Upphovsrättsligt: Xena: Krigarprinsessan, och allt i serien ägs av Renaissance Pictures, Studios USA och MCA/Universal. Nedanstående berättelse är ideell fan fiction.
Spoilers: Handlingen utspelar sig en tid efter säsong 6 sista avsnitt. Så, ja det finns spoilers. Typ. Oundvikligt. Typ.
Anmärkning: Som många andra roar jag mig med att skriva min egen säsong 7, och det här är tänkt att vara avsnitt nr 1. Det ingår egentligen i en svit på två, men jag tyckte det var tillräckligt fristående för att kunna läsas separat. Dessutom hann jag inte avsluta avsnitt 2 helt ens till den förlängda deadlinen, så det var inte så mycket att välja på. :-)
Ja, genren är Gen.
TJEJ MED CHAKRAM
av Christopher Härnryd
(7:1)
Pteor var en kraftig man. Hans ansikte tycktes utmejslat i samma stenart som de blekbruna pelare som bar upp rummet. Hade någon målat honom grå skulle ingen ha tvekat om att kalla honom för staty. Ansiktet var avlångt, med djupa och lodräta fåror på ömse sidor om örnnäsan. Ögonen var slutna och djupt liggande. Pannan och hjässan var kala, även om kort gråsprängt hår växte på huvudets sidor. Han låg på rygg på ett stenbord. Ett vitt tygstycke täckte hans kropp från bröstet och ner.
Någonstans ifrån hördes svagt en lugn rytm av tamburiner och dova trummor. Plötsligt accentuerades rytmen av ett tungt rasslande, när en försvarlig påse i rött läder ställdes på stenbordet alldeles till vänster om Pteors huvud.
”Min far förtjänar det bästa,” sade mannen som ställt påsen på plats. Med en snyftning fortsatte han: ”Ingen var så god som Pteor.”
På andra sidan om stenbordet stod två män med rakade huvuden. De bar grå fotsida dräkter med korta ärmar, och läderförkläden. En av dem höll en metallstång med en liten krok i änden. Deras uppmärksamhet var fäst på den röda läderpåsen, men han med kroken tittade upp och nickade en smula osäkert:
”Det kan man nog säga, herr Nebo.”
Nebo, mannen med påsen, var liksom Pteor kraftig men på ett annat sätt. Visserligen fanns det gott om muskler på hans kropp, men hans runda ansikte och stadiga torso vittnade åtminstone ytligt snarare om vällevnad än om styrka. Han bar en brun kjortel och en brun skjorta med guldbård, under en väst av tjocka, röda läderrutor. Läpparna var fylliga och omgärdade av en svart vass mustasch och ett lika vasst litet skägg. Han bar en röd kalott på sitt svarta hår och hade stora guldringar i öronen.
Efter att ha noterat den andres nickning, fortsatte han med darr på rösten:
”Gav han inte en gång bort en kruka mjöl till sin svältande mor?”
Nu kom det ingen bekräftande nickning. Nebo slängde ett misstänksamt ögonkast åt de bägge andra männen till, och gav sig inte förrän han fått en ny nickning.
”Visst var han hård,” fortsatte Nebo sedan med fortsatt skrovlig röst, ”men tiderna är hårda. När Pteor tog till vapen var det för att han var tvungen. Han angreps ständigt. Snåla bönder förvägrade honom ens symboliska allmosor när hans fattiga och utmattade armé behövde vila. Romerska och egyptiska trupper ansatte honom. Själv brände han aldrig en enda by om han inte var tvungen. Tortyr använde han bara för att få fram information, och han slog aldrig ihjäl sina sanna vänner.”
Mannen med kroken, som var en ärlig man, började känna sig lätt illamående, och beslöt att sätta stopp för liktalet:
”Herr Nebo, vi skall ta hand om er far efter konstens alla regler. Eftersom det är bråttom kan ni kan hämta honom om åtta dagar.”
”Åtta dagar,” nickade Nebo. ”Det blir bra. Gott om tid för mig att hitta hans mördare.”
Nebo strök en tår ur ögonvrån och nickade igen. Han lutade sig fram över bordet och såg krokbäraren stint i synen:
”Märk mina ord, det blir inte trevligt att bo i Assuantrakten innan jag fått fatt på den nidingen.”
”Säkert inte,” fick krokbäraren fram. Nebo nickade en sista gång, med eftertryck, och vände på klacken och lämnade rummet.
När han hade gått pustade de bägge hårlösa männen ut. Den av dem som inte bar krok lyfte prövande upp läderpåsen och visslade förvånad över dess rasslande tyngd. Medan han bar den till en liten kista i en väggnisch frågade han sin kollega:
”Katep, tror du att Nebo kan ta reda på vem som gjort det?”
Katep fnös:
”Känner du till fler än en som kan klara av att döda Pteor Blodnäven när han anför sitt gäng under en byplundring?”
Den andre ryckte på axlarna. Frågan var retorisk. Istället gick han och hämtade en kruka från ett stort urval på ett sidobord. När han återvände till bordet med Pteor stod Katep böjd över den döde och fingrade på sin avlånga krok. Han kastade en blick över axeln åt krukbäraren till:
”Det här har jag drömt om att få göra länge.”
Krukbäraren skrattade till, en smula forcerat:
”Ja, det kan knappast vara många förutom Nebo som sörjer honom.”
Katep nickade och körde in kroken nära två decimeter i Pteors näsborre.
Genom det fyrkantiga fönstret i värdshusets tjocka vitkalkade vägg syntes den vitblå himlen. Ett par fåglar avtecknade sig som små svarta skrivtecken mot den ljusa bakgrunden. De rörde sig ryckigt än åt den ena, än åt den andra sidan, burna av den kompakta dagshettan. De tycktes nöjda med att hålla sina positioner.
Ett par grågröna ögon betraktade fåglarna under några ögonblick, och slog sedan ned blicken.
Värdshuset hade en rundad liten bardisk i samma vitkalkade sten som väggen, om än med en något brynd patina av oräkneliga öldrickares händer och mindre välsiktade dryckesförsök. Den var belyst mest från fönstret, men den hade ett par grova och halvsmälta ljus som nödtorftigt komplement. Värdshusvärden stod just nu lutad över disken, stödd på korslagda armar med avslappnat hängande händer. Hans ansikte var lite som en ärevördig råttas: lång näsa, uttrycksfulla mörka ögonbryn, vad övrigt huvudhår som fanns var placerat på bakhuvudet.
En kvinna halvsatt, eller halvstod lutad mot en pall invid disken. Hennes hår var också mörkt, men mer jämt växande över skalpen, om än rätt kortklippt. Hennes smala, mörka ögon och runda kinder fick hennes ansikte att se bredare ut än det var. En brun tygjacka utan ärmar kompenserade hon med breda tygarmband beslagna med tunna metallstänger. Hon bar rödbruna byxor och korta bruna stövlar. Just nu höll hon en öppnad bokrulle i ena handen och gestikulerade dämpat med den andra handen medan hon pratade.
”Men det är det som är poängen. Det var samma principer som styrde henne både när hon valde att inte använda svärdet under sin fångenskap hos Morfeus präster, när hon kastade sin stav i floden i Indien, och när hon som amasondrottning skonade Brutus.”
Värdshusvärden höjde på ögonbrynen och vaggade lätt på huvudet. Kvinnan med bokrullen tolkade detta som skepsis, förmodligen med all rätt, och fortsatte oförtrutet:
”Okej, jag har fler exempel…”
Borta vid den vitkalkade väggen, nedanför fönstret, höll ett par händer i en tennmugg. Naglarna var kortklippta och huden var rosigt renskrubbad. Ändå fanns det ett par små brunröda fläckar på fingrarna. De grågröna ögonen såg detta, och den ena handens fingertoppar började försöka gnida bort de envisa fläckarna. Från bardisken kom en ström av entusiastiska ord som berättade om en hjärtegod flicka, en fredsmäklare, en helbrägdagörare, ett skinande föredöme.
