UPPHOVSRÄTTSLIGT: Xena: Krigarprinsessan, och allt i serien ägs av Renaissance Pictures, Studios USA och MCA/Universal. Nedanstående berättelse är ideell fan fiction.Stilistiskt försöker jag följa avsnittens ton och innehåll, även subtextuellt. Generell fanfic alltså, på det stora hela.
SPOILERS: Kanske det, kanske. Det är efter säsong 6, trots allt. Sedan följer den här berättelsen omedelbart efter TJEJ MED CHAKRAM och utgör del 2 i SVENSKA SÄSONG 7.
EN GREJ TILL: Det här är inte shinto, eller ens en vrångbild av shinto. Det är en påhittad berättelse som inspirerats bland annat av några shintoberättelser.
ÖSTAN OM SOL
av Christopher Härnryd
(7:2)
Gabrielle hade paddlat i en eller ett par timmar, när den underjordiska vattenvägen ändrade karaktär. Den hade ringlat hit och dit i loja meandrar, mörk och meditativ. Men nu började ett svagt ljus synas framöver. Orolig över att redan möta solen greps Gabrielle nästan av panik, men hon tvang sig till lugn och märkte snart att ljuset var milt och kyligt. Stjärneljus. För nu närmade sig den plats där floden rann fram under bar himmel.Det var en ravin med mycket branta väggar, och smala stränder av grus och mörk gyttja. Stjärnorna blänkte som frusna vattenstänk i den blåsvarta himlen ovanför. Men ett stycke före grottmynningen fanns en annan öppning. Gabrielle styrde in mot stranden och klev av flotten. Vattnet nådde henne till knäna här. Hon blev stående stirrande på sidoöppningen.
Den liknade en gruvort. Pelare av sten eller blankpolerat trä bar upp en stor bjälke i samma material, och bildade så ett slags öppen port in i grottans mörker. Det tycktes henne som om portens sidor sakta antog färg medan hon betraktade dem. De dunkla gråskalorna ändrades till djuprött.
Någonting i ögonvrån fick henne att kasta en blick tillbaka in i flodtunnelns djup.
Långt därborta syntes en gyllen ljusprick. Dess återsken på väggarna spred sig med märkbar hastighet allt närmare.
Solen.
”Ingen fara,” mumlade Gabrielle för att stärka sitt mod. ”Jag tänkte ändå inte stanna härute, och en ny flotte kan man alltid göra.”
Hon vände åter uppmärksamheten mot den rödinramade portalen. Hon steg in.
Eller rättare sagt försökte. Men i takt med att den annalkande solen lyste upp mer och mer fann hon att portalens mörker bara någon meter in bestod av ett stort stenblock som helt fyllde öppningen.
Med påtvingat lugn steg hon fram och kände med händerna på blocket. Jo, det var sten. Hon prövade att trycka på det, eller dra det åt sidan. Det verkade precis så tungt som det såg ut, och därmed omöjligt.
Hon tog ett steg tillbaka och kastade en ny blick åt sidan, oförmögen att hejda sig. Starkt ljus strömmade nu ut ur tunneln, och guldpricken hade växt till en kula av flammande eld.
Då kastade hon sig mot blocket och tryckte med all sin kraft, förgäves. Hon sjönk på knä och satte igång med att gräva med naglarna i gruset längs blockets sida. Snabbt bytte hon till sai och använde den som grävkäpp.
Hennes ena axel kändes varm. Hon såg alldeles för bra i det tilltagande ljuset att hon bara åstadkom grunda skåror i gruset, och ingen öppning som någon människa kunde krypa igenom. Inte ens om hon hade timmar istället för sekunder på sig skulle det finnas någon möjlighet att gräva sig in.
Med ens rätade hon på sig och lät saien falla från sina jordiga händer. Hon klev ut i det klara ljuset och vände sig mot det.
”Det finns ett annat sätt att ta sig till dödsriket,” sade hon, till ingen särskild.
Och medan eldklotet i tunneln gled närmare ovanför det rykande vattnet sträckte hon ut armarna åt sidorna som för att omfamna det. Klotet var stort nu, och närmade sig snabbt. Het vind for framför det och fick hennes hår att fladdra och hennes ansikte att hetta rött.
Solklotet dånade och sprakade. Det gjorde ögonen ont att se på det, både för skenet och för hettan. Tårar sprang fram ur ögonvrårna, men torkade genast på de svidande kinderna. Ett andetag fick halsen att stinga. Så brast hennes hår ut i ljusan låga och det namn hon skrek drunknade i den vrålande solen, medan hon lät sig uppslukas av ljuset.
Ur detta ljus kom en bevingad gestalt och sträckte ut armarna mot henne.
Ljuset falnade.
Processionen av människor var längre än hon hade föreställt sig. Där gick många av Amphipolis invånare, både de gamla som mindes Atenas belägring, och de unga för vilka Xena var ett namn ur motsägelsefulla skrönor. Men det hade kommit många långväga gäster. Folk från åtskilliga av Greklands stadsstater, vilka på olika vis blivit hjälpta av Krigarprinsessan, hade själva kommit eller skickat representanter. Och även längre ifrån, Nordafrikas nomader, elianer från olika församlingar. Där gick till och med amasoner, både grekiska och norröna.
Till begravningsfesten efteråt var en betydligt snävare krets väntad, och Gabrielle hade egentligen inte tänkt sig att folk skulle defilera förbi den lilla urnan där den stod smyckad med blommor utanför kryptan. Men Autolycus, numera med gråsprängt hår och den förmögne entreprenörens rondör runt midjan, hade påtalat det självklara för henne:
"Tro mig, flicka lilla: folk vill ta farväl av sina storheter. Och Xena var ju rätt lång."
Hon hade lett då, om än bara med ögonen.
Och nu stod hon ett stycke från den lilla träpiedestalen med urnan och försökte låta bli att titta på den. När hon kände sig tvungen att se bort från den långsamma strömmen av människor såg hon på den nyristade inskriptionen ovanför familjekryptans ingång:
I en tid av urgamla gudar, krigsherrar, kungar
ropade ett härjat land efter en hjälte.
Hon var Xena, en kraftfull prinsessa,
danad i stridens hetta.
Styrkan, lidelsen, faran - hennes mod förändrade världen.Hon läste den inte. Hon visste hur den löd, eftersom hon själv hade skrivit den, men det var en sekvens spretiga hack i stenen för henne just nu. Bokstävernas sammanhang nådde inte hennes medvetande.
Någon särskild sorgedräkt bar hon inte. Varför skulle hon ha det? Alla färger var ändå borta. Det var något som liknade rött i hennes kläder, men det var inte rött. Gräset som nu var på väg att bli bruntrampat av det långa tåget av folk hade liknat grönt på morgonen, men det hade inte varit grönt.
Så här kunde sorg alltså vara. Att inte se, och att inte andas. Att tvinga kroppen till rörelser som omgivningen förväntade sig. Att gå, äta, tala, slåss.
Men hennes tankar gick sedan till alla dem som kanske skulle ha varit här, men som redan var döda. Och det slog henne att detta inte var något konstigt eller ovanligt. En väldig mängd människor förlorade sina kära och sörjde dem. En väldig mängd människor kände alltså så här.
Nej, ännu en tid tänkte hon tillåta sig lyxen att låtsas att hennes sorg var speciell, att den kvinna just hon förlorat betydde mer än någon annan.
Så gick dagen. Solen steg högt upp för att sedan sakta sjunka. Den strida strömmen av människor tunnades ut och blev till små grupper som avlöste varandra med allt längre mellanrum. Gabrielle stod kvar. Vagt mindes hon att en del kommit fram till henne och sagt saker. Hon antog att det var kondoleanser. Hon hoppades att hon hade svarat.
Sedan blev hon medveten om att hon var ensam där. Den sista vandraren hade kommit, bugat för urnan, och gått vidare. Det var hon, urnan och kvällssolen.
Det föll henne in att försöka sjunga den uråldriga sång som Xena sjungit vid så många vänners och även främlingars likbål. Gabrielle hade aldrig frågat Xena om orden, vad de betydde. Det hade aldrig varit viktigt. Xenas sång hade ändå så förtvivlat tydligt fört fram känslorna. Vi saknar dig. Du var med oss och du var viktig för oss. Vi har förlorat någonting som aldrig kommer åter…
"Nej," sade Gabrielle högt och till sin egen förvåning. Men sedan samlade hon sig:
"Jag kan inte sjunga den som du gjorde. Men det behöver jag inte heller. Jag vet, innerst inne, att vi kommer att se varandra igen. En dag. I ett annat liv. Jag har varit där och sett det."
"Det ger mig inte tröst. Men det ger mig hopp."
VI KOMMER ALDRIG ATT TRÄFFAS IGEN. XENA ÄR BORTA FÖR ALLTID.
Hennes egen röst? Någon annans? Den dånade över kryptan, över kullarna. Den var svart som den eviga natten.
