, men hörde ingenting. Så jag började istället slita av pappret. I min hand hade jag nu en låda, en pennlåda tycktes det som. Jag öppnade den och fann en vacker svart bläckpenna med mitt namn skrivit i guld på den. Jag log stort. "Tack så hemskt mycket, Mia."

"Det var så lite så. Öppna nästa nu."

Jag fortsatte att öppna de paketen som hon lagt ner sådan möda på att hitta. Det var fyra stycken, alla vackert inslagna och med ett väl genomtänkt innehåll. I ett paket låg det ett vackert halsband, det var en silverkedja med ett kvinnotecken i silver som smycke. Det tredje paketet jag öppnade var ett ganska tjockt paket. Jag kände på det, direkt visste jag vad det var. Det var pocketböcker. Vilka de var visste jag inte. Jag slet av pappret och såg glatt på det som låg inslaget i det. Det var mycket riktigt pocketböcker. Det var "Det andra könet" av Simone de Beauvior, "Under det rosa täcket" av Nina Björk, "Stjärnor utan svindel" av Louise Boije af Gennäs och så en bok som jag aldrig hört talas om tidigare, "Clouds over my eyes". Den var skriven av… jag läste längst ner på boken. Mia Henell.

"Har du skrivit den här?" frågade jag och såg storögt på henne.

"Nej, det är en annan Mia Henell", sa hon och skrattade. "Klart att det är jag."

Jag skrattade lite och såg på framsidan av boken. "Jag visste inte att du skrivit en bok."

"Nu vet du det."

Framsidan visade en stjärnspäckad himmel, enbart det och så namnet ovanför. Vid första anblicken så tycktes det i alla fall inte vara något mer. Men tittade man igen såg man att stjärnorna bildade två människor tätt hopslingrade i en kyss. Jag såg förundrat på den, den såg så fruktansvärt verklig ut. Det var verkligen som om Mia funnit en plats på himlen som såg ut så och fotograferat den. Jag visste dock att det inte var så. Men hade det inte varit underbart? Den platsen som man såg den på just då måste ju bara magisk på något sätt, full med kärlek.

"Du måste öppna ditt sista paket nu", sa Mia och avbröt mina tankar.

Hon räckte fram det sista och också största paketet, jag tog det genast från hennes händer. Snabbt slet jag av pappret för att se vad som fanns inuti. Det var en låda. Jag öppnade den och det enda som jag såg där var en massa silkespapper.

"Du får leta lite", skrattade Mia då hon såg min förvånade min.

Jag nickade och började sedan rota runt i lådan. Tillslut fann jag det. Ett kuvert, ett vackert gråaktigt med mitt namn på skrivet med vackra bokstäver. Jag kände genast igen Mias stil. Jag öppnade försiktigt kuvertet och titta i det. Där i låg det två biljetter till en musikal som jag pratat om att gå på sedan jag började jobba på gymnasiet. Det låg en liten lapp i kuvertet också.

Grattis på födelsedagen min vän!
Hoppas att det här kommer att bli en dag du kommer att minnas i framtiden. I det här kuvertet ligger två biljetter, en till dig och en till mig. Jag har redan kollat att du inte har något för dig ikväll så kom inte med några invändningar
Grattis igen!
Kramar, Mia.

Glad och överraskad slängde jag mig om halsen på Mia och kramade henne hårt. Sedan kysste jag hennes kind och satte mig på min stol igen.

"Tack så hemskt mycket", viskade jag och såg henne rakt i ögonen. "Det här är det finaste någon någonsin gjort för mig."

"Äsch då", sa den svarthåriga skönheten och rodnade. "Det var väl inget."

Det var tyst en stund medan jag tittade på de underbara sakerna som jag fått. Mia log mot mig och pekade sedan på tårtan och kakorna.

"Det här hinner vi tyvärr inte äta nu", sa hon. "Jag ställde bara fram det för att du skulle se det. Vi får gå hit efter jobbet sen. Om du vill förstås…"

"Klart att jag vill. Du tror väl inte att jag vill missa allt det här."

Dagen fortsatte i lycka. Det var som om jag kommit till paradiset. Jag brydde mig inte ens om att ingen i min familj ringde mig och sa grattis. Jag hade ju Mia. Hon bjöd mig på middag under lunchrasten på en mysig liten kinarestaurang två kvarter från skolan. Sedan så gick vi hem till henne efter jobbet. Där åt vi mer kakor och tårta än vad som var bra för oss. Men kvällen den dagen var absolut det bästa på hela tiden. Vi körde hem till mig så att jag skulle kunna byta om innan vi gick ut. Hon skulle bjuda mig på middag på en italiensk restaurang innan vi skulle gå på musikalen. Jag var uppspelt och nervös. Det kändes nästan som en date. Trots att jag visste att det inte var det så kunde jag inte annat än att önska lite. Önskningar hör ju födelsedagar till. Jag tog på mig in svarta, tajta klänning som räcker ner till knäna. Mia hade sagt att jag såg så bra ut i den när jag visade kort från min semester i Frankrike. Jag drog min borste genom håret och gick sedan ner till bilen igen där Mia satt och väntade. När hon såg mig nickade hon gillande.

"Snyggt", sa hon och log stort.

Precis om jag brukar göra när jag får komplimanger så rodnade jag. "Tack."