Men de grågröna ögonen såg på de fläckade fingrarna, och ur minnet steg scener av blod och stål. Den hjärtegoda flickan slog ned en oskyldig som sträckte sig efter en näsduk. Fredsmäklaren ledde en armé. Helbrägdagöraren drog sitt vassa svärd och högg tills inga fiender längre fanns kvar. Ett skinande föredöme? Jovisst. Amasonerna höjde sina röda vapen och hyllade sitt föredöme, som själv med gränslös kärlek såg upp till…
”…till och med själva döden, och, och, men Mästare, vi väntar väl på att efterrätten ska svalna?”
Den ivriga proselyten med bokrullen kom av sig i sin svada och vände sig från värdshusvärden - vilkens uttryck nu bäst kunde beskrivas som nollställt - till den blonda kvinna som nu reste sig från bordet vid fönstret. På fyra meters håll gick det inte att se några fläckar på händerna. Däremot syntes väl silverarmbanden, axelplåtarna bestående av rader av små metallplattor, det korta bröstharnesket i samma material som lämnade magen bar, silvergördeln, det mörkblå tyget runt höften som var mer ett höftskynke än en kjol, och de halvhöga stövlarna, även de täckta av små metallplattor. Vid vardera stövelskaftet var en sai fäst med spetsen nedåt.. Över ena skuldran stack det hårt lindade fästet till ett svärd upp.
”Är du fortfarande hungrig, Hypatia? frågade hon med ett leende som inte orkade riktigt ända fram.
”Inte alls, Mästare,” svarade Hypatia, något överraskad. ”Men det är ju din älsklingspudding…”
”Jag har ingen större matlust just nu,” svarade Mästaren. ”Och ’Gabrielle’ räcker bra.”
Värdshusvärden, som nu rätade på ryggen och fick någonting alert och servilt i blicken, frågade oroligt:
”Önskar herrskapet ändra sin beställning?”
Hypatia lutade sig över bardisken och teaterviskade:
”Nejdå. Vi tar puddingen i en påse.”
”En pudding i en påse?” utbrast värdshusvärden och rynkade pannan. Moralkakorna nyss hade gått honom helt förbi, men det här var matkonst han begrep sig på. ”Det skulle jag inte rekommendera.”
Men Hypatia var redan i färd med att plocka upp en påse i välvaxat tyg. Den var försedd med flera stroppar och var med snören från dessa stroppar fixerad inuti ett slags månghörnad bur av metallstänger. Värdshusvärden glodde, fnös, ryckte på axlarna, och sträckte sig efter ett halvklot som dallrade lovande under en skyddande handduk. Hypatia snappade åt sig puddingen och förde elegant ned den i påsen, varefter hon noggrant, men utan att tveka, satte ned den absurda påsen i en större väska.
Gabrielle åsåg detta, men utan att egentligen registrera vad Hypatia gjorde. Istället lade hon locket på sina minnen genom att försjunka i verkligheten, som hon hade lärt sig under några veckor för tre år sedan…
Hon blinkade hårt för att hindra att den minnesblixt hon alltid fruktade skulle få medveten form i hennes själ. Det gick nu också - bakgrundsbruset som slött låg och surrade i hennes öron fick skärpa i hennes hjärna. Det blev stilla vind, fjärran vågor, fågelskrik, steg.
Det var stegen som gjorde det. Det var något fel på dem. De var för långsamma, för tysta och för nära.
Hon snurrade åt sidan precis i tid för att undgå det grova spjutet som stacks in genom fönstret där hon stod. Spjutspetsens hullingar hängde för ett ögonblick som mörka huggtänder framför hennes panna.
Sedan grep hon spjutet, ryckte det ur den osedda angriparens händer, stötte hårt med skaftet ut genom fönstret, och kände dunsen när träet slog in i något halvhårt och broskigt utanför.
Det hördes fler steg nu, men de var skyndsamma och inte alls dämpade. Buller hördes från den dolda delen av värdshuset där kök och förråd var belägna.
”Blir det strid nu, Mästare?” frågade Hypatia med nyfiken och misstänkt hoppfull röst.
Gabrielle gav henne ett irriterat ögonkast, men fick plötsligt bråttom att drämma till det armborst som blivit synligt i fönstergluggen.
”Det är Pteor! Pteor!” jämrade sig värdshusvärden och grep sig om huvudet med bägge händerna.
”Pteor är död,” konstaterade Gabrielle och slog till den grova haspen på ytterdörren så att den for ner i läge och låste den inifrån.
”Just det,” instämde en man i välputsat harnesk av fyrkantiga silverplåtar som nu kom in bakom baren från köket. Han hade en hög och toppig hjälm och en mycket smal och svart mustasch. Stridsklubban i hans hand hade ett kubiskt huvud med en rejäl rund knopp på varje sida. ”Och hans son Nebo betalar åttahundra dinarer för hans mördares huvud. Sextonhundra om kroppen fortfarande sitter kvar och sprattlar.”
Hypatia kastade sig bort från bardisken och dök ned under bordet där Gabrielle stod. Värdshusvärden stirrade ett ögonblick skräckslagen på mannen med stridsklubban. Denne log förbindligt och lade huvudet på sned med en mångtydig min som värdshusvärden tolkade till sin nackdel. Han dök efter Hypatia och kröp ihop under bordet bredvid henne.
Sedan bröt striden ut på allvar. Nykomlingen från köket höll sig avvaktande, men med gester och tillrop skickade han fram en stadig ström mörkklädda hejdukar. De bar alla toppiga hjälmar, men bar omväxlande klubbor och svärd. Gabrielle försvarade sig effektivt med spjutet, som hon svingade tvåhandat som en stav i snabba virvlar och slag.
”Betyder det här att vi måste ta itu med Nebo också, Mästare?” undrade Hypatia under bordet.
”Jag tror det,” svarade Gabrielle flämtande medan hon fällde och avväpnade.
”Han har väldigt tajt bevakning i sitt fäste,” funderade Hypatia högt, ”men vi kunde ju förklä oss.”
Gabrielle invecklades i en mycket snabb huggväxling och hade inte ro att kommentera.
”Du kan låtsas vara en bard som skrivit ett hyllningsepos till den fallne Pteor.”
”’Låtsas vara bard’” muttrade Gabrielle när hon kunde hämta andan något medan de ännu stående mörkklädda höll avståndet avvaktande. ”Barder bär inte vapen,” tillade hon med viss bitterhet och kramade spjutet.
Hypatia stack fram huvudet:
”Du kan ha svärdet gömt i en lång skriftrulle och säga att den innehåller ditt epos.”
”Nebo kommer att undersöka skriftrullen,” skakade Gabrielle på huvudet.
”Ta henne!” röt den metallklädde ledaren från bakom bardisken. Flera mörkklädda rusade fram. Gabrielle kastade spjutet som en stor roterande kastkäpp mot dem och ryckte upp sina saier ur stövelhölstren.
”Då kan jag göra i ordning en fälla i rullen,” föreslog Hypatia, men drog sig raskt tillbaka in under bordet när metall började klinga mot metall.
”Nu vet jag!” utbrast hon glatt, ”Du sätter dig med lösskägg på mina axlar, vi monterar en bylsig rock omkring oss, och så håller jag alla dina vapen tills du behöver dem.”
Gabrielle svarade inte, och Hypatia kikade försiktigt fram.
Rummet var fyllt av ojande och stönande underhuggare, som låg eller halvlåg på golv, omkullvräkta pallar, bänkar och bord. Borta vid baren stod mannen med stridsklubban kvar och såg bekymrad ut. Gabrielle stod stilla med halvhöjda saier och andades tungt medan hon höll ögonen på honom.
”Okej,” sade mannen efter några sekunders tystnad, och höjde vänsterhanden lätt. Sedan försvann han ut i köket.
Hypatia kröp ut och ställde sig upp. Hennes förhoppningsfulla leende kontrasterade mot Gabrielles andfådda allvar när de två kom att stå ansikte mot ansikte.
”Tre saker,” sade Gabrielle och höjde ett pekfinger. ”Nej, inget lösskägg. Och inget sittande på axlar. Och sedan har jag ju sagt åt dig att inte diskutera planer mitt under strid. Men jag är glad att du har lättat på det där med ’mästare’.”
”Ja, Mästare.”