XENA LÄMNADE VÄGEN FÖR ATT FRÄLSA DEN STAD HON FÖRSTÖRDE. ALDRIG SER JAG HENNE IGEN, INTE I DETTA LIV, INTE I NÄSTA, SÅ LÄNGE VÄRLDEN BESTÅR OCH BORTOM!
Nej! Nej! Nej! Nej!
När handen rörde vid hennes kind fick ett omöjligt hopp henne att vakna som en blixtslagen. Hon stirrade med vidöppna ögon, utan att fästa vikt vid smärtan när pupillerna drog sig samman i kramp av det starka ljuset.
Det var inte Xena. Håret var för kort. Handen var en mans hand, ansiktet en mans. Ögonen var ljusblå, med ett stänk av brunt i mitten, ögonbrynen skarpt tecknade. Näsan var rak och rätt stor. De smala läpparna smålog.
”Hur känner du dig?” frågade han med en sällsynt välmodulerad ljus barytonröst.
”Jag är inte död,” mumlade Gabrielle med viss förvåning. Förvåningen kom sig dels av att hon trott sig bränd till aska, och dels av att mannen var bevingad.
”Nej,” svarade mannen. ”Är det besvikelse jag hör?”
Gabrielle satte sig upp. Hon hade legat på stranden med fötterna i vattnet. Nu såg hon sig om och upptäckte att hon var en bit bort från den rödkantade porten till Yomi. Och solen låg stilla nära porten och spred ljus och hetta. Men hettan var just hetta på det här avståndet, inte brinnande eld.
”Jag måste in i Yomi. Någon väntar på mig där. Men dörren, jag kunde inte öppna den. Kan du hjälpa mig? Vem är du förresten?”
Leendet ändrades något, det blev allvarligare utan att egentligen förlora i glädje:
”Jag är Aton. Jag är en av Ljusets serafer. Min uppgift är att leda de egyptiska gudarna och låta solen lysa över världen. Ja, jag kan hjälpa dig in i Yomi.”
”Jag heter Gabrielle,” sade Gabrielle, en smula överväldigad.
”Då vet jag vem du är,” kommenterade Aton, och det var tydligt att han inte bara avsåg det namn han nu fått höra. ”Nå, solen har redan fått vara stilla lite för länge. Förutom att det gör astrologerna upprörda så svalnar solen en smula för varje ögonblick den vilar. Fast än är det ingen större fara.”
Han reste sig från sitt knäböjande vid hennes sida och hjälpte henne på fötter:
”Om du har bestämt att ditt öde finns i dödsriket så kan jag hjälpa. Som amason och karmisk vandrare hade du inte kommit dit du ville på det sättet du försökte.”
”Tack,” fick Gabrielle fram.
Atons leende blev bredare:
”Jag måste ju få dig ur vägen för solens färd. Jag har inte tid att läka brännskador hela dagen.”
De vände sig mot porten och tog några steg. Solskenet klöv dem i en vitgyllene och en kolsvart halva.
Men de heta luftdraget från den glödande solen mötte plötsligt en framrusande stormvind. Någonting for in i tunneln utifrån med fruktansvärd hastighet och stort dån. Stycken av tunnelns väggar och tak lossnade och rasade in. Och när vinden nådde Aton och Gabrielle blev den till fasthet, och en stor mörk skugga slog in i Aton och fällde honom till marken. Han gjorde en kullerbytta och försökte komma på fötter, men skepnaden som smällt in i honom landade framför honom och sparkade hans huvud bakåt, och kastade sig över honom igen.
Gabrielles blick studsade mellan den nu blockerade tunnelöppningen och den tumultartade brottningen i gruset framför henne. Men kampen stelnade. Den mörke angriparen var aggressivt överlägsen den bedövade serafen. Nu låg Aton framstupa med angriparen sittande gränsle på ryggen med ena armen om Atons hals och den andra armen om hans panna. Han drog huvudet sakta bakåt och belönades med kvidanden från Aton. Anfallaren satte munnen till Atons öra och flämtade:
”Om du visste hur många gånger jag har sett dig komma här med din lilla sol. Jag har stått beredd så många gånger, men du har alltid varit vaksam.”
Aton gjorde famlande försök att få grepp om den svarta stridshandske, formad som ett krokodilhuvud med fingrarna till stålklädda tänder, som sakta höll på att knäcka hans nacke. Men en armbåge blockerade effektivt utan att greppet om halsen mattades.
”Och nu, tack vare flicksnärtan här…”
Gabrielle hoppade bakom honom och körde in saierna i hans sidor. Med ett hostande bröl släppte han Aton och stapplade åt sidan. Så svängde han runt som en snurra med utsträckta armar och snuddade Gabrielles huvud när hon med knapp marginal duckade.
Hon såg honom nu tydligt för första gången. Förutom de krokodilhövdade handskarna bar han mörka läderbyxor och en mörk väst i samma material. Hans bara armar och ansikte och hals var rikt tatuerade med ljusa blixtar som kontrasterade till hans bronshy. Det ljusa håret var tovigt och långt. Ögonen var mycket mörka, och inte ens solen åstadkom mer än små prickar till reflektioner.
Från bältet hängde en klubba prydd med krökta spikar. Den lösgjorde han nu och vägde liksom prövande i ena handen. Saisåren verkade aldrig ha funnits.
Gabrielle tog ett behärskat andetag och virvlade ändå sina tvillingvapen till ett bättre grepp. När den blixtprydde plötsligt sköt fram med sin tomma vänsterhand mot henne parerade hon instinktivt, men en luftstöt for mellan de smala klingorna som om de inte fanns, och slog henne hårt i bröstet. Hon kastades bakåt.
Strandens grus krasade under tunga steg och den stora klubban höjdes. Men när den slog ned mot henne var ett vitt svärd där och blockerade. Aton stötte klubban åt sidan och gjorde ett par snabba utfall med svärdet. Den blixttatuerade backade och Gabrielle kom på fötter.
Aton stod nu skyddande framför henne, med de vita vingarna halvt utbredda som en barock mantel, och svärdet höjt som ett fälttecken. Men när Gabrielle beslutsamt steg fram jämsides med serafen skakade han på huvudet. Hon rynkade pannan i sårad förvåning. Utan att ta blicken från deras motståndare, som likaledes orörlig mötte blicken med ett brett grin, sade han lågt och snabbt:
”Gabrielle. Det här är Stormen. Vi får inte låta honom ta solen. Men vi kan inte besegra honom ensamma. Du måste försöka hämta hjälp, och den enda vägen nu är den du själv tänkte ta.”
Han sköt ut med vänsterhanden och vitblå eld for mot Yomis port. Ett dån hördes. Det var som skrapandet av tunga stenar, men också som suset av en dov gonggong.
Och nu låg stenblocket som hindrat vägen till Yomi rullat åt sidan, och ett blekt sken trängde ut mellan de röda dörrposterna."Du missade," skrattade Stormen, och kastade plötsligt en vindstöt mot Aton. Serafen duckade åt sidan, kastade upp sitt svärd i luften, och sköt flera kometer av eld mot Stormen. Medan Stormen dråsade bakåt med rykande bröst fångade Aton sitt nedsinglande svärd och såg på Gabrielle:
"Nu."
Sedan började han gå mot den bedövade Stormen som redan höll på att komma på fötter. Den mörke guden log inte längre och röda blixtar spelade mellan ögonlocken.
Gabrielle andades tungt mellan sammanbitna tänder, men nickade och vände och sprang mot dödsrikets port. Hon vände sig inte om när vapenbrak och rytanden och flammande sken fyllde tunneln. Istället fortsatte hon in mellan de röda dörrposterna innan hon saktade ned och såg sig om med förundrad blick.
Storkonungen av Persien öppnade sina ögon, sträckte på sig, och kliade förstrött sitt magnifikt lockiga svarta skägg. Han satte sig upp i den enorma sängen bland röda, rosa, och violetta bolster, kuddar och lakan, och sträckte sig efter sin höga krona, som han aldrig lät någon annan vidröra. Så satte han den på huvudet och betraktade det underverk av kugghjul, fjädrar, timglas och silver som stod bredvid nattduksbordet där kronan vilat. En miniatyrsol hade precis hunnit lyftas upp av en metallarm mot en fond av utsökt målade landskap.
Men Storkonungen rynkade pannan och vände blicken mot de höga dubbeldörrarna som ledde ut till en balkong. Misstänksamt klappade han i händerna en gång, och en slavflicka i bärnstensfärgat silke hoppade upp ur sängen och skyndade fram till dubbeldörrarna och öppnade dem. På himlen utanför glittrade stjärnorna ostört.
Storkonungen nickade en gång för sig själv, och klappade sedan i händerna två gånger. En grupp livvakter i grön och röd livré, höga hjälmar, och glänsande fjällpansar på överkroppen skyndade in och knäböjde.