Sen åkte vi iväg. Restaurangen var trevlig och middagen var god, men det var precis som vilken annan dag som helst då vi gick och åt på lunchrasten. Det var vad som hände efteråt som var speciellt. Musikalen var underbar. Den handlade om ett förälskat par där den yngre kvinnan helt plötsligt får reda på att hennes älskade också är en kvinna. Jag skrattade och grät med paret, det var som om jag levde mitt i deras liv. Som tur var slutade det lyckligt, annars hade jag inte klarat av det. Paret blev tillsammans i slutet, deras kärlek sträckte sig förbi kön. Jag var så lycklig när jag kom ut därifrån med min arm under Mias. Men jag visste också att kvällen måste vara slut nu. Jag suckade lite och såg ner i marken. Mia såg på mig.

"Vad är det?" frågade hon oroligt. "Tyckte du inte om den?"

Jag såg upp mot henne, kramade hennes arm och log. "Jo, jag älskade den. Jag är bara liten ledsen över att kvällen är slut nu. Jag har haft så kul."

"Vem har sagt att den är slut?"

Jag såg frågande på henne. Klockan var tio, var kunde vi tänkas gå nu?

"Jag vet precis vilket ställe vi ska gå till. Jag brukar alltid gå hit när jag ska träffa vänner, dansa och sånt. Jag älskar det."

Vi klev in i bilen igen och körde iväg till andra sidan stan. Vi parkerade utanför en klubb som jag inte sett tidigare, jag hade i och för sig aldrig varit i just den här delen av stan innan. Vi klev ur bilen. Utanför klubben stod ett par kvinnor vid en motorcykel, Mia nickade lite åt dem och tog sedan min hand. Hon ledde mig fram till dörren där en stor och muskulös kvinna stod.

"Hej Jen", sa Mia glatt och skakade kvinnans hand. "Jag och min vän har skulle vilja komma in."

"Visst, betala där borta bara. Välkomna flickor."

Jag log nervöst mot henne och följde sedan efter min svarthåriga vän in i lokalen. Mia betalade för oss och tog sedan återigen min hand. När jag kom in förstod jag var vi var någonstans. Det var ett stort dansområde nästan direkt när man kom in och till höger låg en lång bar. Uppe på en scen stod en kvinna som mixtrade ihop låtarna. På golvet trängdes en hel hög med tjejer. Tjocka, smala, truckflator, fem-flator, heterobrudar, bitjejer med flera. Likadant var det vid baren. Vi hade kommit till stans enda flatklubb! Mia tryckte min hand och ledde bort mig till baren. Medan jag smuttade lite på drinken som hon gett mig funderade jag på varför vi var här. Visst, Mia visste att jag var flata. Men vi kunde ju gått till en vanlig klubb bara. Fast vänta lite. Hon sa att hon brukade gå hit när hon skulle träffa vänner eller dansa. Och hon kände Jen som stod i dörren. Mitt hjärta hoppade över ett slag då tanken slog mig. Kanske hade jag en chans en då. Inte en enda gång under de tre månaderna vi känt varandra hade hon gett någon som helst antydan om att hon var flata. I och för sig så hade hon inte gett någon antydan om att hon var straight heller. Men jag hade, som så många andra före mig, antagit att hon var det.

Mia bjöd upp mig på danser, båda snabba discolåtar och lugna tryckare. Hon dansade tätt intill mig och tillät inte att någon annan dansade med mig. Men det var helt okej för mig, jag hade bara ögonen för en enda person. Den kvällen var vi ute och dansade och drack till klockan fyra på morgonen, det var en himla tur att nästa dag var lördag. Jag vaknade då av att en liten hund stod på mitt bröst och slickade mig i ansiktet. Förvirrat tittade jag mig omkring och fann att jag låg i Mias säng, hemma i hennes lägenhet. Det tog ett tag, jag fick tänka efter, vad som egentligen hade hänt. Vi hade druckit oss fulla och tagit en taxi hem till Mia istället för att ta bilen. Sedan hade vi suttit och pratat i ett par timmar i Mias vardagsrum. Jag måste sedan ha somnat och Mia måste ha burit in mig hit. Sedan hade hon antagligen gått och lagt sig på soffan. Jag la mig och stirrade upp i taket, en av de underbaraste dagarna i mitt liv.

*~*~*~*~*~*

En annan underbar dag var den dag, hemma hos mig, då det äntligen kom fram vad vi kände för varandra. Jag hade varit förälskad i Mia sen jag såg henne första gången för nästan ett år sedan. Allt jag velat göra var att kyssa henne, men jag visste att jag inte kunde. Det hade varit fel. Hon var min vän och jag fick nöja mig med det. Men så en dag, vi satt och tittade på TV och hade lyckats trycka i oss en hel familjepizza. Ingen av oss kände direkt för att prata och vi hade inte heller något att säga för tillfället. Våra ben nuddade varandra lite lätt där vi satt i soffan. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel, det var som den mest naturliga sak i världen. Vi hade känt varandra i snart ett år, vår vänskap gick djupare än någon annan vänskap jag tidigare känt. Och just då, när vi egentligen inte hade något att säga till varandra och båda var trötta och mätta, sa jag det.

"Mia?"

"Mmm?"

Det var tyst i ett par sekunder medan jag såg på TV:n lite.

"Jag älskar dig."

