Disclaimer: De flesta karaktärer tillhör Rob & Co, men en hel bunt tillhör den grekiska mytologin och står därför fritt att leka med. Jag? Jag bara lånar dem lite för skojs skull.

Subtext: Klart det finns subtext med! Det här är en fic där en amazon har huvudrollen. Att amazoner skulle para sig med män är bara en myt. Bah! Titta bara på alla de där Xenaficsen på nätet, så ska ni få se att jag har rätt! Är du personligen allergisk mot homosexuella, var vänlig och dunsta. Min mamma lärde mig när jag var liten att alla är lika värda och har rätt att älska vem de vill. Så det så.

Solaris äventyr:
-den där när Solari stolpar iväg på ett korkat heligt uppdrag från Artemis.
av Johanna Hedberg

---

1: Uppdraget

Solari hade inte en bra dag. Hon sparkade surt till en sten som rullade nedför backen och krockade med en trädstam. Den flög fartvisslande in i skogen och försvann. Den mörhåriga amazonen fastnade i en rot med högerfoten och snubblade över den. Hon svor högt och viftade frenetiskt med armarna i luften omkring sig för att dämpa fallet. Men icke; den nedra onda roten vann. Hon föll framstupa i full fart;

"Fy- aaaaaaaaAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaarghhhhhhhhlllll!!!"

Men Solari var ju nu en amazon, tack och lov, så varje reflex lydde instinktivt kroppens minsta vink innan hon helt hann göra sig själv till åtlöje. Inte för att någon var i närheten och kunde se det, men ändå. Hon rullade ihop sig i fallet och slängde fram händerna för att tryggt kunna landa med handflatorna i marken. Tyvärr hade hon missbedömt avståndet och dråsade med en tung...

DUNS!

...rakt in i trädstammen framför sig. Det gjorde ont i huvudet. Hon blinkade till och gnuggade över ett ställe snett över örat. Det där blev säkert en bula. Ha! Inte undra på. Hela dagen hade varit en lång olycka sänd från gudarna. Knappt hade tanken runnit genom huvudet förrän den taggade amazonen började svära med eftertryck. Hon backade litet, tog spjärn med händerna mot marken och försökte resa sig upp.

"Vid Artemis!"

Det gick inte så bra. Världen snurrade och det var med nöd och näppe som Solari, drottningregentens högra hand och sekond, krigare av första graden, väktare av de heliga fjädrarna, armbrytningsmästare för femte året i rad och mammas lilla flicka, desperat sträckte fram händerna mot trädstammen och långsamt, plågsamt halade sig upp till stående. Benen darrade, det måste ha varit en ordentlig smäll, resonerade hon. En snabb blick upp mot himlen bekräftade att det fortfarande var läge att återvända till byn. Det hade börjat skymma ute och det var en god idé att smita tillbaka innan hon var saknad.

Mutter, mutter. Ingen hade nog ens märkt att hon varit borta. Alla var sååååååå imponerade av Eponins vapenkonster och skrytviftande med chobos, spjut, svärd och Hades och hans moster. Alla de hänförda suckarna och tindrande ögonen hade sagt precis vad Solari velat veta. Hänförda. Totalt hänförda. Allihop. Till och med Ephiny. Eph... Solari suckade och fick ett sammanbitet uttryck i ansiktet. Hon visste mycket väl att det var därför hon retade sig så på Eponin. Egentligen var vapenmästaren inte så hemsk, hon var en bra, god krigare, var en riktig jäkel på armbrytning och det var ingen som kunde dricka henne under bordet... (Det senare visste Solari av egen erfarenhet.)

Spark.

En till sten rullade iväg, den här gången längs den upptrampade stigen hon börjat vingla fram på. Kroppen började kännas bättre. Yrseln hade lagt sig. Det var ju ändå något. Vart var hon nu... Eponin. Som alltid när Solari tänkte på orättvisan i hela byns dyrkan av vapenmästaren, fladdrade maggropen ängsligt till och tankarna började leta sig vidare till personen bakom alltsammans. Bakom de naiva vredesutbrotten och den barnsliga, envisa svartsjukan som började äta hjärtat som en kräfta. Omedvetet började ett brett, fånigt flin breda ut sig över amazonsekondens läppar. Ephiny...

En ljuv suck. Drottningregenten var orsaken till många kvinnors hemliga fantasier i byn. Alla väntade de på att hon skulle ta sig en partner sedan sorgeperioden för Phantes passerat för över ett år sedan. Det tisslades och tasslades om vem som skulle lyckas fånga den stolta regenten. Solari flinade ofrivilligt till. Om Eph fick som hon ville, skulle nog ingen fånga in henne. Hon var för självständig, envis och skarpsinnig för att låta sig luras in i någonting. De grönbruna ögonen hade alltid haft en skojfrisk glimt i sig, men den hade dämpats med åren för att gradvis ersättas med den mognad som anstod en drottningens regent. Solari visste att den lättare, fria sidan av Ephiny fanns där någonstans bakom plikterna och allvaret. Hon längtade så innerligt efter att se den igen. Och efter månader av troget vakande över henne som regentens sekond, hade Solari äntligen fått se den.

Vreden blossade upp igen, het och obehärskad. Ännu en sten gick den andra till mötes och det kliade i knogarna av lust att slå på någonting, vad som helst. Förbenade... det var inte långt kvar till byn nu.

Givetvis hade det varit bra att Eph börjat umgås än mer nära sina medsystrar än förut. Hon hade festat med dem och talat när det behövdes, men ingen hade fått komma henne närmare in på livet. Solari hade med våldsam glädje välkomnat Ephs skratt och leenden. Det gjorde henne lycklig själv att se sin vän sänka garden och blomma ut till en del av den alerta, energisprudlande kvinna hon varit förut. Många var nätterna då de suttit tysta och stirrat in i mörkret efter att Eph kommit tillbaka.

Fjärran men så nära syntes de mörka stunderna där bara elden skänkt ett värmande sken medan regenten och hennes sekond samtalat om allt mellan himmel och jord. Ephiny hade så många sorger och bördor på sina axlar, vilka Solari under dessa kvällar försökt locka fram i hopp om att de skulle bli lättare att bära om hennes vän fick prata av sig. Det var vid just en sådan kväll, när Eph kramat om henne och sagt att hon var en så bra vän, som Solari blev rädd. Det hade kittlat och krypt i hela kroppen av välbehag och ett slags längtan hon inte kunde sätta fingret på. När hon försökte blev hon bara illa berörd av sig själv. Vad var hon för vän egentligen, försökte hon utnyttja en kvinnas sorg för att komma henne närmre? De och flera andra oroliga frågor hade fyllt Solaris inre efter varje dags slut, tills hon envist letat bak i sitt minne efter den stund, det avgörande ögonblick när hon kunde erinra sig att för första gången ha känt någonting för Ephiny som överskred vänskap. Med panikvidgade ögon och hackig andhämtning hade hon konstaterat; länge.

För en stoisk, ständigt grubblande, tuff krigare som Solari hade valet varit självklart. För att kunna hantera situationen utan att bli en gråtmild fjolla eller utnyttja Ephs vänskap, hade en viss distans dem emellan varit nödvändig. Reglerna var enkla. Hon var sekond och Eph var regent och det var hela deras förhållande till varandra. Solari visste sin plats; alltid ett steg bakom. De långa nätterna blev tidiga läggdags-kvällar, orden av tröst blev uppmuntrande klappar på axeln och den bekväma närheten med sitt lätta, skämtsamma umgänge hade stelnat till och blivit tryckande besvärande. Inte undra på att Eph hade börjat dra sig undan och söka andras sällskap. Det var bra för henne, hade Solari rationellt och vuxet resonerat, dessutom underlättade det deras roller i stammen om dem inte träffades lika ofta (så att hon hade större chanser att bete sig normalt i närheten av Eph). Trots sitt storslaget mogna resonerande, hade Ephs mer och mer nära umgänge med Eponin retat gallfeber på Solari.

Saknaden efter sin egen gemenskap med det nu så glada yrvädret blev så mycket större när hon såg lättheten med vilken Eph och Eponin fann varandra. Det mogna resonemanget for all världens väg. Plötsligt skämdes Solari för att inse att hon kände sig genuint sårad över Ephs avståndstagande till henne. Men vad kunde hon göra? Hon hade själv tagit första steget till olyckan som var ensamheten. För just nu var livet helt eländigt och hur många människor det än var omkring henne, kände regentens sekond att ingenting längre spelade någon roll så länge Ephiny inte såg henne. De träffade varandra varje dag, men utan att verkligen se på varandra. Solari visste att Eph förtjänade den bubblande glädje som Eponin förde med sig, men att höra regenten tala oavbrutet om vad de tu gjort i tid och otid gjorde bara att hon kände sig än mer ensam, obetydlig och bortglömd.

Spark. Spark. SPARK!!!!!!! Stenen flög av stigen i en snabb, hård båge och försvann i grönskan.

Inte blev saken bättre av att Eponin var allmänt omtyckt, trots sin träiga personlighet som före detta lydvovve till Melosa, eller att hon utklassade alla (och Solari i synnerhet kändes det som) i varenda vapenklass som fanns. Nej, även om Eponin i grunden var en sympatisk själ som hon umgåtts en hel del med i goda vänners lag på fester och i vardagen, tyckte Solari just nu inte alls om vapenmästaren. Hon retade sig på allt den arma kvinnan gjorde och hade önskat henne åt Tartarus flera gånger, bara för att efteråt förbanna sig själv, då Poni definitivt inte förtjänade hennes ogillande. Solari kände sig barnslig, dum och självisk, övergiven, utlämnad och bortkastad.

"Jag orkar inte med det här... jag måste bort. Bort, bort, bort från hela eländet. Det kanske gör saker lättare? Kanske det, mm, kanske det", muttrade hon för sig själv. Men inte heller det var någonting hon kunde göra. Att smita iväg skulle bara innebära att hon svikit sitt löfte som amazon och att sekondplatsen skulle falla till Eponin. Hon var fast. "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!"

En grön ljusblixt knastrade till framför henne, sedan dök en fluffigt rosa upp. I två rökpoffar uppenbarade sig två kvinnor framför henne. Den ena hade mörkbrunt hår. Hon bar full jaktmundering och såg märkbart irriterad ut. Den andra kvinnan var så blond en människa kunde bli, med håret i lockar efter lockar. Hon stod och filade naglarna bredvid den mörkare kvinnan som himlade med ögonen och knuffade till henne på axeln med handloven. Den nagelfilande kvinnan tittade upp med glittrande skälmska ögon och en skur små röda, glödande hjärtan följde hennes varje rörelse. Hennes klädnad var genomrosa i olika nyanser. Solari blinkade ett par gånger. De stod fortfarande kvar, nu betraktande de henne.

"Artemis? Afrodite?" försökte hon.

Det glimmade till av förtjusning i den spralliga blondinens ögon och hon ryckte i den andras pilkoger. Hon skrattade och granskade med slukande blick Solari nerifrån och upp.

"Hon kan tala! Du har så rätt, stumpan. Tadaaaa! Visst är det vi, vilka trodde du det var? Hades och Hekate? Pffft. Så'na trista losers. Mmm... och hon ser bra ut också, den tjusiga bruden! Schyssta tillbedjare du har, syrran. Skulle jag kunna få en eller två att bilda klubb med?"

Artemis suckade högt och ryckte surt åt sig pilkogret. Hon rättade till sina kläder och mötte allvarligt Solaris blick.

"Du vill inte vara min utvaldas verktyg längre." konstaterade hon kort.

Solari visste inte vad hon hade väntat sig, men gudinnans röst var smidigt djup och sjönk in varje vrå av hennes väsen med ett dånande eko. Ett rätt stort dånande eko för att vara en gestalt lika stor som en vanlig människa. Vem som helst kunde bli gud, det hade hon sett med Velasca. Den händelsen hade gjort att hon inte direkt blev lika imponerad som hon borde ha blivit inför ett möte med byns främsta gudom. Solari synade amazonernas beskyddare ordentligt innan hon svarade.

"Jag erkänner villigt att tanken har fallit mig in, men jag skulle aldrig svika vare sig dig eller mina medsystrar, Artemis."