Pteors ögonlock var slutna och i skugga. När han öppnade dem var hans ögon bara strimmor av fuktigt mörker. Han stirrade rakt fram under några ögonblick. Sedan rynkade han pannan vilket gjorde hans redan bistra ansikte direkt hotfullt.
Han befann sig i en sal. Väggarna var i mörkorange sten, väl belysta av facklor i rader av hållare. De enda kläder han bar var ett välstruket höftskynke, och ett par sandaler.
Han var inte ensam. Framför honom, med ryggen mot honom, stod en medelålders kvinna med mycket långt hår som hängde ned över hennes bröst. Utöver sitt hår var hon lika klädd eller oklädd som han. Och framför henne i sin tur stod en gammal man med tovigt grått skägg och glest med grått hår på huvudet.
”Nästa!” morrade en egendomlig röst, inte olik en gycklare som försöker härma en stor hund. När Pteor sökte talaren med blicken fick det hela sin förklaring; det var en hund som hade pratat. Eller åtminstone ett hundhuvud. Från halsen och ner var det en kortväxt men bredaxlad man, med bar överkropp utöver breda, korsade läderband till hängslen. En röd kjortel och röda stövlar klädde underkroppen. Men huvudet var som sagt ett hundhuvud, en butter bulldog med kolsvarta små ögon.
Den hundhövdade mannen stod längre in i salen, på ena sidan om en stor prålig våg som nästan manshög glänste av guld och välpolerad grön sten. På andra sidan om vågen stod en man i gröna sidenbyxor och skjorta. Axelplåtar och bröstharnesk i koppar skyddade hans överkropp, och han bar en hjälm formad som ett krönt falkhuvud, där näbben skyddade hans näsa men lämnade ögonen och nedre delen av ansiktet fria. Han stod i stram givakt och höll i ett stångvapen med en liggande månskära i vass metall på toppen.
”Nästa,” upprepade hundhövdingen. ”Låt inte Osiris vänta.”
”I din egen takt, ta det lugnt” kom det från salens bortre kortända. Där stod en stentron utsmyckad med skulpterade sfinxer. På ömse sidor om den stod vakter i falkhjälmar och med månskärevapen. I tronen halvlåg en man i fyrtioårsåldern, ljust grönhyad, men annars fullt normal till utseendet. Hans ansikte var magert, och på huvudet bar han en vit krona som inte alls var olik en upp- och nervänd kruka. Klädseln bestod av en bylsig orange väst, eller snarare öppen och ärmlös rock, samt bruna byxor och sandaler. Rösten var släpig och uttråkad, men inte ovänlig när han tillade: ”Vi har inte direkt ont om tid här nere.”
Gamlingen tog några försiktiga steg framåt förbi vågen, såg osäkert på det outgrundliga hundansiktet och bugade sig sedan klumpigt för gestalten på tronen. Pteor såg hur en fjärde vakt kom gående från en hyllrad på ena långsidan. Hyllraden var fylld av identiska små krukor i grått lergods med röda hieroglyfer på. Vakten bar en av dessa krukor i handen och överlämnade den till hundmannen.
”Jag var fattig och hade inte råd att betala balsamerarna,” mumlade gamlingen med blicken mot golvet framför tronen. I och med att han hade sagt det fick han syn på någonting på golvet och spärrade upp ögonen.
Hundmannen tog emot krukan från vakten och öppnade den. Han plockade upp vad som såg ut som en soltorkad tomat, och rynkade på nosen.
”Det där är inte så viktigt,” gäspade Osiris från sin tron och viftade slött avvärjande med handen. ”Tycker du att du har varit ond eller god i livet?”
”Jag vet inte,” svarade den gamle mannen lågt. ”Jag har försökt.”
Han kunde inte låta bli att snegla på det som fanns i golvet till höger om tronen.
”Jäpp,” bekräftade Osiris. ”Slukaren. Utropstecknet för de stygga. Det är precis lika illa som du tror, om du har morbid fantasi, vill säga.”
”Anubis,” nickade han vidare åt hundmannen vid vågen. Anubis bugade och lade försiktigt slamsan från krukan i den ena vågskålen. I den andra vågskålen låg ett vitt dun. Anubis böjde sig fram och studerade noga balansen. Sedan rätade han på sig och vände sig åt tronen till och gläfste:
”Sanningens fjäder väger jämt.”
”Vad betyder det?” flämtade åldringen.
”Det betyder ’välkommen upp’” svarade Osiris och log svagt. ”Ingen Slukare för dig.”
Till vänster om tronen öppnades en dörr, dittills bara synlig som stiliserade konturer bland väggens målningar. Ett starkt ljus strömmade ut genom dörren och det hördes svag och skir musik, rofylld och hoppingivande. Den gamle mannen tvekade, men kisade plötsligt med ögonen som om han fått syn på någonting i det bländande ljuset.
”Kira?” mumlade han. Sedan glänste det till av tårar runt ögonen på honom och han viskade namnet igen, som om det var ett heligt ord: ”Kira…”
Han tog ett par stapplande steg mot ljuset, men rätade sedan på sig och började springa. Ljuset och han blev ett, och dörren stängdes mjukt och tog ljuset och musiken med sig bort från salen.
Det skrumpnade hjärtat på vågskålen blixtrade till och försvann.
”Nästa!”
Medan vakten gick för att hämta en ny kruka passerade han nära förbi ett stort hål i golvet, flera meter tvärsöver. Han slängde den tomma krukan i hålet, och fick dovt ekande morrande till svar. Morrandet var inte ett dugg likt Anubis röst. Det här var det antydda hotet från något osett primalt vidunder.
Utan att låta sig bekommas av det steg nu kvinnan fram och neg för tronen.
”Jaha,” muttrade Osiris. ”Har du varit ond eller god?”
Kvinnan harklade sig och började snabbt rabbla:
”Jag har inte flyttat gränsstenarna för mina grannar; jag har inte tagit mer i skatt av mina bönder än de kunnat betala, jag har inte ljugit, jag har inte dödat någon, jag har inte tagit offermaten från helgedomen, jag har inte sårat något djur helgad åt gudarna, jag har inte…”
”Vänta, vänta,” avbröt Osiris och höjde handen. ”Skulle det inte vara ’någon katt helgat åt Sekhmet’, ’någon Babian helgad åt Thoth’, och lite sånt där?”
Hon tystnade och rörde på läpparna medan hon räknade på fingrarna som stöd för minnet. Sedan svarade hon:
”Nej, inga gudar nämns vid namn, det är ’gudarna’ genomgående.”
”Aha,” nickade Osiris. ”Ny upplaga. Har du köpt den i Alexandria? Jag hörde att de skulle komma ut med en ny dödsbok endera året.”
”Min slavmästare köpte den,” svarade hon. ”Jag vet inte var.”
”Antagligen Alexandria,” vidhöll Osiris, och nickade igen. Sedan mötte han Anubis blick över axeln på kvinnan och tillade: ”Man kan tycka att de borde ha fattat det vid det här laget.”
Anubis nickade, eller snarare bugade. Sedan lyfte han på locket i den nya krukan och lyfte ut ett mycket välbevarat hjärta, vackert rödlackerat.
”Snyggt,” mumlade han gillande.
”Alltså…” Osiris kastade ånyo en blick på Anubis och höjde frågande ett ögonbryn. Anubis artikulerade tyst ett namn med sina hundläppar. Det gick inte alls. Osiris viftade otåligt med handen och Anubis fick teaterviska: ”Amunefer!”
”Alltså, Amunefer,” upprepade Osiris. ”Så här går det till: vad du säger här i Sanningens sal spelar mindre roll. Vad du gjorde medan du levde spelar betydligt större roll. Hjärtat lagrar allt du gör som är mindre bra, och på vågen där borta kollar vi om hjärtat väger för mycket. Enkelt. Idiotsäkert. Kör hårt, Anubis!”
Hjärtat placerades i vågskålen. Den sjönk ned mot golvet, medan skålen med fjäderdunet steg uppåt.
”Tyvärr,” avgjorde Osiris. De bägge vakterna vid hans sida marscherade fram och grep tag i kvinnan. Hon protesterade högljutt, men blev släpad till kanten av hålet. Ett förväntansfullt fuktdrypande morrande hördes från dess djup.