"För hit överste urmakaren," befallde Storkonungen. "Och varsko riksbödeln."
Överdruidinnan stod blick stilla i tempelgrottan med den krökta guldkniven höjd i ena handen. Underdruiderna i sina vita kåpor stod likaledes orörliga bredvid henne. På stenaltaret under den höjda kniven låg en ung man nästan helt täckt av eklöv. Han blundade, men öppnade nu ena ögat, liksom på prov. Sedan slöt han det och öppnade andra ögat. Sedan bägge samtidigt. Druiderna glodde stint på den smala sprickan i väggen. En blek fullmåne glodde tillbaka genom sprickan.
Den unge mannen på altaret harklade sig, men överdruidinnan gjorde en irriterad gest med sin fria hand, och han tystnade.
Någon minut gick.
Sedan suckade mannen:
"Alltså..."
"Sch!"
En minut till. Sedan:
"Blir det nåt, eller? Jag ligger ganska obekvämt..."
Överdruidinnan fräste irriterat:
"Solen går upp när som helst nu!"
Men när hon strax upprepade sig hade hon en viss tvekan i rösten:
"När som helst nu..."
Och ett antal tuppar på många håll i världen klev stolt ut på sin pinne, fyllde bröstet med luft, och såg sig sedan förvirrade omkring.
Gabrielle såg ut så gott det nu gick över de dimhöljda kullarna. Det fanns ingen förnimmelse av tak ovanför, men heller inte riktigt någon känsla av att vara utomhus. Den täta dimman tycktes lysa med ett brandgult sken, och allt som var längre bort än några tiotal meter blev diffust och utslätat.
Braket när stenporten stängdes bakom henne fick henne att spritta till, och hon vände sig om. Där fanns åtminstone någonting som liknade en klippvägg, med de röda dörrposterna och det runda blocket åter orubbligt mellan dem.
"Du ser ju levande ut."
Hon återtog uppmärksamheten framåt. Där stod nu en rödhårig kvinna med tättsittande ögon och brett ansikte med spetsig haka. Ögonbrynen var mycket raka, liksom näsan. Kvinnan var klädd i orange sidenbyxor och en likadan skjorta, men långa sjok av svart tyg hängde från skjortärmarna. Både det orange och det svarta var prytt med vita blommönster.
På ryggen bar hon ett svärd i svartlackerad skida.
"Ganska levande, i alla fall," tillade kvinnan. "Det kommer inte många levande hit."
Lojt hotfull gick hon nu mot Gabrielle.
"Det var en del oväsen nyss. Vet du någonting om det?" frågade hon.
Gabrielle skakade av sig den bedövande stämning som vilade över området:
"Stormen försöker ta solen. Jag måste hitta någon som kan hindra honom."
Till hennes bestörtning brast kvinnan i skratt.
"Förlåt," lugnade hon sig. "Men det är så uppfriskande att höra att du inte är här för att försöka hämta tillbaka någon som har dött."
"Och vad skulle du göra om jag vore en sådan?" frågade Gabrielle lågmält.
Kvinnan log fortfarande, men drog svärdet sakta och avslutade rörelsen med en plötslig knyck så att det ven runt i luften.
"Jag är Rävkvinnan. Det är mitt jobb att se till att de levande inte stör de döda."
Gabrielle höjde sina saier i försvarsställning:
"Och solen?"
"Den får de levande ta hand om," svarade Rävkvinnan, och svepte av och an med svärdet i höger hand, medan hon gjorde en inbjudande gest med vänster hand.
"Okej," sade Gabrielle med ett stänk av bitterhet i stämman. "Om du vill så skall jag slåss med dig. Men finns det verkligen inget annat sätt?"
"Du är kul," anmärkte Rävkvinnan. "De flesta andra brukar brista i gråt och rusa på mig."
Hon rätade på sig och sänkte svärdet:
"Men för all del. Lite variation är intressant. Då gör vi så här: om du svarar rätt på mina tre frågor får du passera. Om du svarar fel tar jag allt vad du äger och jagar dig på porten."
Gabrielle skakade på huvudet:
"Det räcker inte. Om jag svarar rätt vill jag att du ger mig ditt svärd också."
"Skojis där!" fnissade Rävkvinnan. "För ett ögonblick trodde jag att du menade allvar med att inte vilja slåss."
"Svärdet är inte till mig," förtydligade Gabrielle.
"Utan till...?"
"Få höra frågorna," befallde Gabrielle och körde ner saierna i stövelhölstren.
Rävkvinnan ryckte på axlarna och stack svärdet i skidan. Sedan lade hon armarna i kors och huvudet på sned:
"Vem söker vem?"
"Gabrielle söker Xena," svarade Gabrielle och såg henne stint i ögonen.
Rävkvinnan var tyst några ögonblick, men avslöjade inte om något av namnen sade henne någonting.
"Vad finns i trädet vid världens gyllene navel?" frågade hon sedan.
Minnet av en duva någonstans för länge sedan, och delad förväntan.
"De oföddas själar."
"Du var mig en riktig bard," anmärkte Rävkvinnan, imponerad i alla fall till tonfallet.
"Vem härskar i Helvetet?"
Gabrielle rynkade pannan.
"Är detta Helvetet?" frågade hon.
"Jaha, så mycket för bardteorin," fnös Rävkvinnan. "Och ledtrådar ingick inte i leken."
Svärdet var snabbt i hennes hand igen:
"Lägg allt du har framför mina fötter. Bara lugn. Du springer snabbare när du har lättat på kläderna."
Gabrielle tog ett kliv mot henne och fick svärdsspetsen mot hakspetsen.
"Lucifer," sade hon lugnt.
"Ledsen, gumman," log Rävkvinnan. "Mephistopheles heter han."
Gabrielle gick sakta ned på huk. Rävkvinnan lät svärdet följa henne med gillande blick.
Saierna blixtrade plötsligt och fångade svärdsklingan innan den hann hugga. När Gabrielle kom på fötter slet hon vapnet åt sidan med sådan kraft och skicklighet att Rävkvinnan inte kunde behålla greppet. Medan svärdet landade med en spänstig skräll fångade Gabrielle sin motståndares blick på mycket nära håll och sade:
"Xena dödade Mephistopheles. När Lucifer ville tvinga henne att ta Helvetets tron kastade hon ner honom dit själv istället. Lucifer. Lucifer härskar i Helvetet."
Rävkvinnan morrade som ett djur och blottade vassa vita tänder. Men hennes ilska kom av sig inför någonting i Gabrielles blick.
Gabrielle å sin sida körde ånyo ned saierna i sina hölster och gick och plockade upp svärdet. Rävkvinnan ryckte på axlarna och ropade efter henne:
"Som jag sade, det kommer inte så mycket folk hit. Det är inte lätt att hålla sig a jour med allt. Vänta!"
Gabrielle som redan var på väg längre in i dimman stannade och såg sig om. Rävkvinnan skyndade fram till henne och sträckte fram svärdsskidan:
"Yomi ta dig om du smutsar ner mitt svärd."
Gabrielle tackade och tog emot skidan och spände den på sig. Rävkvinnan såg på och tillade:
"Förresten, det är en sak till."
Hon sprang iväg bakom en hög stenar och plockade upp någonting. När hon kom tillbaka såg Gabrielle att det var en spegel, rund och med ett vackert skaft i elfenben. Rävkvinnan gjorde en ansats att överräcka spegeln till Gabrielle, men hejdade sig:
"Solen är verkligen i fara?"
Gabrielle nickade.
"Och du tror att den här Xena kan hjälpa till att rädda den?"
Gabrielle log svagt:
"Hon har många förmågor."
Också Rävkvinnan nickade då, och räckte fram spegeln. Gabrielle tog emot den under viss förvåning. Rävkvinnan fortsatte nicka, och sade:
"Den hjälper dig att föra henne tillbaka."
"Hur då?" frågade Gabrielle, och kände på nytt den ilning som kom sig av att inse att frågan egentligen inte borde ställas. Rävkvinnan desarmerade ögonblicket genom att peka ut en riktning:
"Däråt finns de döda."
Då svalde Gabrielle och gjorde en ansats att gå, men nu var det hennes tur att tveka:
"Finns det någon annan här i dödsriket som är stark nog att stå emot Stormen?"
Rävkvinnan skakade på huvudet:
"Det vet inte jag. Men Izanagi kanske vet. Vid Stjärnornas sjö."
Spikklubban och svärdet möttes i gnistregnssmällar, och hur än Aton kämpade drevs han bakåt. Nu kände han väggen bakom sig. Med ett rop kastade han blå eld mot klubban, och rök osade från Stormens vapenhand. Men denne höll fast och svarade med ett ursinnigt rytande. Så slog han med klubban mot svärdet så att det trycktes fast mot grottväggen ovanför Atons huvud. De krökta spikarna grep i den skrovliga stenen och när Stormen släppte taget satt vapnen kvar på väggen. Han skallade Aton, och när serafen segnade till marken grep Stormen hans huvud med ena handen och fyllde den andra handen med stormkraft. Sedan lät han kraften gång på gång smälla in i Atons kropp som en stångjärnshammare av skimrande glas.