Genast rätade Mia på sig, hon vred sig så att hon satt med ansiktet mot mig. Det vackraste leendet en människa någonsin kunnat skåda spred sig över hennes ansikte. Hon strök min kind och lyfte på min haka så jag såg på henne då jag tittade generat rakt på TV tidigare. Jag hade precis då kommit på vad det var jag sa egentligen. Hon lät sin tumme stryka över min kind som hon alltid gjorde då hon ville trösta mig.

"Jag älskar dig med", viskade hon och böjde sig fram.

En våg av känslor sköt igenom mig då våra läppar möttes. Jag kände verkligen då att Mia älskade mig och jag vet att hon förstod att jag älskade henne. Jag la mina armar om hennes hals för att dra henne närmare. Som den självklaraste saken i världen fann våra tungor varandra och började dansa. Det var som om de var ämnade för varandra. Som om det var meningen att de skulle mötas från tidernas begynnelse. Vi passade perfekt ihop. Vi var som pusselbitar i ett gigantiskt pussel av känslor och nu var äntligen de två sista bitarna på plats. Vi två. Natten spenderade vi i varandras armar i min säng. Värmen från Mia där hon låg bakom mig med armarna runt mig var som att ligga i famnen på tryggheten själv. Jag visste då, precis som jag känner i mitt hjärta nu, att jag kommit hem.

Har du någonsin känt total lycka? Har du känt det så förstår du hur underbart jag mådde. Det kändes som hela världens problem hade tagit från mina axlar. Nu var jag äntligen fri. Nu var jag äntligen kär, lycklig och levande. Det finns dock inte tillräckligt många ord för att jag ens skulle kunna börja beskriva hur bra allting var. Det finns inte heller tillräckligt många ord för att jag skulle kunna beskriva hur allting gick till. Jag skrev detta väldigt kortfattat då jag vet att jag ändå inte kommer att kunna återskapa vad som hände med så pass fulländade ord och med sådan stämning som det var då. Det finns en gräns för hur vackert man kan beskriva något, Mia och jag passerade den.

*~*~*~*~*~*

Men nu tänker ni: om nu allt det här underbara hänt, varför så sorgsen?

Mycket händer som man försöker undvika att tala om, men de sakerna är ju också anledningen till att jag skriver det här så jag vet att jag måste komma till det förr eller senare. Den här gången blev det senare. Jag kanske inte är redo för att skriva det här eftersom det smärtar mig för mycket, men jag ska i alla fall försöka. Precis som det jag skrivit tidigare så är det inget speciellt unikt som hänt mig utan en vardaglig sak om man vill kalla det så. Men för mig är det en av de värsta sakerna i mitt liv. Om du någonsin gått igenom det som jag nu ska berätta för dig så vet du hur ont det gör. Du vet att inget i världen kan trösta en i det läget, man är tröstlös. En smärta som man inte ens trodde fanns griper tag om en och får en att kräkas av äckel, ångest och sorg.

Mia och jag hade varit tillsammans i lite över ett år. Vi var lyckliga och planerade till och med att flytta ihop efter sommarlovet. Så en dag, det var sommarens troligtvis kallaste dag, fann jag en lapp på mitt bord. Mia hade varit hemma hos mig på morgonen så jag tänkte direkt att lappen var från henne och att det stod att hon var ute och handlade eller liknande. Hon hade fått en nyckel och kunde då alltså komma och gå som hon så önskade. Jag slängde mina nycklar på bordet och lyfte upp lappen. Det började snurra i mitt huvud och jag fick kväljningar, det var som om jag redan innan jag läst det visste vad som stod på det.

Charlie,
Jag tänker inte dra ut på det här, det är igen idé. Jag trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid, att vi var gjorde för varandra. Men jag antar att jag hade fel. Jag vill inte att du ber om ursäkt, en andra chans eller liknande. Jag gav dig allt jag hade och det sopade du under mattan. Jag älskar dig och kommer troligtvis alltid att göra det. Men det finns saker som jag inte tål. Lögner och förnekelse är två sådana saker. Jag klarar inte av att tänka på det ens. Jag önskar att det aldrig hänt och att jag aldrig fått reda på det jag fick. Men det går inte att göra ogjort. Sök inte efter mig, det är ingen idé. Jag lämnar dig nu, det är slut. Kanske hade vårt förhållande aldrig en framtid, trots att jag hoppades, önskade och bad så om det. Tur att jag fick reda på det i tid i alla fall. Tack för det här året. Det är trots det här inget som jag önskar var ogjort från min sida.

Jag önskar dig allt väl.
Mia

Gråtande, kvidande och skakande sjönk jag ner till golvet med ett grepp om bordsbenet för att inte falla ihop total. Vad hade hänt? Vad hade hänt som var så fel, så hemskt att Mia såg det som enda lösning att lämna mig? Aldrig tidigare hade jag gråtit så, jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Det var som om jag försökte tömma mig själv på alla mina känslor genom att gråta ut dem. Men det gick inte. Hur jag än gör så försvinner aldrig kärleken till Mia, sorgen över att förlora henne och skammen över att jag måste ha gjort något fruktansvärt fel. Jag har gråtit så mycket att jag tror att jag ska torka ut. Inte sedan Elisabeth stack har jag gråtit så mycket. Nu har jag har till och med gråtit mycket mer. Att förlora Mia var en ännu större förlust än att förlora Elisabeth. Jag älskade verkligen Mia och kommer att göra det för resten av mitt liv. Vilket jag inte planerat ska bli så långt. Elisabeth var underbar, men hon var egentligen bara en trygghet. Det säkra skyddet så att jag slapp vara ensam. Kanske var det därför hon hittade en annan. Jag kunde bara ge henne vänskaplig kärlek och aldrig den ömhet som hon verkligen behövde. Men jag visste att så inte var fallet med Mia, jag älskade Mia mer än jag älskade livet själv och det kommer jag att bevisa nu.

