Swedish fanfic: Två lika

Oktober 2003

"Upp på kanten, Sanna! Upp på kanten!!!"

Vrålet överröstade hela publiken. Det var inte många som hade dykt upp till matchen, bara de nära, kära och några få intresserade. Men de som fanns på plats vid Högvallens IP hojtade och mässade hejaramsor för fulla strupar. Den lilla ortens damfotbollslag mötte Hammarbys B-lag och höll trots tappert motstånd på att bli utklassade. Tränaren Bengt-Ove stod vid kantlinjen och röt medan han hoppade upp och ner. Armarna flaxade vilt på karln som om han försökte flyga när orderna skreks ut över planen.

Sanna muttrade och skakade på huvudet. Hon sprang ut på högerkanten med bollen, där hon halvvägs över mittlinjen möttes av Hammarbyförsvaret. Stora tjejer var det också. Fy fan… frågan var om hon kunde ta spelet längre. En snabb blick omkring sig bekräftade att Jossan följt med upp och löpte i djupled. Sanna stannade upp och dribblade bak bollen med undersidan av foten. Sedan vände hon tvärt om, något som överraskade backen som markerade henne. Hon lade hela kroppen bakom bollen för sats och drämde till. Inlägget gick i en vid båge in mot mitten, där Jossan fått extra fart på benen. Sanna föll bakåt, men kom fort på fötter och borstade gruset från knäna. Hon såg efter Jossan med hjärtat vilt dunkandes i bröstkorgen. Den blonda yttermittfältaren sköt ett elegant skott mot den vänstra stolpen. Forwarden Linda följde upp på returen, men fick istället för att träffa bollen lov att hoppa över Hammarbys målvakt som slängt sig. Ställningen var fortfarande fyra-noll.

Bengt-Ove skrek tills han blev röd och laget backade hem. Utsparken kom snabbt och landade vid målgörarundret Remquists fötter. Sanna svor och vände, sprang baklänges hem för att hålla koll på läget. Hon visste att Fia och Sara kunde täcka upp rätt bra i straffområdet, men det vore ännu bättre om bollen inte ens hann dit. Hon tog sikte på Remquist och sprang efter så gruset yrde.

Hammarbys tränare ylade frenetiskt; "Gubbe i ryggen!!!"

Remquist ökade på farten.

"Jobba, tjejer! Jobbaaaaa!!!!!!!!"

Sanna såg hur den längre tjejen stannade upp mitt i farten med ett 'men för faaaan' och sköt ett hårt vristskott rakt i magen på Annika, som föll till marken i sidoläge. Bollen slank ur hennes händer och Johansson, Hammarbys mittback, kunde lätt lobba in returen. De grön-vitklädda spelarna kramade glatt om varandra på vägen tillbaka till sin planhalva och Johansson klappades på huvudet och axlarna. Deras hejaklack jublade och började på en ny ramsa.

Det var som om spelet stannade upp efter det. Med dryga kvarten kvar reducerade FK Högvallen på hörna, men ställningen fyra-ett talade sitt klara tydliga språk; de hade åkt på praktspö.

Stämningen i omklädningsrummet var allt annat än munter. Annika hade slängt handduken över axeln och marscherat raka vägen in i duschen, där hon fortfarande stod. Ingen i laget vågade gå in till henne utan ville ge den tyst sammanbitna målvakten rum att smälta förlusten. Hon hade varit nära att bli petad ett bra tag nu. Bengt-Ove hade varnat för det precis innan matchen och det hade väl inte direkt sporrat henne till stordåd. Tjejerna turades om att duscha i det andra båset för att låta Annika vara ifred. Vattenångan och en varm blandning av svett och deo låg i luften. Snart var hårtorkar igång och mobilerna började ringa.

Sanna drog en hand genom den kortklippt blonda kalufsen och lät blicken glida över lagkamraterna. Hon räknade snabbt ut att bara Annika saknades. Sara tittade upp och mötte hennes blick. De nickade i samförstånd och gick fram mot öppningen i väggen in till duschen. Sara satte upp sitt långa mörka hår i hästsvans innan hon nonchalant lutade sig mot det röda teglet och lade armarna i kors. Sanna höjde på ögonbrynen och log roat. Sedan harklade hon sig.

"Annika?"

Inget svar. De två utespelarna tittade på varandra. Sara ryckte på axlarna och spanade med kisande ögon in i duschen.

"Annika? Hallå, du måste komma ut nu. B-O kommer att vilja köra eftersnacket om en stund och du vill inte näcka framför den isterbuken. Annika! Kom igen, för fan." Sara blängde menande på Sanna, som suckade och lutade bakhuvudet in i teglet.

"Sara har rätt, du måste komma ut. Du vet inte vad han kommer säga… … vad jag menar är, att det kanske inte är så farligt?"

Ett beskt mummel hördes inifrån duschen. Smattret av vattnet som slog mot det stenlagda golvet gjorde att det knappt hördes. Sedan kunde man höra en sarkastisk röst säga;
"Nä visst, B-O har blitt tränare för Djurgårn-Älvsjö, eller bättre upp; jag har blivit värvad dit! Ack, mitt livsmål att en gång få hångla med Victoria Svensson är på väg att infrias! -Ha. Så fan heller…"

Sara himlade med ögonen. Sanna, däremot, kastade ängsligt en blick mot omklädningsrumsdörren för att hålla koll på B-O. Deras tränare var inte nådigt inställd till homosexuella och tillsammans med sin flickvän framhöll han att det var onormalt att 'slicka matta' och 'gröpa muff'. Många gånger hade paret diskuterat storstadslagen: hur det gick till utanför planen och i omklädningsrummen. Det framgick mycket väl att 'aktiviteterna' äcklade dem. De tjejer i laget som gillade tjejer höll därför tyst om sin sexuella läggning. De behövde tack och lov bara träffa medelåldersidioten två gånger i veckan plus vid matcherna. Sanna var litet orolig över hur han skulle reagera om han fick reda på att Sara och Annika var ihop. Då skulle han inte bara peta Ika som målvakt, utan från laget också. Och fan visste vad han skulle säga om Jossan som var bi…

"Hey! Jag protesterar," sade Sara upprört och tillade med ett bredflin, "du får inte hångla med henne utan mig; jag vill gärna vara med i den dubbelmackan…"

"Hallå!" Annika klev ut från duschen, som fortsatte rinna ända tills det tog stopp. Hon hade handduken virad om sig och höll i matchkläderna med vänsternäven. "Du hånglar bara med mig, butch. Och hör sen!" Hon petade låtsat surt med pekfingret mot Saras bröstben. Den senare grinade illa.

"Aj! Det där gjorde fan ont!" Hon fick något djävulskt i blicken, tjuvkikade innanför den lilla brunettens handduk och slickade sig om munnen. "Oooh… snygg look. Du ser ut som ett russin. Jag älskar russin… de är saftiga och söta och-"

Annika höll fnittrande på att bli infångad när det bultade på dörren till omklädningsrummet.

"Är ni påklädda därinne!?"

Målvakten svor och slängde sig fram mot sin ryggsäck. Sara klev in mellan flickvännen och dörren för att skydda den kortare kvinnan från B-Os kritiska ögon. Knappt hade de ställt sig så förrän dörren öppnades på vid gavel och deras tränare klampade in. Annika hann få på sig en sweatshirt innan hans blick nådde henne. Diskret klev hon i trosorna och ett par jeans. Mycket besvär för ingenting; han brydde sig inte om att hon var halvklädd utan höjde rösten.

"Fyra-ett till Hammarby och förlust igen. Det är sjätte förlusten i rad och vi kommer åka ner till division tre om det fortsätter så här." Nu tittade han rakt och känslokallt på sin målvakt. "Du visste att du kunde bli petad om du strulade bort ett resultat till, Annika. Du är inte längre målvakt, utan går tillbaka ut på höger yttermittfält."

Röster höjdes i protest. Vem skulle nu stå i mål? De hade ingen som kunde; ingen hade den erfarenheten! Laget hade inte ens en andramålvakt.

"Vem ska stå?" undrade Jossan tveksamt. Det såg ut som om hon tänkte igenom diverse skräckscenarion.

"Ja, jag gör det inte," menade Linda. "Säga vad man vill, men vi behöver varenda tjej ute på plan och vi har ingen som kan fylla platsen bättre än Annika. Hur ska vi lösa det?"

B-O flinade förtjust och gned händerna mot varandra som en girig investerare. Han såg oförskämt nöjd ut och för första gången sedan dörren öppnats och stängts till omklädningsrummet, upptäckte Sanna att han inte var ensam. Bakom den lönnfete tränaren stod en tjej och väntade tålmodigt på att bli introducerad. Hon var ovanligt lång, så pass att Sanna började undra om hon inte var ett eller två år äldre än dem själva. Det svarta håret var uppsatt i en hästsvans och isblå ögon betraktade dem alla under tystnad, tycktes värdera dem alla en efter en. Sanna blev likblek. Hon kunde svära på att det ekade högt i omklädningsrummet när hon svalde och försökte undvika den granskande blicken. Mot sin vilja kände hon hur kinderna hettade till och visste direkt att öronen var knallröda. Hon stirrade envist ner på sina strumpor och ignorerade blankt kittlandet i magen. Till höger om sig hörde hon ett illa dolt fniss från Sara, på vänstersidan fick hon en diskret klapp i ryggen av Annika, som bredflinade.

Ett lågt mummel vandrade fram och tillbaka som en rullande våg, tjejerna var nyfikna på lagets nya spelare. De behövde inte vänta länge på att få veta mer, eftersom B-O tog till orda med en viktig liten harkling och gjorde en hafsig gest mot den långa främlingen.

"Det här är Jennifer Lagerstedt, hon kommer från Stockholm och har spelat med både BP och Vasalund/Essinge. Hon kommer ta över Annikas plats som målvakt redan nästa träning, så ni får känna på henne."

B-O var för upptagen med att stirra maniskt i taket och rabbla för att märka det kollektiva halvkvävda stön som undslapp hans spelare. Tja, det och ett förfärat litet pip från Sanna som tittat upp bara för att upptäcka att hon var fastnaglad av en blå blick som roat betraktade henne. B-Os röst var ett slamrande eko, bortglömt någon annan stans.

"…och därför kommer vi byta system till 5-3-2 istället för 4-4-2. Ja, Jennifer… det här är ditt nya lag. Du kan ju hälsa på alla och så. Jag är säker på att ni kommer bli goda vänner. Ta hand om henne nu, jag går och duschar av mig skiten ni släpat mig igenom ikväll."

B-O klappade Jennifer på axeln och gick rakt mot dörren. Den slog igen i samma ögonblick som hon borrade in blicken än mer i Sanna och praktiskt taget spann; "Oja, vi kommer bli mycket, mycket goda vänner… inte sant, Sanna?"

Sanna ryckte till som om hon vaknat upp ur en förstening, slet åt sig väskan och lade benen på ryggen. Hon såg sig inte ens om när hon i hög fart flög på dörren, fumlade med handtaget och skyndade ut. Sara och Annika var inte långt efter. De såg hur den lilla anfallaren sprang in bakom ett redskapsskjul. När de kom runt hörnet stod Sanna med ryggen tätt tryckt mot skjulväggen och flämtade. Sara sneglade på Annika, som skakade på huvudet. Ingen av dem kunde lista ut varför hon betedde sig som en utomjording.

"Följde hon efter er?" kom det flåsandes från den andfådda blondinen.

Annika stack fram huvudet från bakom skjulet och spanade ut över den kvällsmörka gårdsplanen. Omklädningsrummens fyrkantiga tegelbyggnader låg där avtecknade som svarta klossar på backen. Gult ljus sipprade ut ur fönstren som låg sparsamt uppradade längs tegelhusens överkanter. Hon kisade och försökte urskilja någonting som rörde sig, men allt låg stilla och kvällen var tyst förutom Sannas hackande andhämtning. Hon vände sig tillbaka med en suck.

"Ingen har följt efter, Sanna. Spänn av!"

Sara såg oroligt på henne. "Vad håller du på med? Vad hände därinne egentligen mellan dig och amazonkvinnan?" Hon fick en armbåge i sidan av sin flickvän. "AO! Jag sade att hon såg ut som en amazon, inte att hon var dödssnygg!" Armbåge. "AJ!" Hon gnuggade sig i sidan. "Du ska vara snäll mot mig!"

"Det är hon." Orden var tysta, men de andra två hörde dem och stannade upp i sitt käbblande.

"Vem då 'hon'?" frågade Sara. Sanna såg ut som ett fångat djur.

En tanke slog Annika, som plötsligt förstod hela bilden och lade en stödjande hand på hennes axel. "Är det den där tjejen från turneringen förra sommaren, hon som gjorde dig totalförvirrad?"

Sanna nickade och tog ett djupt andetag. Kalluft drogs ner i lungorna och gjorde att hon slappnade av litet.

Sara visslade lågt. "Wow, den där bruden du hånglade med på efterfesten som du sedan flydde från."

Varken Sara eller Annika hade varit med på turneringens avslutande lilla fest, de hade valt att stanna i sovbarackerna och vara ensamma för en gångs skull. Saras panna lades i djupa tankeveck. "Men… jag minns inte att hon var med i den cupen. Är du säker? Jag kommer i alla fall inte ihåg henne! Gör du, Ika?"

Annika sökte igenom alla sina minnen från förra sommaren, men ingenting dök upp kring den långa tjejen med den intensiva blicken. "Nej… jag har ingen aning. Kanske, men inte på rak arm."

"Hon var kortklippt då," förklarade Sanna och slickade sig om de torra läpparna. "Och så var hon litet mer byggd. Hon stod för Spånga, var utlånad och kände ingen där… inte ens laget." Hon svalde, medan kroppens plötsliga värme tog henne tillbaka till den röriga festen, där någon hojtade och viftade med handen åt en annan i hopen medan Jossan och Linda övergav henne för att dra in till stan och ragga killar. Eller Homo Sapiens, som Jossan sade. Vad som helst som inte var en fotbollsspelare nu när de bott i, andats och svettats fotboll hela veckan...

September, 2002

Resten av lagkamraterna var utspridda i Linköping och åt kvällspizza, var på bio eller försökte komma in på någon av krogarna. Hon själv hade inte orkat dra ut på stan utan valde istället att spana in cuplagens egna lilla efterfest. Hittills såg den lovande ut, det var en skön stämning även om festen var lite småstökig. Det var fler tjejer än killar där, faktiskt så var det inga killar alls på det improviserade dansgolvet, det fanns knappt några som minglade heller. Sanna kände hur hon automatiskt slappnade av mer och gick in i ett slags mysig trygghet. Hon kunde slippa killarna som annars brukade stöta på henne ute, någonting hon bara tyckte var besvärligt när det hände. Det gick tamejfan inte att gå ut förrän något smartskaft hade börjat blänga och flina oljigt mot henne. Nej, det kändes mycket skönare att vara på en fest med nästan bara tjejer.

Musiken dunkade över mumlet av röster och bidrog tillsammans med det skumma ljuset till en inbäddad källarklubbkänsla. De hade officiellt ingen alkohol, eftersom den var bannlyst från området, men ändå var plastglasen fulla med vodka, öl och annat. Kom en tränare eller funktionär förbi fanns en back alkoholfri cider att snabbt hälla upp och skicka runt. Som om det skulle ta bort lukten av berusning ur lokalen. Kom det någon utifrån och inspekterade festen, var den slut. Men det bekymrade ingen av festdeltagarna, som pratade och skrattade tillsammans.