När han till slut släppte greppet om Aton föll denne ihop som ett bylte och låg helt orörlig.
Stormen morrade åt sin fallne fiende och vände sig sedan flåsande, men med ett allt bredare leende mot solen. Den var inte alls bländande att se på, snarare som en ljuslåga bakom tunt porslin, där den låg i den gungande lilla båten.
Men Stormen hejdade sig, och leendet smalnade:
"Ah, det är det här du vill."
Han vände sig mot den fallne Aton.
"Du vill att jag skall stanna här vid ditt lik och gotta mig åt solens död."
Nu såg han bort mot dödsrikets port.
"Medan den där flickan gör något sattyg därinne."
Med stora kliv satte han av mot det rödkantade valvet.
Ett stycke från Nildalen stod de stora stensfinxerna blekt blågrå i det monokroma månljuset. Men för ett ögonblick blev natten ljus och gyllene. När ljuset falnade stod en kvinna mellan de bägge raderna av allvarliga lejonmänniskor. Hennes skor var som av guld, hennes klänning hängde fritt från skuldrorna och var intrikat blandad av vitt linne och guldband med blå ädelstensprydnader. Det svarta håret var delvis dolt av en hjälmkrona, som var som högst längst bak, där någonting likt en tron eller en kobras ryggsköld reste sig.
Hennes ansikte var rent, serent, men med ett oroat streck mellan de konstfullt målade ögonen.
En explosion av eld till vänster om henne fick hennes klänning och hår att fladdra, men verkade inte annars störa henne det minsta.
Ett grönt ljusspel från till höger om henne ändrade inte heller hennes pose.
Mannen i vit krona och öppen rock på hennes högra sida nickade försiktigt, kanske för att inte tappa sin krona. Kvinnan på hennes högra sida irrade ilsket med blicken hit och dit, och trummade med fingrarna på sitt lejonprydda svärd.
"'Lämna det till Ljuset', sade ni," muttrade hon. "'Solen kan inte vara i säkrare händer'."
"Ha!" skrek hon så häftigt att mannen ryckte till.
"Mäh!" protesterade han och himlade med ögonen.
"Okej. Okej," svarade hon med en dämpande gest med handflatorna mot sanden vid deras fötter. "Vår förre kung var inget vidare, men det där med solen skötte han alltid."
"Amon-Ra missbrukade vårt förtroende, Sekhmet" sade den krönta kvinnan utan att ta blicken från den stjärnbild hon hade i synfältet.
"Och Aton har släckt världen," returnerade Sekhmet, med tydlig men behärskad vrede.
"När Aton senast höll rådslag med oss talade han om oroväckande tecken i Evigheten. Men han nämnde ingenting om att någon ville släcka solen. Vi vet inte vad som har hänt," anmärkte kvinnan i vitt och guld. Nu vände hon blicken mot Sekhmet. "Och tills vi vet det har vi uppgifter att utföra."
Hon sneglade på mannen:
"Osiris, kan jag räkna med ditt stöd när jag tar befälet - tills vi vet vad som hänt?"
"Det vet du," bekräftade han.
"Sekhmet?"
Ett par buttra ögonblick följde. Sedan:
"Ja, Isis."
Isis nickade. Sedan fortsatte hon:
”Osiris, kan du göra så att växtligheten inte tar skada av solens frånvaro?”
Han grimaserade:
”Jag kan inte hålla liv i varenda dadelpalm. Om gryningen inte kommer snart blir det köttdiet framöver.”
”Är det något fel på köttdiet?” inflikade Sekhmet småaktigt.
”Ja, om du är en ko.”
”Gör vad du kan,” avgjorde Isis. ”Själv skall jag besöka de andra och rådgöra med dem. Sekhmet, du får söka igenom soltunneln. Vi måste veta mer.”
När hon öppnade munnen för att tala vidare avbröts hon av Osiris:
"Jag...förlåt, det är en sak som inte borde spela roll, men som jag måste säga."
De andra väntade.
"Jag hade lite problem, en ba som rymde. En dödlig hjälpte till att ordna saken. Jag visade henne vägen till den Uppåtgående solens lands dödsrike."
"Blev hon glad?" fnös Sekhmet.
"Det var vad hon ville, ja. Alltså, grejen är att det är samma väg som solen tar om natten."
"Påstår du att den där dödliga tjejen..."
"Gabrielle."
"Sak samma. Att Gabrielle skulle ha knockat Aton och norpat solen?"
Sekhmet skakade skeptiskt på huvudet. Osiris ekade hennes huvudskakning:
"Självklart inte! Men det stämmer lite för bra i tid. Alltså, jag var bara tvungen att nämna det. Vi vet ju ingenting om vad som har hänt."
Isis såg upp mot stjärnhimlen vars hud var blåsvart och översållad med glitter trots att den sedan länge borde lysa blå av solens vandring. Sedan såg hon på Osiris:
"Gabrielle av Potidaea?"
Osiris ryckte på axlarna:
"Nordgrekisk accent, karmisk livsväg, draktatuering på ryggen, orientinspirerade vapen från Illyrien, kort, blond. Snygg."
"Vänta, vänta," avbröt Sekhmet. "Intressant varför? Hon är dödlig. Som i snuva och tvåsiffrigt livsspann. Aton är en elitängel. Vad vet vi om Gabrielle som får oss att tro att hon kan göra någonting över huvud taget i såna sammanhang?"
"Ingenting," sade Isis sakta. "Det är just det. Vi vet inte vad hon kan göra."
"Gabrielle är Ödeskrossaren."
Ödeskrossaren själv klev försiktigt ned för en stenblocksbeströdd sluttning. Den ledde ner till en sänka. Därnere var dimman inte alls lika tät, och högt ovanför vilade ett mörker, olikt det allestädes närvarande skenet där Gabrielle dittills varit.
Mer än hälften av sänkan upptogs av en blank och stilla sjö. Enstaka disiga slöjor drog över dess mörka yta. I strandkanten såg hon en figur i en bylsig fotsid dräkt. Dess hår var mycket långt och glänste som silver. I händerna bar den en lång stör som den sakta rörde med i vattnet så att små krusningar trots allt ibland lekte bland det blanka.
Figuren såg upp. En gammal man, rynkig och med långt och tunt silverskägg.
Han log och nickade.
Gabrielle bugade. Då såg hon någonting som lyste i vattnet. Hon böjde sig ytterligare fram och såg någonting på sjöns grunda botten. Det kunde vara stort som ett ägg kanske, och det lyste. Ett stycke bort låg ett annat ägg, eller snarare sten och lyste den med.
”Vad är detta?” undrade hon, för ett barmhärtigt ögonblick uppslukad av sin gamla nyfikenhet. När den gamle mannen inte genast svarade tänkte hon själv vidare och kom ihåg vad Rävkvinnan kallat platsen:
”Är det stjärnor?”
Mannen nickade och förde stören genom vattnet. Gabrielle höjde blicken och såg att sjöbottnen var översållad med lysande stjärnor som sken genom det klara vattnet. Och både den förestående katastrofen och den sedan länge inträffade återkom till hennes medvetande.
”Solen är i fara,” sade hon. ”En som kallas Stormen försöker erövra den.”
”Och den har redan börjat slockna,” svarade den gamle mannen. Hans röst var ljus och darrade inte det minsta.
”Okej,” sade Gabrielle. ”Kan du hjälpa mig att försvara den?”
”Stjärnorna måste vårdas,” sade den silverskäggige. ”När solen slocknat är det ännu viktigare att stjärnorna lyser över världen.”
”När den slocknat? Har du gett upp redan?”
”Jag ger inte upp,” skakade han sakta på huvudet. ”Stjärnorna skall vårdas. Var och en av dem bär hoppet om en ny sol.”
Ilska och desperation steg i henne. Men hans senaste ord hängde kvar i hennes, och deras möjliga innebörd tog överhanden över ilskan:
"Menar du att en stjärna kan väcka solen till liv?"
"I tidens fullbordan," nickade gamlingen. "Vänta!"
På det platta taket till Alexandrias stora bibliotek stod två lyckliga män. Den ene stod vid en flyttbar pulpet och antecknade i en bokrulle. Den andra såg upp mot stjärnhimlen med koncentrerad blick.
"Vi är verkligen effektiva ikväll," mumlade han. "Så här mycket har vi aldrig hunnit med förr."
"Absolut, herr Ptolemaios," instämde hans assistent. I skumrasket var det inte lätt att skilja de bägge åt, i sina moderiktigt smala skägg och bylsiga dräkter mot nattkylan.