Gudinnan synade henne ingående, skuggan av ett leende lekte kring läpparna. Hon var en upptagen gudinna, som även övervakade skörden och barnafödandet, men hennes öga vilade på amazonerna oftare än vad de själva trodde. Hon visste vad som störde Solari. En snabb snegling på Afrodite, som kretsade kring den stoiska, nonchalanta amazonen, påminde henne om hur kärleksgudinnan hade hoppat upp och ner av frustration i flera veckor var gång de träffats. Afrodite var en otålmodig gudinna, som alltid skulle få som hon ville omedelbart, komma vad som komma ville. Artemis var å andra sidan en person som trodde på att låta saker ha sin gilla gång. Därför hade hon heller inte ingripit när drottningregenten och sekonden börjat glida isär. Men ju mer hon såg avståndet växa, desto oftare hade hon också sin otåliga syster som ett brev från Hermes på tröskeln. Efter olidligt mycket lirkande och sockersöta blickar hade Artemis fått ge med sig.

Afrodite hade haft en poäng; amazonerna hade med Ephinys och Solaris plötsliga bakfall i vänskapsväg inte ägnat sig åt annat än skvaller och intrigmakande i över tre månader nu, när det stod klart att regenten var singel och det var fritt fram. Deras gränser bevakades inte lika friskt som förut, trots Ephinys order om detta. Inte heller gjorde de sitt jobb med att samla in grödorna från dalens åkrar eller bryta malmen i bergen som skyddade dem mot insyn från omvärlden. Skvaller, skvaller, skvaller. Det hade till och med satts upp en vadslagningshydda för vem Ephiny skulle ta som konsort. Två kandidater hade varit självklara; Solari och Eponin, som var regentens barndomskamrater. När Solari börjat backa ur, hade ett flertal kvinnor börjat tävla om regentens gunst. Ephiny själv hade börjat umgås tätt med Eponin, vilket bara ökade spekulationerna och skvallret.

Dessutom började Solaris oftare återkommande vredesutbrott att sprida osämja mellan henne och de andra. Förtroendet hade även minskat för regenten, som inte ens kunde reda ut sina meningsskiljaktigheter med den oberäkneliga sekonden. Hur skulle en sådan ledare kunna ena ett folk på väg att dö ut? Inre tumult började så sakta, för att sedan ta fart. Det var inget fel på regenten, hennes sekond var den felande länken. Flera röster höjdes om att dra tillbaka förtroendet för sekonden och ersätta henne för att på så sätt få en ledarstab som fullt ut fungerade. Den stolta krigarens ytterst medvetna kunskap om detta och om sina egna brister, fick följden att hon börjat fundera på att försvinna från byn. Det skulle vara lättare så.

Det senare hade förbryllat Artemis. Hon hade alltid ansett Solari vara en god kämpe med disciplin, ett stadigt rationellt tänkande och en stark lojalitet gentemot sin drottning, sin regent och henne själv. Solari gav aldrig upp, men när det kom till att se Ephiny och Eponin tillsammans, med vapenmästaren som en potentiell ny sekond, tappade hon omdömet helt. Det hade därför inte varit förvånande att hitta Afrodite surt stampandes på tröskeln hemma. Då hade Artemis insett att alltsammans började gå litet för långt och att hon var tvungen att börja kompromissa för att ställa allt tillrätta, innan hennes syster kreverade och bysämjan gick i botten.

Problemet var inte att någonting felades sekonden eller att amazonerna slog val till höger och vänster. Nej, det var att regenten var djupt olycklign. Afrodite hade därför petat Artemis i pannan med ett finger och förklarat henne vara den 'mest oromantiska buffel, typ, i hela den kända världshistorien, fattaru, bruden'. Givetvis ville inte Artemis bli känd som det. Det skulle sabba hennes image.

Och därför var de här. Solari tittade fortfarande nonchalant på henne. Afrodite kände förtjust på krigarens armmuskler och läderarmskydd, för att till sist med ett strålande leende lägga händerna förväntansfullt på axlarna. Solari rörde inte en min. Hon lade armarna i kors och såg skeptisk ut. Artemis log. Det här var mer den sidan av sekonden hon hade väntat sig att få se.

"Det är hedervärt av dig, Solari. Jag förväntade mig ingenting annat. Men din vrede och oförmåga att samarbeta med drottningregenten sår split i byns ledning och bland amazonerna själva. Sannerligen har du insett att situationen är ohållbar?"

"Jag vet. Vad är det du vill?" Solari verkade mäkta litet imponerad av att det stod två gudinnor och talade med henne.

"Artemis. Romantisk så det förslår." mumlade Afrodite med näsan rynkad av ogillande. Hon fick en skarp blick av sin syster. "Jaja, jag ska vara tyst."

I själva verket hade hela det ärorika talet Artemis repat in trillat ur minnet och hon kom inte ens ihåg vad det var hon skulle göra. Så hon drog till med första bästa tanke som ploppade upp i huvudet.

"För att återupprätta förtroendet för dig och för att visa regenten att du är värd att stå vid hennes sida ska du bege dig på ett heligt uppdrag. Du ska söka reda på Athenas gyllene spjut, förlorat i strid för hundra och åter hundra år sedan. Du får inte återvända till din hemby förrän detta återbördats till sin ägare och din rank skall vara enbart den enkle krigarens. Gå, ty du har enbart denna kväll på dig att förbereda din avresa."

Solaris ögon vidgades. Afrodites käke slog i hennes axel av förvåning när gudinnan tappade hakan. Artemis spände ögonen i sekonden, som kände blicken och vördnadsfullt föll ned på knä.

"Vet att du går med din gudinnas välsignelse. Nyttja dina förmågor väl, då uppgiften inte blir lätt... och lyssna till ditt hjärta för råd i tunga stunder. Stig upp, Solari, så börjar ditt värv."

Solari reste sig upp och nickade åt Artemis. Hon skulle precis till att gå, men stannade upp och bevärdigade Afrodite samma avskedshälsning. Sedan vände hon sig om och började med raska steg sin vandring tillbaka till byn.

De två gudinnorna väntade tills den före detta sekonden försvunnit utom synhåll. Sedan flög Afrodite på Artemis och väste upprört:

"Du är ju typ körd, Artemis! Hon skulle inte lämna byn, du skulle liksom bara peppa henne till att stå på sig, va? Grattis. Du har splittrat min favvobrudduo!"

Artemis log syrligt. "Jag trodde din 'favvobrudduo' var Xena och Gabrielle."

"Duh! Nästefter dom, spånhuve'! Gee, måste man bokstavera saker för dig för att du ska hajja dom?!?" Kärleksgudinnan var synbart upprörd. Artemis såg däremot likgiltig ut.

"Lugna dig, Dite. Du glömmer gärna bort att jag bryr mig om dem också. Det är mina tillbedjare, mina troende barn, vi talar om. Mina ögon slutar aldrig att följa dem i var och en av deras stunder, mörka som ljusa... jag vet vad jag gör." Nej, det visste hon absolut inte, men Afrodite skulle inte få skriva henne på näsan igen.

"Då hoppas jag att du minns att Athenas spjut liksom återfanns av Hades för typ tvåhundra år sedan-" Afrodite såg menande på sin syster.

"Aj fan. Det hade jag glömt." Artemis bleknade.

"-och att han typ la nå'n hokuspokuspryl på det dära spjutet-"

"Tartarus också!"

"-som Ares snodde för en kvart sedan för å döda Hercules med."

"Nej fy faaan!!!" Artemis stönade och slog sig för ansiktet.

Afrodite klappade henne på axeln.
"Smart, Arti. Smart. Med lite tur kommer liksom Ares använda spjutet som en sån där fälla att locka till sig Xena med eftersom hennes bästa killkompis typ är Herc... och dit Xena går, går typ också Gabrielle... Behöver jag för övrigt nämna att hon är din utvalda, bruden? Tss, tss... på en skala från ett till fem är det här en solklar tia i kaos, syrran. Fett grymt gjort, huh? Grattis." Det sista sades med sarkastiskt eftertryck och Artemis svalde hårt.

"Afrodite, du måste hjälpa mig med det här!"

"Pffft! Inte en chans. Du klarade dig såååå bra utan mig, som du sade förut, va. Hjälper inte du mig, så hjälper inte jag dig. Tjingeling!"

Afrodite försvann i en rosa rökpoff.

Artemis suckade tungt. Hon sneglade åt alla håll och kanter.

"Farsan kommer bli SÅ förbannad om han får reda på det här..."

2: Avfärden

"Kniv, kniv, kortsvärd, chobos, topp, lädertanga, morotsjuice..." Solari grävde igenom hela sin hydda efter de saker som kunde behövas för uppdraget. Det var nog bäst att ta en mantel också, om hon var tvungen att bege sig norrut. Vart hade hon lagt den?... Bruna ögon såg sig hastigt omkring. Ah! Där var den, lite halvhafsigt slängd över en stol i ena hörnet av hyddan. Hon gick fram och plockade åt sig manteln. Hon vek den över armen och skulle precis knöla ner den i ränseln när en förnuftig röst påminde henne om att nätterna var kalla trots sommartiden. Den kunde komma att behövas redan samma kväll. Hon lade den på sängen och räknade upp för sitt inre vad som hittills packats. Snöre, så hon kunde göra en simpel snara om mat behövdes. En jaktkniv och en renskniv hade hon fått med. Två klädombyten, ett för sommar och ett för höst... En metrev och några benkrokar för fiske hade rullats ihop i ett tygstycke. Mer... vad behövde hon mer? Solari såg sig omkring i sitt hem.

Hyddan var inte stor, men som regentens sekond hade hon aldrig behövt någonting större. Hon åt tillsammans med de andra krigarna om skift när det fanns tid. Enda gången hon tillbringade tid inomhus var när hon ville vara ifred en stund eller sov. All annan ledig tid gick åt till att sköta sina plikter och organisera byns försvar och resurser tillsammans med regentens övriga garde. Som Ephinys högra hand såg hon över varenda liten detalj och hade alltid varit stolt över förtroendet att agera för stammens bästa efter gott förnuft. Men även om hon nu aldrig riktigt varit någon längre tid i hyddan, skulle hon sakna den. Det enda rummet med sängen mot bortre väggen från dörren sett, hyllorna på västra väggen och skåpet på den östra. Hon skulle sakna att dra för draperiet, som gick genom halva boplatsen, innan hon somnade. Att blåsa ut ljuset vid sängens nattduksbord... ja, de små enkla sakerna som hörde ett praktiskt inordnat liv till.

Hon slängde en blick på ett av hyllplanen. Flintan, eldstålet och fnösket låg varsamt förpackade i en liten svart nött läderpåse. Det var nästan det viktigaste. Hon sträckte sig efter påsen och tryckte ner den i ränseln. Det enda hon behövde nu var en liten gryta att koka stuvning i och filtar att bädda med när hon sov ute. Ett snett leende spred sig i ansiktet och lös upp anletsdragen. En gryta kunde hon fiska åt sig från byköket. Men sovfällar och en kudde hade hon redan, från sin första jaktresa. Solari hade goda minnen från den resan. Hon, Eph och Poni hade suttit uppe hela nätterna och berättat spökhistorier tills de var för rädda för att sova. Hur många år sedan var det nu? Nio, kanske tio? Eller fler? Hon kom inte ihåg det, men böjde sig ner för att rota fram fällarna från under sängen. Hon backade ut när hon fått tag i dem och borstade av pälslädret. Nu var hon redo. Redo för avfärd.

Hon beslöt sig för att äta med de andra för att inte väcka misstänksamhet och stuvade undan sina saker precis vid hyddöppningen innan hon lugnt promenerade fram till matplatsen. Långborden och bänkarna började fyllas på nu när mörkret lagt sig över byn och fyra eldar var tända i vart hörn av platsen. På borden stod små bivaxljus och doftade. Den trygga, varma lukten ringlade sig in i Solaris näsborrar och hon bara stod där och njöt för en stund. Tills en grupp amazoner trängde sig förbi henne och bänkade sig en bit ifrån. Hon tog ett djupt andetag; ikväll skulle hon inte behöva förställa sig eller ta avstånd. Ikväll var sista kvällen på mycket länge, kanske någonsin, som hon satt med de andra och åt. Att då inte slappna av och låta gammalt vara glömt, vore att vanhedra sin bys minne. Det var tröstande, på sätt och vis. Hon kunde bara ta det lugnt och slippa låtsas att hon var någonting större eller annat än vad hon verkligen var. Inga krav. Hon log och började gå mot det mittenborden, där regenten och hennes närmaste brukade sitta.