Sanna ställde sig ur vägen för röran, lutad mot en vägg så hon kunde titta på folket som var där. Hon tog en klunk cider och bara var ett tag. Flera tjejer dansade med varandra och på undanskymda ställen satt folk och hånglade. Inte bara med killar. Sanna brydde sig inte så mycket om att det fanns många lesbiska tjejer inom sporten, människor var människor för henne och man var inget monster för att man råkade vara flata. Själv hade hon en fast pojkvän sedan tre år, ett förhållande som stod still och inte kom någonvart. Okej, Patrik tyckte säkert att de kommit någonstans, han visade upp henne överallt och hon åkte med på hans familjs semestrar både på sommaren och vintern. Det var en rätt okej familj, typiskt Svensson med radhus och tre ungar i familjen. Patriks morsa jobbade deltid, det hade hon gjort ända sedan sönerna föddes och pappan hade något chefsjobb på en bank. De frågade ofta om Sanna och Patrik tänkte förlova sig och hans mamma blev tårögd så fort barn kom på tal. Patrik verkade vara inne på samma sak och ville prata med Sanna när hon kom hem från turneringen. Bara tanken gjorde henne olustig och en knytnäve vreds om i magen. Det kändes som om hon satt fast i sitt liv och tittade på det utifrån. Hon svalde hastigt ner mer cider och försökte glömma vad som väntade dagen efter.

Det var då hon såg henne. Ur den dansande klungan klev en lång, välbyggd tjej med kortklippt svart hår. Hennes intensiva blick brände rakt in i Sanna, som glömde allt annat än ögonblicket. Frånvarande ägnade hon en flyktig blick åt cidern. Var den spetsad eller? För hennes verklighetsuppfattning vändes långsamt, följsamt ut och in samtidigt som den längre tjejen med smidiga rörelser gick fram till henne. Sanna släppte inte blicken, den var magnetisk, hon drogs in i den. Så gick det upp för henne att den andras mun hade rört sig och att denna nu stod och väntade på ett svar. Sanna blinkade förvirrat.

"Va?"

Den mörkhåriga tjejen log ett brett, bländande leende. "Jo, jag sade; 'vill du dansa'?"

Sanna rodnade och slog ner blicken. "Jag är jättedålig på det."

"Det gör inget," sade den andra. "Följ bara med och ha roligt."

Sanna måste sett tveksam ut, för en varm stor hand lades mot kinden och manade henne att titta upp. Ärliga ögon såg tillbaka in i hennes egna. 'De är blå', kom det från ingenstans in i hennes huvud.

"Snälla? För jag vill verkligen dansa med dig."

Orden sades med innerligt eftertryck och hon kunde inte göra så mycket mer än att le och låta sig bli ledd mot dansgolvet. När de nådde det inföll självklart lagen om alltings jävlighet och det dunkande skränet dog ner till en rockballad, en av hennes absoluta favoriter. Tjejen såg ursäktande ner på henne och sneglade oroligt mot bergsprängaren. 'Hon är nervös', tänkte Sanna och den enkla vetskapen värmde henne inifrån. 'Gud, vad sött!' De andra paren på dansgolvet hade lutat sig in mot varandra och dansade stilla i takt till musiken, som mäktigt smäktande ekade över deras huvuden. Hennes långa danspartner såg nästan besegrad ut och började dra dem av golvet, men Sanna hejdade henne med en hand på armen och lutade sig in mot hennes axel. Snart kände hon hur ett par långa armar slöts om ryggen och drog henne närmre intill.

De båda tjejerna rörde sig långsamt i takt till musiken och Sanna kände hur en lugn avslappnad trygghet vällde in över henne. Den fräscha lukten av nyduschad hud och mild tvål dövade hennes sinnen, eller kanske förstärkte den dem? Hon sjönk in mot den starka varma kroppen och fullkomligen njöt av känslan, frivilligt förlorad i den. Hon kunde höra fasta hjärtslag under sin kind, slag som blev snabbare ju närmre hon kom. Ett litet leende lekte i hennes mungipor, roat av den makt hon hade över personen framför sig. Ända tills hon insåg att det gällde åt andra hållet också. Hon mindes inte hur det gick till, men deras blickar hade mötts och sedan förundrades hon över hur mjuka läppar den andra tjejen hade. Fingrarna hade flätat in sig i det svarta kortklippta håret och snart kysstes de djupt på dansgolvet.

Hon mindes knappt heller hur de hade tagit sig till ett mörkare hörn av festen, eller hur de lämnat den och smugit in i ett tomt klassrum, där sovsäckar var strödda över hela golvet. En bit från gyttret av väskor och liggunderlag, avskärmad från de andra, låg en tjock luftmadrass med två sovsäckar utbredda över sig. Sportbagen stod intill och på stolen bredvid den hängde fotbollskläderna prydligt vikta över en stol. Matchtröjan hade mörka armar och ljusare front, med en etta över bröstet. Jaså, hon hade lagt vantarna på en målvakt? Av lagemblemet kunde hon se att tjejen stod för Spånga, som fallit i finalen mot värden Linköping. Sanna flinade.

"Snyggt insläpp i slutet av andra." Sanna log retsamt upp mot sin kramvänliga danspartner, som flackade med blicken.

"Jag blev distraherad," försvarade sig tjejen och tittade menande på henne.

"Jaså? Spånga har ett stort problem om deras målvakt inte kan hålla tankarna på spelet," småretades Sanna tillbaka och strök med fingrarna över den andras starka arm, något som fick denna att rysa till av välbehag och sluta armarna om henne. Vilket också var meningen. Någonstans slog det Sanna att hon aldrig flirtade med Patrik på samma lekfulla sätt, men tanken trängdes bort. Han var det sista hon ville tänka på. Istället koncentrerade hon sig på de häftigt indragna andetag hennes trippande fingrar orsakade hos den längre tjejen. Hennes eget hjärta slog hårt, förtjust och upphetsat över vad som kanske skulle kunna hända.

"J-jag är bara inlånad. Känner inte en käft."

"Är du? Det syns inte på hur du styr upp spelet ute på plan." Fingrarna stannade upp medan hon funderade på vad de skulle göra sedan. Det var många intressanta saker hon kunde komma på. Måste hon verkligen välja? Tankarna avbröts när tjejen smekte Sannas kind och log. De stod tysta där i mörkret och såg på varandra. Hörde tjut och musik från festen eka avlägset, dämpat. Det kunde ha gått en sekund eller en hel evighet innan de sjönk in mot varandra och händerna febrilt letade efter varm hud. Det var ett virrvarr av känslor och bultande, okontrollerad kåthet, någonting Sanna aldrig tidigare hade upplevt. Att tjejens skjorta inte ville av hade gjort henne frustrerad och den hade blivit obarmhärtigt avsliten så knapparna flög.

Det var först ett par timmar senare som de drog sovsäcken över sig. Sömniga, men nöjda. Sanna nästlade in sig djupare i den andras famn och flinade belåtet. Hon hade aldrig mått så bra i hela sitt liv. Det var som att vakna en solig, varm dag och ligga och dra sig, med välbehaget strömmande i kroppen. Hon tittade upp i de blå ögonen, som var halvslutna. Ja, där trivdes hon bra.

De var två lika.

En sista trött kyss, sedan lade de sig väl tillrätta och somnade.

"Var fan är knappen?!" Lät det från klassrumsdörren.

Sanna vred på sig, någonstans mellan sömn och vakenhet.

Det gnällde när en bänk sköts över golvet.

"Shit! Jag ser inte ett jävla dugg," spottade samma röst fram.

"Vänta lite… jag ska känna efter," sade en annan. En tredje fnittrade åt ett skämt en fjärde drog och en mumlande kör andra röster hördes också en bit bort inne i mörkret.

Sanna var med ens klarvaken och försökte sätta sig upp. Det gick inte, någonting höll kvar henne. Hon tänkte tillbaka på kvällen som varit och lyssnade efter festljudet, men det hade tystnat. Några enstaka konversationer hördes ute på skolgården och svagt från barackerna, men ingen musik eller sång. Sekunden senare landade hon i verkligheten och mindes allt, hur hon gått iväg med någon från festen och hur de hade… hon insåg plötsligt att hon var naken och att en bar, stark arm låg slängd över henne. En titt bekräftade att det låg en minst lika naken tjej bredvid henne och sov med ett avslappnat, lyckligt leende på läpparna. Sanna hade nästan inte hjärta att väcka henne, hon såg så fridfull ut. Men det skulle inte dröja länge förrän ljuset gick på och Spångaspelarna upptäckte att de hade en Högvallenspelare mitt ibland sig.

Hon petade på tjejens axel och viskade hest; "Vakna!"

Den andra mumlade någonting och rullade in mot henne. Greppet blev tätare samtidigt som snubblande fötter trampade in i klassrummet. Sanna skakade desperat på sin sängkamrat.

"Vakna!" väste hon.

Sömndruckna ögon öppnades och såg oförstående på henne.

"Va?"

"Ssssch." Hon satte fingret för munnen på den nyvakna tjejen, som tyst protesterade. "Ditt lag är här," förklarade Sanna med snudd på panik i rösten. Det fick den andra att vakna till och höja huvudet. De låg tysta och väntade. Ett par svordomar fyrades av längre bort i beckmörkret.

"Äh, ge fan i den där jävla lysknappen. Jag skiter i om ni vill ha ert jävla ljus, jag kommer fan inte kunna sova om jag vaknar innan jag lagt mig!" lät det surt.

"Håll käften för fan, Frida! Jag vill slippa snubbla över nåt och slå mig."

"Just. Blunda om du inte e nöjd, din blödiga jävel!"

Sedan blev rummet alldeles ljust. Sanna dök ner under sovsäcken med ett halvkvävt pip och darrade förskräckt, medan hennes sängkamrat täckte henne och skrockade varmt.

"Jennifer?" frågade en ostadig röst innan den avbröts i ett hickande. "Jennifeeer???"

Tjejen som skyddade Sanna med sin kropp skruvade på sig en aning och höjde rösten;
"Vad är det?"

Ett hysteriskt fnitter utbröt, följt av en hickning till och en fnysning. "Väckte vi dig? För vi menade inte att väcka dig och det var inte alls meningen och vi ska sova nu och sov du förresten och väckte vi dig?"

"Ja," blev det korthuggna svaret. Den lena, djupa rösten var fortfarande märkt av sömnen.

"F'låt, Jen'fer. Vi ska släcka nu!" Fnitter. "Sov goooott!"

"G'natt," muttrade den av tjejerna som inte velat tända lamporna alls. Hon lät småtjurig.

"Gonatt allihop," förkunnade en tredje. Detta ekade i ett flertal munnar efter att det blivit mörkt i rummet igen. Efter ett par sekunder sov de berusade spelarna som grisar. Några av dem snarkade som sådana också.

Sanna drog en lättnadens suck och mimade 'Tack!' åt Jennifer, som ryckte på ena axeln och drog fingrarna genom hennes hår. De hade kunnat ligga så länge, kanske hela natten. Men det var inte bara Spångas återkomst till sovsalen som gjorde Sanna orolig, hon kom på att det varit timmar sedan de lämnat festen och om den nu var slut skulle hon vara saknad i Högvallens egen barack. Där B-O alltid gick ett varv vid fyratiden för att försäkra sig om att ingen var ute på vift. Han var stenhård med sådant. Hon stelnade ofrivilligt till och kände hur skinnet knottrade sig. Genast slängde hon sig mot sina jeans, letade igenom fickorna och slet fram klockan. Den var 3:40. En felmarginal på tio gjorde att hon hade tio till tolv minuter på sig att smita tillbaka. Om hon inte hann… ojojoj, det ville hon inte tänka på. Den där jäveln skulle först bli skitförbannad och väcka hela laget för att fråga ut dem, sedan skulle de börja leta efter henne och ringa hennes mamma. Sanna såg rakt in i Jennifers ögon och hjärnan stannade på tanken; 'Mamma. Vad skulle mamma säga om det här? Hon som inte fattar någonting, hon som dyrkar marken Patrik går på. Hon som alltid varit tryggheten när ingenting annat finns kvar. Vad skulle hon säga? Vad skulle hennes kompisar säga? Och mer skrämmande; vad skulle de göra om de visste? Herregud!' En kall klump ilade i magen, rädslan var så förbannat stark. Samtidigt var det så jävla orättvist att det knöt sig i bröstet och tårarna brände bakom ögonen. Hon såg på Jennifer och den enda tanke som sedan kom ekade över de andra; 'Vad fan är det som är så fel med det här?'

Blå ögon blickade tillbaka på henne, avvaktandes. Sanna svalde och sänkte huvudet. Hon började hastigt samla ihop sina kläder, stela fingrar rev efter dem i mörkret. Farsan var livrädd för homos och morsans kille var homofob också, ingen skulle fatta. Vid närmare eftertanke var hon inte säker på att hon fattar det helt heller, det här som hänt med Jennifer. Hon tog på sig kläderna med rapp beslutsamhet, rädd för att titta upp, se den längre tjejens blick och släppa allt för att stanna. En del av henne ville göra det; skita i världen som den ser ut, strunta i alla andras förväntningar och uppfattningar och bara få vara ifred med det här nya. För även om allting vänts upp och ner och in och ut, strömmade det säkerhet genom kroppen. Känslan var att ha hittat rätt och hem. Men den där känslan begravs i ett gytter av rädsla för det obekanta, för det oprövade otrygga. Jävla skit. Hon reste sig till slut upp och stod där, fuktandes läpparna. Rösten var hes.

"Jag måste…"

En hand lades på hennes axel och kramade den lätt. Det var första gången hon tittade upp på sju minuter och till hennes förvåning stod en fullt påklädd Jennifer framför henne och log.

"Jag följer dig tillbaka. Kom, så går vi."

Lättnad var bara förnamnet. När de hand i hand smugit ut ur det släckta klassrummet och börjat vandringen mot Högvallens sovbarack, ännu en del av skolkomplexet, kände hon sig fri. Jennifers hand var stor, varm och stark och hela himlen var full av stjärnor. Och för ett ögonblick kunde Sanna låtsas att hon hade en egen fri vilja. Det var nästan så hon önskade att de aldrig skulle komma fram. Men plötsligt fanns den bara där framför dem, en svart låda mot den svagt ljusnande natten. Man kunde se konturerna avteckna sig mot den, med skrovliga kanter av tegel. Allt var stilla. B-O var inte uppe än, alltså. Hon andades ut.

"Så…" började Jennifer tveksamt och petade osäkert med foten i marken.

Sanna log lite, det var fascinerande att se den förut så säkra tjejen stå i sweatshirt, jeans och utsläppt hår och nervöst rita cirklar på asfalten. Jennifer tittade upp och de log mot varandra. Sanna tog ett steg närmre och fick en kram.

"Tack för att du gick med mig tillbaka," mumlade hon och mös i famnen.