Dagen efter jag funnit lappen åkte jag iväg till hennes lägenhet. Med min extranyckel låste jag upp och klev in. Den var tömd på minsta lilla ting, inte ens en dammtuss eller ett hårstrå efter Cubix fanns kvar. Inget som kunde tyda på att Mia en dag skulle komma tillbaka. Jag ringde sedan till skolledningen för att se i fall de hört något om var hon tagit vägen. Men de meddelande bara att hon sagt upp sig med omedelbar verkan. Förtvivlad åkte jag runt i stan, till alla ställe som vi någonsin gått till för att hitta henne. Ingenstans fanns ett enda spår efter henne. Jag ringde runt till våra gemensamma vänner och till hennes vänner, men alla hävdade att de inte hade en aning om att de ens gett sig iväg. Tillbaka i min lägenhet, som nu tycktes kall och ogästvänlig, slängde jag mig på sängen och grät mig själv till sömns.

Tre månader har nu gått sedan jag fann lappen på mitt bord. Jag har gjort allt för att finna Mia, men har nu gett upp hoppet. För en månad sedan sa jag upp jobbet. Jag kan inte fortsätta på den plats där minsta lilla hörn påminner mig om henne. Jag har sålt lägenheten, för även den påminner mig om allt underbart som jag och Mia upplevt tillsammans. Jag sitter nu på ett hotellrum mitt i stan, det är endast min vän Ruby som vet var jag finns. Detta för att hon ska hitta mig sedan. Jag lovade henne att ringa imorgon, vilket jag självklart inte kommer att göra. För ikväll tänkte jag göra det. Jag tänkte ta slut på mitt liv eftersom det är det som mest i hela världen påminner mig om Mia.

Kanske tycker du att jag är patetisk som tar mitt liv över en sån här sak. Du tänker kanske att jag kan lösa det här på något sätt, hitta någon annan. Faller en står där tusen åter som det heter. Eller så tycker du att om hon nu lämnade mig så var hon inget att ha och därför borde jag strunta i henne. Men har du älskat någon med hela din kropp, hela ditt hjärta och hela din själ så kan du inte tänka dig ett annat liv än det med den personen. Kan man inte få det livet så varför fortsätta leva? Jag vet att jag kommer att vara olycklig och önska att jag vore död ett flertal gånger om jag inte gör det här nu. Jag vet att jag kommer att ångra att någon lyckades övertala mig att inte göra det. Jag skulle bli som en zombie. Jag skulle gå runt i mitt skal utan innehåll. Inuti är jag redan död. Det är lika bra att ta död på skalet också så att jag slipper allt det här.

Jag bjuder nu den här världen farväl och hoppas på ett bättre liv efter detta. Men evigt mörker och glömska om allt som hänt skulle också fungera bra för mig. Jag bjuder även dig farväl och tackar dig för att du lyssnat på min enkla och för dig kanske sentimentala historia. Kanske kommer jag genom det här kanske inte blir helt bortglömd. För det jag är mest rädd för just nu är att de som jag älskar ska glömma mig då jag inte längre finns hos dem. Det är det enda jag fruktar med att avsluta mitt liv.

Jag ber dig nu, du som läser det här, om en sista tjänst innan jag dör. Glöm mig aldrig för då har allt som jag någonsin gjort i mitt liv varit till intet. Min sista önskan är att någon ska minnas mig efteråt.
Farväl.

Inte det man hoppats på

Suckandes satte jag mig ner i fåtöljen och lutade huvudet mot nackstödet. Jag satt i min lägenhet och stirrade på mönstret i mattan framför mig. För en halvtimme sedan hade jag skrivit lappen och lämnat den på Charlies bord. Det var det svåraste jag någonsin gjort och jag önskar att jag aldrig ska behöva göra något sådant igen. Men troligtvis kommer jag inte att behöva det heller. Jag kommer aldrig att älska någon som jag älskar Charlie. Jag kommer att älska henne så länge mitt hjärta orkar slå i min kropp. Jag förstår inte hur alltid kunde bli så fel. Kanske skulle vi kunna lösa det här, men jag vet ändå inte om jag skulle kunna förlåta det.

Nu kanske vi ska stanna upp lite och backa tillbaka så att du förstår vad som hänt. Det är inte så lätt när jag bara går händelserna i förväg så här.

Charlie och jag träffades när vi båda arbetade på Mikael Drauergymnasiet inne i stan. Jag tyckte då och jag tycker fortfarande att hon är den vackraste människa jag skådat på denna jord. Hennes kropp var så fulländad att den tog andan ur en. Hon var inte lång, men allting var så proportionerligt att hon lätt skulle kunna vara fotomodell. Hennes hår var blont och glänsande, i solskenet såg det nästan guldaktigt ut. Men det som jag förlorade mig mest i hos henne var hennes ögon. Aldrig hade jag sett godhet, osjälviskhet och ömhet speglas i någons ögon så. Hennes havsgröna ögon var som de djupaste hav. Jag ville dyka in i dem och förlora mig där för alltid. Då visste jag att jag skulle vara lycklig för resten av mitt liv. Det underbaraste med Charlie var att det fantastiska jag såg i hennes ögon också var sant. Hon var godheten själv. Nästan inga hennes handlingar var gjorda av själviska skäl. Och den där ömheten var något som jag sedan fick uppleva på riktigt nära håll. Hon älskade verkligen mig, det tror jag på.