Tyro och Riya slog vad om vem som kunde dricka den andra under bordet först. Fyra, fem andra medsystrar nappade på vadet och började raskt höja insatserna. En amazon ställde fram en rågad skål kött, nötter, rotsaker och sås framför den forna sekonden. Solari skakade leende på huvudet åt vadslagningen. Sedan tog hon för sig av maten som stod på bordet. Det var gott, saftigt och vilt med löfte om hundra gröngrässomrar och sena jaktnätter. Själv kunde hon knappt koka gröt utan att bränna den illa. Tanken på att i framtiden enbart äta egenhändigt lagad mat var skrämmande. Hon måste lära sig. Med en nonchalant axelryckning tänkte hon; äh, vad fan. Det löser sig.

Ett förväntansfullt sus gick mellan borden när Ephiny i sällskap med Eponin och två andra ur sin stab kom gåendes. Det varade inte länge, för strax började alla småprata igen. Solari tittade upp från sin lilla festmåltid och tog in åsynen av den vandrande, leende regenten som var djupt engagerad i ett samtal med vapenmästaren om de yngre medsystrarnas träning. Solari suckade tyst drömmande, innan hon kom på att hon minsann var supergrym, häftig amazonkrigare och borde brösta upp sig lite lagom kaxigt sådär. Men just i det obevakade ögonblicket vände Ephiny över blicken på Solari och det gick en nervkittlande våg genom krigaren när frågande grönbruna ögon mötte hennes. Solari var alldeles omedveten om det nästan blyga leendet som hotade att växa sig brett. Hon kände bara att hon ville vara nära Eph ikväll, så hon nickade. Regenten vände på huvudet och sade någonting till Eponin, som höjde ögonbrynen förvånat. Sedan trängde de sig fram till Solari mellan alla samtalandes amazoner.

Ephiny gled förbi två amazoner och sjönk ned bredvid Solari. Hon log osäkert.

"Hej, Soli."

"Hej, Eph."

Det blev tyst. Eponin, som hamnat på andra sidan bordet, talade med skänkan som serverade dem skålar och bägare. Vapenmästaren bad om mer vin. Kvinnan skyndade iväg med kruset och Eponin drogs in i ett samtal med två av de andra i sällskapet.

"Pröva att doppa brödet i såsen och strö ett par nötter över."

Ephiny såg skeptisk ut.

"Det är gott, jag lovar." Solari log sitt bästa, låtsat oskyldiga leende. Till slut skakade regenten roat på huvudet och gjorde som hon sagt.

Den misstänksamma blicken försvann helt efter ett par tuggor och en nöjd Eph njöt i fulla drag av sitt bröd. Hon sneglade på den småleende krigaren bredvid sig.

"Det var länge sedan jag såg dig här vid matplatsen. Du brukar lyckas ha försvunnit när jag kommer hit..." Sårad sorgsenhet drog genom den grönbruna blicken.

"Jag vet." Solari kände sig skamsen. Den sorgsna blicken var knappt förnimbar, men hon såg den ändå. Även om hon velat dra en linje mellan dem för att lättare hantera sin egen osäkerhet, var det inte rättvist att ge Eph intrycket av att inte alls vilja vara hennes vän. Det var nästan ironiskt... det var snarare motsatsen. Hon ville vara litet för mycket 'vän' med regenten.

"Du var saknad." mumlade Ephiny tyst.

De tre orden slog fast överraskning i Solari, som genast fick lov att proppa in en rova i munnen för att inte hakan skulle hänga i luften. Hon tuggade långsamt, medan tankarna snurrade i skallen. Hon trodde att Poni hade vägt upp den saknaden i mängder och att hon själv inte fick plats längre. Men kanske var det så att var och en hade sin plats i en människas liv, vare sig de ville eller inte eller gjorde eller inte gjorde. Till slut snubblade det ur henne;

"Åh." Hon vägrade erkänna att hon var sotis på Poni och därför undvek att stöta ihop med Eph i den mån hon kunde.

Ephiny kisade ögonen och betraktade Solari noggrant. "Du tror inte på mig, eller hur?"

Krigaren hajade till. "Uuuuuh..."

Ephiny himlade med ögonen. "Soli, kan vi bara bete oss som vanligt? Se på mig." Hon låste fast den andra kvinnans blick. "Jag är trött på att vi alltid går om varandra och att vi bara glider längre och längre bort. Det är dags att vi talar om vad det är som hänt, innan vi är främlingar för varandra. Jag är din drottnings regent och det betyder att du måste lyssna på mig, förstått?"

Solari flinade lite.

"Jag beordrar dig att sitta still." Regenten såg mycket menande på sin vän.

"Ja, härskarinna." Orden var instinktiva, de påminde om det bekväma gnabbande de haft förr.

"Aaaaah! Nu börjar vi komma någon vart!" Hon log och lade handen på Solis axel. Musklerna under handen spändes direkt som en bågsträng och genast började den brunögda kvinnans blick att flacka åt alla möjliga håll. Ephiny tog ett stadigare tag om axeln. "Ta det lugnt, Soli... jag kommer inte bita dig. Än."

DET fick garanterat Solari att skänka Eph sin fulla uppmärksamhet. Händerna darrade. Hon funderade över om hon skulle springa iväg som en fegis eller sitta kvar och låta linan löpas ut, någonting hon bävat för alldeles för länge. Hon stannade den flackande blicken, låste den på Eph och nickade sakta. Hon hade lovat sig själv att inte hålla någonting tillbaka den här sista kvällen. Efter månader av kurragömma kunde hon gått sitta och få sin uppläxning. Men å andra sidan verkade Eph varken vara sur eller ledsen. Snarare flirtig. Men Poni då? Hon ville inte helt vända bort blicken, men såg i ögonvrån hur krigarföljet ledda av sagd Poni med överdriven finkänslighet dragit sig tillbaka en bra bit bort. Hon svalde och tittade på Eph. Ingen återvändo. Hon kunde kanske svimma?

"Jag förstod aldrig varför du började dra dig undan, Soli. Precis efter undrade jag, du vet hur man undrar över allt och ingenting... om inte också du hade dömt ut mig som en kentaurs änka... en fiendeälskare."

Solari öppnade munnen för att protestera, men blev hejdad av Ephs hand som kramade hennes axel.

"Jag vet att du inte skulle göra så, Soli. Det kändes bara så osäkert. Jag visste inte vad det var som fick dig att ta avstånd för mig. Jag ville så desperat rycka tag i dig och tala ut, men det gick inte, för du hade stängt den dörren. Du bestämde för oss bägge vilka villkor det var som gällde, utan att fråga mig eller förvarna om det. Jag behövde tala med någon, första tanken var Gabrielle, men hon har sitt öde att följa och allt kändes så hopplöst... Jag gick till Poni och bölade ut mot hennes axel... Hon sade att vi två borde tala ut innan det gick för långt. Men hon förstod inte; det hade redan gått för långt."

Solaris uppsyn blev eländigare för varje minut. Hade hennes osäkerhet gjort allt det där? Det dåliga samvetet hotade att dränka henne. Hon famlade med händerna efter Ephs axlar och drog henne till sig i en klumpigt nervös kram. Hennes vän slog armarna om henne hårt, som om hon aldrig ville släppa.

"Vet du hur rysligt det är att sakna någon så enormt mycket, men inte vara saknad tillbaka? Man blir avdomnad, ingenting orkas med längre. Det borde vara så lätt att se framåt och gå vidare, men det är det inte. Jag kanske är barnsligt envis, kanske modig... men jag vill inte ge upp, inte så här. Jag vill bara att det ska bli som förut, Soli!"

"Men det kan aldrig bli som förut." Orden var hest framviskade. Varje fiber av Solaris kropp kände för den här kvinnan. Det var bara dags att säga det till henne. Lika bra att vara modig nu och slippa våndas mer. Ephiny tittade förskräckt på henne och klängde sig fast än hårdare. Spänningen var olidlig, de såg varandra djupt i ögonen, båda livrädda.

"Men för helvete! Kyss henne nån gång, då!!!" vrålade en amazon irriterat. En hel kör röster började mumla liknande fraser. Eponin flinade glatt och skålade med Ephinys garde.

Solari blev knallröd i ansiktet och försökte gömma sig. Det försökte Eph också och de krockade med varandra.

"Aj!" "Aj!"

Den före detta sekonden blev så generad att hon reste sig upp, varpå Ephiny (som krupit upp i hennes knä) föll till marken. Solari såg Eph, skrattande amazoner och hur Poni bredflinade. Det var för mycket. Hon stod nervöst och trampade, sliten mellan att stanna och se hur det var med Eph eller att fly förödmjukelsen. De skrattade åt henne. Det var nog ett skämt. Så kom det sig att amazonstammens coolaste och mest stoiska krigare vände tvärt och lade benen på ryggen.

Ephiny fyrade av en blick fylld med rent hat mot Eponin, som fortsatte flina utan att ta hotet på allvar. Regenten reste sig upp i sin fulla längd och ögonen blixtrade. Hon klampade surt fram till vapenmästaren med knutna nävar och körde pekfingret mot näsan på henne.

"Har du förstört mina chanser med Solari kommer jag flå dig personligen, Poni." Hon sänkte handen och slängde sedan ut den i en svepande rörelse mot dem alla. "Detsamma gäller var och en av er! Ni ligger riktigt #¤)%/]!#*^¤#!!!-a illa till och jag är SKITFÖRBANNAD!!!" Eph vände på klacken och marscherade surt iväg till sin hydda. Anletsdragen mjuknade ju längre hon gick, för att snart förbytas i oro. Hon måste tala med Solari nästa dag. Samtidigt var hon rädd för att ha skämt ut sig. Tänk om Solari inte kände någonting alls för henne? Då skulle hon ha gjort sig totalt till åtlöje med sin ängsliga vädjan. De tvekande bruna ögonen som såg ut att ha spelat högt och förlorat allt talade till henne. Nej, hon kände att Soli brydde sig om henne. Vi måste tala!

Det var en livrädd och hoppfull Ephiny som gick och lade sig med hela världens tumult rullandes genom huvudet den kvällen.

Eponin var på sin kant orolig för att ha gått för långt tillsammans med de andra. Praktiskt taget hela byn hade länge varit inblandad i projektet 'Solari hjärta Ephiny är lika med sant'. Kanske hade de varit för ivriga. Hon hade sett hur Soli tvekat och darrat som ett skrämt rådjur innan hon flydde hals över huvud. Poni slog sig för pannan. Idiot. Hon borde kommit ihåg hur Soli hade alltid haft ett hårt skal omkring sig som skyddade mot omvärldens alla faror. När det blev för obehagligt drog hon sig tillbaka inom det och väntade tills faran var över. Hon kunde vara den mest nonchalanta och råbarkade av alla krigarna i byn på ytan, medan tankarna förvirrat virvlade omkring inunder den. Soli var osäker och känslig under större delen av sin uppväxt. Det hade tagit många år och mycket arbete för henne att bli den självsäkra kvinna resten av byn kände henne som. Eponin förbannade sig själv. Nu hade hon allt ställt till det och Eph skulle aldrig mer vilja tala med henne om hon inte klarade upp det. Hon beslöt sig för att gå och be Solari om ursäkt meddetsamma.

Hon kom inte långt förrän fotsteg hördes och hennes ungdomsvän steg fram ur mörkret med en liten gryta i handen. Eponin stannade förvånat upp. Slängd över Solaris axel var en ränsel och krigaren hade svept sin resmantel om sig. De gamla jaktfärdsfällarna var fastspända över ryggen, samman med en osnörad båge. De mörka ögonen glimmade till av igenkännande i mörkret när hon fick syn på Eponin. När det stod klart att vapenmästaren inte skulle säga någonting, knöt krigaren fast den lilla grytan vid ränseln och började gå därifrån.

Eponin hajade till och rusade efter. Hon kastade sig in framför Solari och hejdade hennes framfart med handflatorna.