"Inga problem… ehm… hm…" Jennifer släppte henne och grävde i jeansfickorna. Efter en stund fick hon fram en bit dubbelvikt papper, som hon delade på mitten. Sedan sträckte hon sig bakåt och fiskade upp en penna ur bakfickan. Den långa tjejen var uppenbart nervös, precis som förut, och krafsade ner några krumelurer på lappen, som hon sedan räckte fram till Sanna med ett nästan blygt leende. "Om du har lust någon gång… jag menar, bara om du vill… ja, i alla fall; ring gärna mig om du känner för det."

Sanna tog nyfiket emot lappen och tittade ner på numret. Jennifer började tala igen och hon sneglade upp.

"Det vore kul att prata lite mer, lära känna varandra liksom. Inte för att det är något fel med att bara…" hon kom bort sig lite, ryckte på ena axeln och fortsatte, "…ja, du vet. Men…"

Sanna flinade. Hon tog tag i Jennifers axlar, gick upp på tå och kysste hennes kind. Sedan sjönk hon tillbaka och lade handen mot samma kind.

"Du är söt."

Hon kunde svära på att den mörkhåriga tjejen rodnade när hon slog ner blicken, men nattmörkret dolde ansiktet väl.

Ljudet av fotsteg bröt tystnaden omkring dem och kom allt närmare. Snart hördes försiktigt käbblande röster. Sanna slappnade snabbt av när hon insåg vilka de tillhörde. Snett framför dem, en bit bortanför baracken, kom Sara och Annika gående. De talade sinsemellan medan deras blickar riktades till både den ena och den andra sidan, som om de letade efter någonting.

Annika var mitt i en mening när Sara kisade ögonen och låste blicken längre fram. Hon avbröt sin flickvän med att vinka åt de två figurerna vid baracken och hojta;
"Sanna!"

Annika slängde handen över mun på flickvännen och blängde varnande på henne. När hon försäkrat sig om att Sara inte skulle hojta till igen, sänkte hon handen och vinkade leendes. De tu kom snart fram till platsen där Sanna och Jennifer stod.

Sara rös milt och andades häftigt ut. Ett moln av luft flöt ut ur munnen på henne.

"Var har du varit, klockan är skitsent och det är kallt som fan ute! B-O kommer få spel om du inte ligger och sover när han går ronden."

"Vi gick upp för att leta efter dig, du vet ju hur han blir," tillade Annika och himlade med ögonen för att visa precis vad hon tyckte om deras hispiga gubbtränare.

Jennifer trampade olustigt på stället ett par steg innan hon vände sig till Sanna, böjde på nacken och viskade;
"Det är nog bäst att jag går. Men du kan väl ringa mig när du kommer hem? Snälla?" Hon tryckte Sannas hand och log ett känsloblandat leende den kortare tjejen inte riktigt kunde tolka. Sedan gick hon sin väg. Skuggorna svalde hennes långa, smärta form när den raskt skyndade tillbaka till den egna baracken.

Sanna såg efter henne. Hon kände papperslappen i sin höga hand, hur vecken i den kändes mot fingertopparna när hon tyst prasslade med den. Handen gick i fickan så fort hon kom ihåg att de två lagkamraterna var närvarande. De såg förväntansfullt på henne.

"Vad?" frågade hon lite hårt.

Sara skakade på huvudet och upprepade frågan. "Vem var det där?"

"Åh, jaså. Hon?" Sanna förträngde den del av sig själv som argt anklagade henne för feghet och förräderi när hon med en nonchalant axelryckning svarade; "Bara nån tjej som visade mig vägen tillbaka. Festen tog slut för ett tag sedan och jag tror jag gick åt fel håll."

"Var är din klocka?" frågade Annika och pekade på den bara huden på vänster handled.

Sanna sneglade ner. Helvete, hon måste ha glömt den!

"Fan också! Jag måste ha glömt den i baracken!"

"I vilken barack?!?" blinkade Sara förvånat och tillade, "Jag trodde du bara varit ute och gått?" Hon flinade brett. "Eller är det något du glömt att berätta för oss?"

Sanna suckade och pekade med tummen mot deras egen barack. "De ser så lika ut på håll allihop, eller hur? Jag gick från festen och trodde jag kommit till rätt barack. Jag ville inte väcka nån, så jag lät det vara släckt och började klä av mig. Det var när jag inte hittade sovsäcken jag fattade att jag var på fel ställe. Som tur var så var tjejen ni såg vaken och erbjöd sig att visa vägen tillbaka. Fast jag måste ha glömt klockan…"

Sara bara garvade och dunkade henne i ryggen.

"Du är helt jävla sanslös, vet du det? Jag menar; hur kan man gå så fel? Bara rakt in - 'dags att sova' och så är det helt fel ställe! Grattis, Sanna! -Du har vunnit en traktor. Hehehe…"

Fotsteg hördes igen. Den här gången var det bara en person och fötterna var mer taktfasta. De tre tjejerna svor.

"Shit! Det är B-O! Fort som fan; -in i baracken!!!" väste Annika och flög mot byggnaden med Sara och Sanna hack i häl. De hann precis in och kasta sig ner på golvet med sovsäckarna slarvigt kastade över sig när handtaget vreds ner. Dörren öppnades och en doft av snus fyllde rummet.

Sanna rullade ihop sig i sovposition och försökte dämpa det rusande adrenalinet som fick hjärtat att slå som på en kanin. Med mycken möda och ansträngning lyckades hon få ner andningen till att bli jämn och avslappnad innan B-O gick förbi. Sin vana trogen lös han över dem med sin ficklampa, ett stort gammalt tejpat åbäke.

När han fått klart för sig att ingen av spelarna var vakna klampade fotstegen mot dörren och snuslukten försvann. Dämpade fnitter kom från de två andras sovsäckar, sedan ett prassel när de ordnade sig tillrätta och till sist ett par viskade 'god natt'.

Hon svarade reflexmässigt. Sedan ordnade hon till sin egen sovsäck och försjönk i tankar.

Sömnen kom sent den natten, Sanna hade bara hunnit sova någon timma när B-O kom in och väckte laget med öronbedövande 'vakna'-vrål och handklappningar som ekade illa i hennes värkande huvud. De hade packat ihop sina saker och gått ut för att låta tränaren inspektera städningen. En cupfunktionär hade knackat henne på axeln och frågat om hennes namn. Hon hade nickat och tagit emot en liten plastpåse med någonting hårt i. Det hade funnits en lapp fäst med gummisnodd kring klockan, pappret var märkt 'Sanna' och sedan en liten leende gubbe vid sidan om. Hon log.

När turneringslagen höll på att kliva ombord på bussarna hade hon sett sig omkring bland de andra lagen. Hon såg ingen som var huvudet längre än de andra i Spångas lag när dessa köade till sin buss. Det värkte till i maggropen av besvikelse innan hon blev knuffad framåt i kön och klev på den abonnerade bussen.

Halvt illamående av sömnbrist hade hon sedan suttit hela vägen hem med sina tankar, förvirrad och omgiven av muntert stojande lagkamrater.

Oktober 2003

"Så då vet ni vad som egentligen hände. Vi hånglade inte bara; vi hade sex. Eller vad det nu var." Sanna såg vilsen och sårbar ut.

Sara visslade lågt och lade armen om hennes axlar.
"Wow. Inte undra på att du var så off hela resan hem… och efteråt."

Annika såg bekymrat på henne. "Är allt ok, mår du bra?"

Hon nickade. "Jag tror det. Det var bara en sån chock… att se henne här, ett år senare, liksom."

"Ja, det förstår jag," sade den förre målvakten och fortsatte, "Du ringde henne aldrig, va?"

Sanna skakade på huvudet. "Nej. Jag menar, vad skulle jag säga? 'Tja, minns du mig? Vi hade sex på Lidköpingscupen i september, du gav mig ditt nummer. Jag har förresten kille…' Det kändes inte direkt smart att ringa med allt som var igång då. Jag var livrädd för att nån skulle få reda på det innan jag tänkt igenom alltihop och förstått vad som hänt. Det tog ju ett tag innan det blev slut med Patrik och sedan…"

"Rann det bara ut i sanden?" flikade Sara hjälpsamt in.

"Ja. Förstå vad pinsamt det vore att ringa ett halvår senare för något som bara hänt en gång." Sanna såg förundrat rakt framför sig, förbi sina två vänner. "Jag trodde inte hon kom ihåg mig."

Saras garv avbröts när Annika armbågade henne i sidan. "Lite finkänslighet, tack!"

Sara rufsade om sin flickväns ljusbrunlockiga hår och räckte ut tungan åt henne. "Glädjedödare."

"Hon kommer uppenbarligen ihåg dig, Sanna. Antingen kan du ta itu med det ni varit med om eller låta det sitta där och surra som en irriterande fluga på fönsterblecket."

Annika stirrade på sin längre flickvän.

"Jag kan faktiskt vara djup jag också även om det inte blir lika tjusigt som när du är det, Ika," sade den mörkhåriga försvararen och vände tillbaka blicken till deras vän. "Hur du än ser på det kommer ni vara med i samma lag den här säsongen, och det funkar inte om ni inte lär er att samarbeta. Visst kan du låta det ligga, men du kan inte springa åt andra hållet så fort du ser henne. Lagarbete funkar inte så."

Sanna log. "Du borde blivit lagkapten, Butch."

"Jag vet. Kom nu, så går vi och tar en fika. Du kan berätta mer om du behöver prata."

Paret krokade fast sin vän i varsin arm och styrde stegen mot busshållplatsen. Väl där läste Sara av tidtabellen och räknade ut att de skulle få vänta nästan en kvart på bussen.

Annika och Sanna satte sig på bänken och lutade sig mot kurens glasvägg. Sara makade på dem och slog sig ner bredvid flickvännen. Väntan var tyst och lång, men ingen av dem ville pressa den lilla mittfältaren att tala. Men när den röda bussen vek in vid hållplatsen och de klev på, tog hon till orda. Alla tre gick och satte sig längst bak.

"Det var en hel del att tänka på när jag kom hem. Så fort jag klev innanför dörren kom mamma och kramade mig, medan Patrik stod bakom henne och flinade och väntade på sin tur…"

September 2002

"Välkommen hem, älskling!" Sannas mamma pussade henne på kinderna och kramade så hårt att det kändes som om stoppningen skulle gå ur henne. Eller åtminstone ett par kilo. Över axeln kunde hon se Patrik stå och le brett. Det vände sig i magen på henne av motvilja.

"Titta vem som kom förbi precis innan du kom hem, älskling!"

Patrik log sitt mest charmiga, leende, det som fick morsan att spinna av förtjusning, och sade insmickrande; "Jag tänkte komma förbi och hälsa min flickvän välkommen hem bara. Tack för kakorna förresten, Barbro!"

Sanna kände sig fångad när mamman drog fram henne in i köket till pojkvännen och på det där föräldramässigt överdrivna sättet 'kom på' att hon hade något att göra innan hon smet ut och lämnade dem ensamma.

Patrik tryckte henne intill sig och gav henne en välkomstkyss. Så långt allt väl, tänkte Sanna och försökte slappna av i den hårda famnen. Han hade varit det allra mest välbekanta för henne när hon reste bort, men nu var det som att omfamnas av en vilt främmande människa. Han var annorlunda, eller kanske var det hon som hade förändrats. Förut hade hon inte haft något annat att jämföra med och den ständiga frånvaron på känsla i deras förhållande hade varit enkelt att hantera. Hon brukade bara skyffla undan frågorna om varför det aldrig kvillrade till i magen när de var intima med varandra. Det hade snarare alltid varit en avsaknad, en lurad tomhet där i dess ställe. Men hon hade övertalat sig att alla de där romanerna och filmerna hon läst och sett var överdrivna. Marken rörde sig inte direkt när de kysstes, om man säger så. Sanna hade helt frankt konstaterat att det måste vara så det skulle vara när man var ihop med någon. Visst brydde hon sig om Patrik, han var den första riktigt seriösa pojkvän hon haft, men hon hade alltid varit rädd för att han älskade henne mer än hon älskade honom. Hon sade orden, precis som i filmerna. De kysstes, precis som i filmerna. Men det kändes ingenting och marken stod obönhörligt still.

Tankarna gick sina egna vägar och snart såg hon Jennifers blå ögon och vita leende framför sig. En våg av värme drog genom kroppen och hon flöt med den känslan. Med en lätt suck slappnade hon av och öppnade munnen en aning bara för att få den invaderad av en blöt, överenergiskt slingrande tunga. Hon kunde känna någonting hårt pressas mot magen och vidgade ögonen när hon insåg vad det var. Värmen förbyttes i illamående och hon drog sig flämtande tillbaka, sköt Patrik ifrån sig med kraft. Han stod vildögd och tittade på henne, med ett mycket uppenbart stånd i byxorna. De gråbruna ögonen glödde blanka av upphetsning. Han fuktade läpparna.

"Ska vi ta det här upp till ditt rum?" Frågan var både laddad och bedjande. Han var överraskad över hur hans flickvän bara sjunkit in mot honom och den där sucken…

"Nej, det är ingen bra idé," svarade hon och vek undan med blicken. Hon tänkte på hur Jennifer leende hade borstat undan håret i pannan och kysst henne där efteråt i mörkret. Det molade illa i magen av dåligt samvete.

Patrik verkade inte fatta, för han slöt avståndet mellan dem och lade armarna om henne. Händerna kramade hennes skinkor och han tryckte sig mot henne med ett utdraget stön. Hårdheten lades mot hennes mage igen och än en gång ville hon bara bort. Hon förstod inte varför, när de nu inte gjorde något fel. De var ihop, de hade gjort det här förr! Det var vad folk som var ihop gjorde! Varför kändes det då så fel?

"Jag har kondomer," sade han, som om det var vad allt handlade om. De stora händerna smekte hennes rygg, pressade henne mot honom. Han stönade igen och försökte kyssa henne.

Sanna backade och vred sig ur greppet. "Jag har mycket att göra, Patrik. Det är bäst om du går hem, vi kan ses en annan dag… jag har läxor tills imorgon för svenskan som måste vara klara. Rummet måste städas, det är mycket att göra."

"Fan, Sanna! Det kan du väl göra se'n!" gnällde han och sneglade ner. "Det är fan inte schysst att lämna en kille såhär! Farsan och jag ska på hockey ikväll, jag kommer vara spänd som en jävla båge!"

"Jaha." Hon ville bara få bort honom från huset för att kunna tänka igenom helgen och hur att komma hem kändes. Patrik hade haft andra planer och hon kunde förstå honom till viss del. Det värsta hon visste var att få sina egna planer kullkastade.

"Vad hård du är!" sade han anklagande. Blicken var sårad. "Jag ville bara säga hej till min tjej som jag älskar över allt annat och så blir jag utkastad!"

"Det är inte så…" började hon, men han avbröt henne.

"Vad är det med dig? Vad är det som är fel?"

"Ingenting… Jag har mycket att göra bara…" Hon vågade inte tänka på vad det var som var fel. Inte än. Inte nu.

Det blev tyst i köket. Bara väggklockan slog och påminde henne om att tiden inte hade stannat. Annars kändes det så; det här lilla grälet var exakt som alla andra de haft de senaste månaderna. Det började alltid med att Patrik var nöjd och att Sanna inte var det. Ofta handlade det om sex. Därifrån började han skuldbelägga henne för att ge henne dåligt samvete (bara för att hon aldrig sade som det var för att slippa såra honom), sedan sade han att han älskade henne och så slutade det med att de hade sex.