”I med henne,” beordrade Anubis, och vakterna kastade i henne. Hennes skrik blandades snabbt upp med ett ivrigt vrålande, men bägge tystnade ganska snart. Däremot fräste det smältande hjärtat i vågskålen ljudligt ännu en kort stund.
Den hundhövdade mannen nickade bistert, och vände sig sedan mot Pteor:
”Nästa!”
Den sandtäckta kullen dolde dem först helt, men sedan blev tre huvuden synliga i det rosaskimrande gryningsljuset: ett ljust, ett mörkt, och ett med åsneöron. Gabrielle, Hypatia och en nyhyrd åsna blev strax synliga i sin helhet där de gick och pratade. Det vill säga, åsnan nöjde sig med att tugga på någonting oidentifierbart i munnen, men de bägge andra lät munnarna gå på ett mer kommunikativt sätt.
"Mästare, hur kommer det sig att du valde Egypten för din heliga gärning?"
Trots att de höll exakt samma takt lyckades Hypatia på något vis verka mycket mer andfådd än Gabrielle. Kanske var det att hon tog lite kortare steg och därför var tvungen att pinna på snabbare. Kanske var det åsnan som hon ledde. Den tredskades ibland, men inte mer än sådana djur har för vana.
Gabrielle svarade inte direkt. Hon pekade ut över de karga kullarna. Solen låg precis under horisonten, men himlen speglade redan en del av dess eldglans. Nilen låg som en tillplattad jätteorm åt ena sidan, men här och var ville det bördiga slammet liksom aldrig fästa utan följde med vattnet tillbaka efter varje översvämning. Det syntes dock en blek liten svärm av bebyggelse nere vid floden.
"Där ligger byn vi försöker undvika. Genom att gå över ödemarken på natten här istället för att åka båt på dagen minskar vi risken för att Nebos hejdukar upptäcker oss. Vi skulle passa perfekt som troféer på Pteors begravningsfest."
Hon sänkte armen och kliade sig förstrött på handen.
"Heligt? Det var ingenting heligt med det."
"Ih!" pep Hypatia och skuttade ur vägen för en minst lika skrämd ödla som piskade upp små dammplymer med sin snabba svans. Sedan upprepade hon:
"Visst är det heligt! Att hjälpa de som är svagare och inte kan skydda sig själva, det är heligt. Det skriver du ju."
"Men det var inte därför jag kom," framhärdade Gabrielle med ett leende lika sorglöst som en massgrav. "Jag kom för att slåss."
"För att hjälpa de svaga," rättade Hypatia.
"De svaga finns överallt. Jag hade kunnat stanna i den Uppåtgående solens land, eller för den delen i Amphipolis, om jag bara ville hjälpa svaga. Nej, jag ville till ett ställe där det fanns en klar och tydlig fiende att slåss mot. När jag hörde att romarna erövrat Nedre Egypten bestämde jag mig."
"Kom du till Alexandria för att slåss, Mästare?" frågade Hypatia häpet.
"Jag kom dit för att det är Nedre Egyptens huvudstad, och jag ville lära känna fienden först. Dessutom var det den enda stad i Egypten som jag säkert visste vägen till."
Nu ryckte Gabrielle på axlarna, lite uppgivet. Hon log igen, fortfarande melankoliskt men inte helt utan ironi:
"Och vad fann jag? Faraonerna var störtade och en romersk guvernör satt i deras ställe. Romerska legionärer patrullerade gatorna. Men annars var det ungefär som förut. Romarna var stränga, men inte laglösa. Skatterna var tunga, men inte omöjliga. Folk klarade sig ungefär som förut."
"Men Mästare, vänta nu," föll Hypatia in. "Jag hörde talas om en massa hjältedåd som du utförde i Alexandria. Det var bland annat därför jag började försöka hitta dig."
"Ja, jo," svarade Gabrielle. "Jag var där ett tag, och visst finns det skurkar i Alexandria. Det är en jättestad. Visst finns det folk som behöver hjälp där. Några rånarligor, utpressare, onda kulter…”
”Ändå hamnade du här i gränstrakterna,” sade Hypatia.
Gabrielle nickade:
”Jag var på väg till Övre Egypten för att se om det fanns någonting jag kunde göra där. Men när jag kom till Assuan märkte jag snabbt att det var här jag behövdes. Varken Nedre eller Övre Egypten skickar hit vakter, annat än för att slåss med varandra. Sedan delningen är folk här helt utelämnade åt krigsherrar och banditer.”
”Men sedan kom du, Mästare,” började Hypatia med strålande ögon. ”Och du besegrade krigsherrar och lärde byarna att organisera egna domstolar som i Grekland, och…”
”Sluta!” nästan skrek Gabrielle, skarpare än hon tänkt sig. Hypatia hade tystnat tvärt och inte kommit sig för att stänga sin halvöppna mun. När Gabrielle lade handen på hennes axel ryckte hon till.
”Förlåt mig,” fortsatte Gabrielle, i lugnare ton. ”Jag menade inte att ryta åt dig. Men du tror att jag är någon slags hjälte som bara gör goda saker. Så är det inte. Det är jag inte. Det är det ingen som är.”
De hade stannat nu. Hypatia stirrade på Gabrielle, och såg sedan abrupt åt sidan, bara för att snabbt återföra blicken till sin mästare:
”Tror du att jag är dum? Det är visdomen bakom dina ord jag söker. Att du är människa med fel och brister som alla andra vet jag. Men det kommer inte…”
Men i detsamma grep Gabrielle henne om axlarna och kastade henne och sig själv till marken. Någonting kom dykande ur skyn mot dem.
Pteor började trotsigt marschera framåt. Några få steg kvar i livet, nej, i det hinsides. Före Slukaren. Några få steg. Bäst att ta dem.
Den uppflammande eldpelaren överraskade honom, och såväl vakterna som Anubis verkade också överrumplade när de kvickt vände sig mot dess sken. Men elden dog snabbt bort och i dess ställe stod en bronshyad kvinna med spretigt rött hår. Det var inte så gott att veta var hennes hår slutade och var den gula pälsen på hennes axelskydd började. Den gula väst som axelskydden satt på var rikt dekorerad med långa klor i svart, stärkt läder, men hade ändå plats för ett djupt dekolletage. Hon bar röda byxor i läder och höga svarta stövlar. Ett svärd med ett gapande lejon till svärdsknopp hängde vid hennes höft.
Osiris vred på huvudet rejält för att slippa ändra sin halvliggande ställning.
”Sekhmet, jag jobbar.”
”Visst,” svarade Sekhmet dröjande, och tog ett par lättjefulla steg fram. Vakterna bugade och ställde sig sedan i givakt, även han som precis hade hämtat krukan med vad Pteor förmodade var Pteors hjärta.
”Aton är i Amarna ,” sade hon lågt när hon närmade sig tronen. ”Han väntar på oss.”
Osiris höjde på ögonbrynen. Efter något ögonblick nickade han:
”Kommer.”
Sekhmet nickade tillbaka och vände på klacken. Elden steg runt henne medan hon ännu vände sig, och när den sedan slocknade var hon borta.
Nu reste sig Osiris, sträckte på sig, rättade till sin öppna rock, och nickade åt Anubis:
”Håll ställningarna så länge.”
Sedan var det som om hans kropp täcktes av ett nät av sprickor, likt en lerstaty som landar hårt och precis står i begrepp att falla i bitar. Ur de smala fogarna strålade ett grönt sken så ljust att det nästan var vitt. Ljuset tilltog, för att sedan abrupt försvinna, och Osiris med det.
Anubis suckade djupt och vände sig irriterad mot Pteor, och fick dennes hårda näve rakt i sitt hundansikte. Han vacklade några steg åt sidan och fick en kraftig cirkelspark i magen som bringade honom helt ur balans.
Vakterna sprang fram med sänkta månskärevapen. Pteor ryckte åt sig ett av dem och inledde en mästerlig huggväxling med sina motståndare. Plötsligt slungade han vapnet ifrån sig och kastade sig mot den vakt som ännu inte angripit; den vakt som höll en liten kruka.