Nu är jag dock inte lika säker längre. Efter nästan ett år av underbar vänskap hände det bästa i mitt liv. Vi tog mod till oss och erkända våra rätta känslor för varandra. Med hennes armar om min hals och hennes läppar mot mina så visste jag att jag hade kommit hem. Det var som en saga. Jag trodde verkligen att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Men precis som med sagor så måste den ha ett slut, så även vi skulle skiljas åt en dag. Vi hade varit tillsammans i ett år och funderade till och med på att flytta hennes saker hit, till min lägenhet. Vi skulle flytta ihop och leva tillsammans som sambos. Jag hade till och med hoppats att vi kanske en dag skulle gifta oss. Eller ingå partnerskap som det "egentligen" heter. Men så kom den här dagen. Jag traskade omkring i Charlies lägenhet, jag hade spenderat natten där. Hon hade precis lämnat lägenheten för att åka hem till sin syster och hälsa på för dagen. Då upptäckte jag att hon glömt de nyframkallade korten som hon lovat sin syster att ha med. Jag tog dem snabbt från bordet och sprang ut i trappuppgången. Jag skulle precis till att ropa där jag såg henne stå och vänta på hissen när jag såg att hon pratade med någon. Eftersom jag inte ville störa tänkte jag vänta tills hon talat klart. Det var mannen i lägenheten mitt emot, han var även hyresvärd. Min älskade hälsade glatt på honom och han hälsade tillbaka, dock inte lika glatt.

"Vem är det du har i din lägenhet?" frågade han.

Jag ville inte tjuvlyssna, men av någon anledning stannade jag kvar. Jag hörde högt och tydligt hur de talade.

"Det är bara en jobbarkompis till mig som är här och hälsar på", svarade Charlie och log.

"Är det allt? Bara en jobbarkompis?"

Charlie nickade. "Ja, det är allt."

Mannen såg på henne och suckade sedan. "Jaha, var ska Charlie en sån här hemsk sommardag då?"

"Jag ska hem till min pojkvän faktiskt."

Hyresvärden sa något lågt tillbaka och sedan gick han därifrån. Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna. Varför ljög hon? Jag kunde inte förstå. Det kändes som tusen nålar hade tryckts igenom mitt hjärta. Jag gick in i lägenheten och sjönk ner till golvet. Jag orkade inte med det här mer. Trött, förvirrad och ledsen gick jag in i sovrummet och la mig på sängen. Charlie skulle vara hemma i eftermiddag, då fick hon förklara sig. Telefonen ringde, men jag hade inte ork att svara. Jag lät telefonsvararen ta det istället.

"Hej, det är Charlie. Jag är inte hemma just nu men lämna namn, nummer och ärende efter tonen så ringer jag upp senare."

Tonen tjöt och det raspade lite. "Hej Charlie. Det är Elisabeth", sa en vacker, ljus röst. Den lät nästan som fågel kvitter. "Jag ville bara säga tack för senast, det var underbart." Hennes röst mörknade lite, det var nästan som om hon spann. "Jag längtar tills nästa gång vi kan träffas. Älskar dig och saknar dig. Puss." Luren las på.

Återigen isade det till i mitt hjärta sedan blev det bara dött. Det verkade som om alla känslor hade frusit till is där inne. Hjärtat fortsatte att slå, men det var totalt krossat. Inte hade jag trott något sånt här om Charlie. Jag älskade henne och trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid. Tänk att saker kan få ett så abrupt slut. Genast reste jag mig ur sängen, plockade ihop mina saker och gick ut till köket. Där skrev jag lappen som jag sedan la på hennes bord och lämnade lägenheten. Jag låste dörren och slängde in nyckeln i brevinkastet, sedan gick jag därifrån. Trots att det tog över en timme så gick jag hela vägen hem till mig. Jag struntade i alla som tutade, jag struntade i den tunga väskan som tryckte ner mina axlar. Jag bara fortsatte att gå.

Och nu är jag alltså här, men jag tänker inte stanna. Jag ska snart ringa och säga upp mig och sedan ska jag packa mina saker. Först ska jag ringa till Louise, min allra bästa vän nu. Tidigare så hade Charlie varit det, men jag tror inte att det går längre. Det gör för ont. Förnekelse, lögner och otrohet är saker som jag inte klarar av. Man kan älska, men det finns alltid en gräns.

Jag ska flytta hem till Louise, jag vill inte vara i denna lägenhet så påminner så mycket om allt vi varit med om tillsammans. Det är som ett levande minne av henne. Senare får jag hitta ett annat ställe att bo på och ett annat arbete. Det är inte roligt att flytta och sluta så här. Men jag orkar inte med de platser där jag vet att jag kan stöta på henne eller där sakerna påminner om henne. Nog är jag barnslig, det vet jag. Men jag är född sån. Och hade du känt den här smärtan och blivit bedragen på det här sättet så hade du kanske också handlat så här. Du tycker kanske att jag borde tala med Charlie innan jag gör något förhastat. Jag skulle inte klara av att se in i hennes gröna ögon och se henne förneka allt som jag så väl vet hänt. Då skulle de sista spillrorna av mitt hjärta krossas till ingenting.