Det var likadant den här gången. Som vanligt rullade Patrik av när han var klar och somnade, men Sanna låg vaken med ryggen vänd mot honom och kände sig smutsig. Hon hade inte duschat sedan innan festen förra kvällen och att ha låtit Patrik röra henne, efter det hon och Jennifer hade upplevt, kändes som iskallt svek. Hon drog täcket tätare om sig och flyttade sig längre bort från pojkvännen. Det natten innan hade handlat om att ge och ta, att få en djup kontakt. Det här hade handlat om kantig praktik. Själen var alldeles ihålig, den innehöll ingenting av henne själv, bara alla andras förväntningar. Vad ville hon själv? Tankarna svischade förbi varandra hångarvandes.

När hon slappnat av tillräckligt för att låta tankarna skingras och känna sömnen komma, var det varma blå ögon hon såg för sitt inre och mjuka läppar som ömt kysste henne god natt.

Oktober 2003

"Jag hade ingen aning om att det var så illa, Sanna." sade Annika medkännande.

Sara gick iväg en stund och kom sedan gående med en fullastad bricka, där en latte, en té och en espresso skrapade mot trät. På ett stort fat låg tre smörgåsar som var proppade med grönsaker och tillbehör. Hon ställde ner den mitt på det runda bordet och satte sig.

"Hundrafemton spänn."

De två andra sträckte sig efter sina plånböcker, men den långa backen satte upp handen.

"Glöm det, bjud igen någon annan gång istället. Det är bättre så… alla är vi panka ibland."

"För att återgå till Sanna," sade Annika och plockade sin latte från brickan, "…så är det inte alltid så att man hittar rätt med detsamma. Du trodde du hade gjort det när du träffade Patrik, men jag minns att du var på din vakt i alla fall. Fast efter ett tag verkade det som om du slappnade av mer… jag vet inte. Vi träffades inte lika ofta när ni var ihop, mest blev det ju på träningen och matcherna. Men… jag vet inte hur jag ska beskriva det… du hade förlikat dig? Kändes det som."

"Ja, det var nog så det var," mumlade Sanna och rörde om i téet. Hon hade i lite socker och rörde sedan om igen.

Sara tog en smörgås från fatet. "Varför sade du ingenting? Jag menar, du hade kunnat fråga oss om vad som helst, det vet du väl?"

"Ja, det vet jag. Men jag trodde att alla hade det så när de var ihop med någon. Att hela den där fjärilar-i-magen-prylen bara var överreklamerad, liksom. Det där med att vara lycklig och kär trodde jag kom i andra hand. Kanske hade det med morsan att göra, hon är uppfostrad med att man som tjej ska växa upp, skaffa ett bra jobb, hitta en bra kille att gifta sig med, få barn, göra dubbelarbete med jobb och hushåll och vara strävsamt lycklig, ungefär. Saker blir inte bättre än man gör dem till har hon sagt hela livet till mig, sedan prioriterade hon alltid brorsorna före mig när det gällde vad vi fick och inte fick göra. Grabbarna slapp diska lika mycket, de gjorde det mesta de gjorde för att 'pojkar är ju pojkar' och sånt där. När det började knaka i mitt och Patriks förhållande sade hon att det alltid var bäst att kompromissa med killar, bara det blev bra sedan. Och visst gjorde jag det. Jag var inte lycklig, men jag gjorde det. Fast man borde ju ha fattat. Morsan och farsan gjorde samma sak innan de skilde sig och bägge två var olyckliga. Så går jag och gör samma sak själv, drar ut på lidandet."

"Jag känner igen det där, 'pojkar är ju pojkar'," sade Annika och sträckte sig efter en smörgås. "Håkan har alltid haft det lättare än jag hemma. Fast å andra sidan är han hetero också, så han kan ju ge mamma de där barnbarnen hon tjatar så mycket om. Tänk, det var det första hon sade när jag berättade att jag var flata; 'du förstör hela ditt liv' och 'jag kommer inte att få några barnbarn'! Hur jävla självisk får man bli, egentligen??? Äh, jag ska hålla tyst annars blir jag bara förbannad."

"Fast hon har lärt sig, Ika. Hon försöker iallafall och det är rätt berömvärt," sade Sara mellan tuggorna och tittade menande på sin flickvän, som gav med sig och nickade.

"Ja, hon ignorerar inte min läggning längre och har berättat för släkten att hon har en lesbisk dotter och att de ska få se på fan om de fryser ut mig," sade hon stolt. "Det är jätteskönt, så man slipper gå runt och tiga om det för 'allas bästa' för att inte trampa folk på tårna. Det är skitjobbigt när man vissa gånger måste vara dold, det blir liksom att man inte finns fast man finns, om ni förstår vad jag menar?"

Bägge nickade instämmande och nu började även Sanna kasta blickar mot smörgåsarna.

"Andra människor återskapar sin bild av en som kulturell och social varelse," påpekade Sara. "Man existerar för dem i deras bild av världen, men inte som en individuell varelse med egna uttryck, viljor och värderingar. De ser inte längre än världen inom sin egen referensram."

Annika bara log glädjestrålande mot sin flickvän. "Och folk undrar vad jag ser i den här drummeln?"

Sara belönades med en entusiastisk, blöt puss. Hon flinade brett och tog ännu en tugga från sin macka. "Jag är bäst. Alla älskar mig."

"Sedan var det ju den där egobiten," sade Annika och klappade medlidsamt flickvännen på handen, "men den jobbar vi på."

Sanna skrattade och satte tänderna i en kycklingsmörgås. "Mmm… curry!"

December 2002

Hon och Patrik, det var ju så det var. De skulle gifta sig, skaffa barn och mamma var helt överförtjust. Brorsorna gillade honom också och retade henne alltid så fort han sovit över. De drog gärna sexskämt på hennes bekostnad och låtsasstönade överdramatiskt vid frukostbordet, medan Patrik bara satt och bröstade sig stolt över att få bekräftelse som man. Att Sanna fejkade orgasm bara för att få slut på eländet gjorde inte retandet lättare att uthärda. Både i vardagsrummet med familjen på kvällen, vid matbordet på morgnarna och när de hade sex kände hon sig fångad. Fångad av hur det skulle vara.

Hur det skulle vara enligt alla andra.

Julen låg runt hörnet och hon visste att Patrik planerade en överraskning. Eftersom morsan strålade ikapp med julgransbelysningen var det lätt att gissa sig till vad den bestod i. Det hade diskret nog arrangerats att bådas familjer skulle fira julafton ihop hemma hos Sanna, någonting de aldrig hade gjort förut. Innan hade det räckt med de sedvanliga chokladaskarna som utbyttes symboliskt mellan mammorna och någon enstaka prydnadssak i stil med porslinsfigurer. Mönstret var likadant varje år och hon var innerligt trött på det, men vad kunde hon säga? 'Jag vill inte fira jul med pojkvännen jag funderat på att göra slut med i nästan ett år'? Hon hade försökt ta upp det med Patrik, men det var som om det satt i ryggmärgen att ta åt sig när grälen började och krypa för den mer aggressiva parten. Hon var utled på att Patrik alltid fick som han ville. Hon var utled på att alla trodde att de var ett såååå sött och välordnat par med hela liiiiivet framför sig. Utled, utled, utled!

Hon gnuggade trasan hårt mot brorsans skrivbord. Det var sed i det Erikssonska hemmet att syskonen städade varandras rum inför julhelgen, vilket svart på vitt innebar att yngsta brorsan slapp göra någonting och istället spelade Playstation medan Ove fick rena semestern genom att städa Sannas rum. Bara för att jävlas hade hon stökat till rummet bortom igenkänning fem jular i rad, någonting den snäppet yngre brodern inte sagt ett pip om. Förmodligen var han rädd för att bli stämplad som latmask. Han städade på i röran med tapper min, iförd Sannas Mupparnanattskjorta. Själv bar hon hans urvuxna Batmanförkläde och en bak- och framvänd gammal baseballkeps. Det var inte olidligt att städa i år, hon fick mer tid över att tänka medan hon arbetade. Som om hon gjort mycket annat de senaste tre månaderna!

Den långa, kortklippta målvakten med de intensiva blå ögonen och det bländvita leendet smög sig in i många av hennes drömmar. Även på dagen, någonting som ibland visade sig bli ödesdigert; när hon skulle diska hade hon stått där och suckat med tankarna på annat medan vattnet rann över och blötte fötterna. Hon hade dammsugit övervåningens hall tre gånger på samma dag utan att ens reflektera över det. Då och då tog hon fram den smågulnade lappen med Jennifers nummer på och vägde den i handen. Den var så lätt, så varför kändes det så tungt och farligt att lyfta luren och slå siffrorna?

Hon intalade sig att det inte var någon idé. Det hade gått några månader sedan den där turneringen och Jennifer hade säkert glömt bort henne vid det här laget. Hon kom nog inte ens ihåg Sannas namn. Den blonda lilla mittfältaren suckade tungt och gnodde än beslutsammare med trasan på en ovanligt fast fläck på skrivbordet. Bläck som sipprat in i trät, jo det skulle säkert gå att få bort. Med lite våld och vilja, så! De tankar som snurrat runt i huvudet hela tiden kom tillbaka. Skulle hon äventyra sin relation till föräldrarna? Klarade hon det? Så mycket som hon hade förlitat sig på familjen för stöd när det behövdes, var hon tveksam. Men samtidigt ville hon inte låta sig slussas in i någonting meningslöst heller.

Ju längre hon fortsatte vara ihop med Patrik, desto mer insåg Sanna att hon inte var det minsta intresserad av vare sig honom eller andra killar. Hon kom på sig själv med att vara ute på stan och spana efter tjejer, någonting Sara och Annika hade upptäckt och frågat henne om. Sanna hade förklarat för dem att hon och den där tjejen på cupen hade hånglat, mer sade hon inte. Minnet var för privat. För dyrbart för att bli tjejsnack.

Hon bytte trasan mot en svamp och tryckte hårt mot bordet. Gnugga, gnugga. Någon gång borde det ju bli rent. Frestelsen att lyfta luren och ringa Jennifer gjorde sig påmind. Skulle hon eller skulle hon inte. Vad var det värsta som kunde hända? Att hennes föräldrar svarade och sade att Jennifer var ute med någon annan? Eller sade att hon var ute men att de kunde ta namn och nummer, bara så Sanna kunde vänta vid telefonen som aldrig ringde? Eller att Jennifer svarade och inte kom ihåg henne alls så hon gjorde bort sig? Men då skulle hon iallafall få höra hennes röst…

Plötsligt stannade städandet upp. Var hade hon lappen? Hon slängde händerna över byxfickorna, sedan över bakfickorna. De var tomma. Hade hon glömt att gömma undan lappen inför städningen? Det var ju någonting hon hade lovat sig själv att inte göra! Speciellt som hon varit barnslig nog att drömskt lägga till litet grann på den. Hon svalde hårt och kände hur ansiktsfärgen rann av henne. Sedan släppte hon allt vad hon hade för händer och dundrade iväg mot sitt rum.

Mycket riktigt. På skrivbordsstolen satt Ove med en välbekant bit gulnat papper i händerna. Han verkade precis ha upptäckt den, för dammvippan höll han i ena näven. De gröna ögonen betraktade det skrivna och sneglade sedan upp mot henne. Han flinade.

"Vem är Jennifer?" frågade han retsamt och lyfte händerna markerande.

Sannas ögon lämnade inte pappersbiten.

"Ge hit den."

"Vem är Jennifer?"

Sanna tog ett par steg framåt, hela tiden smiddes planer på hur hon skulle kunna stjäla tillbaka lappen. Ove höll just i den ägodel som var hennes mest älskade och mest fruktade. Han höll bokstavligt talat hennes liv i sina händer. Hon kastade sig fram och slet i luften efter pappret, men Ove bara skrattade och ställde sig upp med handen över huvudet så lappen kom utom räckhåll.

"Kom igen, syrran! Vem är Jennifer???"

"Ge hit, säger jag!!!"

Sanna tog tag i hans arm och försökte bända ner den. Han stod emot hennes enträgna försök och slog undan händerna.

"Inte förrän du sagt vem Jennifer är!" flinade han och vände kroppen snett åt sidan så hon flög förbi honom, med händerna före rakt in i skrivbordet.

Handflatorna tog emot stöten, men det var hårt och smärtade till. Hon grinade illa, men var inte beredd att ge upp i första taget. Om Ove gick med lappen till mamma… Hon ryckte i hans tröja och försökte hoppa upp och ta pappret han viftade med i luften.

"Det har du inte med att göra!!! Ge hit den, ditt lilla kryp!"

"Klart som fan jag har; och sällan! Hehehe…" Han hoppade lätt undan hennes febrila attack och harklade sig teatraliskt.

Sanna bleknade och sökte i huvudet desperat efter en annan infallsvinkel. Till slut beslöt hon sig för att tigga.

"Snälla Ove… ge mig lappen. Jag ber dig, snälla."

Han började läsa högt och hörde henne inte.

"Att sitta i oändlighet… Och vänta, vänta… på ett ögonblicks sprittande förväntan… förbigånget… tillintetgjort och bortkollrat, tappat. I ingentingets labyrint av omständigheter… så inskränkt nedvärderande… livet ser dig. Alltid i beredskap utan att kunna finna hopplöshetens kärna. Tämja, uttala; ord, förtroligt slumrande mellan viskande läppar, i försägelsens dolda ögonblick. Flämtande intryck över sinnet: lättar, älskar, tynger och krossar. Ingen hör dig. Ingen ser dig. Ser det jag ser: förpassad bortom allt rimligt tvivel dränks längtan… kväljande, kippande. Oersättlig önskan om förändringstörst plågar min själ… lycklig omedvetenhet smeker med visshet luften du andas. Den tryter, virvlar, faller till sin död. Skira slöjor är inrets förhoppningar, som dåraktigt och desperat längtar. Du rör mig." Han harklade sig och sade sedan; "Icke att förglömma den lilla anteckningen ovanför telefonnumret: -S plus J är lika med sant. Och så ett litet hjärta vid sidan om… Fan, Sanna! Är du flata eller?!?"

Vanligtvis skulle Sanna varit dödligt generad, blossande röd med kolvarma öron. Men istället var hon tyst och blek. Avslöjad med det mest privata förlöjligat. Hon satte sig ner på sängen och stirrade rakt fram.

Ove flinade glatt triumferande, ja rentav förtjust, tills han kastade en blick på sin syster och blev alldeles tyst. Han hade gått för långt den här gången. Sannas ögon var fulla av tårar, men inga föll. Han tittade på lappen, på sin syster, på lappen och på sin syster. Sedan gick han fram till sängen och föll ner på knä framför henne. De små händerna var svala och nästan lika bleka som ansiktet. Den glansiga blicken som mötte hans var lika grön, men hopplöst uppgiven. Det var ett sådant där ögonblick av naket avskalad ärlighet där tystnaden talade mer än ord. Han tryckte lappen i hennes händer.