"Då skall vi se," återtog Ptolemaios. "Gamma canis majoris tycks mig faktiskt ljussvagare än...Uranias tofflor!"
Assistenten sökte med blicken över papyruskolumnerna.
"Ura...Ura...Ura...jag hittar inte den stjärnan..."
"Gamma canis majoris flyttade sig just tre grader!"
"Vad?"
Assistenten såg förvånad upp mot den tomma fläck på himlavalvet som Ptolemaios nu stirrade på.
"Akta, nu klev du för nära - du rubbar stjärnorna!" ropade den gamle mannen. "Och du kan inte bara ta en av dem!"
"Se och lär," svarade Gabrielle sammanbitet och stannade vid en av stenarna. Den hade rubbats lite av vattenrörelserna när hon kom vadande.
"Nej, du förstår inte, du kan inte," fortsatte han och gick mot henne genom vattnet. "Den dör med en gång om du lyfter den ur vattnet. Bara om du säger dess sanna namn överlever den."
Gabrielle såg stint på honom:
"Och vad heter den här?"
Gamlingen skakade bara på huvudet. Gabrielle kände hur hon började koka trots det isande vattnet kring hennes ben.
"Världen dör utan solen, och du vägrar låta mig ta en enda stjärna?" skrek hon, och slet ilsket och vanmäktigt bort blicken från honom.
Hon såg på sjön. Dimslöjorna hade drivit undan, och hon såg stjärna efter stjärna skina från sjöbottnen. De tycktes likna någonting. Hon insåg med ens att de helt enkelt låg precis som på stjärnhimlen. Där var alla de stjärnbilder som varit hennes takprydnader så många nätter. Hade stjärnorna namn? Ja, hon mindes en del från sagorna. Men var det deras sanna namn? Kunde det inte lika gärna vara namn som människor givit dem? Eller var det ingen skillnad?
Men när hennes blick gled över djurkretsen stannade den vid Fiskarna. En minnesblixt drabbade henne. En galen dag för många år sedan. Hon hade varit uppslukad av sig själv, Joxer hade varit med och trott sig vara en apa, och...Xena...hade varit besatt av att försöka fånga en viss fisk...
Med beslutsamma steg vadade hon ut mot stjärnbilden. Hon gick förbi Orions skuldra, genom Oxens horn, genom Vädurens gyllene skinn, och stannade. Hon hörde skvalpandet av den gamle mannen som förföljde henne, antagligen med stören höjd till slag. Utan att vända sig om sade hon:
"Jag och Xena sände upp denna stjärna. Nu tar jag den tillbaka. Dess namn är Solaris."
Och hon dök ner på huk under vattenytan och grep efter den lysande stenen.
"Uranias morgonrock, hårband och badsalt! Där försvann Alfa piscium!"
"Världens undergång är här!"
Rävkvinnan hörde kraschen och orkanvindarnas vrålande. Hon såg de brutna dörrposterna virvla åt sidan och den stora portstenen rulla framåt.
När den mörke mannen med det fladdrande ljusa håret klev in genom portalen höll hon en rödmelerad stridslie i händerna och ställde sig i hans väg.
Han frågade ingenting och berättade ingenting. Han gick rakt mot henne, och när han lyfte stridsklubban fick hon in ett bra snitt över bröstkorgen. Sedan högg han.
Gabrielle kom nu till ett område där små ljus svävade i den disiga luften. De kanske var stjärnor också, men de liknade inte den skinande sten hon bar i sin bältespung. När hon närmade sig tyckte hon snarare att de påminde om lysande blommor utan stjälkar. Upplevelsen var som att vandra i en fruktträdgård där själva trädstammarna var osynliga.
Sedan såg hon ett ansikte i den närmaste blomman. En gammal kvinnas ansikte. Men ansiktet gav henne bara en snabb blick, och vek sedan undan.
"Vänta," ropade Gabrielle. Men blomman flydde för henne. Hon följde efter den, och såg att den var på väg mot en klunga av flera dussin svävande ljus. När hon närmade sig urskilde hon deras ansikten. Den gamla kvinnan flydde inte längre, utan betraktade henne avvaktande tillsammans med de andra.
"Jag vill er inget illa," sade Gabrielle. De accepterade detta under tystnad, så hon fortsatte. "Jag söker någon. Hon...kom hit för tre år sedan. Hon hade dödat en demon och befriat många tusen själar, och valde att stanna här för att de skulle förbli fria."
Till Rävkvinnan hade hon sagt Xenas namn, men nu märkte hon att hennes mun hade svårt att forma ordet. Hennes tunga blev stum och hennes läppar torra.
"Vet ni vem jag menar?" frågade hon istället.
Några av ljusansiktena vaggade mot varandra, tycktes konferera med låga röster.
"Vi känner till henne," sade ett väderbitet mansansikte sedan. "Vi kan föra dig till en som vet mer."
Gabrielle svalde och nickade. Ljusen satte sig i rörelse och hon följde med dem. Här och där passerade de fler ljus, en del ensamma eller i par, andra i större eller mindre klungor. Det var gott om små kullar här.
Ljusen stannade, och uppifrån en kulle kom ett nytt ljus svävande.
Det var en flicka.
"Är du Gabrielle?" frågade flickansiktet.
"Ja," svarade Gabrielle. "Känner du mig?"
"Vi har bara setts en gång, och helt kort, men jag har hört så väldigt mycket om dig att jag tycker att jag känner dig väl. Jag är Akemi."
Gabrielle mindes. Och svalde igen.
"Jag förstår att du måste träffa Xena," fortsatte Akemi.
"Kan du ta mig till henne?" frågade Gabrielle behärskat.
"Kom," sade Akemi och gled sakta uppför kullen. "Jag är ofta hos henne, för att hålla henne sällskap. Som lindring."
Bataljbarden vandrade med henne upp för kullen, men stördes av någonting i hennes ord:
"Lindring, från vad?"
Akemi såg på henne:
"Tusentals hatar henne för att hon brände ihjäl dem."
"Men det var ju vinden!" utbrast Gabrielle. "Stadsborna angrep henne när hon bara ville sörja ifred och vinden spred lågorna från deras facklor och lampor över staden!"
Med dröjande röst svarade Akemi:
"Jag har lärt mig hur fel känslor kan leda och hur starka de kan vara."
Gabrielle skakade på huvudet:
"Ingen visdom just nu, tack. Var är hon?"
Och nu hade de nått den lilla kullens krön och kunde blicka ner för branten på motsatta sidan. Vid dess fot fanns ett hål i marken, tillräckligt djupt för att dess botten skulle vara försänkt i mörker.
Gabrielle stirrade, utan att förstå. Sedan hörde hon prasslandet, det oljiga susande skrapandet, gnagandet av små, små munnar. Skräcken steg brännande genom hennes mage och strupe.
"Är hon, där nere?" stötte hon fram. "Och hela denna tid har jag trott..."
Akemi gled framför hennes ansikte och skymde anblicken av det anade fasansfulla.
"Du måste förstå att hon är här som straff."
Nu skakade Gabrielle sakta på huvudet igen och kämpade sig till herravälde över sin kropp och själ:
"Inte längre. Hon kommer med mig."
Sekhmet marscherade sammanbiten genom tunneln. Hon gick på vattnet, och spred ångande ringar med varje steg, utan att sjunka ned det minsta. Med korta mellanrum försvann hon i eldpelare som erupterade ur det mörka vattnet, bara för att dyka upp i nya eldstoder några hundra meter längre in i tunneln. Eldarna försvann lika snabbt som de dök upp, men krigsgudinnan marscherade på som om de våldsamma förflyttningarna inte var någonting att bry sig om. Däremot såg hon sig om med snabba blickar, för att snabbt ta in bilden av en tunneldel innan hon teleporterade till nästa.
När hon dök upp bredvid solbåten stannade hon med ångan från den eldpelare hon kommit i pysande och virvlande runt henne.
Själva båten var skäligen enkel, om än beklädd med guld. Mest en liten pråm med svagt upphöjd för och akter. Dess enda passagerare var det stora solklotet, mer än manshögt.
Det var mörkt som smutsigt bly eller fläckig lera. Sekhmet drog sitt svärd och gick fram och sträckte ut sin fria hand och rörde vid solens yta.
Ingenting.
"Förbannade seraf!" väste hon. "’Amon-Ra är ond’, ’allt går under om han inte störtas’, och så jag som trodde på dig!"
Hon fick syn på stranden och gick in mot den. I förbifarten sneglade hon på märkliga jack i grottans tak. Någonting hade kastats med stor kraft mot det på flera ställen. Dessutom tycktes stora stycken av taket spruckit upp och dråsat ned i floden.
"Hittar jag dig..." fortsatte hon lågt och lät svärdsspetsen slitsa ett snabbläkt sår i vattenytan.