Två själars blod

Den blonda kvinnan la ifrån sig pennan och såg på den hög med papper som hon nu skrivit. Nöjd la hon ifrån sig dem och reste på sig. Det var nu dags att få ett slut på det här. Hon tänkte sätta sig på balkongen så att det sista hon fick se innan hon försvann var solen som höll på att gå ner i öster. Hon hade en liten, men vass kniv som hon visste skulle bli perfekt. Visst hade det nog gått mer smärtfritt till om hon tagit en överdos av sömntabletter eller liknande. Men hon ville känna smärta. Hon ville känna det varma blodet pulsera ut från såret och rinna ner längst med hennes handled. Det var inte förrän hon var fri från smärtan i både hjärtat, själen och kroppen som hon skulle vara död. Hon önskade sig själv den underbara svarta glömskan som hon trodde och hoppades skulle komma. Hon hade klätt sig i den vita, korta sommarklänningen som hon visste att Mia tyckte att hon var extra snygg i. Nu gick hon ut på den lilla balkongen, stängde dörren och satte sig ner på den trästol som stod där. Den var för liten och obekväm, men Charlie skulle snart inte behöva oroa sig för det mer. Det skulle snart vara över. Nu ska det vara över, tänkte hon och såg mot solen som sjönk ner mot marken. Snart är det slut. Snart slipper jag hela den här världen. Jag slipper smärtan och tomheten efter Mia. Aldrig mer ska jag behöva gråta, skrika eller kvida efter att bli älskad. Underbara slut. Hon satte kniven till handleden, precis som hon visste att man skulle göra. Hon tänkte skära uppåt, mot sitt hjärta. Det var hjärtat och själen som värkte mest, de behövde dödas.

*~*~*~*~*~*

Flämtade slet Mia upp dörren. Hon visste att Charlie var där inne. Hon hade lyckats pressa ur Ruby var någonstans den lilla blondinen höll till och sedan hade hon lyckats tvinga mannen i receptionen att ge henne en nyckel. Nu stod hon i dörröppningen, hennes bröst hävde sig upp och ner i takt med hennes flämtande.

"Charlie?" viskade hon mellan andningarna.

Men hon fick inget svar. Efter ett sista långt andetag lyckades hon lugna sitt vilt bultande hjärta. Hon stängde dörren och fortsatte in i hotellrummet. Det var inget stort hotellrum. Ett litet vardagsrum, ett sovrum och ett badrum. Då Mia inte såg Charlie i vardagsrummet fortsatte hon in i sovrummet. Där stod en liten bäddad säng och ett skrivbord. På skrivbordet låg en bunt med papper. Den svarthåriga kvinnan gick fram och tog upp papperena. Genast kände hon igen Charlies prydliga stil. Hon satte sig ner på sängen och började läsa.

"Tänk så många tankar som kan flyga igenom ens huvud då man är nere. De mest befängda idéer kan dyka upp och verka så fullkomligt självklara att man verkligen tror på dem. Idéer som i vanliga fall aldrig ens skulle ha tagit form i ens huvud om det inte var för en sak. Ensamheten."

Den svarthåriga kvinnan läste igenom allting så snabbt att hon då och då undrade i fall hon verkligen förstod vad Charlie hade skrivit. Det var inte förrän hon läst det allra sista som blodet isade sig i hennes ådror. Då lyckades äntligen hennes hjärna koppla vad som stod i brevet. Då hon började läsa hade hon varit så chockad att inget i henne ville förstå. Nu läste hon det allra sista en gång till.

"Jag ber dig nu, du som läser det här, om en sista tjänst innan jag dör. Glöm mig aldrig för då har allt som jag någonsin gjort i mitt liv varit till intet. Min sista önskan är att någon ska minnas mig efteråt. Farväl."

Mia reste genast på sig och kastade iväg papperna. Paniken bultade i henne i takt med hennes värkande hjärta.

"CHARLIE", skrek hon och såg sig omkring.

Då hon inte fick något svar sprang hon förtvivlat ur därifrån och in i vardagsrummet. Inte heller där fann hon den blonda kvinnan. Inte heller på toaletten fanns hon. Plötsligt gick det upp ett ljus för henne. Charlie älskade solnedgången…balkongen! Den svarthåriga kvinnan var framme vid balkongdörren med ett enda lång kliv, hon ryckte undan gardinen och slet upp dörren. Där låg Charlie. Blod sipprade från hennes handled. Mia slängde sig på marken och tog tag i den blonda kvinnans arm. Hon kände pulsen, men väldigt svagt. Genast drog hon av sig sitt bälte, spände det hårt om armen och höll sedan den högt i luften. Samtidigt försökte hon få liv i den tillsynes livlösa människan på marken. Tårar forsade ner för den svarthåriga kvinnans kinder. Hulkandes lyckades hon ringa 112 och få dem att skicka en ambulans.

"Vad har jag gjort?" viskade hon och strök Charlies kind. "Min älskade, du får inte lämna mig. Jag älskar dig. Jag ber om ursäkt."

Hon bet sig i läppen och drog upp den blonda kvinnan i sitt knä. Hon kramade henne och vätte hennes blonda hår med tårar.