"Förlåt, Sanna." Det glimmade till i hennes ögon, glansen tycktes skälva. Ove stammade; "Jag- förlåt, det- det var inte meningen. Det var jävligt okänsligt. Förlåt, snälla! Förlåt…"

Hon slog armarna om honom och började gråta. Han kände sig som en vedervärdig skurk, men ville försöka ogöra vad han ställt till med. När han lugnt tröstande strök hennes rygg blev snyftandet så högt att det skrämde honom. Ove var måhända en typiskt odräglig lillebror, men något svin var han inte. Att se sin syster så ledsen satte spikar i bröstet på honom av skuld och dåligt samvete.

"Sanna… snälla, gråt inte…"

"Jag orkar inte mer, Ove… jag orkar inte mer… Det gör så ont… och jag vet inte… det är så svårt…" fick hon fram mellan snörvlingar och snyftningar. "Och jag kan inte vara den alla vill… jag orkar inte mer, jag orkar inte mer… och jag är så ensam, jag är så ensam, så ensam… jag orkar inte… orkar inte längre…"

Hon kände hur brorsan torkade tårarna från kinderna på henne och backade lite. Han såg inte alls ut att hata henne eller tycka hon var dum i huvudet eller äcklig. Hon snörvlade till.

"Ja… jag är nog flata."

Ove log. "Jamen, det är väl bra!" Han rynkade pannan. "Okej, fast vad fan gör vi med Patrik då?"

Hon slog armarna om honom igen, skrattandes den här gången. "Du är världens jobbigaste brorsa, vet du det?"

"Ja," sade han som om det inte var något mer med det. Så pass ofta hade de bråkat under sina liv att den saken var klart etablerad. "Men Sanna… hur länge har du gått omkring såhär?"

"Och tänkt, menar du?"

Han nickade.

Hon ryckte på axlarna. "Några månader, men när jag tänker tillbaka på det så är det nog längre tillbaka än så. Jag menar, jag har alltid sett tjejer och så… kvinnorna i böcker och på film var alltid mer intressanta än killarna, tjejerna i skolan också… jag har bara aldrig tänkt djupare på det, liksom. Det har bara fått vara…"

"Och det är inte direkt så att morsan uppmuntrar det," lade brorsan till och bägge två tänkte på de utläggningar hon haft vid matbordet om Saras och Annikas förhållande i samma andetag som hon lovprisade att Sanna var en gullig och normal tjej som hade Patrik och ville skaffa barn. "Fast iochförsig… om hon visste, kanske…"

"Aldrig i livet!" utropade Sanna direkt. "Hon är helt inne på att jag ska gifta mig med Patrik och få tre ungar och bo i radhuslängan bredvid! Hon lär fanimig inte fatta!"

"Fast om du inte säger någonting så kommer du att gifta dig med Patrik, få tre ungar och bo i radhuslängan bredvid," påpekade Ove.

Sanna blev tyst. "Fan. Du har nog rätt… vad ska jag göra?"

Det blev tyst igen en stund, innan Ove tveksamt lade fram ett förslag;
"Har du funderat på att ringa farsan?"

"Han är jordens homofob, Ove. Nej, det är uteslutet."

"Men han hatar morsan."

"Aha, han skulle gotta sig ordentligt åt att få veta något före henne, eller hur? Och av princip tycker han tvärtemot som hon och då har jag ett stöd i ryggen!!! Tack, brorsan! Du är bäst!"

Han fick en hård kram.

"Eh… fast säg inte till någon att jag sade det…"

"Självklart inte, det skulle sabba din stenhårda image."

"Käft, skitunge."

Inom en timme var farsan meddelad och hade uttalat sitt klara stöd för henne. Det var inte heller så fasansfullt som hon hade trott att berätta det för honom. Farsan hade bara garvat när hon ynkligt hade sagt att hon var rädd och uppmanat henne att vara stolt över sig själv, för han var iallafall jävligt stolt. Och imponerad över att hon vågade berätta det för honom. Att han alltid anat det var en annan femma, han förklarade varför det kunde vara lätt att avskriva honom som homofob, att det hänt honom något när han var mindre. Han sade att han hade lärt sig mycket sedan dess om samhället och människorna som befolkade det. Han sade att inför all denna blandning och åsikter, de hundratusentals unika individer och lagar och byggnadsverk kände han sig ödmjuk. Hon avbröt honom inte, för han lät rätt rörd över sig själv innan han till sist förklarade att alla hade rätt att leva som de ville.

Bara minuter efter att hon hade lagt på ringde det på ytterdörren. Sanna och Ove hade helt glömt bort tiden. Bägge ryckte på axlarna och gick ner för trappan. Vid foten på den stod Patrik och samtalade med morsan. När de två hörde syskonens steg, tittade de upp och det där breda charmiga leendet bredde ut sig över hela Patriks ansikte. Eller kanske var det bara att Sanna börjat reta sig på honom som gjorde att han såg så slemmigt tillgjord ut jämt.

"Titta vem som är här!" sade hennes mamma förtjust och kramade Patriks arm. Han klappade den äldre kvinnans hand och tog ett steg fram för att möta sin flickvän.

"Hej, gullet! Är du glad att se mig?" log han och sträckte ut armarna för att dra henne intill sig.

Sanna ryggade tillbaka och svalde. Det var nu eller aldrig.

"Jag behöver tala med dig, Patrik."

Han fortsatte att le på samma sätt, uppenbarligen helt ovetande om hennes planer.

"Vad bra, jag skulle vilja tala med dig också."

"I enrum."

Hans ögon tände till och hon himlade med ögonen. Varför tänkte grabbhalvan alltid på sex så fort hon så mycket som antydde att de skulle vara ensamma.

"Ditt rum?" frågade han.

"Vardagsrummet tror jag passar bättre," svarade Sanna och började gå mot rummet ifråga.

Hennes mammas ögon strålade lyckligt. "Låt inte mig störa, ungdomar! Kom Ove, låt dem vara ifred en stund!"

Ove bara flinade och knatade medgörligt in i köket för att ta en julmust. Fru Eriksson var alldeles salig. Hon slog ihop sina händer och jublade över att hennes lilla flicka skulle gifta sig.

Det var kortlivat.

Ögonblicket senare ekade en fly förbannad ung mansröst genom hela huset; "DU ÄR VAD?!??!?!??!??!!!!!???"

Sekunden senare kom svaret, öronbedövande högt så det dånade längs väggarna; "JAG ÄR LESBISK OCH JÄVLIGT STOLT ÖVER DET!!!"

Det var första gången i sitt liv som Ove sett någon svimma.

Oktober 2003

De tre tjejerna skrattade så de grät inne på caféet. Flera gäster vände på huvudet för att se vad det var som försiggick och vände sig tillbaka med ett brett leende på läpparna. Det var en fröjd som smittade av sig, närbelägna bords invånare började också dra på smilbanden.

"Och morsan höll på att dö!" ylade Sanna av skratt.

"Jag såg Patrik den dagen!" garvade Sara och torkade sig i ögonvrån. "Han såg ut som om någon pissat honom i ansiktet! AJ!" Annika drog undan armbågen och himlade med ögonen. Sara fortsatte; "Han var så jävla sur, det lös 'sårad manlig fåfänga' i pannan på honom! Stackars jävel…"

"Jag tycker faktiskt synd om honom," sade Sanna. Annika tittade nyfiket på henne. "Ja, inte för att han blev skitsur och fräste 'jävla flatfitta' åt mig, men jag har tyckt ibland att det är synd att jag sårade honom. Att jag lät det gå så långt, förhållandet… Det var varken rättvist mot honom eller mig att låtsas som om vi var det perfekta paret, när det knappt funkade från början. Det är en sådan där grej jag kan ångra."

"Men annars?" frågade den lilla brunetten.

"Ingenting. Det känns skönt att slippa gå omkring och undra, att slippa finnas utan att finnas," flinade Sanna och använde med flit Annikas egna ord. "Jag är mycket säkrare i mig själv och när jag vaknar är jag fri. Det är en fantastisk känsla."

"Men du är fanimig usel på att använda den friheten," muttrade Sara och blickade ner i sin tomma espressokopp. Hon hoppade till när ännu en armbåge stacks i sidan på henne. "AJ!" Hon blängde på sin flickvän. "Du ska vara snäll mot mig!"

Annika fnös och reste sig upp. "Det är just det jag är. Någon måste ju hindra att fler grodor hoppar ur munnen på dig! Vad vill ni ha? Min tur att bjuda." Hon slängde en blick på klockan. "Men bara en timma till, sedan måste jag sticka."

"Hon har lovat sin morsa att mannekänga sin syrras bröllopsklänning eftersom de är samma storlek," upplös Sara och tillade flinande, "-den enda hon nånsin får se Ika i!"

"Vi får väl se!" sade flickvännen ifråga och gick iväg med brickan för påfyllning och nytt tilltugg.

Sara skakade på huvudet och lutade sig fram med armarna lagda i kors.

"Sååååå… eftersom fröken präktig inte är inom hörhåll längre; har du hunnit med någon muttdykning än?"

Sanna rullade med ögonen. "Fan, Sara! Du är iallafall rakt på sak, om man ska säga något positivt!"

"Nå, har du?!?"

"Får du ut något slags perverst nöje av att veta svaret på den frågan, butch?"

"Om du bara visste…" flinade den längre tjejen och manade med händerna på sin vän att börja prata.

"Näpp." blev det korta svaret.

"V-va?!? Inte en smula, ingenting? Hångel, petting, något?!? Kom igen, berätta för gamla kåta tant Sara…"

"Du är fan helt jävla otrolig. Nej, jag har inte utnyttjat mitt medlemskap! Javisst, jag har tittat… det har inte känts rätt bara."

Sara såg ut att vara på god väg mot ett anfall av något slag. "Men det är tio månader sedan du gjorde slut med Patrik! Hur fan kan man leva utan sex i TIO MÅNADER?!?!??!?!?!!!!???????"

Folk omkring dem började glo, men det bekom ingendera tjejen.

Sanna höjde sina händer och viftade lite smått med dem.

Sara nickade medhållande. "Ah, bra substitut." Sedan bredde sig ett riktigt varggrin ut över hennes ansikte. "Men du vill med Jennifer, va?"

Sanna rodnade häftigt och sänkte blicken till bordet.

"Ja." kröp det tyst fram.

"Kom igen, Sanna! Jag tänker inte jävlas med dig för det… kom igen…" vädjade backen.

Sanna tittade upp igen, men kinderna var fortfarande röda. Vännen log vänligt mot henne.

"Så vad är egentligen problemet?" sade Sara, praktiskt lagd som hon var.

Sanna fuktade läpparna och kände på den oroligt pirrande paniken som låg i maggropen. Frågan väckte visserligen hopp, men också stark oro och rädsla för att bli avvisad.

"Jag vet inte vad hon vill."

September 2002

Jennifer sökte desperat med blicken efter den lilla söta blonda mittfältaren. Sanna. Namnet fick henne att le. Ett så enkelt och rakt namn. Hon undrade om det var kort för något annat eller om det bara… var. Bussarna hade kört fram och lagen började ställa upp sig för att kliva på, men än så länge inget FK Högvallen. Det pirrade i maggropen. Ett, två, tre… fyra, fem… sex lag hade hittills avslutat barackstädningen och släpat sig ut till de abonnerade bussarna.

Det tutade högt precis bredvid henne och hon hoppade häftigt till. Hennes pappa vinkade glatt bakom vindrutan på den mörkblå Volvon och hon kunde inte låta bli att le. Han hade alltså nästlat sig ur att lägga om taket eftersom han var på plats för att hämta henne. Hon kunde föreställa sig hur mamma satte händerna i sidorna, sneglade upp på taket och sade, med en axelryckning, 'tja, det ska väl inte vara så svårt…' Pappa bytte gladeligen bort allt arbete på höga höjder mot extra disktjänst och städpass. Inte för att han behövde göra så värst mycket ändå; de hade diskmaskin och en värstingdammsugare. Men iallafall. Nu satt den höjdrädde direktören där och vinkade.

Jennifer tecknade åt honom att vänta och vred på huvudet för en sista blick mot bussarna och lagen. Inget FK Högvallen och ingen Sanna. Hon suckade besviket och kramade klockan i fickan genom plastpåsen hon lagt den i. Hon hade lagt ett papper om klockan, på vilket hon knåpat ner den lilla tjejens namn om hon inte skulle hinna lämna över den själv. Det lönade sig att vara eftertänksam. Tyvärr såg det inte ut som om hon skulle få ge tillbaka den. Hon hejdade en funktionär och förklarade fallet; att en tjej glömt en klocka på festen och att den tjejen spelade i FK Högvallen. Funktionären nickade och gick självklart med på att ge tillbaka klockan. Jennifer drog fram den plastomlindade klockan och tvekade ett ögonblick innan hon lämnade över den. Sedan vände hon sig om, slängde sportbagen över axeln och gick mot bilen.

När de backade för att få rum att vända, fick hon syn på en lilametallicfärgad buss som kört upp på bussplanen. Intill den stod FK Högvallens fotbollslag i kö för att få gå ombord. Hjärtat bultade ända upp i halsgropen när målvakten sökte igenom truppen. Så fick hon syn på henne. Den lilla tjejen stod som i en helt annan värld med väskan i handen och sökte med blicken efter någonting. Jennifer följde den och hjärtat slog en kullerbytta i bröstet när hon insåg att det var Spångas lag de gröna ögonen vilade på. Hon letar efter mig! tänkte hon och såg hur besvikelsen tydligt lade sig över de vackra anletsdragen. Jennifers hand vilade på dörrvredet. Hon laddade inom sig, samlade mod för att dra i det, öppna dörren och ta sig ut. I samma stund klicket kom och pipet förkunnade att en dörr var öppen, svängde direktör Lagerstedt ut på vägen.

"Jennifer, kan du dra till din dörr lite? Jag tror inte du stängde den ordentligt!" sade han och tittade i båda riktningar för att sedan köra mot Stockholm. Pipet fortsatte. Han svor milt och lutade sig över till dotterns sida, där han drog igen dörren helt. "Lyssnar du inte på vad man säger?"

Han sjönk tillbaka ner i förarsätet och skruvade upp radion, som dämpat fått gå i bakgrunden. En låt med Johnny Logan kom upp, samma han vann melodifestivalen med den där sista gången han deltog. Pappa skruvade upp volymen med ett förtjust 'åh, den här är bra' och började tyst att nynna med. Att ta i var inte att tänka på med hans sångröst, men så fort sången började stämde han upp iallafall.

" Don't... don't close your heart to how you feel. Dream, and don't be afraid the dream's not real.. tamtam… Close your eyes, pretend it's just the two of us again… Make believe this moment's here to stay… Touch... touch me the way you used to do… nanana… I know tonight could be all I'll have with you… ooooooooooh-"

Jennifer släppte ner hakan mot bröstet och kämpade mot en molande värk inom sig. Det var innan hennes pappa definierade ordet smärta (rent fysiskt öronmässigt) genom att ta i för kung och fosterland;

"HOOOOOOOOOLD ME NOOOOOOOOOW!!!!! DON'T CRYYYYYY! DON'T SAAAAAY A WOOORD, JUST- HOOOOOOLD MEEEE NOOOOOOOOW!!!!! -"

När hans ylande försök till understämma flikades in slängde hon händerna för öronen och blängde stint ut genom fönstret, arg över att en smörballad påverkat henne men samtidigt tacksam över att pappa ofta fattade poängen efter en låt eller två.