"Vänta lite, Soli! Vart är du på väg? Du smiter väl inte iväg mitt i natten? Vart ska du ta vägen?" Vapenmästaren var för uppjagad för att upptäcka att hon ställt samma fråga två gånger. Hennes vän var uppenbarligen i farten med att lämna byn för alltid, om hon tolkade packningen rätt.

"Jag har blivit beordrad av Artemis att ge mig av på ett heligt uppdrag för att återbörda en helig artefakt till Athena. Hon sade att jag måste ge mig av inatt, så det är bäst att jag går nu."

Solari försökte återigen gå förbi Poni. Den andra kvinnan hejdade henne på nytt.

"Men, men, men- du kan inte ge dig av! Du är regentens sekond; hennes högra hand; hennes livvakt!" Poni sökte febrilt efter anledningar. "Dessutom kommer Eph döda mig om du sticker nu!" Tänka, tänka. "Förlåt om vi... nej stryk det där. Förlåt. Vi menade inte att skämta med er eller så, alla har bara gått och väntat på att ni ska få hyddan att rocka hå-"

"Jag är inte sekond längre, Poni. Det var en del av vad Artemis sade till mig; jag får bara vara en ranklös krigare tills spjutet är återfunnet och byn får tillbaka förtroendet för mig. Det var hennes order."

"Spjut? Vilket spjut?" Vapenmästaren såg totalförvirrad ut.

"Athenas gyllene spjut. Det försvann för några hundra år sedan och jag måste hitta det."

Det gick upp ett ljus för Poni, som flämtade till.

"Vad?" Solari höjde ena ögonbrynet. "Du vet någonting."

"Eh... tja, det står något i byrullarna om att Hades tog ett gyllene spjut som krigsminne för tvåhundra år sedan. Eftersom han hämtar fallna krigare från slagfältet låter det rätt rimligt."

Solari log strålande glatt och fångade upp Poni i en bamsekram. "Tack! Då vet jag åtminstone vart jag ska börja leta!" Hon släppte kvinnan, som omskakad föll till marken. Solari skyndade på stegen. Skulle hon hitta ingången till dödsriket var det lika bra att lägga på en rem. Hon kastade en blick över axeln och vinkade. "Tack, Poni! Vi kanske ses någon gång!"

Eponin kom så sakteliga på fötter. Knäskålarna dallrade mot varandra. Tartarus också! Där gick en amazon mot sin undergång. Ingen hade någonsin korsat Styx levande. Ja, det skulle vara Hercules och Xena då. Men ingen annan människa. Hon gned oroligt sina händer. Nej, det här bådade inte gott. Och inte fan visste hon hur hon skulle förklara för Ephiny att hennes sekond försvunnit i mörkret. Vapenmästaren sneglade upp mot den nattsvarta himlen där stjärnorna glimmade och bad en tyst bön. Artemis, hoppas allt fixar sig.

3: Gudinnor och amazoner

"EPONIIIIIIIIIN!!!"

Eponin muttrade ogillande i halvslummern. Någon hojtade i hennes dröm, den där hon flinande satt och fick en lapdance av Riya. Hon skulle precis till att göra någonting riktigt, riktigt barnförbjudet när DÖRREN SMÄLLDES UPP OCH HÅRT SLOG I VÄGGEN!

Täcket slets undan henne och morgonkylan skar in i ben och märg och gjorde henne klarvaken. Hon blinkade flera gånger för att få gruset ur ögonen. Ovanför sängen stod en rosenrasande regent böjd med en hand utsträckt mot hennes hals för att greppa tag. Poni tänkte snabbt och backade. Enda nackdelen var att hon dunkade rakt in i väggen. Ephiny flinade farligt och fångade henne mellan väggen och sig själv. Poni svalde hårt. Hennes panikfyllda ögon synade illa kvickt Eph för att se om hon hade med sig filékniven. Hon räknade kallt med att bli flådd på stubben.

Ephiny ryckte tag i axlarna och skakade henne omilt. Blicken var rättframt vansinnig.

"Vart är hon!?! Svara, jag vet nog att du vet vart hon har tagit vägen! Tala! NU!!!"

"SL-u-ut-ut-ut-ut-a-a-a sk-sk-sk-sk-skaaaa-ka-ka-ka mi-mi-mi-miiiiiig-g-g-g-ggggllllll!"

Eph släppte henne morrandes och satte anklagande pekfingret mitt framför ögonen på henne.

"Vet du någonting är det bäst att du säger det nu, annars kvittar det hur många chobos, stavar eller kortsvärd du är bäst på! Jag kommer koka dig på drottningplatsen."

Poni drog djupt efter andan, flera andetag, medan hon tänkte. Hon kunde se hur Eph blev mer och mer förbannad och började inte helt osökt tänka ut fler otrevliga scenarion som involverade henne själv och första bästa gruvliga tortyrmetod. Att tänka realistiskt föll henne inte in under de rasande sekunderna som följde. Efter att ha föreställt sig hur hon halstrats och grillades knaprig under öppen eld, ylade hon fram:

"Det var inte mitt fel att hon försvann!!!"

MORR.

"Jag svär, vid Artemis! Artemis..." Ögonen sken upp av förnyat hopp. "Just det, Artemis! Hon har skickat iväg Soli på ett heligt uppdrag för att få tillbaka ett guldspjut till Athena! Soli får inte komma i närheten av byn innan det är klart och du vet hur Artemis är, hon skulle aldrig låta Soli komma undan innan hon har rentvått sig och återvunnit allas förtroende och varit modig och stridit för amazonernas sak och hittat allt och-och-och-och-"

Ephiny, som hade varit beredd att lugna sig för att förhöra Poni på ett snällare sätt, kände hur ilskan vällde tillbaka, men nu riktad mot någon helt annan. Ögonen smalnade till springor. Hon rätade upp ryggen och knöt nävarna.

"Artemis." Namnet uttalades sammanbitet, med så litet tålamod att Poni desperat försökte backa genom väggen ändå, trots att det tog stopp. Eph riktade sin vredesflammande blick mot taket och vrålade. "ARTEMIIIIIIIS!!! VISA DIG SJÄLV, DIN FEGA KOSSA!!!!!!!!"

Ett grönt skimmer följt av en rökpoff syntes i luften och plötsligt stod jaktgudinnan där i full mundering och såg ängslig ut. Ett rosa skimmer uppträdde framför Poni som oförstående blängde rakt fram. Poff! -sade det och sedan blev sängen tyngre när Afrodite uppenbarade sig sittandes i Ponis knä. Vapenmästarens ögon blev stora som vagnshjul och hon försökte förtvivlat skyla sig. Det var tamejfan den sista gången hon sov näck! Afrodite såg roat på och klappade henne på kinden.

"Ta't lugnt va', bruden. Tro mig; du har inget att dölja, typ. Du är supersöt, liksom."

"G-g-ggg?" Poni blinkade flera gånger, bokstavligen helt tagen på sängen. Afrodite lade huvudet på sned.

"Hmmm... fast dina samtalsskills verkar vara aningen begränsade. Chill, sötnos!" Hon sneglade mot Artemis och sade med ett menande tonfall: "Jag bara MÅSTE se det här!"

Artemis fick uppbåda all sin självbehärskning för att inte backa undan regentens vrede. Hon slängde en snabb blick på Afrodite.

"Du kunde bara inte motstå frestelsen att se mig bli gjord till åtlöje, inte sant?"

Afrodite log ett sockersött leende.

"Du känner mig så väl, syrran..."

Ett hotfullt finger knackade Artemis på bröstplåten. Hon svalde så tyst hon kunde och log ett charmigt leende.

"Ephiny, min utvaldas regent, varför har du kallat på mig?"

Afrodite fnissade och vände sig till Eponin (som fortfarande rodnade djupt och försökte acceptera att hon inte kunde fly så länge kärleksgudinnan satt i hennes knä).
"Och så tidigt på morgonen se'n... hihi! Arti fullkomligen HATAR att gå upp tidigt. Hon får typ spatt och gaser å hela baletten."

"DET vet du mycket väl!" fräste Ephiny och sade, med eftertryck och tydlighet på varje ord; "Du-har-skickat-iväg-Solari-på-ett-omöjligt-heligt-uppdrag."

Artemis log skrajset och öppnade munnen för att svara, men blev avbruten av ännu en hård knackning mot bröstplåten.

Afrodite knäppte med fingrarna och en stor skål popcorn poffade fram ur tomma intet. Hon räckte fram den till Eponin, som lamt log och plockade ett par. Sedan skruvade sig kärleksgudinnan tillrätta (vilket framkallade ett intressant frustrerat gny från vapenmästaren) och började, med nyfiken blick fäst på Eph och Artemis, knapra popcorn.

"Alla gudar vet att Athenas gyllene spjut inte kan greppas av en vanlig människa utan att de antänder och förgås i lågorna; brinner ihjäl. Så varför varför skickade du iväg min sekond på ett uppdrag som bara kunde sluta med hennes död!?!"

"Alla gudar utom Arti, uppenbarligen..." mumlade kärleksgudinnan från sin plats. Hon fick en skarp, mördande blick kastad mot sig av Artemis.

"NÅ???" krävde Ephiny och väntade medan ögonen skjöt blixtar.

Afrodite stoppade ett poppat korn i munnen. Eponin tog fängslat mer. Bägge tittade nyfiket mot Artemis.

"Eh jag... jag... jo, ehm, rent tekniskt så är inte Solari din sekond längre utan bara en vanlig krigare och dessutom så-"

"Det här kommer hon få för, Arti är typ den enda på Olympus som har fett hjärnsläpp hela tiden..." Afrodite höjde rösten. "Yo, Ephi babe! Arti menade inget illa, hon tänker bara baklänges typ hela tiden, liksom."

Ephiny gav Artemis en sista, arg blick och fnös föraktfullt innan hon vände på huvudet för att lyssna på vad Afrodite hade att säga.

"Var du också inblandad i det här, Afrodite?" Alla odds tycktes vara emot Eph och hon kände hur hon började sjunka längre och längre ner i hopplöshet.

"Till Artis försvar måste jag erkänna att jag liksom började det hela... men det var helt hennes korkade påhitt att skicka iväg din hotta krigare på uppdrag." Hon gav sin syster en kärleksfull blick. "Arti är en mycket rättvis gudinna, men hennes skills i kärlekssvängen suger fett med keffo. Du förstår, vi hade sett er två babes gå och tråna efter varandra hajperlänge liksom... (Ni är supergulliga, förresten.) ...tills mörk, läcker och stoisk fick för sig att backa ur för att hon var typ osäker. Fet chans. Gee, som om hon hade nåt å oroa sig för, va? Jag menar bara; ah. Ni skulle liksom gulligulla lite, lajta lite candels å ha det lite cozy... Men nej!"

Ephiny bara stirrade på den väldigt rosaklädda kärleksgudinnan, som mumlade någonting halvt ohörbart.

"...jag förstår inte vad det är med dessa stoiska krigarkvinnor."

Någonting i Afrodites babbel sjönk in i huvudet.

"Vänta lite, slutade Soli umgås med mig för att hon var osäker?"

"Jajamän, gullet! Dessutom var hon galopperande sotis på lilla darlingen här." Afrodite pekade på Eponin, som stönande gömde ansiktet i händerna. "Hon trodde typ liksom att du var hott på henne istället och lade i full back. Krigare gör så. Jag menar; varför tror du Gabby gängade sig med Nerdicus? Geez, för att Xena fick spatt och dåligt självförtroende såklart. En liten hemlis oss emellan, Ephi babe; -de där krigarna är superallsmäktiga, men vad gäller feelings är de liksom stora nallebjörnar som behöver tonvis med ömhet. Åsså är de osäkra till max. Fattar du vad SVÅRT det är att ha mitt jobb?" Afrodite slog ut med armarna och skakde på huvudet.

Ephiny försökte tänka rationellt, men alla ord och intryck bara snurrade i huvudet. En tanke stod ändå ut klarare än de andra. Hon slet till sig Ponis kläder från en stol och kastade dem i famnen på henne.

"Poni, klä på dig! Fort!"

"Jag försökte liksom införa romantik som lokalt tillägg, ba, men nejnejnej, ingen på Olympus ville lyssna-"

Eponin krånglade sig ut från under Afrodite (som fortfarande rabblade på om hur krigare var oromantiska knäppon som inte såg vad som var rakt under näsan på dem och att kärleken härskade fett) och började i rasande fart slänga på sig kläderna.