Då fick hon syn på Aton där han låg vid grottväggen. Hon betraktade honom med viss förvåning, men rynkade sedan pannan i djup skepsis och gick fram till honom. Stödd på svärdet knäböjde hon vid hans sida. Sår och bulnader täckte det som syntes av hans kropp, och hans praktfulla ärkeänglarustning var bucklig och riven. Med en resignerad suck strök Sekhmet med handen över hans kind, och några skador bleknade bort under hennes fingrar. Serafen rörde på huvudet och öppnade ögonen:
"Sekhmet."
"Berätta!" uppmanade hon honom barskt.
Han nickade och försökte mödosamt komma på fötter. Då reste hon sig också upp, men utan att hjälpa honom. När han stod på bägge benen förklarade han:
"Stormen överraskade mig när jag räddade någon."
"Och hur var det med de där ärkeänglarna som skulle assistera om det någonsin behövdes?" frågade Sekhmet hånfullt.
"Jag förklarade i Amarna. Den ledande serafen, Michael, är något på spåren och Himlens härskaror är upptagna," svarade han, men han skiftade blicken från henne till den uppbrutna öppningen till dödsriket och spärrade upp ögonen, och begynt gå i den riktningen. Sekhmet följde efter:
"Gjorde Stormen det där?"
Aton nickade:
"Han är ute efter den jag räddade. Jag skickade henne för att hämta hjälp."
"Hjälp? Där inne? Där finns väl inga gudar?"
De stannade framför portvalvet och såg in över kullarna som låg höljda i lysande dis.
"Nej," svarade serafen. "Inga gudar. Bara andar. Men en del andar är mäktigare än andra. Dessutom skulle hon ha dödats av Stormen om hon stannat."
"För att rädda henne från döden skickade du henne till dödsriket, och solen du skulle vakta ligger slocknad här bredvid. Tur att jag kom förbi."
Men föraktet i Sekhmets röst gick nu mest på tomgång, och hon kastade en beslutsam blick på Aton:
"Kommer du med?"
När hon såg hans huvudskakning närmast morrade hon:
"Om du säger att det finns en regel mot detta..."
"Stormen kommer tillbaka snart," avbröt Aton. "Om han har hittat Gabrielle vid det här laget är det ingenting vi kan göra, och i annat fall ger han snart upp. Det är solen han vill åt, och han vet att han inte har dödat mig."
"Och jag måste skydda solen," fortsatte han med ett torrt leende. "Även om den är slocknad finns hoppet att väcka den till liv."
"Och i själva verket hoppas du på att Ödeskrossaren faktiskt skall kunna göra någonting," konstaterade krigsgudinnan. "För du vet väl vem den här Gabrielle är?"
Aton nickade, och nu log han brett:
"Ökenlejonet undervisar ängeln om hopp. Dagen är inte helt bortkastad trots allt."
Sekhmet gav honom en mörk blick, men körde svärdet i gruset, lade armarna i kors och ställde sig att vänta.
Akemi såg sorgsen ut, något som närmast provocerade Gabrielle.
"Det är omöjligt. Hon är här som straff för sitt brott. Hämnden från dem hon dödade binder henne."
"Jag förstår," sade Gabrielle, kyligt. "Vem bestämmer här?"
"Vad menar du?" undrade Akemi förvånad.
"Vem är Yomis härskare?" kom förtydligandet.
Nu var det Akemis tur att skaka på huvudet:
"Här finns ingen härskare. Här finns bara de döda och deras känslor."
Gabrielle stirrade på henne och såg sig sedan omkring. En hel del ljus hade samlats runt dem. Hon såg åter på Akemis ansikte:
"Och du då? Vill du hämnas på henne?"
"Jag älskar henne," svarade Akemi förfärad. "Hon befriade mig tre gånger. Hatet som håller henne kvar är inte mitt."
Gabrielle nickade och kastade sedan en blick på ett ljus i närheten, en ung man:
"Du. Du! Hur länge vill du att hon skall straffas? Hon gav ju sitt liv för din själ!"
Ansiktet ryggade tillbaka:
"Jag vill inte straffa henne. Det är de andra."
Med stigande upphetsning och en manisk glimt i ögonen vände sig Gabrielle än åt det ena, än åt det andra hållet:
"Ni då? Och ni? Du?"
Ansiktena i ljusen var allvarliga, sedan allt mer förvirrade och skamsna när den ena efter den andra bedyrade att i den mån den olycksaliga branden var Xenas fel var detta sedan länge sonat.
"Finns det alltså ingen här?" ropade Gabrielle med ett vilt uttryck i ansiktet. "Ingen som ville straffa henne? Och ändå gjorde ni det?"
Gabrielle vände sig sakta mot hålet och ropade så högt hon kunde:
”XENA!”
Ropet genljöd över kullarna. När det avklingat låg tystnaden tät som dimma. Till och med surrandet bortifrån hålet hade upphört.
Gabrielle tog mod till sig och tog några steg mot hålet. Sträckan var inte lång, kanske femton meter. Tolv. Elva. Tio. Nio. Åtta. Då hördes ett upprört surrande ånyo från hålet, och Gabrielle tvärstannade. Med reflexer som skrämde henne drog hon halvt svärdet som Rävkvinnan givit henne. Hon såg små mörka prickar stiga upp ur hålet, surrande insekter.
"Gabrielle, vänd dig om," kom Akemis röst helt nära.
Gabrielle vred på huvudet, men blicken var fastnaglade vid hålet och de uppstigande insekterna. Skalbaggar, flugor, steklar.
"Gabrielle," upprepade Akemi. "Du måste vända dig om. Du får inte titta på henne. Hon måste förbli som hon var i ditt minne."
De enstaka prickarna blev nu en veritabel rökslinga som strömmade upp under ett tilltagande surr.
"Okej, då! Titta!" fräste Akemi då. "Släng bort allt och låt henne stanna hos mig!"
Det var den enorma bitterheten som sprack fram genom Akemis serena fasad som skakade liv i Gabrielle. Hon vred på huvudet och stirrade på själsljusets ansikte, nu fult och rynkigt av desperation.
Surrandet nådde ett maximum och avtog sedan gradvis. De flygande insekterna skingrades. Istället hördes ett krafsande ljud. Akemi vände och försvann bort. Gabrielle såg efter henne, och förvirringen över detta lades till alla de andra känslorna, länge begravda eller nu påtvingade. Det var inte så här hon hade föreställt sig detta.
Plågad vred hon sig bort från hålet. Men hennes själ som var en sagoberättares satte egna bilder till vad hon hörde och fruktade. Krafsandet kom av en hand, nej, en klo, som trevade sig upp för hålets innervägg. Nu blev det till ett glidande prasslande. Den klolika handen fattade tag i den grästäckta marken vid hålets rand. Svart och benig var den, handen. Gråsuggor trängdes på den, mörka tusenfotingar ringlade runt dess fingrar, myror pilade hit och dit.
Handen grep hårt och dess bärare drog sig upp.
En lukt nådde Gabrielle, en lukt av jord och röta, av gammalt ben och kväljelse. Hon vacklade till där hon stod, men återfick balansen. ”Du är lurad,” sade en ond tanke i henne. ”Det är inte Xena som kommer nu.”
Men tiden för försiktighet och alternativ var sedan länge svunnen. Gabrielle andades in med halvöppen mun och tvingade syre i sina lungor.
”Xena, jag har kommit för att hämta dig,” sade hon. ”Kom med mig.”
Sedan anträdde hon sakta vandringen från hålet.
Bakom henne sattes en fot ned i gräset. Den var svartnad och allt för smal. Skalbaggar bökade omkring på den och upp längs det köttlösa benet. Ett par små skorpioner klängde sig fast, liksom myror, myror, myror och något blekt och slankt med många ben.
Gabrielle fortsatte gå. Skräcken för det som kom bakom drev på henne, det svällande tvånget att vända sig om och se med egna ögon fick henne att darra. Det hördes steg nu bakom henne. Prassel, prassel från gräs och myllrande leddjur. Framför henne gled själaljusen snabbt åt sidan, vände sig bort, ryggade. I skam? I skräck?
En snabb blick bara. Ett ögonkast över axeln. Inte för att se hur det som följde efter såg ut, bara för att se…att det fanns.
Aldrig ser jag henne igen, inte i detta liv, inte i nästa, så länge världen består och bortom!
Hon måste förbli som hon var i ditt minne.
Varför inte som hon är?
Kunde det vara värt den eviga fördömelse som skulle följa att en gång för alla få veta om det kunde ha gått? Vore inte alla åren med den levande Xena nog för att göra minnet av henne outplånligt och starkare än alla tillfälliga hemska bilder?
Allt mer vansinniga tankar snurrade i Gabrielles sinne. Frestelsen var för stark. Detta var för grymt.
Hon vände sig om.
Sekhmet fyrade av en röd eldblixt till, men den bara spelade över den slocknade solens yta för ett ögonblick utan att väcka den. Hon fräste som en katt i frustration.