Hon visade sig få rätt. Efter en oförglömligt falsk tolkning av 'Lady In Red' skruvades volymen ner och han riktade all sin uppmärksamhet mot vägen.

Resten av resan hem var tyst, förutom bilstereons melankoliska balladströmmar, som bidrog till Jennifers alltmer sviktande humör. Ju längre bort hon kom från cupbarackerna, ju mer kändes det som att hon tappat någonting. Hon hoppades att Sanna skulle ringa.

November 2003

"Men spring då, för i helveteeeeeee!!!!" vrålade B-O så saliven stänkte ur munnen. Det spöregnade och grusplanen de spelade på började mer likna en leråker under dobbarna. Matchen hade kört fast efter en halvtimma och nu sprang båda lagens spelare fram och tillbaka över varandras planhalvor i jakt på ett mål som aldrig kom. B-Os blod höll på att börja koka över när Jossan drogs ner i backen av en Lövbackaspelare. Hon skrapade knät och grinade illa när vatten och smuts kom i såren. Domaren hade inte sett något och spelet gick vidare, med en Lövbackapassning upp på vänsterkanten. Sanna svor och jagade den, men hoppades på att försvaret skulle rensa undan bollen så hon slapp slita ut sig. Det hade varit alldeles för många löpningar, glidtacklingar och dueller under första halvlek och benen började känna sig stela i kylan.

Hon såg hur Sara mötte anfallaren nere vid straffområdet, men den långa backen blev lurad när forwarden slog en väggpass till en medspelare som lade fram den perfekt. Det var bara att springa efter och skjuta. Hela Högvallens lag stannade upp och bara tittade på den olycksaliga bollens färd genom luften. Det var kört.

Jennifers ansiktsuttryck var sammanbitet och de blå ögonen var låsta vid bollen, följde dess bana. Hon sköt ifrån med benen, slängde upp händerna och fångade den. Blixtsnabbt kom hon ner och gjorde ett långt utkast. Högvallenspelarna fick nytt mod, de kanske hade en chans?

Lagen vände. Både Linda och Sanna var på att flytta upp spelet, skapa ett bra läge. Men när den andra mittfältaren dundrade förbi Jossan, upptäckte hon att anfallaren fortfarande låg ner. Allt hade gått så snabbt att den stackars blondinen hade glömts bort. Domaren blåste av och joggade fram till henne.

Jossan tog sig för knät och drog kippande efter andan. Det gjorde förjävligt ont, men man kunde se att hon försökte stå emot. Domaren gick ner på huk och lade handen på hennes axel.

"Kan du stå upp?"

Jossan tittade på henne med smärtan strålande ur sina grå ögon och lyfte darrandes händerna från knät. Hennes lagkamrater, domaren och några Lövbackaspelare såg på. Det var inte ett enkelt skrapsår. Det stack ut en benpipa ur skinnet på sidan av benet. Domaren reste sig upp och vinkade åt B-O och lagledaren att komma in på plan. B-O lufsade fram och började svära som en gris medan han inspekterade Jossans knä. Det var uppenbart att hon inte skulle kunna fortsätta spela, men frågan var hur länge hon skulle bli borta från säsongen.

"Hörru Larsson, in på plan, för fan! Rappa på, skit i å värma!" brölade han åt Annika, som hoppade upp från bänken och började jobba sig varm. B-O skakade på huvudet och svor sammanbitet samtidigt som han försiktigt lyfte Jossan från marken. "Man kan ha världens jävla skitlag, bara man har en bra målvakt…" B-O slängde en blick mot målet, där Jennifer stod och spanade. Jossan väste till i hans famn och knep igen ögonen hårt. Han stegade av plan med sin unge lagledare skyndandes vid sidan om. "Ok, Jocke. Du tar över å jag kör lilltjejen till sjukan, okej?"

Jocke nickade, mer orolig för Jossans skada än för om de skulle förlora matchen, en oro som Högvallens spelare också delade. Den nu ställföreträdande tränaren harklade sig. "Okej, B-O. Kör försiktigt! Ring senare, va?"

"Jajaja," muttrade B-O surt och klampade iväg i riktning mot sin gamla Ford. Det spelade ingen roll hur mycket de försökte, det var alltid något som gick åt helvete.

Jocke satt vid sidlinjen på en bänk och kliade sig på hakan. Han hade följt laget länge som B-Os springpojke och kånkat vattenflaskor, bollar, västar, andratröjor, med mera och ännu mera. Men att lägga upp ett spel och möblera fram en laguppställning hade han inte full koll på. B-Os höga vrålgarv och gliringar så fort han försökt sig på en egen teori dämpade självförtroendet. Nu kände han sig handfallen, vågade varken gå framåt eller bakåt. Ute på plan rensade backarna bort bollen och spelarna sprang omkring huller om buller. De var spända och oroliga för sin lagkamrat. Jockes blick vandrade från spelare till spelare och tillbaka några gånger. Annika hade gått in högt upp och kände fortfarande bara på positionen. Det var länge sedan hon spelat ute. Med en djup, darrig suck sjönk den nybefordrade tränaren ihop på den rangliga träbänken med clipboarden i händerna. Vad skulle de göra för att vända på läget och hur?

"Passa ryggen, Sanna!" vrålade Linda. Men det var för sent; en Lövbackaspelare slet tag i den blonda mittfältarens tröja så hon snubblade till och sedan vände spelet åt andra hållet när den andra tjejen snodde bollen och drog järnet.

"Jaga, tjejer, jagaaaaa!!!"

"Men jobba hem, för fan!"

"Men SPRIIIIIIIIiiiIIIIIIING, då!!!!!!"

Hon skulle inte hinna fram. Nej… inte igen! Lövbackas forward lurade med sig försvaret ner samtidigt som en annan anfallare tog en löpning i sidled förbi backarna. Tjejen var inte offside och satte av i full fart mot målet, hon rullade bollen en bra bit framför sig vid framrusningen. Det gick snabbt. Suddiga fötter, rivet av dobbar mot lera och grus, sedan kastade sig Jennifer ut som en blixt. Hon tryckte bollen i ett bergsäkert grepp mot bröstet och låg kvar i väntan på det oundvikliga. Det drämde till när anfallaren kolliderade med den långa målvakten och dobbarna drog över kinden. Det brände till och Jennifer visste att hon skulle få spela med ont i käften resten av matchen. Det spelade ingen roll. Domaren vevade med handen, signalerade att spelet skulle fortsätta. Jennifer kom upp på fötter och slog en snabb utspark. Hon pekade uppåt och utåt, skrikandes;

"Lägg upp spelet på kanten, Annika! Och håll för fan i bollen den här gången, Sanna!!!"

Den lilla mittfältaren frös till i steget, vände surt på huvudet och gav henne en mördande blick, men fortsatte springa. Annika slog en välriktad passning förbi två försvarare, något som öppnade upp för Sannas löpning. Det dundrade i bröstet av adrenalin, hon var säker på att den skulle sitta. Hon förde med sig bollen, dribblade av sig en försvarare och sköt. Det hårda skottet var spänt och skruvade sig i en båge in förbi Lövbackens målvakt. Sanna såg med stora ögon hur handskarna snuddade vid den vita bollen och gick in. Nätet tog emot den med ett väsande rassel. Sedan bröt totalt glädjefnatt ut på planen. Domaren blåste av och alla Högvallenspelarna sprang tvärs över sin planhalva för att vilt jublandes bilda hög. Stackars lilla Sanna befann sig längst underst och även fast hon flinade lyckligt, kunde hon inte få luft och ville bara ut. En hand sträckte sig in i högen, sedan en till och med gemensamma krafter drog de fram henne ur högen. Håret blev omrufsat, alla kramade henne, Jennifer log och slog armarna om henne. Sanna bara stod och rös med lyckokänslor bubblande i hela kroppen. När det höll på att bli som allra bäst, när omfamningen blev tätare, avbröt förstås Jocke.

"Eh, ja… ska vi gå in i omklädningsrummet och snacka lite innan andra halvlek?"

Långsamt gick det upp för FK Högvallen att de bara vunnit ett slag, men inte hela kriget. Resten av matchen skulle behöva klaras av först, det var då själva fan också… Men de joggade ändå medgörligt mot den faluröda lilla baracken med humöret på topp; de hade brutit förbannelsen med det frånvarande första målet! I säkert fem år hade motståndarlaget gjort mål först och även om de vann sin beskärda del matcher kändes det som att förlusterna var fler och kom tätare. Nu såg de en ljusning.

Skämtsamma kommentarer, skratt och axelklappar haglade över varandra inne i omklädningsrummet. Sanna satt lutad mot väggen och viftade på de lortindränkta fötterna. Trots spöregnet kändes det lätt att leva just nu, målet var hennes första på månader och den sötman ville hon suga på så länge som möjligt. En lång gestalt syntes komma mot henne i högra ögonvrån och sedan tog det i bänken när Jennifer satte sig ned bredvid henne. Det svarta håret var praktiskt samlat i hästsvans och hon var smutsig från topp till tå med genomsura kläder. Men humöret var det inget fel på, det glittrade glatt i de klarblå ögonen när de mötte Sannas. Den mindre mittfältaren rodnade kraftigt tills hon var röd som en kräfta. Jennifer skrattade, slängde armen om Sannas axlar och kramade henne till sig.

"Du ser, du kan ju när du vill! Snyggt skott… trodde aldrig du skulle klara det," hon log och tillade, "-men jag hoppades. Jaså… du måste bli riktigt jävla arg för att prestera? Det hade jag ingen aning om. Är det en ny grej jag inte vet något om?"

Den flirtigt menande blinkningen klargjorde mycket väl vad målvakten refererade till. Sanna rodnade om möjligt ännu mer och blundade. Hon kunde höra prat, prat, prat och Jocke som försökte ta ordet, men såg hela tiden en naken Jennifer för sin inre blick. Vilket inte alls var dåligt, tvärtom, men att behöva lugna ner sina vilt rusande hormoner, det var en helt annan femma. Värmen spred sig i kroppen och mot sin vilja började hon bli lite upphetsad. Gud vad pinsamt, mitt i omklädningsrummet! Tänk på matchen… matchen… Men tänkte hon på matchen såg hon hur den välbyggda långa målvakten gick fram och tillbaka med fasta steg, hur hon intensivt följde spelet och hur hon explosivt starkt tog kommandot när bollen kom in i deras straffområde. Sanna slog upp ögonen, bara för att se hur Jennifer tagit av sig handskarna och lagt dem i knät. Målvakten lyssnade på Jockes utläggning samtidigt som hon gnuggade väl valda punkter på sina händer.

"Att få vara en hand…" mumlade Sanna avundsjukt.

Ett fnysande litet skratt kom från hennes vänstra sida, följt av en likadan skrockning. Sara och Annika blinkade åt henne och nickade godkännande åt Jennifers håll. Sanna pep till och målvakten sneglade roat mot henne. Den lilla mittfältaren rodnade till sitt förtret igen. Tog det aldrig slut?

"…och Sanna lirar på topp, tillsammans med Linda."

Hon vaknade upp ur sin förlägenhet med glasartad blick, full av panik. Hon hade inte hört ett dugg av vad Jocke hade sagt.

"Va!?!"

Jocke blinkade till och fann sig snabbt, pekandes på sin clipboard. "Här, du flyttas upp på anfallarposition eftersom vi tränat det tidigare i höst och Annika flyttas ner på defensiv mittfältarposition. Är det okej, Sanna?"

Hon nickade.

"Ja, jovisst! Inga problem. Det grejar vi… eh… eller hur, Linda?"

Linda hade förtjust följt skådespelet framför sig, där Sannas färg gradvis växlat mellan rost- och tomatröd så fort den nya målvakten satt sig bredvid. Så ryktena hade lite grund i alla fall? Då kunde hon räkna ut att de var nio flator, två till tre bisexuella och fyra straighta tjejer i gänget. Och den käre dyre B-O som var övertygad om att han basade över det mest hetero damfotbollslaget i Sverige skulle dö på fläcken om han visste sanningen. Av någon anledning var tanken skrämmande lockande. Hon skakade av sig bilden av en avtuppad B-O med ett gäng fåglar kvittrandes över huvudet.

"Ja, det är lugnt! Vi har ju tränat på det. Det är bara att gå ut och köra."

"Bra," sade Jocke. Han såg så lättad ut att hela laget garvade när de gick förbi honom ut mot planen.

Andra halvlek hade varit en jämn, rak attack mot Lövbackas försvar. Det var som om ett helt annat FK Högvallen hade stigit ut ur omklädningsbaracken och börjat spela. Laguppställningen var densamma, men positionerna var helt annorlunda. Istället för att anfalla, bli av med bollen och backa hem gick backarna högre upp och anfallarna drog framåt för att skapa chanser.

När laget gick av plan var det med händerna höjda i luften och jublet från föräldrar, vänner och publik ekade över deras huvuden. Spelet hade blivit vassare, men Jennifer hade inte varit alldeles sysslolös heller. Lagets samarbete hade lett till seger med 5-0, en seger så hett efterlängtad att det var svårt att fatta vad som hade hänt.

Tjut och 'fan-vad-vi-är-bra'-ramsor studsade mellan väggarna i det av duscharna varmångande omklädningsrummet. Flera av tjejerna gjorde upp planer på att fira segern på stan efteråt och glädjen var på topp. Sanna kunde inte få bort sitt breda leende från läpparna om hon så velat. Hon vek ihop handduken och lade den i konsumpåsen som alltid var med i väskan. Plasten skyddade resten från att bli fuktigt på vägen hem. Hon lade ner sina saker i sportbagen och drog igen dragkedjan med ett rappt 'zzzzzip'.

Linda, Emma, Amira och Frida stod och ylsjöng; "We're simply the beeeeeest! Naaaa-naaa-naaa-naaaaa! Beeeettteeer than aaaaall the reesstttt!!!", med handdukarna om kroppen och blött hår.

Flera av tjejerna stämde in i den mer glada än rena sången, skrattandes emellanåt. Sanna funderade över om hon skulle göra det också, men var helt tondöv och tvekade. Medan hon villrådigt flackade med blicken, hörde hon en smidig, djup stämma nynna med i låten borta från spegeln. Jennifer borstade igenom sitt långa svarta hår och svängde mjukt på höfterna. Sannas mun blev torr och hon stirrade på målvakten som om hon vore en påse full av Sannas favoritgodis. Lusten att bara go with the flow, följa sina impulser och hångla upp Jennifer var mycket, mycket stark. Så stark att det fladdrade i magen och ryckte otåligt i fingrarna.

Kören blev högre och falskare när tjejerna ylade sticket med allt de hade; "Each time you leeeeeave me I start looooosin' contro-o-o-o-oooool, you're walking away - with my heart and my so-o-oul! I can feel you even when I'm alo-o-one, o-oooooh baaaaaaaaby don't let goooooo!" Sedan ylade så falskt att Sanna skrattande fick lov att slänga händerna för öronen. Det var ungefär då Jocke oanmäld klev in i rummet. Vrålgarv utbröt och han bara skrattade med. Sedan såg han sig omkring för att kolla om alla var där. Två saknades.