"Vad ska vi göra?" frågade hon snabbt.

"Vi ska följa efter Soli och släpa henne tillbaka, om det så krävs."

Artemis höjde fingret.
"Men-"

"DIG är jag inte färdig med än." väste Ephiny och högg tag i gudinnan.

Artemis sneglade på sin syster, men förgäves; Dite försvann (babblandes) i en rökpoff. Gudinnan tänkte snabbt och kom på en alldeles briljant idé.

"Solari kommer att vandra mot dödsriket för att finna spjutet. Men det är inte där det finns. Ares stal det så sent som igår, vilket innebär att hon kommer få lov att ge sig av mot Ares domäner..."

Om blickar kunde döda hade Artemis fallit ihop i en hög på golvet. Ephiny såg ut att vara på bristningsgränsen. Gudinnan höll upp en hand.

"Vänta, låt mig få tala till punkt. Jag kan inte ha det gjorda ogjort. Men vad jag däremot tänker göra, är att ta ett samtal med Hades om att låsa portarna till dödsriket. Han kommer inte bli glad för det, men det spelar ingen roll. Jag medger att jag gjort ett misstag, även om allt egentligen definitivt är Afrodites fel och ingen annans, därför tänker jag åtminstone leda Solari åt motsatt håll, till Ares domäner. Genom att låta henne vandra ända fram till dödsriket, kan ni vinna litet tid. Genskjut hennes väg till Ares, jag ska försöka försena henne allt jag kan utan att hon blir misstänksam." Dessutom vill jag inte avbryta det hela än, både Hades och Athena börjar bli nippriga och det är bara roligt. Heheheh.

"Ni gudar skyller bara ifrån er på varandra. Bäst för dig att du står för ditt ord, annars kommer saker som läsarna knappt kan föreställa sig att drabba dig."

"Vem kommer du utse till ställföreträdande regent att styra byn medan du är borta?" Artemis var orolig över att Ephiny skulle rusa iväg utan minsta tanke på resten av byn. Med de vadslagnings- och skvallerintriger som pågått en längre tid, skulle byn vara i kaos när hon kom tillbaka.

Ephiny ryckte på axlarna.

"Åh, det behövs inte. Jag tar byn med mig."

"VAD!?!?!???" Artemis bara gapade. Ephiny ignorerade henne totalt och gick mot hyddöppningen.

"Eponin, packa ihop och samla krigarna på drottningplatsen inom en kvart. Jag skickar en falk till Xena och Gabrielle; har Ares stulit ett spjut, så kan du ge dig fan på att han kommer använda det för att få tillbaka henne på något sätt."

"Självklart, Eph. Vi ses."

"På drottningplatsen om en kvart, redo för avfärd."

"Uppfattat."

Ephiny skyndade mot falkenerarens hydda. Det var lika bra att täcka in alla möjligheter för att klara upp situationen så fort som möjligt. Inom sig ifrågasatte hon förnuftet i att ta med sig hela byn ut på klappjakt efter en enda envis krigare. Men krigaren var inte vem som helst. Hon flinade skadeglatt; dessutom hade de alla förtjänat det.

4: Räddarna i nöden

"Stängt för renovering???" Solari trodde inte sina ögon. Hon prövade att rycka i portringarna, så hårt att metallen i dem skar in i händerna. Det var till ingen nytta. Nedgången till dödsriket var spärrad. Hur skulle hon nu uppfylla sitt uppdrag?

Krigaren satte sig ner på en stubbe med en tung suck. Hon fick vänta tills de var klara eller försöka hitta en annan väg in. Gabrielle hade en gång berättat om hur Xena hade simmat in i dödsriket på jakt efter Marcus, någon snubbe krigarprinsessan känt när hon var ett regelrätt rötägg. Kanske kunde Solari hoppa i sjön och drunkna eller bli överkörd av en vagn eller något liknande. Då kom hon ju till dödsriket iallafall. Enda nackdelen skulle vara att inte kunna ta sig därifrån sedan.

Ett knirrknarr hördes och en liten lucka öppnades mitt i ena portdörren. En hand sträcktes ut med någonting vitt i näven. Den hakade fast det vita i en pytteliten krok. Solari skyndade sig fram i hopp om att få byta ett par ord med ägaren till handen. Men lika kvickt som hon rest sig, drogs den tillbaka in i mörkret och luckan sköts igen med en liten smäll. Hon rörde sig avvaktande framåt. Det var ett pergament av något slag... hon började läsa.

"Tjenare! Vi har flyttat och finns under renoveringstiden på den här adressen..." Mummel, mummel... "...Dödsdalen 6, förbi Brända askans stig och ner till Sjätte kretsen och sedan till höger... men titta, de har lämnat en vägbeskrivning. Schysst!" Solari slet ner lappen. Det fanns säkert fler att sätta upp. Det verkade lite opraktiskt att flytta åt helt motsatt håll om man nu skulle renovera en så känd plats som dödsriket. Men å andra sidan måste det vara svårt att hitta ett någorlunda hyfsat grottsystem med underjordisk magisk sjö i. Bäst att vända direkt; det skulle ta henne flera dagar att komma dit.

Visslandes något så fruktansvärt falskt började så Solari sin vandring mot Ares domäner. Hon gick över daggstänkta berg -fallera- som lånat av smaragderna sin färg -fallera- å sorger hade hon inga, hennes falska vissling klinga när hon gick över daggstänkta berg, fallera. Nätterna var kalla, särskilt de gånger då hon var tvungen att övernatta där det fanns ont om plats att söka lä på. En tröst mitt i det kalla eländet var iallafall att hon äntligen hade lärt sig att laga mat. Den enahanda kosten hade fått henne att börja experimentera med tillredningen och nu hade det blivit riktigt roligt. Det var precis som när de varit på jakttur förr; vandra hela dagen, snara en kanin eller fånga en fisk, äta och sova. Det var ett enkelt liv som hon lätt kunde tänka sig att leva.

Solari började förstå varför Gabrielle lämnat över befälet till Eph för att vandra land och rike kring. Det låg en otvungen, härlig frihet i att vara sin egen person, utan alla de krav som byn ställde på en. Men samtidigt saknade hon kamratskapen i byn, med den skämtsamma jargongen och skratten. Framförallt saknade hon Eph och önskade att vännen varit med på vandringen. Suget efter att se henne utvecklades gradvis till ett starkt behov av bara höra hennes röst. Solari kunde föreställa sig hur de alla satt till bords under kvällarna, hur alla byns kvinnor skrattade, åt gott och blev värmda av de stora rödgula eldarna... Det var i sådana tankestunder som hemlängtan ansatte henne som värst. Varje tystnad i mörkret blev oändlig.

Desto bättre var dagarna, när hon alltid höll sig sysselsatt med vandrandet och att jaga. Det var en dag som alla andra när krigaren glatt visslandes gick vägen fram. Solen sken högt på himmelen och fåglarna kvittrade. Livet var underbart; hon uppskattade att det bara var en halv dagsfärd till det tillfälliga dödsriket. Ikväll kunde hon hålla spjutet i sina händer!

Plötsligt kom en blixt från klar himmel och slog ner i marken framför henne. Den fick jorden att skälva och Solari kunde känna hur den rämnade under fötterna. Hon kastade sig instinktivt bakåt för att undvika jordraset, men hann inte undan. Kroppen for ner i rasande fart och hon skrek.

"WHHHHHhhhhhhhooooooooooaaaAAAAAAAAaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!"

DUNS!

Grus fortsatte strila ner från marken ovan, men dess kraft avstannade långsamt. Till slut blev allt tyst.

Solari öppnade ögonen och blinkade jord ur ögonen. Hon tittade uppåt. Det måste vara fyra eller fem meter upp till ytan. Gropen hon hade trillat ner i var dessutom för stor för att man skulle kunna ta spjärn mot väggarna och på så sätt klättra upp. Den stolta krigaren försökte resa sig från sin liggande ställning, men grinade illa då högerbenet vek sig under kroppen. Smärtan ilade ut genom benet och vidare uppåt. Hon drog djupt in luft mellan tänderna, bara för att känna en skarp smärta hugga till i överkroppen och bröstet. Ihärdigt bitande så att ögonen tårades och varm sälta rann i ljusa strimmor längsmed de smutsiga kinderna. Hon var fast. Toppen.

Det var svårt att veta vilken tid det var på dagen där nere i gropen. Det enda man kunde se var ljus och moln. Varje ögonblick växte till evighet i tystnaden. Solari undrade hur det skulle kännas när det mörknade och natten kom, då grubblandet över ensamheten började. Hon anade att det inte var långt kvar tills svaret på frågan kom, när kylan började leta sig in i jordmassorna och in i kroppen. Benet och överkroppen hade hindrat henne från att rulla över, då hon helst inte ville uppleva den intensiva smärtan igen. Annars skulle ränseln ha plockats från ryggen så hon kunde gräva fram manteln. Känslan av hjälplöshet retade sinnena till sin spets. Den skrattade åt hennes sköldpaddsliknande viftande på armarna för att försöka nå snörningen och kanske lyckas dra fram plagget.

Mörkret föll och med det var gropen efter ett tag alldeles becksvart. Hon kunde inte se någonting, inte ens sina fingrar när de viftades med framför ögonen. Kroppen var iskall och frossade av kylan; den darrade när kölden hånfullt högg efter huden genom kläderna. Solari blev bara mer och mer irriterad. Överlevnadsinstinkten och hederligt gammalt jävlaranamma laddade, laddade, laddade... Och så rullade hon över för att kränga av sig ränseln. Självklart landade knäet rakt i backen och smärtan var outhärdlig.

"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHH!!!!!!!!!!!!"

"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHH!!!!!!!!!!!!"

"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHH!!!!!!!!!!!!"
Hon började gråta igen, denna gång mer över hopplösheten och orättvisan i att vara fast. Kroppen var stilla medan vreden brann i de bruna ögonen som ingenting såg i det svarta. Benet ömmade när hon med stor ansträngning lyckades flytta sig för att ligga på ett sätt som skulle skona det från belastning. Kroppen kändes matt och svag efter dagens händelser, när Solari svalde kände hon hur läpparna var torra. Mat och dricka... vila. Hon väste när smärtan kom tillbaka, för att sedan kort dra efter andan och hackigt släppa ut luften genom näsan, av rädsla att det skulle göra ont i bröstkorgen. Genom att rulla över på mage hade redan trycket mot den ökat.

Ett svagt skrapande ljud hördes och grus föll ner i ögonen. Vad var det som rörde sig ovan henne? Det kunde vara vad som helst; ett hungrigt djur eller en blodtörstig krigsherre. Solaris sänkte andningen till ett svagt sus. Hon ville vara så tyst som möjligt för att höra vad det var och samtidigt försöka undvika uppmärksamhet. Det skrapade till igen och en ljus röst hördes.

"Kom hit med en fackla, jag tror det är någonting här nere!"

Solari spärrade upp ögonen. Om människorna därovan lös upp gropen skulle de kunna se henne röra sig! Känslan av rädsla och att vara utlämnad smälte bort för ett korn av hopp, om längtan efter frihet ur mörkret. Med förnyad styrka rullade hon häftigt över på rygg igen. Kroppen gjorde ont och hon svor högt i skriket. Medan smärtan molade i henne, såg hon hur ett eldsken bit för bit letade sig neråt. Det var som en pelare av välsignat ljus, så härlig var synen!

En silhuett av någon som satt framåtlutad vid kanten framträdde när ögonen vant sig vid ljuset. Solari hostade och tog sig genast för bröstet. Aj. Ontontont.

"Hallå? Är det någon där?"

Hon förstod att det var en kvinna, av klangen i rösten att döma. Själv försökte den nu mörbultade krigaren svara, men en heshet hade lagt sig i halsen och ville envist inte släppa.

Ljuset kom närmare.

Solari höll upp ena handen framför sig. Den andra skyddade fortfarande bröstkorgen. Hon tyckte sig se en till gestalt långt däruppe.

"Ge mig den där." Rösten var mörkare än den förra, men tillhörde även den en kvinna. Det fanns en tillbakadragenhet i den som antydde mer än vad orden sade.