”Nej!” skällde Anubis hostande och försökte komma på fötter. ”Låt honom inte komma åt hjärtat…!”
Men trots att vakterna rusade efter Pteor, och att vakten med krukan hastigt drog sig bakåt, så lyckades Pteor tackla honom så att han dråsade i golvet. Krukan sprack upp. Pteor rafsade ursinnigt bland skärvorna och skar sig rejält, men fick fatt i ett torkat muskelstycke. En vakt grep honom bakifrån, men fick en armbåge på struphuvudet.
Pteor glodde på sitt döda hjärta och väste något ohörbart. Han hade någon sekunds lugn kvar innan diverse mer eller mindre skadade vakter skulle vara över honom. Hans beslutsamma desperation smalt samman till skräck och förvirring, och han skakade hjärtat, tryckte det mot bröstkorgen, ja, verkade nästan beredd att sluka det. Uppenbarligen hände inte det han hade hoppats.
Nu trycktes han till marken av de tre vakterna, och Anubis närmade sig, återhämtad och vredgad.
Men då hände det.
Vakterna över Pteor föll ihop av sin egen tyngd, när den kämpande mannen upplöstes till oljiga rökslingor. Röken ringlade omkring, liksom hånfullt, innan den skingrades helt.
Högt uppe i luften bland loja bleka molnstrimmor var det som om någon hällt ut ett bläckhorn. Svart rök från ingenstans vällde fram och tog sakta form. Den formade vingar, näbb, stirrande svarta ögon, fjäderdräkt och klor som klöste den tomma vinden.
Nu syntes ingen rök, bara en falk som svävade i uppåtströmmarna från den varma marken långt därnere.
”Fri,” sade Pteors röst, och sällan har väl det ordet sagts med en sådan drypande illvilja. Nu skulle saker ändras. Men nu kom en första ljusnål från solen som höll på att gå upp. Falkmunnen skrek ilsket åt ljuset som gjorde oväntat ont, och dök ner på lägre höjd.
Där fick fågelögonen syn på en oväntad bonus på marken…
Falken svängde sig i läge, och sedan dök den.
Dess klor rev över Gabrielles skulderplåtar med ett metalliskt knatter, men hon kom undan huvudkraften i falkens dykning. Medan Hypatia kurade ihop sig med händerna över huvudet slet Gabrielle upp svärdet i tvåhandsfattning och sökte efter den stora falken med blicken.
Den kom oväntad bakifrån, men hon virvlade runt och höll den på svärdslängds avstånd med ett par snabba svep. Nu cirklade den några varv runt henne i huvudhöjd. Men den anföll inte mer. Istället talade den, inte med falkröst, utan med en hård och självbelåtet hatisk mansröst:
”Dödsriket är överskattat, lilla bataljbard. Jag hade ingen lust att stanna, så jag begav mig därifrån.”
Rovnäbben gapade och den lilla röda tungan var som en pilspets.
”Känner du inte igen mig?”
Gabrielle vred sig sakta runt och följde fågeln med svärdsspetsen. Hon nickade medan hon försökte fukta munnen tillräckligt för att svara:
”Pteor.”
”Jag klandrar dig inte; jag är själv inte så förtjust in fågel. Men nästa gång vi ses blir det lättare att känna igen mig. Under tiden skall jag fundera ut vad jag skall göra med dig. Du kan väl fundera lite själv också?”
Men nu tog sig solen över horisonten. Den översta delen av dess blanka skiva spred solfjädrar av intensivt ljus som strödde svarta småskuggor över marken.
Falkens avskedsskri kanske var avsett som ett skratt. I alla fall smällde rovfågeln med vingarna och flög iväg, bort från ljuset, bort över klipporna. Men det tycktes som om den försvann i en liten rökpuff långt borta.
”Mästare?” flämtade Hypatia, som nu vågade sig på fötter.
Gabrielle höll svärdet fortsatt höjt:
”Det finns berättelser om de dödas andar som besöker sina mumier.”
”Och gör vadå?”
”Ger dem liv.”
Fågeln var borta. Medan Hypatia vågade sig på fötter stack Gabrielle svärdet i skidan och tillade:
”Han verkade inte gilla ljuset. Då har vi till skymningen på oss.”
”Att ta oss till begravningsfesten?”
Gabrielle nickade:
”Och hitta på något. Helst något bra.”
Solen steg på himlen, enstaka moln virvlade förbi den på dess allt för snabba bana. Så började den åter sjunka, och de klara eftermiddagsfärgerna började fördunklas och bytas mot mildare bärnsten och långa skuggor.
Tjänarinnan med det långa svarta håret vågade inte möta vaktens blick, och han upprepade sin fråga, ilsknare den här gången:
”Jag känner inte igen dig. Vad gör du här?”
”Herre, en av de nya köksorna beter sig misstänkt. Jag visste inte vem jag skulle vända mig till, så jag sökte upp dig.”
Hon gav honom ett skyggt ögonkast genom sitt draperi av hår:
”De andra vakterna talar så mycket om din styrka och klokhet.”
Vakten kunde inte hålla tillbaka ett belåtet flin och sträckte på sig:
”Säger du det. Du gjorde rätt som kom till mig. Jag skall ta hand om det här.”
Beslutsamt stegade han iväg med händerna på svärdsfästet. Kvinnan med det långa mörka håret såg efter honom med beundrande blick, men när den toppiga hjälmen försvann bakom korridorens krökning ändrades det lilla som skymtade av hennes anletsdrag till beslutsamhet, och hon började själv gå i motsatt riktning.
Korridoren var väl belyst av facklor och hon hade inga svårigheter att ta sig till serveringsrummet invid stora festsalen. Här väntade två vakter i svart och med toppiga hjälmar, tillsammans med tre andra tjänarinnor. När hon kom in i rummet höll tjänarinnorna som bäst på att emot några stora fat fyllda med läckerheter som räcktes dem genom en serveringslucka i väggen. En av dem var på väg ut till festsalen med ett helstekt lamm med en massa grönt pynt.
Den långhåriga fick fart när hon såg en väldig rosenbladsgarnerad limpa tas emot i luckan, och hon skyndade fram till den guldlockiga kvinna som höll i den.
”Den kan jag ta,” erbjöd sig nykomlingen och grep tag i den.
”Dumheter,” svarade den guldlockiga och behöll sitt grepp. Nykomlingen verkade obenägen att släppa.
”Jag har alltid velat servera bröd,” fick nykomlingen fram, och grimaserade nästan osynligt under allt hår åt sitt svaga argument.
”Sluta larva er och skynda på,” fräste en av vakterna. Nykomlingen släppte motvilligt fatet och såg efter det när det fördes ut genom dörren till festsalen. Därmed missade hon också när två mindre fat med var sin helstekt anka togs emot av en annan tjänarinna. Ankorna såg saftiga ut, var likaledes garnerade med rosenblad, och var tydligen uppstagade invändigt med något slags korta spett. Metallspetsarna stack ut genom de gapande näbbarna.
Den långhåriga gjorde en ansats att rycka åt sig dem, men den kraftiga kvinnan som hunnit före verkade ha tagit varning av limpintermezzot och gav henne en skarp blick.
”Store Set, vad den nya är på bettet,” kommenterade en av vakterna. Hans kumpan nickade med ett roat leende och vände sig med ett glestandat grin till den mörkhåriga:
”Hoppas du är lika ivrig på efterfesten…”
Hon besvarade leendet med ett melodiskt fnitter. Men hon verkade genuint bekymrad över någonting med de avtågande ankorna och jättelimpan. När en röd tårta med rosor dök upp härnäst snappade hon den åt sig och skyndade efter sina servitriskollegor.
Bruset från begravningsfesten tilltog abrupt när hon passerade dörren. Grova mansskratt och forcerade kvinnoskratt blandades med slammer av bestick och bägare. Till och med glufsandet var ljudligt nog att bilda en matta. Det pågick musicerande också, fåtoniga stränginstrument, rasslande tamburiner och bjällror, lätta trummor, och då och då utbrott från gälla blåsinstrument.