"Var är Sara och Annika?" frågade han.

"De står och hånglar i duschen," sade Linda och ryckte på axlarna.

"Har du problem med det, eller?" utmanade Amira den vikarierande tränaren.

Jocke skakade på huvudet. "Nä, varför skulle jag ha det?"

Laget tittade på honom.

"Min syrra är lesbisk," sade han enkelt, som för att förklara varför en straight ung manlig fotbollstränare tyckte det var helt okej.

"Grymt," sade Frida och flinade.

"Ville du nåt, eller?" frågade Linda och hojtade sedan; "YO! VAR E BRUDARNA!?!"

Två par vattenplaskande fötter hördes trampa över stengolvet och två lite för oskyldigt flinande spelare kom in i rummet. Saras flin växte sig bredare när hon såg Annikas ögon vidgas och hur flickvännen rodnade inför allas fräckt antagande blickar. Sedan såg de Jocke. Annika bleknade medan Sara nonchalant höjde på ögonbrynen.

Amira skrattade. "Det är lugnt. Tränarns syrra är flata."

Annikas lättade suck fick det att rycka i mungiporna på Sara, som kramade hennes hand. Den långa backen gav sin flickvän en öm kyss i pannan och vände sig sedan mot laget. "Så… vad händer?"

Jocke lade ihop sina händer och tog till orda; "Jag ringde B-O och Jossan mår bra. Hon är okej och kommer att vara borta från träning och matcher några månader, men inget allvarligare än så. Hon kommer bli helt bra se'n. Jag tänkte att ni ville veta. Ja… det var väl det. Då är det bara att duscha klart och fira ikväll, så ses vi på träningen i övermorgon!"

Emma gick fram och skakade hand med honom. "Du är helt okej, Jocke."

Sara nickade. "Fan så mycket bättre än det där puckot B-O. Kan du inte greja så vi får dig som tränare istället, så vi slipper den fan?"

Jocke var tvungen att svälja skrattet som var på väg ur halsen. Han harklade sig.

"Jag kan fråga kansliet vad de tycker, det är helt upp till dem."

"Hjälper det om vi går ut rakt och säger att vi stödjer dig som tränare?" frågade Jennifer med samma klartänkta förnuft de andra vant sig vid från träningarna.

"Jaaaa… det gör det nog," mumlade Jocke och slog rodnandes ner blicken.

Jennifer log. "Aaah. Vad söt du är, Jocke."

Laget garvade, det var tydligt att han hade spanat in målvakten sedan hon kommit med månaden innan. Den enda som inte skrattade var Sanna, som tjurigt lade armarna i kors och lutade sig mot väggen. Hon knep envist ihop munnen för att inte fälla någon besk kommentar. Samtidigt var hon lite chockad över sitt beteende. Den ruttet besvikna och oförrättade känslan som vred om inuti var något hon inte var van vid. Hon hade känt svartsjuka förr, men aldrig så kraftigt som den automatiskt flammade upp så fort någon flirtade med eller kom nära Jennifer. Sanna skulle hellre dö än erkänna att hon var livrädd för att den långa målvakten skulle börja flirta tillbaka eller börja dejta någon i laget. Fast samtidigt var hon lika livrädd för att gå raka vägen upp till Jennifer och fråga om hon ville hitta på något. Sanna bara visste att hon skulle börja stamma i en sådan situation. Sedan skulle målvakten skratta och säga någonting som fick henne att sårat dra sig tillbaka och slicka såren.

Föremålet för hennes tankar mötte hennes blick med ett stort leende och alla mörka slöjor i sinnet smälte bort tillsammans med alla bekymmer i världen. Det var nästan det här som var det värsta, tänkte Sanna. Hennes humör gick upp och ner som en jojo numera, hon var hög av lycka vissa stunder för att i nästa kastas ner i en djup avgrund full av förtvivlan. Jocke gick ut och lämnade dem ifred att göra sig i ordning för hemfärd. Jennifer började gå mot henne, med håret utslaget över axlarna. Hon var så vacker att det gjorde ont och Sanna unnade sig ett ögonblicks sådan där bitterljuvt hopplös kärlekslängtande begrundan som fanns i hennes mammas sötsliskiga Jane Austen-romaner. Återigen gled bilden av en hånskrattande Jennifer förbi i huvudet och osäkerheten kom farandes igen, grym och skoningslös.

"…du det? Hallå, Sanna? Sanna?"

En hand höjdes och sänktes framför hennes ögon och hon blinkade.

"Va?"

Ett mjukt skrockande hördes och minnet kom tillbaka. Ah. Jennifer. De gröna ögonen spärrades upp förskräckt. Hjälp! Jennifer!

"Jag frågade om du ville ha sällskap på vägen hem? Jag skulle vilja prata med dig… men bara om du vill."

Sanna stirrade på henne och nickade. Hon litade inte riktigt på sin röst. Jennifer log brett.

"Bra. Mmm… ska vi gå? Vi är ensamma kvar." Målvakten pekade med tummen omkring dem och Sanna hajade till. Hur hade hon kunnat missa det?

"Ja… vi kan gå," fick hon fram och följde efter Jennifer när den längre tjejen gick mot dörren.

Vägen hem var tyst. Bägge två ville säga saker till varandra men ingen av dem vågade ta första steget, löjligt rädda för att få nobben. Kvällen var härlig, luften var kall men frisk och moln steg från deras andedräkter med jämna mellanrum. Träden och buskarna längsmed gångvägen glimmade till i ljuset av lyktstolparna. De var tyngda av vattendroppar efter regnet. De två tjejernas steg skrapade mot asfalten och var det enda direkta ljud som hördes förutom vinden och någon enstaka fågel.

Till slut var det Sanna som bröt tystnaden. De hade precis gått förbi ett mindre villaområde där vägen lysts upp ytterligare, för att sedan vandra tillbaka in i det knappa mörkret.

"Vad var det du ville prata om?" Hon hade gått och tänkt på orden hela tiden.

Jennifer var tyst en stund, men sade sedan med en nästan sakligt behärskad stämma; "Varför ringde du aldrig?"

Sanna stannade upp och såg på den långa tjejen som själv hade saktat av på stegen och nu stod och petade med nervöst med foten i marken. När Jennifer tittade upp, var det med ett sorgset ansiktsuttryck, som redan hade tänkt igenom förra året så många gånger att det var förbi att se sårat ut. Kvar fanns bara viljan att veta, att få ett ärligt svar.

"Jag kunde inte…"

Målvakten bet sig i underläppen, hon ville gärna avbryta och säga att det var en idiotisk förklaring men beslöt sig för att vara tyst och se om det kom något mer. Den lilla blonda tjejen såg obekväm ut, de gröna ögonen var glansiga och Jennifer läste av kroppsspråket att det var svårt att säga vad det än var som skulle sägas.

"Jag… Patrik och jag…" Sanna såg hur den andra liksom hajade till vid exets namn. "Vänta, låt mig ta om det där. Okej? Jag var ihop med den här killen som hette Patrik, vi hade varit ihop i några år när jag åkte på turneringen. Det var inte bra, det visste jag. Det hade aldrig varit bra… jag gjorde mest vad alla andra gjorde, skaffade en pojkvän… fast jag fattade inte varför det… hm." Hon gestikulerade med händerna, försökte hitta rätt ord och få fram dem till Jennifer. "Jag och killar har liksom aldrig funkat. Jag trodde bara att det skulle vara så. Tomt…? Jag vet inte hur jag ska beskriva det annars. Det har alltid saknats någonting, men jag har inte reflekterat mer över det utan lyssnat på morsan och alla andra. Det skulle väl gå med tiden, liksom. Jag menar, det är väl inte stormkärlek och happily ever after för alla direkt, eller hur? Men det blev aldrig någonting."

Sanna sneglade blygt på Jennifer, för att försäkra sig om att hon lyssnade. Den andra tjejen log tillbaka och visade med handen att hon skulle fortsätta berätta. De fortsatte gå och kom in i Högvallenområdet.

"Däremot har tjejer alltid… det är svårt att förklara. Jag tror att du vet vad jag menar. Tjejer har alltid varit intressantare, jag har haft lättare att relatera till dem, att tycka att de är vackra. Men aldrig tänkt igenom det mer. När det blev sämre mellan mig och Patrik började jag fundera över om förhållandet vi hade verkligen innehöll någonting, verkligen, verkligen innehöll någonting. Men det var känslomässigt tomt, vi kunde inte prata om saker och hade helt skilda intressen. Vi förstod inte varandra och jag fick en rejäl tankeställare när jag insåg att jag bit för bit börjat förakta honom. Det var inte hans fel direkt, men små saker blev oerhörda fel och ju mer min familj ville välkomna honom som en del av den… desto mer rädd blev jag. Och arg. Vilka var de att genast anta att jag ville leva hela livet med honom? Vem var han som bara antog att jag jämt var tillgänglig för sex, för tröst, för allt… på hans villkor. Alltid hans villkor. Men jag ville inte vara oschysst… jag menar, bara för att jag inte älskar honom behöver han väl inte vara en dålig kille? Jag tänkte mycket på det och det var meningen att jag skulle ta ett beslut någon gång förra sommaren. Men det hann bli höst…"

De stannade till utanför ett café, som var öppet ett tag till. Sanna nickade och Jennifer höll upp dörren för henne. Väl inne letade de upp ett bord och hängde av sig jackor och sportbagar. Bägge beställde varsin té. Jennifer lutade sig över bordet och tog hennes hand.

"Fortsätt! Det hade blivit höst…?" Det glimmade till av fanskap i de blå ögonen. "Jag tror jag kommer gilla den här delen," flinade hon okynnigt.

Sanna blängde låtsat surt på den flinande tjejen och började omedvetet stryka med tummen över Jennifers handrygg. Hon missade det lilla glädjestänket smekningarna lade i ögonen hos den andra när hon tankfullt fortsatte berätta.

"Jag var mer eller mindre förvirrad. Fortfarande. Försökte reda ut saker, men visste inte exakt vad jag hade att arbeta med. Fotbollen har alltid varit frihet för mig, träningarna, matcherna och turneringarna har varit de avbrott från allt annat jag behövt för att slappna av. Det var likadant på turneringen förra året." Hon skrattade. "Där står jag med min cider och undrar vad i helvete som är meningen med alltihopa och så dyker du upp, den sexigaste människa jag någonsin sett-"

Nu var det Jennifers tur att rodna. Hon tittade ner i bordet medan tummen fortfor att stryka hennes hand.

"Tro mig, Jennifer. Du är det sexigaste som någonsin gått i ett par tajta jeans," retades Sanna.

Jennifer fnös och slog henne lekfullt på knogarna med sin andra hand. "Behärska dig, kvinna!"

"Måste jag? Jag tror att livet är roligare utan behärskning. Det var det den kvällen i alla fall…"

"Självklart. Jag är bäst."

Sanna skrattade. "Nu låter du precis som Sara!"

Jennifer ryckte på ena axeln. "Hon smittar? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga, men jag håller nog med. Livet ska inte begränsas, det ska levas fullt ut… trots att det ibland är det svårt att göra det."

"Du vet, när vi dansade den där kvällen så tänkte jag 'skit i alltihopa, jag gör vad fan jag vill'. Det var därför jag följde med sedan… Jag är glad att jag gjorde det. Men när ditt lag kom in! Oj, fan vad rädd jag blev! Jag var ju inte flata, liksom. En heterobrud som ligger med en flata är fel, tänkte jag. För det har alla omkring mig alltid sagt; skolan, morsan, farsan… Men samtidigt inte. Det vi gjorde var rätt. Jag har aldrig varit så kåt i hela mitt liv! Och magen, den bara kittl-"

"Eh… té…" mumlade cafébiträdet, ställde ner brickan och skyndade därifrån. Jennifer var högröd i ansiktet och Sanna var inte långt efter. För varje ord Sanna hade sagt, hade hennes röst blivit mer utmanande och flirtig, temperaturen hade stigit stadigt vid bordet och cafébiträdet var precis den hink kallvatten de behövde få över sig för att återgå till berättelsen och skippa intima detaljer. Att Sannas fot befann sig fastklämd mellan Jennifers lår gjorde inte direkt saken bättre. De två tjejerna försökte slappna av och plockade sina tékoppar från brickan.

"Är det därför du inte ringde? På grund av Patrik?" frågade Jennifer efter att ha smakat på sitt té.

Sanna suckade. "Ja, delvis… det tog slut där vid julen. Jag orkade inte mer och brorsan hittade ditt nummer och frågade mig om jag var flata och-"

"Men det hade ju kunnat vara vems nummer som helst!" log den längre tjejen och rörde om i téet.

"Mmmmmmmnjäää… inte om man skrivit en dikt och lite annat på den…" pep Sanna och gömde sig bakom tékoppen. Jennifers förtjusta bredflin var väntat.

"Dikt?"

"Ja. Meniallaf-" försökte den kortare skynda iväg med.

"Har du skrivit en dikt om mig?" Jennifer strålade av glädje. Efter att ha övervunnit känslan att vilja dö av pinsamhet, tittade Sanna upp och lade märke till att glädjen var hjärtlig och ärligt menad. Hon andades ut och nickade.

"Ja, det var inte direkt svårt för honom att lista ut hur det låg till efter det," berättade hon och stålsatte sig, samlade mod för nästa bit, "Speciellt som jag är en sån där tönt som skriver 'J plus S är lika med sant' och helt gör bort mig…"

"Jag svär, Sanna, du är så utan tvekan den absolut mest underbart söta härliga tjej jag träffat. Jag tänker ge dig en puss och sedan skiter jag fullständigt i hur struligt vi haft det eller vilka det är som tittar. Okej?"

"D-det k-kan du väl få," stammade Sanna. Jennifer hade pratat på högt utan att bry sig ett dugg, precis som hon hade sagt. Innan nästa tanke hade hunnit trilla in i huvudet hade den mörkhåriga tjejen lutat sig över bordet och kysst henne. Det var nog då Sanna helt slutade bry sig också och bara flöt med i alltsammans.

Fem minuter, en timma eller dagar senare landade hon i verkligheten. Egentligen hade det nog bara gått några minuter, de var fortfarande kvar på caféet i alla fall. Jennifer satte sig ner med ett drömskt leende och Sanna undrade lyckoberusat om hon såg lika fånig ut själv. Det kvittade, så länge det bubblade glatt i kroppen.

"Mmmmmmmm… vart var vi?" undrade hon.

"Numret. Din brorsa hittade det," spann den saligt flinande målvakten från andra sidan bordet.

"Just det, ja. Numret. Ove frågade om jag var flata och jag började böla, sedan ringde vi farsan eftersom han alltid måste tycka tvärtemot morsan, det bara är så med dem två. Farsan ställde upp och sedan skrek jag att jag var lesbisk och stolt över det i hela huset. Morsan svimmade, Patrik… blev ursinnig."

"Han gjorde dig väl inte illa?" Jennifer flyttade stolen närmre henne.