Gropens fånge hajade till. Jag känner den där rösten!

"Så."

Den ljusare rösten lät förvånad. "Solari? Xena, det är Solari!"

Den ytterst stolta amazonkrigaren kände sig aningen generad över att visa sig så här för sin drottning, men känslan som sköljde över henne och jublade i sinnet var framförallt en stark, ärlig tacksamhet.

"Gabrielle! Drottning." Host, host. Rösten var raspigare än hon trott.

"Stanna där, Solari! Vi ska hjälpa dig upp!"

Krigaren skrattade (en handling som gjorde fruktansvärt ont) och rosslade fram ett väsande krax:
"Åh, det är inget att... -Jag går ingenstans."

"Xena, kan du gå efter repet?" hördes Gabrielle fråga krigarprinsessan.

"Mm." Fasta steg hördes försvinna bortåt. Efter en stund kom de tillbaka.

"Vi kan knyta fast ena änden i trädet, så knytar vi fast den andra i dig... sedan klättrar du hjältemodigt ner och räddar henne. Vad tror du, Xena?"

"Mm-hm. Kan funka."

Det förbryllade Solari efteråt att räddningen hade gått så snabbt, när den korta tid som förflutit nere i gropen hade släpat sig fram som timmar. Hon blev snabbt omhändertagen av Gabrielle när Xena bärgat henne ur mörkret. Den varmt upplysta lägerplatsen var anspråkslös, men hade tett sig som den härligaste platsen i världen. Det låg som ett lyckligt skimmer av hemtrevnad över elden, sovfällarna och den trofasta Argo som stod vid ett träd och tuggade äpple. Xena hade på befallning av Gabrielle tagit hand om Solaris ränsel och bäddat med hennes egna fällar. Krigarprinsessan hade brett ut den i närheten av dem själva, mot en plant sluttande sten som reste sig ur marken. Solari kunde därför halvsitta bekvämt medan Gabrielle plåstrade om henne. Ett par brutna revben och en avsliten hälsena var domen. Men vad gjorde det när hon var varm, väl omhändertagen och i goda vänners lag? Livet började se ljusare ut igen. Hon kände sig trygg.

Matlagningen var i full gång och Solari tittade roat på medan Gabrielle bossade runt Xena. Krigarprinsessan lydde bardens minsta vink och följde instruktionerna till punkt och pricka. Gabrielle stod iklädd en linnekiton och rörde om i en gryta som riggats upp över den glatt sprakande elden. Hon kryddade och smakade av, för att sedan krydda ännu mer. Hon nickade och fortsatte röra i grytan.

För tillfället satt Xena på knä vid en liten bäck (som rann alldeles i närheten) och tvättade bardens BGSB. Hon nynnade och gnuggade. Solari insåg att Xena inte var något vidare huslig. Hon dränkte den gröna tygbiten och kramade ur den. Dränkte och kramade ur... ...och dränkte och kramade ur, tills den stackars lilla topen var om möjligt ännu mindre. Krigarprinsessan log nöjt över att ha fått den alldeles ren. Hon promenerade tillbaka mot dem och slängde upp BGSBn i luften utan att titta. Xena fick en ny order från Gabrielle och letade fram matkniven. BGSBn landade majestätiskt på en gren för att torka.

"Hur hamnade du i gropen, Solari?" frågade Gabrielle, som nu börjat baka pitabröd.

Solari visste inte hur hon skulle svara, men gjorde ett tappert försök.
"Eh... jag är på heligt uppdrag från Artemis. Ska hitta ett gyllene spjut, så var det..."

Gabrielle tittade upp. "Athenas gyllene spjut?"

Solari nickade.

"Ares..." väste Xena och ögonen smalnade.

"...stal det och tänker använda det till att döda Hercules, men egentligen för att locka till sig Xena, eftersom Hercules är hennes bästa killkompis, typ." fyllde Gabrielle i. Xena morrade tyst och började vässa sitt svärd. Gabrielle klappade henne snällt på armen.

"Varför har Ares Athenas spjut som Hades hade hittat?" frågade Solari och riktigt hörde hur dumt det lät. Gudarnas små intriger blev man aldrig klok på.

Gabrielle gjorde en svepande gest och började tala med hög, klar röst. Karisman som strålade från barden var enorm och det var svårt att inte lyssna.

"Det berättas att spjutet från början skapades av dvärgarna för den allra mäktigaste av gudarna norr bortom norr att bruka. Med spjutet sades han kunna peka ut vilka som skulle dö för att sedan återuppstå i eftervärlden och vilka som skulle förbli döda i evig plåga. Men det var även det starkaste av vapen, då den mäktige i var strid nyttjade spjutets tyngd och gjöt sin ilska mot fienden i detta. Den mäktige dräpte dem alla obönhörligen, man som gudom. Athena fick på omvägar höra talas om spjutet och bad Zeus ombesörja smidet av ännu ett, men än kraftfullare. Zeus tänkte länge, innan han beslöt sig för att neka sin favoritdotter hennes begäran. För makt kan fördunkla även den mest rättrådiges tankar och Zeus ville inte se Athena falla offer för dess illvilliga, slukande natur. Athena respekterade sin fars vilja när hon hört hans förklaring, men avundsjukan på den mäktige guden lämnade henne ingen ro. Med spjutets förmåga att urskilja god och ond, kunde onödigt dödande undvikas."

Barden log innan hon fortsatte; "Hon bad Hefaistos att bistå henne med sin kunskap i metallers tämjande och offrade en del av sin visdom till vapnet. Replikan blev smidd att vara det mäktigaste av vapen i hela den kända världen. Och vida överträffade det nordgudens spjut i både prakt och träffsäkerhet. Athena drog i krig med spjutet högt över huvudet och vann med det många rättvisa segrar. Men när de mörka arméerna från öst svepte in över Grekland för att betvinga folket och vinna land, försvann spjutet efter de sista slagens sista slag. Och sedan dess har det varit borta, höljt i glömska..."

Xena satt som klistrad framför barden och suckade ljuvt med förlorad blick. När hon kände Solaris blick morskade hon till sig.

"Hades hämtar alltid de fallna efter en strid. Det var en slump som gjorde att han hittade spjutet. Men han kände till dess makt och som alla de andra gudarna kan han inte motstå det som glimmar, eller att sticka näsan i det som inte angår honom." Xena fnös, de föraktfullt uttalade orden sade precis vad hon tyckte om gudarna och deras intriger.

"Men om spjutet kan göra skillnad på god och ond, då har väl inte Hercules någonting att frukta?" sade Solari. Det var logiskt så det förslog. Om det var någon som skulle bli skadad av spjutet så var det väl krigsguden själv, som den elaking han var.

"Jag är rädd att han har det." svarade Xena. "När Hades hade spjutet i sin ägo var han tvungen att förändra det för att kunna bära det. Visst, han kunde hålla i det, men det hade ingen kraft. Det vill bara lyda sin sanna ägare. Så han tämjde det."

"Tämjde det?"

"Ja, det tog honom över hundra år, men han lyckades omforma spjutets energi att lyda den person som förklarar sig som dess ägare. Han försökte sedan göra samma kraftfulla besvärjelse som Athena, för att binda spjutet till enbart sig själv. Men det har han hittills inte lyckats med, låt oss säga att Ares satte käppar i hjulet på honom."

"Om Ares är den nuvarande ägaren till spjutet, handlar det efter hans moral kring vad som är rätt och fel." förklarade Gabrielle.

Solari var tyst en stund. Sedan tittade hon på dem båda och konstaterade: "Vi måste hjälpa Hercules."

Gabrielle log och lade en vänlig hand på hennes axel. "Det ska vi göra. Men du har fortfarande inte sagt varför Artemis har skickat ut dig på heligt uppdrag. Jag vill gärna veta, eftersom du var Ephinys livvakt och högra hand senast vi träffades. Vad kan vara så viktigt att du lämnar min regent obevakad?"

Solari hängde med huvudet. "Jag måste återupprätta byns förtroende för mig. Och Ephiny och jag... det fungerar inte. Jag kan inte vara hennes högra hand längre."

Gabrielle satte sig bredvid sin vän och lade en tröstande arm om hennes axlar. "Men ni stod ju varandra så nära när vi reste, vad har hänt?"

"Det är bäst att hon inte träffar mig mer. Jag är dålig för henne. Hela byn vill avsätta mig och halva vill avsätta henne. Jag kan inte skydda henne så. Hon har Eponin som kan ta min plats."

Nu blev det fart på den lilla barden, som for upp och vankade fram och tillbaka. Hon stannade upp, tog tag i axlarna på Solari och förklarade passionerat:
"När ska ni krigare sluta vara så himla jobbiga att förstå!?! Och när ska ni två fatta att ni hör ihop? Alla kan se det utom ni. Svälj stoltheten, öppna ögonen och se att ni är mer än bara vänner; det skulle lösa hälften av problemet. Eller hur, Xena?"

"Ja, kompis." sade Xena lydigt.

"Artemis har haft noll koll när hon skickade iväg dig," menade Gabrielle och suckade. "Ephiny har inte nämnt i någon rapport jag har fått att byn vill avsätta någon av er. Dessutom har hon sagt att du har hennes djupaste förtroende. Jag förstår inte vad allt det här går ut på. Gör du, Xena?"

"Nej, min allrakäraste vän," svarade Xena. Men någonstans i de ljusblå ögonen började en misstanke ta form. De smalnade misstänksamt.

Solari förde händerna över ansiktet och skakade på huvudet. "Jag förstår ingenting. Jag blir bara mer förvirrad av allt, av mina känslor... av allt. Jag kan inte tänka ordentligt. Så fort jag försöker sova ser jag bara små hjärtan framför ögonen."

Xena och Gabrielle såg på varandra. De nickade samtidigt; "Afrodite."

"Vi får tala om det senare," sade krigarprinsessan och klappade Solari sympatiskt på axeln. Sedan nickade hon mot en halvdold grottöppning fem meter därifrån (i ett berg som Solari inte sett förut) och sade dramatiskt:

"Vi har en krigsgud att ta itu med."

5: Det gyllene spjutet

Grottsystemet sicksackade sig in i berget. Xena gick i täten med fasta steg och såg allmänt störig ut. Ju längre in i berget de kom, desto mer förbannad såg hon ut att bli. Gabrielle hade stannat flera gånger för att snöra om sin BGSB, eftersom behagen ploppade ut hela tiden. Svärandes kungjorde hon att Xena aldrig mer skulle få göra tvätten. Vid den kommentaren hade Solari tyckt sig se ett litet triumferande leende på krigarprinsessas läppar. Själv hade hon hoppat på ett ben hela vägen in. Det började bli lite jobbigt, så hon var mycket tacksam när de kom fram till en enorm bergvägg med ett maffoschabrak till port i. De var framme vid ingången till Ares domäner.

Xena drog sitt svärd och Gabrielle fattade sin stav med båda händerna. Solari drog svajandes sitt kortsvärd.

"Hur öppnar vi porten?" undrade hon och balanserade så gott det gick på sitt enda hela ben.

"Enkelt," mumlade Xena och sparkade in dörren. Hon vände sig till de två andra. "Det är bara papperskulisser. Ares älskar skrytbyggen. Kom."

Hon skyndade sig in i krigets hallar. Gabrielle ryckte på axlarna och följde efter, med en modigt skuttande Solari i släptåg. De behövde inte gå långt för att nå sitt mål. Ares satt i stora salen på sin tron med benen nonchalant slängda över kanten och slog leende ut med armarna när de närmade sig. I en stor bur satt Hercules och spelade shack med Iolaus (den senare höll på att vinna stort).

"Jaha, Ares. Låt höra vad du hade på lilla hjärtat den här gången då." Xena lade svärdet över axeln och väntade med en menande blick riktad mot krigsguden. Hercules och Iolaus avbröt sitt spel när de hörde vem det var som kommit till undsättning. De stod vid gallret och vinkade ivrigt till de tre kvinnorna.

Ares reste sig upp och gick med smidiga, långsamma steg fram till Xena, för att smita in bakom henne och lägga sina stora händer på axlarna. Han låtsades sticka sig på svärdet och gjorde en grimas.
"Oooh, du har alltid varit en tuff brud, Xena. Du vet vad jag vill..."