Långbord var ställda i u-form. Gästerna var krigare, både Nebos svartuniformerade vakter och mer individuellt utstyrda kämpar, samt välmående köpmän med rejält sminkade bordsdamer. I högsätet satt Nebo i sin röda dräkt och röda kalott. Men förutom guldringarna i öronen hade han nu rejält med tunga guldkedjor hängande ner över den ansenliga magen. Den bepansrade mannen från värdshusattacken satt vid hans sida.
Mitt emot Nebo, vid salens bortre vägg, stod en massiv mumiesarkofag upprätt med guldöverdrag. Pteors starkt stiliserade anletsdrag prydde dess lock. Framför sarkofagen satt några svartklädda gråterskor och snyftade. Av och till skrek de ut sin professionella sorg. Runt i rummet rörde sig också ett par glittersminkade dansöser. Av det skira tyg de var klädda i hängde det mesta och fladdrade graciöst från deras armband.
Till yttermera visso rörde sig byrackor fritt i lokalen, nosande bland spilld mat, gnyende gnabbandes med varandra, eller liggande flåsande med tungan ute.
In i detta sammelsurium skred de fyra tjänarinnorna med sina fat. De närmaste gästerna hälsade deras inträde med glada tillrop. Dessutom hoppade en dittills särdeles slö hund på fötter och kom skrittande mot dem.
Den långhåriga tjänarinnan med tårtan verkade spändare än de övriga och såg sig omkring som om hon försökte absorbera varje detalj i rummet. Trots det verkade hon inte märka hunden förrän den flåsade mot hennes kjol.
”Bort med dig,” väste hon.
”Jag vet varför du är här,” sade en grov röst i hennes huvud. Hon såg sig omkring igen, skrämd nu, snarare än spänd.
”Tror du jag är Pteor?” fortsatte rösten förorättad.
”Om inte, vem är du?” viskade hon. ”Och var är du?”
Hon hade stannat till, och avståndet till kvinnorna framför började växa tydligt. Rösten svarade inte genast, men hunden glodde uppfordrande på henne. Hon glodde tillbaka men fann sig snabbt.
”Jag är lite upptagen, vem du än är. Vi tar det se’n.”
Hon började ånyo gå. Den lilla processionen slingrade sig fram längs u-formens ena flygel. Det var tydligt att huvudmålet var att nå Nebo och presentera rätterna för värden först. Det var lika tydligt att detta bekymrade henne i stigande grad.
Hunden svansade efter:
”Okej, jag är Anubis, och jag vet vem du är och vad du tänker försöka göra.”
”Anubis? Som tar emot de döda?”
”Känner du många Anubis? Lyssna nu: det är skymning och vi är båda bekymrade över Pteors ba.”
”Va?”
”Ba.”
”Ba?”
”Ja.”
”Den där falken?”
”Jäpp. Hans frisjäl som har flytt från dödsriket. Om den förenar sig med hans ka…”
”Ka? Strunt samma; vad blir han då, en bla?”
”Den tekniska termen är att han blir ett jäkla monster.”
Nu hade processionen stannat framför Nebo, som förväntansfull drog en rejäl huggare och lyfte den för att dela limpan på krigsherrevis.
KLANG!
När Nebo återhämtat sig stirrade han häpen på den stora limpan. Det hade inte varit hans avsikt att hugga av tjänarinnans fingrar, i alla fall inte just nu. Därför hade hugget varit mer teatraliskt än kraftigt. Men han hade absolut förväntat sig bättre resultat än det grunda jack som limpan tillfogats. Hans ansikte förvreds plötsligt till ilsken skräck:
”Grip henne!”
Ett par vakter kastade sig fram och grep tag i den guldlockiga tjänarinnan som oförstående släppte det stora fatet. Det föll ned på bordet och limpan sprack upp. Blank metall syntes här och var i sprickorna.
”Lyssnar du?” kom Anubis röst. ”Alltså, du måste…”
”Tyst!” väste tjänarinnan med det långa håret. Vakter dök upp runt omkring de fyra kvinnorna. Ankorna lyftes från sina fat, vreds itu, och befanns innehålla var sin flottig sai, som kastades långt åt sidorna. Ankfatsservitrisen blev hårdhänt fasthållen innan hon hann göra något. En vakt grep föga chevalereskt tag i den svarthåriga kvinnans långa hår med ena handen och började gräva i tårtan med den andra.
Men fatet som bar upp tårtan rycktes undan, och den fasthållna tjänarinnan tumlade åt sidan. Vakten blev stående förvånad med ena handen full av tårta och den andra full av långt, svart löshår.
Knappt hade Gabrielle kommit på fötter med spretande blond kalufs, förrän hon tog blixtsnabbt men precist sikte och slungade fatet med våldsam kraft mot närmaste vakt. Grädde och sylt yrde, och en tunn träplatta singlade mot golvet, men Chakramens blanka yin-yang-form for obevekligt ylande vidare, slog först mot en hjälm och sedan mot ytterligare många hjälmar, klöv några klubbskaft, studsade mot väggar och fler kroppar, för att efter sin våldsamma framfart fångas av Gabrielle med en svepande gest.
Medan resten av rummet ännu befann sig i chock tog hon tag i kastvapnet med bägge händerna och vred isär det med ett susande klick.
När de rusade på henne var hon därför mer än beredd.
Hon slogs med snabba sparkar och ännu snabbare slag och hugg. De svartklädda vakterna liksom studsade från henne, tillbakaslagna lika snabbt som de kom springande. Men de var många.
Men det var inte hennes avsikt att stå still och låta sig omringas stup i ett. När hon nästa gång huggit omkull ett par stycken rusade hon bort från borden och mot mumiesarkofagen.
”Men efter henne då, Harkhuf!” röt Nebo, och vände sig primärt till sin välbepansrade och mustaschprydde löjtnant. ”Du vill väl ha revansch för värdshuset, karl?”
”Inte nödvändigtvis, herr Nebo,” sade Harkhuf eftertänksamt och sneglade på en vakt som kraschlandade på hans tallrik. Harkhufs tvekan tycktes speglas av många andra krigare bland gästerna. Det var bara Nebos hjälmprydda vakter som ansatte Gabrielle.
Men hon var fri för ögonblicket och stannade framför den imponerande sarkofagen. Pteorbildens svartmålade ögon stirrade på henne med konventionell blidhet. Hunden flåsade vid hennes sida:
”Vad är din plan?”
”Hugga sönder mumien,” konstaterade hon, och körde in chakramhalvorna i springan mellan lock och botten.
”Duger inte,” konstaterade Anubis.
Med ett illvrål vräkte Nebo själv bort sin stol och kom ångande. I ena handen svängde han sin stora huggare. I den andra höll han svärdet från jättelimpan, fortfarande med en extra parerplåt av bröd nära fästet. Gabrielle svängde för att möta honom, men förlorade greppet om chakramhalvorna. De var för väl inkilade i springan. Hon kunde inte få loss dem.
”Ha!” röt Nebo och högg med sina bägge svärd. Gabrielle kastade sig undan, och klingorna tog i stenväggen så att flisor yrde. Men Gabrielle ryckte åt sig en fackla från väggen och stötte mot Nebos ansikte. Denne ryggade tillbaka, men högg korsvis med svärden, fångade den, och avväpnade henne. Men i och med det så blottade han sig tillfälligt för en hård spark i sidan. Ur balans som han var dråsade han omkull. Gabrielle sparkade igen, den här gången på hans vänstra hand, och hennes stulna svärd flög upp i luften och landade i hennes hand. Hon gjorde en virvlande knyck med det och sprang tillbaka till sarkofagen. Och tvärstannade.
Tjock rök eller mörk dimma vällde ner från taket ovanför sarkofagen och höljde den i mörker. För ett ögonblick skymtade en falk med utsträckta vingar sittande ovanpå den.
Det hade skrikits och ropats redan när Gabrielles insmugglade arsenal avslöjades. Men nu var det äkta skräck i ljuden. Såväl nervösa danserskor som garvade krigare gallskrek och drog sig mot utgångarna. Men inte alla. Några, inklusive Harkhuf, dröjde kvar, storögda, men avvaktande.