Sanna skakade på huvudet. "Nej. Han var mest sårad och besviken tror jag. Han skrek en hel del och sade hemska saker till mig, förutom att jag var en jävla flatfitta och ett lebbluder och var pervers. Men på så vis tycker jag mest synd om honom, som tycker så. Jag kan förstå det eftersom han blev dumpad, men homofobgrejen har liksom hela tiden varit en del av Patrik även om han sagt att det 'är helt okej, så länge de inte stöter på mig'. Det var jobbigt att försöka förklara för morsan, hon drog alla de där klyschorna man ser på tv, du vet? 'Vad har jag gjort för fel?', 'Är du säker?', 'Men du har ju alltid varit en så flickaktig tjej' och så… Farsan var lättare att prata med, han tog det ganska bra. Jag trodde inte han skulle göra det, men han var hur snäll som helst. Vad jag än behöver och när, är det lugnt. Så sade han… Morsans kille blev skogstokig, men det får vara. Brorsorna har varit underbara, utan dem, Sara och Annika…"

Hon rös vid tanken, kunde känna ensamheten igen. Morsan hade helt ignorerat henne de första veckorna, knappt ens tittat åt hennes håll som om hon inte fanns. Ove och Christian hade helt sonika struntat i både morsans och hennes gubbes existens. Maten hade ätits i skift, med de två vuxna före och ungarna efter. När morsan inte stod ut längre hade hon krävt att de skulle tala med varandra. Det var mest den äldre kvinnan som pratade och menade att Sanna var en idiot som borde ringa Patrik och klara upp allt. Lyfta luren och få misstaget ur världen. Och var hade hon fått den där idén ifrån? Lesbisk? Hennes dotter var inte lesbisk. Nejdå, inte hennes enda dotter! Sanna älskade sina bröder, men hon saknade sin mamma. Tyvärr hade den äldre kvinnan fortfarande svårt att förstå hennes val och då hade Sanna ändå kommit ut både inför släkt och vänner. Vilket påminde henne om att hennes favoritkusin vänt henne ryggen. Hon skrattade bittert till.

Jennifer lade armen om henne och mumlade, "Jag önskar att det hade varit lättare för dig, Sanna. Herregud… mina föräldrar tyckte bara 'jaha, coolt' ungefär. Det var aldrig något snack om saken, så det måste jag berömma dem för. Både mamma och pappa är hur bra som helst med sånt, jag vet inte var det kommer ifrån… jag är bara tacksam för det. Men jag minns när jag berättade hemma, herregud, jag var så rädd. Att de skulle sluta tala med mig, att de skulle slänga ut mig, att de skulle straffa mig för något… Men utanför familjen? Ingen hade sagt att flatgiget innebar att man var tvungen att komma ut praktiskt taget varje dag. Frågor om 'har du träffat en ny pojkvän?', 'vad gör du och din kille på helgerna?' och flera andra, så himla för givet utslängda frågor, är alltid tradiga att dras med. Ljuga och låta den sociala biten flyta på fint, eller säga 'jag har ingen kille, men jag och min tjej…' och rikta in ett vardagligt enkelt samtal på något helt annat…" Hon skakade på huvudet. "Det är utmattande. Och alla frågor! Om och om igen. Det tar aldrig slut… därför är det så skönt att bli accepterad utan en min av mamma och pappa. För dem är jag Jennifer, helt enkelt. Homosnack är lika vanligt som heterosnack hemma. Det är skönt."

"Lycko dig med såna föräldrar. Jag tror att jag måste börja leta efter lägenhet nu i höst. Tystnaden håller långsamt på att driva mig till vansinne… jag får inte ta hem Sara och Annika längre heller. Det skulle vara så skönt att bara komma därifrån." Hon vände sig in mot sin varma, starka bordspartner och suckade nöjt.

"Mmm. Jag förstår det. Och jag förstår varför du inte ringt, du har varit en mycket upptagen människa med allt som hänt."

Sanna tittade upp på henne med loj blick. Hon kände sig trygg, varm och sömnig.

"Ja, men det är inte orsaken till att jag aldrig ringde."

Två svarta ögonbryn höjdes frågande. "Jaså?"

"Jag trodde du hade glömt mig," kom det ynkligt fram. Sanna plockade med Jennifers tröja. Den var allvarligt järngrå och det fick den längre tjejen att se för formell ut.

Jennifer strök undan blont hår från hennes panna och kysste den. "Aldrig. Du tvivlar för mycket på dig själv, Sanna. Hm… faktum är att du är anledningen till att vi flyttade hit."

Sanna flinade. "Du skämtar med mig."

"Nej, inte alls," försäkrade målvakten och fortsatte lite generat, "Jag väntade och väntade och väntade på att du skulle ringa. När du aldrig gjorde det strök jag bara omkring inne eller engagerade mig halvhjärtat i saker. Såhär efteråt låter det rätt töntigt, men jag var så nere… och jag hade inte ditt nummer heller. Tänkte på att ringa nummerupplysningen och gjorde det. Men jag hittade dig inte. Har ni hemligt nummer eller så?" Sanna nickade. "Aha. Då förstår jag. Men i alla fall… Pappa satte sig ner och pratade med mig om det, han frågade direkt om det hade med en tjej att göra och sedan berättade jag allt." Hon rodnade sött. "Eh, ja okej, kanske inte allt. Men för att göra en lång historia kort pratade han med mamma och sedan berättade de att vi skulle flytta. Till Högvallen."

"Bara sådär?" Den lilla mittfältaren stirrade med öppen mun.

"Bara sådär. Dessutom visade det sig att hans kontor har en filial här, som skulle genomgå chefsbyte. Så han tog platsen. Pappa är en obotlig romantiker. Och komplett galen. Men det ska vi inte prata högt om… Jag menar, vem fan gör något liknande? Ingen jag hört talas om, annat än på film."

"Jag är glad att ni flyttade, för jag hade nog aldrig vågat ringa. Minns du när du klev in i omklädningsrummet förra månaden?"

Jennifer himlade med ögonen. "Hur skulle jag kunna glömma? 'Hjälp, det är hon! Bäst jag springer! Aaaaaaah!'" Hon fick en liten förnärmad knuff på axeln. "Vadå? Det var ju så!"

"Kanske det. Jennifer?"

"Mmm?"

"Är du min flickvän nu?" Sanna höll andan i väntan på svaret.

"Det beror på."

"På vadå?" Nu var hon orolig. De hade väl förklarat allt för varandra, så då kunde det väl lika gärna få vara bra, eller hur?

Jennifers ögon tindrade. "Om du frågar chans på mig," sade hon oskyldigt.

Sanna garvade och såg henne djupt i ögonen.

"Får - jag - chans - på - dig, Jennifer?"

"Får du väl," ryckte den längre tjejen på axlarna och svarade.

"Bra."

Sanna drog ner Jennifer i ansiktshöjd och flinade. Det var med stor glädje och lyckan kittlandes i kroppens varje nervände hon för första gången kysste sin flickvän. Visst, hon hade kysst Jennifer förut, men nu kändes det helt annorlunda. Det kändes väldigt, väldigt rätt. Hon flätade in fingrarna i det svarta håret och bara njöt av livet.

Självklart harklade sig en röst i närheten och avbröt dem med ett halvgnälligt; "Vi stänger nu!"

Tjejerna såg på varandra och började skratta.

Augusti 2004

"JAAAAAAAAAAAAAA!!! MÅÅÅÅÅÅÅÅL!!!!!!!"

"YES! YES! YES!!!!!"

"HEEEEJA SVERIGE!!!"

Sara, Sanna och Jennifer skuttade runt som dårar i vardagsrummet och jublade.

"Gjorde vi mål!?!" Annika kom ut från köket med chipsen, grönsakerna och dippen på Sannas och Jennifers favoritföremål; frukostbrickan. Den hade en sådan där liten ställning som gjorde att de kunde bära in den i sovrummet och äta frukost i sängen. Någonting de ofta hade gjort den här sommaren.

"Hanna Ljungberg satte den. Det kan nog gå vägen!" jublade Jennifer.

Sara skyndade fram till flickvännens sida och hjälpte henne med brickan.

"Jag är gravid, inte handikappad, älskling," klagade Annika milt.

Sara gav henne bara en menande blick och mimade 'hormoner' åt Sanna och Jennifer, som visste bättre än att lägga sig i det tokknasiga parets smågnabb. De hade blivit förvånade över vännernas beslut att skaffa barn så tidigt i livet, men med tanke på hur Annikas mammas hjärnblödning några månader tidigare hade skrämt livet ur henne, var det inte så konstigt. Mamman blev överlycklig när hon hörde att flickorna planerade att skaffa barn tillsammans och hade letat igenom hela Internet efter bra ställen att åka till för insemination. Danmark hade valet fallit på och sedan två månader tillbaka väntades det smått.

Sara hade blivit överbeskyddande till frustrationens rand och hade i sann heteronormativ anda ränt iväg till närmsta juvelerare för att skaffa ringar. Frieriet hade varit en fars; Annika hade suttit och bölat mot Sannas axel medan polisen förde bort Sara för blottande på offentlig plats. Den senare försökte desperat förklara att hon trott att stadshuskajen varit ett nudistbad. Hon hade paddlat in till kajen med en röd ros i munnen och sedan hoppat ur, alldeles näck. Tyvärr hade hon även glömt ta på sig linserna och hade fallit på knä och friat till en gammal kärring. Sanna och Jennifer hade haft svårt att inte falla till marken kvidandes av skratt när kärringen fick tokfnatt, började banka Sara i huvudet med handväskan och yla 'Övergrepp! Övergrepp! Lesbianen är lös!' Jennifer hade fnissande försökt förklara för tanten att flator inte var farliga och att hon var alldeles trygg från förövare vid stadshuset. Men icke; snart kom polisen och resten var historia.

Sanna hade hittat lägenheten bara några veckor efter att hon och Jennifer blivit ihop. Den var perfekt, lagom stor för två och med fönster i varje rum. Balkongen låg i söderläge så man kunde sitta ute och sola efter behag. Till hennes stora förtjusning hade Jennifer älskat planlösningen och snart tillbringade de nästan all sin lediga tid med att handla saker till Sannas hem. En lördagsmorgon när de vaknade upp i sängen hade de upptäckt att lägenheten var en blandning av dem båda, det såg ut som om ett par bodde i den. Sara och Annika hade påpekat att det var dags att de flyttade ihop och över en enkel middag ställde Sanna frågan. Veckan efter gick flyttlasset från Jennifer och hennes föräldrar hjälpte till, som alltid. De två hade blivit toklyckliga när Jennifer tog med Sanna hem, någonting som överväldigade henne. Hon förstod varför flickvännen älskade sina föräldrar så mycket och sade åt dem att de kunde vara stolta över sin underbara dotter. Sannas morsa hade däremot fortfarande problem med att dottern var lesbisk, men var inte lika tvär som förut. Bara hon slapp se dem tillsammans på släktträffar, så. Men det sket de båda tjejerna fullkomligt i, till hennes stora förtret. Efter ett halvår föll det sig bara naturligt att dit Sanna gick, gick Jennifer. Och tvärtom.

De spelade fortfarande fotboll, hela gänget. Till deras stora glädje hade B-O sagt upp sin tränarplats och överlåtit den till Jocke, som med lagets fulla förtroende blommat ut till en mästerlig fotbollsstrateg. Med mycken möda och värk hade FK Högvallen börjat arbeta sig uppåt i tabellen, för att till sist gå upp en division. Alla spelarna hade lagt märke till att drömmarna om att spela högre upp och att verkligen göra det var två vitt skilda saker. Lagen de mötte gav betydligt hårdare motstånd och man hade ökat på med en träning i veckan, med mer kondition och teknik på schemat. Det hade varit mycket bra, tänkte Sanna varje gång hon smygtittade på sin flickvän borta i målet. Jennifers muskelmassa var imponerande, hon utstrålade styrka utan att vara biffig. Hon var precis så vältränad Sanna ville, inte för hård och inte för mjuk att klämma på. Och auktoriteten parat med målvaktströjan, handskarna och de där små shortsen… Oja, hon uppskattade Jennifers målvaktsalterego någonting enormt. Sara brukade sin vana trogen dra plumpa skämt om Sannas och Jennifers fixering av varandra i fotbollsmundering. Det sorgliga var att hon hade alldeles rätt.

Alla fyra tjejerna slog sig ner i soffan, högg in på tilltugget och började den ständiga diskussionen om vem i svenska landslaget de kunde tänka sig att hångla med.

"Victoria Svensson är fortfarande min kandidat," hävdade Annika. Sara blängde surt på henne.

"Svensson är min!"

"Ha!" fnös Jennifer och log självsäkert. "Min, lätt. Fast jag föredrar Hanna Ljungberg. Tjejen är ju skitsöt."

"Och hetero," inflikade Sanna och kysste sin flickvän. "Dessutom är du min, så det blir inget."

"Är det bara jag, eller har vi för få flator i landslaget?" utbrast Annika.

Sara nickade i medhåll och tillade, "Det är förmodligen därför vi förlorar. Det behövs brudar som inte är rädda för att få skitiga knän och skrapsår."

"Fast å andra sidan vet vi inte hur många det är som är flator," menade Sanna och slog markerande ut med händerna.

Annika sträckte över en burk till sin flickvän, som öppnade den lätt med ett ljudligt 'popp'. Deras vänner blåstirrade på burken. Sara ryckte på axlarna.

"Cocktailgurkor. Fråga mig inte varför. Jag skiter i vad hon äter, jag älskar henne i alla fall."

Hon fick en lång kyss som belöning. När Annika drog sig undan för att mumsa på de små miniatyrgurkorna satt Sara kvar med ett omtöcknat leende på läpparna. Sanna och Jennifer skakade på huvudet.

"Är du säker på att Hanna Ljungberg inte är flata?" gnällde Jennifer och såg vädjande på flickvännen.

Sanna nickade. "Hon är typ gift och har barn eller nåt sånt… jag läste det i Sportbladet."

"Du blev grovt besviken, eller hur?" flinade den längre tjejen.

"Ja, det är klart," flinade Sanna tillbaka. "Hon är söt."

"Aaaaah," sade Jennifer och drog henne intill sig. "En kvinna efter min smak."

Sanna makade sig tillrätta, omsluten av välbekant trygghet och blickade in i Jennifers blå ögon. De var fulla av lek och glädje, men även av ömhet. Det var så här det skulle vara, tänkte hon. Kärleken var kravlös och därför fungerade den. Visst hade de sina gräl och gnabb, men det gick ändå bra på något sätt, de kunde aldrig fortsätta vara arga på varandra. Framförallt var hon mycket nöjd med att marken visst rörde sig när de kysstes. Hennes liv var fullt av ljus, det sken in från alla håll och kanter. Hon kände flickvännens hår glida mellan fingrarna, solen hade gjort det varmt och det luktade rent. Nyduschad, fräsch hud och mild tvål var lukter hennes sinnen förknippade med hemma. Jennifer var hemma. De kysstes länge, njöt av smakerna, stunden och närheten. Sara och Annika fällde kommentarer om matchen och spelarna, men det märkte de inte.

När Sanna drog sig tillbaka var det med en lycklig suck. Hon gav Jennifer en liten kyss till.

"Jag älskar dig."

"Jag älskar dig också," mumlade hennes flickvän och lutade sig behagligt slött tillbaka i soffan med Sanna i famnen.

"Klart du gör," log hon. "Vi är ju två lika."