"Jag önskar att inget av det här hänt", viskade hon och snyftade. "Jag önskar att jag aldrig lämnat dig den dagen. Om du bara fått chansen att förklara."

Mia fick fortfarande inget svar, ingen som helst respons, från kvinnan i hennes famn. Förtvivlan bultande i hennes bröst. Tänk om det här var slutet. Tänk om hon aldrig mer skulle få prata med Charlie, känna hennes tröstande smekningar över kinden. Och det var hennes fel. Bara för att hon inte lät sin älskade förklara sig så hade det här hänt.

"Dör du så kommer jag aldrig förlåta mig själv", sa hon och flämtade av tårarna. "Hör du det, Charlie? Jag kommer aldrig förlåta mig själv för här om du lämnar mig. Jag kommer inte kunna fortsätta leva."

Resten av händelserna var som en dimma. Ambulansmän rusade in i rummet och knuffade henne vänligt, men bestämt därifrån. Den svarthåriga kvinnan reste på sig och klev åt sidan för att lämna arbetet åt de professionella. Tårarna rann tyst ner för hennes kinder. Hon flämtade till då hon såg sin älskades livlösa kropp lyftas upp på en bår och bäras ut ur rummet. Hon sprang efter och tog den hand som inte var täckt med blod.

"Jag följer med henne", sa hon till en av ambulansförarna.

Båren fördes in i ambulansen och Mia klättrade in i efter ambulansföraren. Hon tog återigen Charlies hand. Framme vid sjukhuset så fördes den blonda kvinnan in i ett akutrum och Mia fick så snällt sätta sig i väntrummet undertiden. Det var inte tillåtet för henne att komma in. Hon var inte familjemedlem.

"Ni förstår inte", snyftade hon. "Jag är den enda familjen hon har. Jag är allt hon har."

*~*~*~*~*~*

Hon såg så liten ut där hon låg i sjukhussängen. Hennes ena handled var lindad och omhändertagen. Hur kommer det sig att alla ser så små och ynkliga ut då de ligger på sjukhus? Mia drog fram en stol till sängen och satte sig ner. Hon tog den hand som var närmast, den skadade. Hon strök försiktigt över de vackra fingrarna och kysste handen lätt. Hon hade äntligen fått tillstånd av kvinnan i receptionen att gå in till den mindre kvinnan.

"Snälla Charlie, förlåt mig. Jag skulle bett dig att förklara först."

Den blonda kvinnan öppnade sakta ögonen och såg trött på sin älskade som satt med tårstreckat ansikte bredvid sängen. Den svarthåriga kvinnan blundade medan hon snyftade ljudlöst.

"Mia…", viskade Charlie.

Mia såg upp, ett stort leende spred sig över hennes läppar. "Åh, Charlie. Jag trodde att du var dö. Du måste förlåta mig."

Den blonda kvinnan skakade på huvudet, Mia flämtade till. "Älskade, du måste förlåta mig."

"Visst förlåter jag dig", viskade Charlie. "Men du har inget att be om ursäkt för. Det var mitt eget fel. Jag måste ha gjort något hemskt fel eftersom du lämnade mig så." Tårar började rinna ner för den blonda kvinnan kinder. Sakta, tysta tårar. Den svarthåriga kvinnan sträckte fram handen, torkade bort tårarna och skakade på huvudet.

"Vila nu min älskade. Allt är bra. Vi får prata om det här senare, när du mår bättre."

"Lovar du att du inte lämnar mig igen?" Charlies röst var tyst och sträv i hennes torra hals.

Den svarthåriga kvinnan log lite svagt. "Jag lovar. Oroa dig inte."

Hela natten satt Mia vid sin älskade Charlies säng och vakade. Den blonda kvinnan sov tungt. Hon hade fått smärtstillande och lugnade tabletter så hon var mycket trött. Mia lät henne sova, när hon vaknade skulle de talas vid igen. Den svarthåriga kvinnan kramade bunten med papper som hon hade i handen. I all hast då Charlie skulle åka iväg i ambulansen hade Mia lyckats snappa åt sig det långa brevet som den blonda kvinnan skrivit. Hon tänkte bränna det sedan, så fort hon fick chansen. Men först läste hon det en gång till. Hon ville veta vad som kunde driva Charlie till att ta till så drastiska åtgärder. Det var inte förrän då, när hon läste det ytterligare en gång som det gick upp för henne. Charlie hade ingen aning om vad hon gjort för fel. Hon hade bara funnit lappen på bordet utan någon förklaring. Mia såg på den sovande kvinnans ansikte och kände skulkänslorna skölja över henne. Hon mådde illa. Det är jag som har drivit henne till det här! Allt är mitt fel! Tårarna hos den svarthåriga kvinnan hade för länge sedan tagit slut, nu grät hon tyst och utan tårar.