”Det är ett trick!” försökte Nebo överrösta paniken. Han kom på fötter och gjorde ett utfall mot Gabrielle. Hennes uppmärksamhet var på skeendet vid sarkofagen, men hon blockerade hans hugg, och riposterade elegant. Hans arm rispades upp, och hans offensiv kom av sig.
”Släpp svärdet!” röt hon åt honom, men ännu innan sista stavelsen avklingat hörde hon smällen när sarkofagen sprack upp.
Som när stenbrottets vägg spricker av de fuktiga träpluggarna i solens sken rämnade sarkofagen itu. Den lindade mumien stod synlig därinne med armarna stelt korsade över det döda bröstet. Som hävde sig. Ännu en smäll följde, inte alls lika dov, och bindlarna sprack de också och gled av i bitar.
Pteor var gråare i hyn än han någonsin varit i livet, och hans ögon var helt svarta utan vitor. Höftskynke och sandaler var hans enda klädesplagg, men hans lekamen var som sten, inte som kött.
”Jag är inte klar än över exakt vad jag skall göra med dig,” mullrade Pteor medan han stegade mot Gabrielle. ”Först försöker du döda mig, sedan försöker du döda min son.”
Gabrielle kommenterade inte, utan högg med tvåhandsfattning mot Pteors hals. Svärdet visslade genom luften, träffade, och bröts itu. Pteors hand fångade hennes handled, och med det greppet ryckte han henne åt sidan, så att hon for genom rummet och slog in i väggen och gled bedövad ner på golvet.
”Papp-a,” fick Nebo fram. Nu var det Pteors tur att ignorera ett tilltal. Han vände sakta på klacken och började marschera mot den liggande Gabrielle.
”Jag tror jag börjar med att rycka armar och ben ur led på dig,” sade han till henne.
Hon i sin tur lyckades fokusera blicken nog för att få syn på en chakramhalva liggande på golvet borta vid sarkofagdelarna. Tyvärr var Pteor i vägen.
”Jag har lite högre krav på mina massöser,” fick hon fram och kom på fötter. Pteors bägge nävar sköt ut parallellt och slog hål i väggen där hon hukat ögonblicket före. Gabrielle sprang fram och nappade åt sig chakramhalvan, och kastade den. Den studsade mot hans panna utan att göra någon skada, och hon lyckades med knapp nöd fånga den vid returen.
”Lyssna på mig,” hördes Anubis röst. ”Du måste träffa hjärtat.”
”Hjärtat,” mumlade Gabrielle bekräftande och tillade sedan mycket tyst: ”Inte tala planer under strid var det.”
”För Pteor!” kom ett starkt rop, och Harkhuf kom springande tillsammans med en nubisk dam med stor yxa och lika stor sköld, och en svärdssvingare i skytiskt dödskalleläder. Pteor log och började utan brådska gå mot Gabrielle. Vildögd såg hon från honom till den springande trion, bestämde sig, och kastade chakramhalvan mot Harkhuf. Medan den blixtrade fram och åter mellan de tre krigarna sprang hon i en vid halvcirkel. Hennes mål var en fettglänsande sai som en vakt föraktfullt hade kastat åt sidan vid avslöjandet. Hon nådde den och snappade den åt sig. Sålunda beväpnad fångade hon chakramhalvan och vände sig mot trion och Pteor. De tre krigarna satt eller låg på golvet, sargade och bedövade av det obevekliga kastvapnet. De hann knappt kravla åt sidan när Pteor kom gående. Han ryckte i förbifarten åt sig nubierns sköld och skytens svärd. Sedan började han springa mot Gabrielle med snabba steg.
Hon backade, överrumplad av den statyliknande Pteors plötsliga snabbhet. Han följde efter. Han högg och hon duckade. Gabrielle försökte sig på en snabb serie stötar med saien medan hon slog undan flera hugg av hans svärd. Men han höll hela tiden skölden i vägen. Så drämde han snabbt till henne med den, och återigen flög hon baklänges. Den här gången bröt hon sönder ett av långborden när hon landade på dess kortsida, och blod började sippra ur hennes mun. Pteor hoppade fram och landade med bägge fötterna mitt på det lutande bordet, som bröts itu ytterligare under honom. På bägge sidor slog bordshalvorna upp hårt, och den ena kanten träffade Gabrielle så att hon rullades åt sidan och landade på mage.
Bakom henne klampade Pteor obekymrad över den golvliggande bordsskivan. Hans askgrå fötter trampade sönder tallrikar, bägare och liggande ljus som ännu brann. När han stod bekvämt bakom henne vred han om svärdet i sin hand så att spetsen pekade neråt mot hennes rygg.
Men med ett skrik hävde hon sig upp på alla fyra, kastade chakramhalvan snett framåt. Den studsade snabbt i ett hörn av rummet och kom sedan klippande rakt mot Pteor. Utan att skada honom träffade den hans buk i en sned vinkel, men studsade sedan mot sköldens insida, och sedan tillbaka på buken och åter mot sköldens insida, upprepade gånger. Kraften stötte skölden ur läge, och Gabrielle hoppade upp, virvlade runt, och körde sin sai in i hans nu oskyddade bröstkorg.
Pteor skrek inte, han kollapsade inte ens. Istället stelnade han till och svärtan i hans ögon bleknade till mjölkvitt, medan han sakta lutade mer och mer bakåt för att till sist falla som en vält staty. Han tog mark med ett brak.
”Där satt den!” kom Anubis röst. ”Nu skall jag…”
Där blev han avbruten av ett grönt sken som flammade upp i rummet. Ett nät av ormande gröna blixtar samlade sig till en människoliknande form, och falnade till Osiris, som med korslagda armar stod lutad mot en vägg.
”Tillbaks till din post,” beordrade Dödsrikets härskare. Hunden ryckte till som av ett osynligt koppel. Sedan såg den sig förvirrat omkring och skällde frågande på ett föga kognitivt vis. Osiris rätade på sig och vandrade fram mot Pteors kvarlevor. I förbifarten klappade han hunden som gnydde glatt till svar.
”Får jag låna den där,” sade Osiris, och Gabrielle räckte honom sin sai.
Osiris tycktes torka av den med sina fingrar, och några gröna gnistor syntes både på saiens spets och i det lilla ingångshålet i Pteors bröst. Osiris räckte tillbaka den och skakade lätt på huvudet. Pteors kropp försvann i en rökpuff, som snabbt dunstade undan. Sedan lade han armarna i kors och strök sig över hakan med han tittade på Gabrielle. Hon gned bort blod från mungipan med handens baksida, bugade lätt, och mötte hans blick.
”Ja, tack ska du ha,” sade Osiris efter en kort stund, en smula dröjande som om han väntade sig något uttalande från henne. I bakgrunden höll Nebo och hans hejdukar på att krypa iväg. Osiris gav dem en oförstående blick. Sedan nickade han:
”Aha!”
Med en gest fick han klängväxter att blixtra fram ur golvet och ringla sig om krigsherren och hans anhang.
”Jag har hört lite om dig,” sade Osiris sedan till Gabrielle, som ryckte på axlarna.
”Vad gör du med dem sedan?” undrade han.
”Tar dem till någon by de har förbrutit sig emot och låter byn döma dem.”
”Åhå. Vad händer sedan? Dödar byborna dem?”
”Ibland.”
Hon mötte hans blick. Han nickade. Sedan bytte han ämne:
”Jag hade lite att stå i och Anubis klantade sig, så jag är glad att du fanns till hands.”
”Glad att kunna hjälpa till,” svarade Gabrielle stelt.
Osiris nickade och satte händerna i sidan. Sedan kliade han sig på örat och lät blicken glida lite förstrött över rummet.
”Bra jobbat, som sagt,” tillade han. ”Öhm, du jobbar ideellt har jag hört.”
Gabrielle ryckte på axlarna.
”Jag blir bjuden på middag ibland.”
”Kan jag tänka mig,” kommenterade Osiris. ”Men du brukar inte vilja ha pengar och sån’t?”
”De jag hjälper brukar inte ha så mycket pengar att erbjuda,” svarade hon uttryckslöst.