Han klev in mot henne med hela sin kropp, hans händer började smeka hennes sidor, en smet sedan för att slingra sig inåt och uppåt. Xena såg uttråkad ut.

"Vad får dig att tro att jag skulle gå tillbaka till dig och leda din armé den här gången?"

Han formade läpparna och smackade med dem. "Din nya genre som super-jättegod-hjälte-med-dåligt-samvete-för-allllllt-ont-du-gjort. Med spjutet kan vi ta världen och forma den som vi vill, härska över ett gemensamt rike som kung och drottning. Men utan att någon oskyldig människa dör... precis som du vill ha det. Lite tunt med action, men praktiskt, får jag erkänna. Fast jag känner dig... jag vet hur dina inre önskningar ser ut, hur ilskan och makten längtar efter att bryta sig loss och förstöra, gå bärsärk och smaka blod med klingan. Känn smaken, Xena... känn smaken av triumf."

Hans hand som smugit sig upp mot hennes byst kupade sig för att greppa ett njutningslystet tag, men fångades direkt av krigarprinsessans blixtsnabba reflexer. Hon log syrligt och vred sig ur hans grepp, vände på villkoren genom att kliva in framför honom.

"Jag måste säga att den var ny, Ares. Men jag är ledsen att jag måste göra dig besviken; -jag kommer aldrig, hör du det? -Aldrig att tillhöra dig igen. Den delen av mitt liv är förbi och det vet du. Varför ska du älta det hela tiden? Jag trodde du hade fått mitt meddelande om hur det hela låg till."

"Domstolsbeslut om besöksförbud," upplyste Gabrielle dem andra om. Hercules och Iolaus flinade ikapp.

"Du kan inte hålla mig borta, Xena! Jag finns i ditt blod!!!"

"Den där killen har ett allvarligt problem." Gabrielle skakade på huvudet och vinkade till sig Solari. "Kom, vi tar och befriar grabbarna medan de tjafsar. Slå ihop kuporna på topen, jag tänker låna din lilla sprint för att lirka lås igen."

Solari gjorde som Gabrielle sade utan att ifrågasätta henne. Det var intressant att se drottningen utanför byn. Hon betedde sig mer avslappnat och hade en milt skämtsam natur. Även om de allra flesta säkert såg Xena som den betydelsefulla delen av deras dynamiska duo, kunde den uppmärksamme enkelt se att den lilla barden var den dominerande parten av dem. Hon lät alltid Xena ta hand om de mer handgripliga göromålen, medan hon själv utnyttjade den anonymitet det gav. Ares var till exempel helt uppslukad av sitt samtal med krigarprinsessan när Gabrielle dyrkade upp låset till buren. Han märkte inte av hur lätt uppgifterna hade delegerats mellan krigaren och barden, utan fortsatte käbblandet, blind för faktumet att hans fångar släpptes ut.

"Du vet att du vill ha mig! Förneka det inte, Xena! Jag kan ge dig guld, juveler, stora riken och guld och gröna skogar; vad som helst! Vi hör samman, vi är likadana!"

Det glimmade i ögonvrån och Solari vände blicken till den bortglömda tronen hon fram tills dess totalt ignorerat. Där stod någonting avlångt lutat mot kanten på den, halvslarvigt insvept i en röd fana. Krigaren satte i sprinten i topen och kisade. Försiktigt satte hon ner sin skadade fot i golvet för att släpa den efter sig på sin väg mot det illa dolda föremålet. Om det var vad hon trodde, hade hon lyckats med första delen av sitt uppdrag. Rösterna bakom henne blev allt högre och upprörda. Någonstans var hon medveten om skrik som ekade mot salens väggar, men ingenting kunde få henne att vända bort blicken från sitt mål. Inte ens när salen lystes upp av plötsliga, eldvarma ljus som slungades genom luften.

Hercules flög bakåt och krockade med en pelare, som kollapsade. Iolaus kastade sig framåt med dragen långdolk för att hindra Ares från att avfyra ännu en eldboll. Krigsguden kastade huvudet bakåt och skrattade. Ett 'foof' till och den ädle jägaren gled längsmed golvet i rasande fart. Gabrielle, som hade stått stilla, vrålade och sprang framåt med staven höjd till sina vänners försvar. Ares drog armen bakåt och pumpade runt näven i en snabb, cirklande rörelse som samlade energi. Xena slängde sig mot barden och lyckades i sista stund knuffa undan henne. Hon lyckades rulla upp sig på fötter och fattade sitt svärd med båda händerna.

Energin i Ares näve fyrades av åt sidan, för att göra handen fri. Hans leende var roat, men Xenas ansiktsuttryck var grymt sammanbitet. Nu var det allvar.

"Du har försökt döda mina vänner och skilja mig från Gabrielle för sista gången, Ares." Rösten var dödligt låg, med en slutgiltig, allvarlig ton underliggandes.

Ares skrattade. "Men Xena, ska du ge dig på en obeväpnad? Bäst att jämna ut oddsen lite." Han knäppte med fingrarna och framför Solaris ögon föll den röda fanan från föremålet vid tronen och avslöjade det gyllene spjutet. Hon tog ett häftigt steg framåt, förmodligen för snabbt, då det stack till på flera ställen i foten. Hon var tvungen att stanna då smärtan blev henne övermäktig. Spjutet började vibrera kraftigt, för att sedan sväva ovanför golvet. Det var som om vapnet hade fått eget liv. Det vred sig i luften och såg ut att ta sats. Utan förvarning slungades det framåt i hög hastighet mot Xena, som inte skulle vara beredd.

Solari reagerade instinktivt, mot alla smärtgränser och sitt sunda förnuft. Det var krigarkänslan som tog över och fick henne att ge upp ett dånande stridsskrik medan hon sprang i full fart mot den skrattande krigsguden. Hon kastade sig mot hans ben och fällde dem båda till golvet. Den tunga manskroppen hamnade över ryggen så att bröstkorgen pressades mot det kalla stengolvet. Det sista Solari var medveten om var hur smärtan flåsande ebbade ut och hur ett myller av skrikande kvinnor med höjda vapen vällde in i salen. Sedan blev allt svart.

Xena flämtade till. Hon hade inte varit beredd på anfallet och fick en chock när det gyllene spjutet kom flygande rakt mot henne. Solaris osjälviska vansinnesattack hade givit henne full uppsikt över händelserna och med alla sinnen på helspänn dök hon fort ner på golvet, rullade runt och slet tag i Ares västkrage. Krigsguden kämpade emot som ett lejon, han vräkte omkull henne på rygg och tryckte upp armbågen i halsgropen.

"Ger du dig?!"

Hon kunde inte svara. Det gick inte att andas. Ares vänstra arm sträcktes upp i luften, med den högra började han samla energi som sprakade illa vid sidan av hennes ansikte. Trycket ökade när armbågen gled upp mot strupen och spändes så det knakade i musklerna. Munnen kändes för liten, det var som om tungan blivit för stor för den. Det var en underlig känsla när det började svartna för ögonen. Det skulle vara så lätt att sluta kämpa och bara låta det vara, bara försvinna och sona så många onödiga tagna liv med sitt eget. Hon kunde höra hur Gabrielle i förtvivlat vanvett skrek hennes namn. Nej, hon fick inte ge efter; hon fick inte ge upp. Hennes död skulle bara innebära att Ares kunde förpesta livet för hundratals fler människor. Hon kunde göra skillnad, alltid göra skillnad, genom att finnas till och bekämpa gudarnas oberäknerliga illvilja. Hur smärtsamt det än var, var det hennes skyldighet att överleva och vaka över sedan länge dödades familjer och byar.

Hon gurglade ursinnigt för att få luft. Ares fångade det gyllene spjutet i handen och såg ner på henne med ett flin förvridet i skadeglädje. Trycket mot strupen var outhärdligt. Hans leende var försmädligt när skäggstubben skrapade mot hennes haka och han nafsade efter henne med läpparna. Han förde dem till hennes öra och viskade med varm, tjock andedräkt i hennes öra.

"Se, Xena... se på när din lilla vän dör."

Han reste upp överkroppen en aning och släppte efter vid hennes strupe för att ta sats med armmusklerna. Spjutet flög iväg med dödlig exakthet. Den hundradels sekund det tog för Ares att lägga kraft bakom kastet var allt Xena behövde för att vrålande vräka krigsguden ifrån sig och slå honom till golvet. Hon klättrade målmedvetet över hans kropp och hakade loss chakramen. Det hängde på sekunder. Minsta felbedömning av luftförhållandena i den stora salen kunde få katastrofala konsekvenser. Barden skrek. Chakramen slungades iväg med hård styrka bakom sig. Gabrielles ögon mötte hennes i ett ögonblicks kaos och tiden stod stilla. Jag har dödat henne. Herregud, jag har dödat henne.

WHOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOSH!!!!!

Chakramen träffade en pelare, sedan ännu en och så ännu en, för att ändra kurs och med ett högt, rasslande slammer slå ner i spjutet och klyva det på mitten. Det for skramlande över golvet tillsammans med chakramen samtidigt som dundret av springande fötter nådde salen och ett sjuttiotal amazoner vällde in genom dörren.

Xena snubblade fram till Gabrielle, som hårt slog armarna om henne.

"Är du ok?"

Barden nickade. "Jag mår bra. Lite chockad bara."

Xena log brett, lycklig över att hennes vän var oskadd. Livet såg lite ljusare ut.

Gabrielle pussade henne stolt på kinden. "Min hjälte!"

Rättelse; livet var helt perfekt.

Amazonkrigarna slöt upp bakom Ephiny, som nickade mot Gabrielle. Barden släppte ogärna sin krigare, utan nickade bara småleendes tillbaka. Den lilla drottningregentens auktoritet fick henne att kännas som tre meter lång när hon gav korta, skarpa order till krigarna. Gabrielle var nöjd. Det fanns ingen som var bättre lämpad för rollen som amazondrottning än Ephiny. Hennes vän utstrålade självklart ledarskap och en bergfast beslutsamhet. Tre amazoner med spända bågar omringade Ares och petade på honom med pilspetsarna.

"Upp med dig, avskum."

Ares grymtade och hävde sig upp i sittande med hjälp av armarna. Han slog bort en irriterande pil som petade honom i ansiktet.

"Försvinn, ditt lilla fä. Stick innan jag grillar dig."

Han försökte resa sig upp, men knuffades omilt ner i sittandes igen av en krullhårig liten tvärhand som blängde på honom med hat i blicken. Han synade henne. Ah, det var den lilla irriterande blondinens stand-in i amazonbyn. Krigsguden stönade. Lagom tur.

"Sitt still, Ares." Hennes röst var oresonligt rak, men den avslöjade sig på en ängslig skälvning som darrade till tonen när hon sneglade mot den bindgalna amazon som fällt honom tidigare och nu låg orörlig. Han lade huvudet på sned och log oförskämt.

"Tss, tss, tss... gjorde jag illa din lilla väninna? Hon skrek som en stucken gris när hon störtade i golvet. Hon var precis som alla ni andra; värdelös. Men en riktig vildkatta, mmmm-mmmmm. Kom till pappa..."

"Du har ingen talan! Du har ingen rätt att säga så om henne. Gör slut på honom!" På en kvick handsignal spände krigarna sina bågar tills de knakade. Fyra kvinnors fulla vrede och harm riktades mot Ares, som skrattade åt dem och satte en hand till örat.

"Oops, samtal på andra linjen. Vi får talas vid en annan gång. På återseende..."

Krigsguden försvann i ett rött skimmer följt av en rökpoff. Ephiny släppte sitt kortsvärd och sprang fram till Solari. Hennes sekond låg framstupa med öppen mun. Blod rann från ett jack i pannan som slagits upp av stengolvet i fallet. Det mörka håret föll i slingor över ansiktet, ett flertal var hopklumpade av blod. Ögonlocken var slutna och stilla, utan drömrörelse eller tecken på medvetande. Regenten föll ner på knä och baxade över krigaren till sitt knä. Någonting var fel, kroppen kändes för tung och för slapp. Händerna famlade efter den medvetslösa kvinnans fingrar; de var kalla, smutsiga och svarade inte på de försiktiga handtryckningarna. Paniken kröp ilsket kallklibbande fram i Ephiny. Hon slet sönder en del av sin läderkjol och vek ihop den lilla remsan till ett paket. Händerna darrade när hon varsamt började torka bort blodet från Solaris panna.