*~*~*~*~*~*

Inte förrän framemot ett nästa dag vaknade den blonda kvinnan. Huvudet värkte av slaget som hon fått i huvudet då hon föll till golvet från stolen. Hennes hals bultade och skrek efter att få någon vätska i sig. Hon kände att hon hade ett bandage runt armen och det stack och sved i såret. Men det hon kände mest var värmen om hennes vänstra, skakade hand. Hon såg trött ner och fann att den svarthåriga kvinnan fortfarande höll hennes hand och hade nu även lagt huvudet på sängkanten. Hennes varma andedräkt smekte den blonda kvinnan hand. Mia sov. Charlie log lite svagt. Det kändes så rätt att ha den längre kvinnans hand i sin, det kändes som det mest naturliga i världen. Hon såg att den svarthåriga kvinnan hade gråtit, mycket och länge. Hennes ögon var svullna och ansiktet bar en utmattad min efter flera timmars tårar. Då kom allt kraschande ner över den blonda kvinnan. Hon måste säga vad jag gjort för fel så att jag kan förklara mig!

Charlie rörde lite på handen. Genast öppnade den svarthåriga kvinnan ögonen och satte sig upp.

"Du är vaken", sa Mia och log. "Mår du bättre nu?"

"Jo, det gör jag väl", viskade den blonda kvinnan och såg ner på täcket. Det var tyst en stund medan båda två försökte komma på något att säga.

"Vad gjorde jag för fel?" viskade Charlie sedan.

Mia bet sig i läppen och såg sen rakt in i Charlies gröna ögon. "Jag hörde dig. Den dagen som du skulle iväg till din syster så hörde jag när du stod och pratade med mannen mitt emot. Du sa att jag bara var en jobbarkompis och att du skulle hem till din pojkvän."

"Men jag…"

Den svarthåriga kvinnan höll upp en hand. "Låt mig tala färdigt, snälla."

Charlie nickade och suckade sedan.

"Jag tänkte att jag skulle prata med dig när du kom hem, att du skulle få förklara dig då. Telefonen ringde, men jag orkade inte svara så jag lät din telefonsvarare ta det. Det var Elisabeth, hon tackade för senaste och sa att hon längtade efter dig. Att du ville vara med henne istället för mig får jag väl acceptera, men jag kan inte acceptera att du gick bakom ryggen på mig."

"Får jag tala nu?" frågade den mindre kvinnan med lugn och saklig röst. "För det första så är min hyresvärd värre homofob än Lea Johnsson på skolan. Hade jag sagt att du var min flickvän hade han kastat ut mig. Inte för den anledningen, men han hade säkert kommit på något annat."

Mia nickade och såg ner på sina händer som fortfarande var slutna runt Charlies hand.

"Att Elisabeth ringde kan jag också förklara. Hon gjorde slut med mig tidigare för en annan, men hon aldrig klarat av att jag skaffat någon annan. Hon ringde till dig för att hon visste att du sov över där. Jag träffade henne som hastigast dagen innan då jag var på väg upp med maten efter att jag handlat. Hon ville göra dig avundsjuk och få dig att göra slut med mig. Hon sa till mig att hon ville ha mig tillbaka."

Charlie hade nu talat non-stop utan att knappt andas. Hon drog in ett djupt andetag och såg på sin älskade med stora sorgsna gröna ögon. Mia såg skamset ner på marken.

"Jag ber så mycket om ursäkt", viskade hon. "Om jag bara visste. Jag skulle ha låtit dig förklara. Men jag blev så sårad då du först kallade mig 'bara en jobbarkompis' och sedan när jag hörde Elisabeth samtal. Jag kände mig förrådd och dum."

"Du är absolut inget av de sakerna", viskade Charlie och strök hennes ena hand med sina smala fingrar. "Jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig. Jag älskar dig."

Den svarthåriga kvinnan suckade och kände återigen hur tårarna hotade att tränga fram. "Jag fick dig att försöka ta livet av dig. Jag höll på att döda dig."

"Varför kom du till hotellet och hur hittade du mig?"

"Jag vet inte… jag tror att… det kändes som något var fel. Det kändes som om du behövde min hjälp. Ruby sa var du var efter att jag tvingat henne att prata och…"

Charlie satte upp handen för att tysta henne. "Du behöver inte säga mer. Visst, jag höll på att ta livet av mig. Men det är lugnt nu. Du räddade mig. Jag lever ju fortfarande, eller hur?"

"Ja, men…"

"Inga men! Du räddade mitt liv och jag älskar dig. Jag behöver inte veta något mer."

Det var tyst en lång stund medan de två kvinnorna såg på varandra. Så länge sedan det hade varit, så länge sedan de bara såg på varandra. Bara var med varandra.

"Är det över nu?" viskade Charlie och bröt tystnaden som hade lagt sig som ett täcke runt dem.

Mia nickade och log. "Nu är det över. Vi är tillbaka igen."

"Hos varandra?"

Ännu en gång nickade Mia. "Älskade Charlie, jag ska aldrig mera lämna dig."

"Inte ens för Reneé O'Connor?" frågade den blonda kvinnan och log pillemariskt. Hon och Mia hade diskuterat många gånger förut vem de skulle kunna tänka sig lämna varandra för. Mia hade valt den lilla blonda side-kicken Gabrielle i tv-serien Xena Warriorprincess.

"Om du lovar att inte lämna mig för Lucy Lawless", svarade hennes flickvän och nämnde namnet på skådespelerskan som spelade Xena.

"Jag skulle inte överge för vem som helst eller vad som helst i hela världen."

En tår av lycka rann ner för den svarthåriga kvinnans kind innan hon lutade sig fram och fångade sin älskades läppar med sina egna. Charlie kände knappt smärtan och svidandet från sin handled då hon la armarna runt den hon älskade mest av allt i hela världen.

När tårar rinner ner för ens kinder kan det också vara själen som ler