”Du har ju gjort mig en stor tjänst,” fortsatte Osiris dröjande. ”Jag har lite tricks i bakfickan om det är något särskilt du vill ha. Död och liv och så. Det är inget jag gör bara sådär, det finns regler och grejer. Inom parentes har du varit lite av ett dåligt föredöme själv, om hälften av det jag hört från grekerna stämmer, lite hoppjerkastuket.”
”Vad är det du erbjuder mig?” frågade Gabrielle, ännu stelare, med rösten helt entonig.
”De flesta brukar sakna någon…alltså, det är väl rätt självklart vad jag säger?”
Golvet gungade för henne. Det var som om Pteors mörker sköljde över hennes blick. På avstånd hörde hon sig själv säga:
”Xena hade möjligheten att återvända till livet, men hon valde att inte göra det. Tusentals själars enda hopp om frid vilade på att hon förblev död. Jag älskade henne för det och jag hatade henne som jag inte trodde jag kunde hata någon, men det var hennes beslut, och det kan jag inte omintetgöra.”
Osiris var tyst.
”Men ett vet jag, vi kommer att träffa varandra en dag, i ett annat liv.”
Nu tog Osiris ett djupt andetag och såg upp i taket:
”Hm. Jag menade någon i Egypten. Nedre, Övre, Nubien, en bra bit in i öknen åt väster, de områdena. I Fjärran Östern är jag rätt maktlös.”
Gabrielle återvann sin själsbalans och nickade:
”Du kan inte ge mig vad jag söker. Jag skulle inte låta dig göra det, även om du kunde.”
Nu skakade Osiris på huvudet och bet sig i läppen innan han svarade:
”Jag tror att du borde fundera en liten stund till. Någon egyptier måste du väl sakna.”
Sedan tillade han sakta:
”Framtiden är kanske inte så fast som du tror.”
Gabrielle rynkade pannan, oförstående, men rädd för sin nyfikenhet. Osiris harklade sig, och kom sedan med ett förtydligande som dröjde en stund för Gabrielle att ta in:
”Du följer den karmiska vägen, inte sant? Nå, då återföds du när du har dött. Xena, hon valde att stanna i den Uppåtgående solens land. Och dö där. Det är lagarna där hon har valt att följa. Då gäller inte den karmiska vägen. Som du sade, hon måste förbli där. Ingen återfödelse för henne. Ledsen.”
…
Enkelt. Det gällde bara att stänga dörren. Hålla den stängd. Men där fanns den där hemska nyfikenheten som undrade exakt hur ont det skulle göra att glänta på dörren bara lite.
Nej. Håll dörren stängd. Ännu en stund.
”Osiris,” sade Gabrielle. ”Jag måste till dödsriket i den Uppåtgående solens land. Jag antar att du inte vet hur man tar sig dit?”
”Antar du det?” fnös guden. ”Tack för den! Faktum är att jag vet precis hur man tar sig dit. Är det vad du vill?”
”Ja. Tack.”
Gabrielle vände sig om för att plocka ihop sina vapen, bara för att se Hypatia komma gående med famnen full av dem.
”Jag gjorde precis som du sade, Mästare,” hälsade hon. ”Här är dina vapen och din rustning.”
Gabrielle tog emot dem och rev av sig resterna av den bylsiga tjänarinneklänningen. Under bar hon stövlar och den korta blå kjolen. Hon fäste den fettfläckiga saien i stöveln, precis som hon hade fäst den hon redan hade. Hon hakade på sig axelplåtarna och tog den felande chakramdelen och satte ihop med den hon hade. Svärdsskärvorna fick Hypatia behålla tills vidare. Sedan blev de stående och såg på varandra. Hypatia försökte säga någonting, men kom av sig. Förlägen började hon om efter att ha bitit sig i läppen:
”Jag såg dig den där natten när du grävde ner din sista bokrulle. Den som du har sagt att du inte orkar låta någon läsa. Jag skäms. Jag var för nyfiken och följde efter dig. Jag såg när du grävde ner den och jag tänkte att jag måste gräva upp den för att föra vidare dina ord.”
Gabrielle såg på henne under tystnad. Hypatia slog ned blicken, men fortsatte, tyst:
”Men sedan såg jag hur du grät. Och jag hörde vad du viskade till nattvinden. Om hur gränslöst du saknade och sörjde henne. Hur du visste att världen är full av människor som också förlorat dem de älskat över allting, men hur du ändå inte kunde fatta att världen i så fall kunde fortsätta, hur solen kunde gå upp varje morgon och hur människorna kunde fortsätta med sina liv.”
”Jag ville så gärna trösta dig, men jag vågade inte. Jag skäms så väldigt, Mästare! Och jag hörde hur du sade…”
Gabrielle sträckte ut handen och lade den på Hypatias axel och skakade lätt på huvudet:
”Du har ingenting att skämmas för, Hypatia.”
Hypatia grimaserade, ett slags mellanting mellan leende och självförakt, men hon sade:
”Jag hörde dig nyss också, Mästare. Jag förstår. Det här är ingen resa du kan välja att inte göra, och det är ingen resa du kan göra i sällskap med någon. Jag hoppas du hittar det du söker.”
Hon gav Gabrielle en kort och impulsiv kram, och tog sedan några steg bakåt och stirrade ner i golvet. Gabrielle bara nickade. Hon kunde inte le. Istället vände hon sig åter mot Osiris, som sträckte ut med handen:
”Klar?”
”Klar.”
Floden rann sakta och mörk. Blågröna reflexer darrade på grottans väggar och i taket, men deras källa var svår att upptäcka.
”Var är vi nu?” frågade Gabrielle
”Underjorden,” svarade Osiris. ”Vi har inget Tartaros som ni. Styggingarna åker ner i Slukaren istället. Det här är mera av en transportsträcka.”
”Transportsträcka för vadå?”
”Solen.”
Gabrielle spärrade upp ögonen.
”Det är väl inget konstigt,” avfärdade Osiris. ”Solen går ner i väster men upp i öster. Eller har du sett att den vänder i skymningen och joggar tillbaka hela vägen över himlavalvet? Trodde väl inte det.”
”Menar du att solen simmar i en underjordisk flod under hela världen varje natt?”
Osiris skrattade:
”Naturligtvis inte!”
”Den åker båt,” tillade han.
”Och jag som tyckte Charon hade jobbiga passagerare,” reflekterade Gabrielle.
”Det har säkert sina sidor,” medgav Osiris. ”De egyptiska gudarnas förre kung brukade sköta det, men han har fått en ersättare numera. Men det spelar ingen större roll. Du skall inte åka med den båten, då brinner du upp. Det dröjer flera timmar innan den passerar här.”
Han gestikulerade åt vattnet till, och en liten vassflotte blixtrade fram ur tomma intet.
”Det går snabbt att åka på den här floden,” sade han. ”Du är vid Yomi innan du vet ordet av.”
”Yomi,” ekade Gabrielle.
”Ja, du får säga ’den Uppåtgående solens lands dödsrike’ om du vill, men själv föredrar jag Yomi.”
Gabrielle accepterade detta under tystnad och vände sig åt flotten till. Osiris mumlade någonting. Hon vände sig åter mot honom, och han konstaterade:
”Du har ingen plan, egentligen, va?”
Hon mötte hans blick.
”Men du har inte så mycket att välja på? Du måste dit, och du måste dit nu.”
Hon vände sig om, tog ett par steg ned till vattenbrynet och hoppade på flotten. Vigt höll hon balansen medan hon satte sig på knä. Sedan böjde hon sig framåt och började paddla med händerna. En kort stund stod Osiris och tittade på den mörka rektangeln med det ljusa håret som banade sig väg bland ljusreflexerna. Sedan ropade han:
”Gabrielle!”
I vattnet framför flotten flammade ett grönt sken upp helt kort. När det avklingade låg en paddel och guppade. Gabrielle sträckte ut handen och greppade den. Sedan började hon använda paddeln som den var avsedd.
”Lycka till,” tillade Osiris med lägre röst.
Gabrielle förmådde bara nicka. Fräsandet av teleportering överröstade för ett ögonblick paddelns skvalpande. Sedan hördes bara vattnets ljud och det stilla knarrandet av flottens vass.
Hon paddlade vidare i mörkret.