Aton såg på, utan att säga ”vad var det jag sa”, men med något trött i blicken. Små blå lågor spelade längs hans sår och blessyrer och fick dem att gradvis smälta och försvinna. Han var precis klar med att få undan stenarna som spärrade vägen ut ur tunneln.
Nu gick han fram och ställde sig vid den bräckta porten till Yomi och anmärkte:
”Du kommer att behöva dina krafter.”
”Det finns mer att ta av, det kan jag försäkra dig!” svarade Sekhmet sammanbitet.
”Jag vet,” nickade Aton.
”Apropå det,” fortsatte han, ”vore det visserligen katastrofalt för den stora planen om vi inträdde i själva Yomi, men eftersom porten ändå är uppbruten kan vi nog göra en annan sak helt fritt.”
Hon stegade fram till honom medan hon masserade sin högra hand med sin vänstra och höjde frågande på ögonbrynen.
”Så länge vi inte stövlar in på Yomis jord kan vi göra vad vi vill mot Stormen,” förtydligade han menande.
Krigsgudinnan rynkade pannan, men sedan sprack ett brett leende upp.
Serafen nickade och öppnade sin hand och slöt den igen så att lederna knakade.
Spegeln som satt nedstucken i Gabrielles bälte stramade mot hennes midja när hon skulle vända sig om. Hon stelnade mitt i rörelsen. Sedan vände hon åter blicken framåt och drog spegeln ur bältet. Hon hade stannat, men stegen bakom henne närmade sig. Mörka benfötter myllrande av likmaskar och ohyra trampade gräset.
Hon tog ett djupt andetag och höll upp spegeln framför sig. Hon såg sitt eget ansikte och förfärades hur djupa vecken i hennes panna var. Håret var tovigt. Och någonting rörde sig ofokuserat bakom henne. Hon vinklade spegeln, och då såg hon.
De blå ögonen. Det mörka håret. Det stilla leendet. De blå ögonen. Kinderna, halsen, de blå ögonen som var som brinnande vatten.
”Xena…” viskade Gabrielle. ”Följer du med mig ut?”
”Försök att stoppa mig,” svarade kvinnan i spegeln, med en röst som var en smula skrovlig. Men så kastade hon en blick över axeln och tillade:
”Är det där någon du känner?”
Gabrielle grep spegeln med bägge händerna för att hindra den från att darra och vred lätt på den. Där, långt borta men snabbt, kom Stormen efter dem.
”Det är Stormen,” flämtade hon. ”Han får inte fånga mig. Jag menar, han får inte ta stjärnestenen – jag måste ta den till solen och tända den. Om han…”
”Gabrielle,” avbröt Xenas ansikte i spegeln. ”Du behöver inte motivera någonting. Tror du inte jag har skäl nog att vilja skydda dig? Får jag låna det där svärdet bara…”
Medan Gabrielle nickade stumt såg hon hur Xena snabbt avverkade de sista meterna och drog Rävkvinnans gåva ur sin skida. Prasslandet av insekter blev starkare.
”Ta dig till porten, så kommer jag efter,” tillade Xenas röst.
”Kom efter snabbt,” fick Gabrielle fram och satte igång att gå. Snabbt.
Stormen gick också snabbt. Dimman virvlade och tjöt där han drog fram och uppblåst gräs singlade omkring i små moln och drivor, utom där hans tunga stövlar trampat.
Graciöst och nästan dröjande, som en dansare som härmar en ung flicka, ställde sig det svarta benranglet i hans väg, med svärdet hållet bakom ryggen som en dold blomsterkvast. Det långa mörka håret som hängde så tungt från det skalbaggshöljda kraniet ringlade och vajade allt häftigare i de annalkande vindarna.
Utan att sakta ned det minsta grymtade Stormen föraktfullt och högg med klubban för att vräka det nya hindret bräckt åt sidan. Det svarthåriga skelettet roterade sig ur väggen för vapnet och skar upp höger arm och höger ben med två blixtsnabba tvåhandshugg. Stormen dråsade mot henne helt ur balans, och hon gjorde en volt över hans framtumlande kropp och landade vid hans andra sida. Svärdet stacks mot hans huvud. Morrande parerade han genom att hålla upp vänsterhanden så att klingan visserligen spetsade handflatan, men nu hölls fast. Han log bistert och spände musklerna för att föra det fångade svärdet åt sidan.
”Nämnde jag att vägen är stängd?” frågade Xenas röst medan myror föll från de köttlösa läpparna. Sedan vred skeletthänderna om svärdet så att småbenen i Stormens vänsterhand krasade och knäcktes.
Gabrielle motstod med svårighet ännu en impuls att vända sig om. Istället ökade hon farten och började springa.
Stormen å sin sida hade svårt att återta initiativet. Inte ens hans odödliga och snabbläkande kött kunde helt hålla takten med de snabba hugg som Xenaskelettet utdelade. Hon slösade ingen tid på dödande hugg, utan koncentrerade sig på att hålla hans armar och ben söndertrasade. Men plötsligt slutade han att försöka komma på fötter och slog istället ut med en sargad arm mot tomma luften. Snabbt formade sig en cylinder av virvlande luft runt den hängande handleden. Närmast på måfå viftade han till, och luftvirveln for iväg och blev en fullvuxen tromb helt nära. Insekterna på Xenaskelettet sögs bort och blottade det närmast rengnagda skelettet med vilt flygande hår. Virvelvinden drog i henne och hon gled baklänges mot den dånande tratten.
Med ett skratt vände Stormen henne ryggen och kämpade sig mödosamt på fötter. Han spanade kisande in i diset, men Gabrielle var nu helt dold.
Men Gabrielle vågade inte se sig om, och visste inte detta. Istället sprang hon genom dimmorna och insåg snart att hon hade rundat lite för många kullar för att säkert veta åt vilket håll porten nu fanns. Sakta ned vågade hon inte. Istället tog hon sig flåsande upp för en sluttning för att komma ovanför det allestädes närvarande diset.
Och hon såg porten och Stormen såg henne.
Vindstöten fräste genom luften och slog in i ryggen på henne. Men dess kraft exploderade åt alla håll som om Gabrielle fällt upp en lysande jättesolfjäder på ryggen. Draktatueringen glittrade.
”Där!” skrek Sekhmet och fyrade av röd eld mot den plats i dimman där den plötsligt uppdykande tromben nådde marken.
”Stopp!” varnade Aton. ”Identifiera målet innan du förbränner det, är du snäll.”
”Ha! Identifiera mitt finger!”
Men hon sänkte motvilligt sin högerarm.
Mörka ögonhålor såg efter Stormen när han på nyläkta ben sprang mot den fjärran kullen. Gabrielle var en prick på kullens topp, och skyndade sig nu ner från den utsatta utsiktspunkten.
Benrangelshänderna körde ner svärdet i jorden och höll hårt i fästet, men virvelvinden grep girigt efter henne och hon plöjde en fåra i jorden. Hon sjönk ner på knä, nu inte många meter från tromben, och släppte taget om svärdet med en hand. Med raka fingrar körde hon ner hand och halva armen ner i jorden. Hon pressade ner svärdet ännu djupare, grävde sig fast med tårna, och pressade benansiktet mot marken, medan grästuvor och svärmar av grus och jord susade upp och in i den brölande häxvinden.
Stormen sprang nu och gjorde en simtagsliknande rörelse med armarna. Starka vindar for då fram från honom och blåste dimmorna åt sidorna. Och som en konstfärdig versal i en bok som slås upp syntes Gabrielle springa mot den uppbrutna mörka porten.
Hon sprang snabbt, väl medveten om att hon var förföljd av något övermäktigt. Men Stormen löpte fram med väldiga språng och knappade stadigt in på henne.
Vid tromben var alla försök att hålla sig fast i myllan lönlösa. Jordlager efter jordlager yrde upp i luften och försvann, och skelettets arm och klingan som nyss varit djupt nedborrade blottades nu. Men mitt i den vrålande vinden hördes ett annat ljud. Ett vinande, ylande…
Eldexplosionen överröstade för ett ögonblick tromben och högt upp i luften hävdes ännu mera jord, ett singlande svärd, och en död krigarprinsessa. Hon for bort från trombens grepp i en hisnande kastparabel, innan hon dråsade ned i en ditintills helt stillastående damm.
”Vad i all världen?” jämrade sig Ptolemaios. ”Stjärnorna skuttar ju åt alla håll!”
Izanagi betraktade med rynkade panna den drypande uppenbarelsen som vadade iland. En vattenblänkande skeletthand klappade honom på axeln när varelsen passerade. Han vände sig om och följde den med blicken och såg då hur handen sträcktes mot skyn och tog emot ett svärd som kom neddimpande från okänd höjd. Sedan såg han hur skelettet fick fart upp för slänten. Nyfiken mot sin vilja tog han några steg efter och kom upp på nivå med resten av det kulliga landskapet. Dagen var ovanligt klar och bara tunna slingor av dis dröjde här och var. Men bortåt porten till blixtrade det rött och vitt och blått och två personer sprang mot den.