"Det är bäst att du klarar dig, annars kommer jag döda dig. Förstått?" Den ena handen fortsatte badda rent pannan, medan hon med den andra armen omfamnade den fallna kvinnan så gott hon kunde. Hennes fråga fick inget svar av den stilla gestalten som vilade i hennes knä. Tysta steg stannade bakom henne på respektfullt avstånd. En varm hand lades på hennes axel för att visa sitt deltagande och skänka tröst. Det stack i ögonen, klumpen i halsen malde nära hål i strupen så ont gjorde den. Kontrasten mellan den varmt levande handen på axeln och den stilla friden som var så kall i hennes armar gjorde situationen för verklig.

Ephiny tappade läderbiten på golvet. Hon försökte fånga den, men kunde inte. Ingenting kunde hon hålla fast vid; allt hon brydde sig om rann alltid ifrån henne. Terreis, Phantes, Melosa... och nu Solari. Det måste vara en förbannelse... hon var en dömande kraft som sög livet ur dem allihop; oförmögen att skydda och hjälpa. Situationen gled henne alltid ur händerna och hon hann inte fram förrän det var för sent. Alltid ett steg bakom.

Eponin vände bort blicken när Ephiny med tårstrimmigt ansikte slog armarna om Solari och vaggade henne sakta fram och tillbaka. Regenten sörjde djupt, men grät inte. Vapenmästaren misstänkte att alla de spänningar som funnits i luften under de gångna månaderna släppts och att Ephinys stress och sorger nu fick ge sig uttryck. Hon mötte Gabrielles blick, som var lika tom som hennes egen. Att förlora en kär vän grävde ett hål i bröstet på en.

Xena hade betraktat Ephinys stumma sorg med ett uttryck av återhållen vrede. Hon trasslade sig loss från en gråtande Gabrielle, kysste bardens panna och mumlade tröstande ord. Krigarprinsessan såg frågande på Eponin, som nickade underförstått och gick fram till sin drottning för att erbjuda en förstående famn.

Amazonbyns kvinnor stod avvaktande och teg. Tystnaden talade för dem. Xena passerade dem på sin väg bort till platsen där chakramen stannat. Hon hukade sig för att plocka upp den och fick då syn på det avbrutna spjutet. Den gyllene glansen hade ännu inte bleknat. Chakramen hakades fast i bältet med ena handen, medan hon tycktes fundera över någonting. Krigarprinsessan plockade upp spjutet från golvet och vände för att gå tillbaka. Hennes steg bar henne till den fallna amazonen hon alltid tyckt bra om. Solari och hon var på många sätt lika, även om samma mörker inte ansatte dem. Hon hade varit en bra krigare. Med respekt lade hon ner spjutet vid sekondens fötter.

"Ditt uppdrag är slutfört, Solari," mumlade hon innan hon återvände till Gabrielles sida.

Luften skimrade i grönt och rosa och två rökpoffar senare stod Artemis och Afrodite framför dem i all sin prakt. Afrodite snöt sig i en liten rosa näsduk och använde Artemis som stöd för att störtböla mot. Artemis såg generad ut och klappade stelt sin systers rygg.

"Såja, såja Dite..."

"BUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄäääH! Du har splittrat jordens couple, ditt miffo! Jag förlåter dig aldrig!"

"Men, men, men-"

Ephiny tittade upp och mötte Artemis ögon med sina. Amazonernas beskyddare kände hur den mörknade blicken sjönk in i henne och svalde.

"Det är ditt fel. Alltihop är ditt fel," sade en ihålig röst som Ephiny svagt kände igen som sin egen.

"Det var inte meningen att det skulle sluta så här," mumlade Artemis.

"Det var liksom du som *SNIFF* skickade ut henne på det hära korkade uppdraget, syrran!!!" snörvlade Afrodite.

Artemis såg lamslagen ut. "Jag??? JAG!?! Det var din idé från början att blanda dig i det här!"

"Min ide? Ha! Vems idé var uppdraget, typ, korkskaft?"

"..." Artemis blev alldeles tyst. Det hade varit hennes idé.

Tystnaden föll över dem alla. Sekunderna tycktes stå still, fastfrusna i en evighet förlorade ögonblick av ord som aldrig sagts. Amazonerna trampade tvekande på stället. Några av dem satte sig ner där de stod, begrundande livets bräcklighet.

Ingen lade väl direkt märke till de trötta bruna ögonen som kisande öppnades. Solari kände sig öm i hela kroppen, frågan var om det fanns en endaste punkt någonstans i den där smärtan inte dragit förbi under de senaste timmarna. Men allt var inte bara elände. Den utmattade krigaren noterade logiskt att hon måste ligga på rygg då hon fick luft. Varje liten inandning fick strupen att spränga inuti när kalluften gled in mellan de torra läpparna och vidare ner i lungorna. Någon höll på att värma upp henne, för kroppen kändes behagligt slapp och trygg. Den skärande smärtan från revbenen var inte så farlig om hon tog tysta, stilla andetag. Plötsligt pressade någon ihop hennes axlar, en rörelse som fick henne att dra djupt efter andan i smärta, som därpå övergick i högre smärta. Hon lugnade sig och sneglade upp. Ephiny tittade ner och Solari kände hur regentens kropp spratt till av glädjefull förvåning.

"Soli?" Rösten rymde en stark oro men samtidigt en oerhörd lättnad.

Solari log så brett hon kunde, det gjorde ont att le, själva handlingen gjorde henne utmattad.

"VÅGA inte göra sådär igen, nästa gång kommer jag flå dig offentligt och ha ihjäl dig! Gudar, vad du skräms! Skäms på dig, Soli!" Eph omfamnade henne hårt, något som fick henne att pipa av förskräckelse när kroppen skrek i protest.

"För- ao! - Försiktigt, Eph!" Solari gnydde olyckligt. "Det gör ont överallt."

Afrodite sken upp och gjorde ett litet glädjeskutt.
"Jippi! Helgen är räddad! Suvvo!" Hon gav krigaren en kindpuss. "Strongt jobbat, gullet."

"Afrodite?" Sekonden var totalförvirrad. Hon blinkade långsamt. "Är Artemis också här?"

"Jepp, sötis, vi är här! Du gjorde oss typ superoroliga, va! OH, DRAMA, liksom... Skönt å ha dig tillbaka. Pusselipuss."

Ephiny blängde surmulet på kärleksgudinnan, som entusiastiskt hade överöst det trötta krigaransiktet med små kyssar. Afrodite räckte upp händerna och suckade lätt.

"Amen, hallå! Förlåt mig så mycket för att jag bryr mig." Hon viftade med ena handen åt regenten. "Men, men. Jag fattar en pik när jag får den..." En menande blick på Artemis. "...till skillnad från vissa andra. Komsi, Arti, så lämnar vi sötisarna ensamma för lite cozy-cozy."

"Eh... okej." Artemis började motvilligt dras med av Dite. "Du är befriad från ditt uppdrag, förresten. Det uppfylldes väl på alla sätt. Inte som det skulle... men... ja..."

"Men KOM då, Arti! Vi kan göra manikyr på varann hela kvällen å skvallra om supermysiga dödliga... Ja; -tjejkväll!!!"

Artemis suckade tungt men log artigt ansträngt för att göra sin syster glad. De bägge gudinnorna försvann i en rökpoff.

Xena, Gabrielle och Eponin flinade brett när Ephiny började skälla ut Solari efter noter. Det mest hjärtevärmande var att se Solaris lyckliga leende, hon stormtrivdes med att vara centrum för Ephs uppmärksamhet och njöt av att lyssna på de förmanande orden. De visste också att regenten inte var så arg som hon ville påskina. En kärleksfull ömhet strålade ur de grönbruna ögonen medan hon fortsatte att banna Solari för sin oförsiktighet.



Det var tidigt på morgonen när de lämnade grottan. Solen hade börjat sin vandring på himlavalvet och sommarvärmen var härlig när de klev ut till grönskan som var den vanliga världen. En bit bort stod Argo och väntade tålmodigt, tuggandes äpple i vanlig ordning. Hennes huvud höjdes när kvinnorna kom gående mot henne. Ett mjukt gnäggande hälsade dem välkomna innan hon struntade i människorna och återgick till sina äpplen. Glada skratt och godmodiga samtal hördes i folkmassan. Xena, Gabrielle, Ephiny, Solari och Eponin gick avsides för att äta frukost medan alla de andra spred ut sig åt olika håll för att bada, prata och förbereda sig för hemfärden.

Gabrielle började direkt att bossa runt Xena till Eponins stora förtjusning (den senare varade ända tills hon själv fann sig runtbossad av den lilla barden). Några pitabröd från kvällen innan värmdes och en grym tzatziki svängdes ihop. De satte sig alla till bords kring lägerelden för att umgås under frukosten. Ephiny släppte inte Solari ur sikte en sekund, trots att den senare hävdade att hon av förklarliga skäl inte kunde gå någonstans. De tre andra bara flinade, precis som de gjort hela morgonen åt paret. Eph förklarade det hela för Gabrielle när barden snörade om sin BGSB för femtielfte gången.

"Jag vill bara försäkra mig om att hon är där, hel eller trasig spelar ingen roll. Bara hon är där, är av kött och blod och verklig."

"Sååå..." log drottningen sockersött och synade sin regent, "Är ni, -du vet... nu, eller?"

Ephiny rodnade kraftigt. "Ehm... Jag vet inte. Jag tror vi är lite rädda och osäkra bägge två. Jag vet inte om hon vill ha ett förhållande eller inte. Vi får prata om det."

"Vill du det, då?" frågade Gabrielle rakt på sak.

Ephiny sneglade på en halvslumrande Solari som låg nerbäddad bland sovfällarna, blåmärkt och bandagerad. Samma ömsinta leende som förut lekte kring regentens läppar.

"Oh, ja. Definitivt."

"De är ena tuffa nötter att knäcka, de där krigarna," skrattade barden och klappade sin vän på knäet. Ephiny log drömskt tillbaka och nickade förstrött.

"Det allra mest speciella med Soli är att hon inte vet hur speciell hon är. Det kan vara så lite som lyfter en hel dag; ett par omtänksamma ord eller en oroad blick. Hon grubblar alltid, för att hitta rätt svar som kan leda henne rätt. Hon är den mest lojala och fördomsfria person jag känner, Gabrielle... Visste du att hon var den enda som öppet välkomnade mig och min son när jag kom tillbaka?"

Gabrielle skakade på huvudet.

"Soli har en förmåga att se bortom människors yttre. Hon ser deras negativa sidor, självklart gör hon det, men hon uppmuntrar de positiva. Hon lyssnar och tänker noga igenom saker ordentligt innan hon dömer. Det är något av det jag beundrar mest hos henne. Att hon sedan är envis, osäker och på gränsen till dumdristig... det är sådant man får ta med krigare." Eph flinade och kastade ännu en blick på sin nu tyst snarkande sekond. En ljuv suck undslapp henne. "Jag tror jag är kär."

Ett svepande ljud följt av fjädrars flaxande ekade mellan träden. Xena såg förvånat på fågeln som landat på hennes arm. Något vitt skymtades mellan vingarna. Hon kisade och såg att fågeln hade en liten lapp fastknuten vid vänsterbenet. Den långa kvinnan lösgjorde den försiktigt och vecklade ut pappret. De svarta ögonbrynen höjdes roat under läsningens gång. Hon kom över till Gabrielle och Ephiny med ett förtjust bredflin på läpparna.

"Vi har fått brev, Gabrielle. 'Kära Xena och Gabrielle. Solari har stuckit iväg på något dumt #¤/%¤}!"#-a uppdrag för Artemis räkning. Jag tror hon är på väg åt ert håll, den envisa ¤"#%¤#-n, så håll korpgluggarna öppna. Hittar jag inte den där #¤/!>%¤#!"#-a krigaren kommer jag fanimej strypa henne!!! Hälsningar Ephiny.' "

Gabrielle sneglade på Solari och sedan på en högrodnande Ephiny.
"Om du är kär? Oh, ja. Definitivt."

Solaris enda kommentar var en snarkning.