Han såg sig om efter skelettet med det långa håret och upptäckte det i full färd med att hjulande och voltande rusa fram mot det springande paret.
Över de avlägsna explosionerna steg ett sällsamt drillande stridsrop.
”Hon skymmer ju honom som en annan sköldbärare,” väste Sekhmet och lutade sig än åt ena, än åt andra sidan för att försöka få fritt skottfält. Hon kastade ändå iväg eldbollar, men de missade konsekvent Stormen.
”Menar du på fullt allvar att hennes liv är viktigare än att vi lyckas skada Stormen?”
Aton slog med vingarna och höjde sig upp i luften. Men det gjorde ingen större skillnad och han höll kvar sin blå eld i handen. Men han rynkade pannan och kisade med ögonen. Sedan tog han mark:
”Hon har någonting i handen. Om det är vad jag tror är det MYCKET viktigare att hon kommer fram.”
”Så synd då,” anmärkte Sekhmet hätskt och pekade på det som nu skedde.
Stormen kastade sig fram och högg med klubban mot Gabrielles ben. Med ett skrik slungades hon åt sidan. När hon kraschade i marken flög en lysande sten från hennes hand och landade i gräset.
Med ett varggrin klev Stormen förbi Gabrielle och fram mot den liggande stenen. Men ett rött och ett blått eldklot slog in i hans bröst och knuffade honom rykande bakåt. Rytande kastade han koncentrerade vind mot portöppningen medan han ännu låg ner. Sekhmet och Aton kastade sig åt var sin sida och flodvatten sprutade upp inne i tunneln.
Snabbt var de framme igen, och nu kom en intensiv skur av energi från både från dem och från Stormen. Luften kokade och dallrade av rubin, safir och diamant, och gräs fattade eld runt omkring Stormen. Sten och damm singlade ned från portens tak.
Snart syntes en brinnande skiva formas i luften mitt emellan kombattanterna. Kraft mötte kraft så häftigt att flödena stockades. Pulserna av eld och vind blev till helgjutna flöden, fortgående ljusbågar istället för blixtar. Och Stormen vrålade och pressade sig framåt. Skivan knuffades bakåt i samma takt, trots att Aton och Sekhmet höll emot inifrån porten.
Den lysande stenen var fem steg bort. Fyra. Tre. Två.
Benkäkarna var öppna, men inget ljud kunde överrösta det skärande oljudet av hoppressad gudakraft. Därför märkte inte Stormen när skelettet hjulade sig fram en sista rotation och högg av händerna som höll energiflödet fast. Sedan tog Xenas skelett mark och tryckte sig mot jorden.
Bländande ljus sprutade ur de fallande händernas brottytor, och ur armstumparna som spretade mot skyn i chock. Skivan av eld blev i ett av med det som höll emot från Stormens håll, och rusade fram mot honom som en kavallerichock ur Etnas lava.
Borta i tunneln kastades serafen och krigsgudinnan bakåt.
Eldväggen slog in i honom och svepte honom med sig med vådligt ökande hastighet, djupt in i Yomi, upp för en kulles sluttning, och upp i luften. Högt, högt där uppe kom så en explosion så väldig att den var som tystnad.
Det rök från skelettet när det släpade sig fram mot den liggande kvinnan.
”Gabrielle,” stötte den svartnade munnen fram.
Det ljusa huvudet rörde sig och Gabrielle grep efter sitt ena ben i en smärtreflex. En väsning av smärta undslapp henne. Men hon var tacksam över ett fokus som kvävde hennes impuls att vände sig om.
”Hur är benet?” fråga Xenas röst.
”Ingenting som inte några månader i spjälor kan ordna,” svarade Gabrielle. ”Du då? Blev du, jag menar…är du…hände det dig…?”
Skelettet satte sig upp på ett knä. Käken rörde sig tyst något ögonblick. Sedan:
”Jag har förstått att jag inte är mig lik. Jag vet att jag kremerades. Det här är min kropp i dödsriket, inte min levande kropp.”
”Xena…”
”Jag förstår också att du måste hålla kvar minnet av mig som levande för att kunna föra mig tillbaka.”
Skallen såg sig omkring. Det brann i gräset runt omkring dem. Eldarna var redan som täta lägereldar, och greppade hungrigt efter luft och bränsle för att växa.
”Kan du stå upp?”
Gabrielle nickade och gjorde ett försök, men föll ihop med en flämtning:
”Det är båda benen. Aah, jag skulle behöva kryckor eller nå’t.”
Hon kände hur svärdsskidan lyftes från hennes rygg, hörde suset och klicket när klingan återbördades, och kände sedan skidans svala lack mot sin arm. Hon grep den och kämpade sig upp på knä med svärdet som stöd.
”Du har inte en till?” lyckades hon le.
”Här,” hördes Xenas röst, alldeles bakom henne. En gren av något slag stacks i hennes fria hand. Gabrielle grep den hårt och lyckades komma upp. Hennes vältränade armar var starka nog att för ögonblicket bära all kroppens tyngd, men när en fot så mycket som snuddade vid marken small det till av smärta i hennes hjärna.
Hettan från gräsbranden tilltog. Gabrielle började stappla fram stödd på svärdet och grenen. Grenen var inte stödd mot marken, utan hölls av den som gick bakom henne.
Men det var förstås ingen gren.
”Blev det något Joxerium?”
Gabrielle tvärstannade:
”Va? Varför undrar du det?”
”Fortsätt gå, Gabrielle. Jag är nyfiken. Du vet den där byn med de varma källorna.”
Oförstående återtog Gabrielle sin långsamt stakande promenad. Stjärnestenen låg en bit bort. Dess svala sken dränktes alltmer av eldskenet.
”Menar du Spamona?”
”Nej, den där byn. Jag har glömt vad den hette, men den var hotad av skyter och hade anställt Joxer för att försvara sig.”
”Ja, den byn,” nickade Gabrielle. Hon fnös, en fnissning uppblandad med ett stönande, delvis av smärta, delvis av minnet.
”Vi satt en del i de där källorna,” tillade hon. ”Efter allt fårbajs vi kladdade ner oss med.”
”Det fungerade, eller hur?” anmärkte Xena med spelad irritation. Gabrielle log och plockade upp stjärnestenen. Hon nickade nådigt:
”Det fungerade. Men vänta nu, vadå Joxerium?”
Så fortsatte de att prata sig in i minnena. Någonstans förstod Gabrielle vad Xena gjorde, men hon var klok nog att gärna spela med, och bard nog att hålla sina tankar kvar i hågkomsten av det som måste minnas. Det var en gren hon höll sig i. Och kaninen HADE fått huggtänder och kastat sig över henne.
De stapplade mot den uppbrutna porten, mörka mot de röda eldarna bakom dem. Aton väntade där. Han höjde handflatan, och gräsbranden sjönk ihop till ett blygt pyrande. När Gabrielle kom fram räckte hon honom tyst stjärnestenen. Han nickade allvarligt och tog emot den:
”Jag ber er att vänta här ännu en kort stund. När solen tänds bör ingen dödlig vara nära.”
Bataljbarden smålog en smula skamset. Hon nickade hon också.
”Sekhmet tar hand om er,” sade ängeln och gick mot det döda klotet som vaggade ömkligt på sin båt.
”Vad?” utbrast Sekhmet förgrymmad. Aton stannade till och log mot henne:
”Snälla?”
Hon fnös till svar och lade armarna i kors. Men det tycktes duga för serafen, som vände uppmärksamheten mot klotet. Den lilla stenen i hans hand lyste klart och tydligt i tunnelns skumrask. Han höll den varligt mellan fingertopparna och förde den mot den svartgrå solytan.
När den snuddade vid solen släcktes den. Solen förblev mörk. Gabrielle och Sekhmet stirrade på den. Atons blick tycktes ofokuserad.
Då hördes ett dovt ljud, som råmandet av någon best. Det steg först i tonhöjd, nådde en höjdpunkt, och rutschade sedan snabbt ner för skalorna för att landa i ett gyttrigt brummande. Solen ändrade nu sakta färg: först till mörkbrunt, sedan till djuprött. Den lyste inte, men färgen blev ljusare och ljusare, orange, gult, vitgult. Sedan brast den ut i ljusan låga, så häftigt att Gabrielle hastigt vände bort sina mörka ögon. Hon kom en hårsmån från att få sin följeslagare i fokus, och skyndade sig att blunda och vrida ansiktet mot tunneln. Stark hetta strålade nu ut därifrån, men det var en känsla av rörelse, och plötsligt avtog ljuset och hettan.
Och genom tunnelns sista del for solens skepp med sin bevingade rorsman, och ut i det fria. Till ett kakofoniskt tjatter av fåglar och andra djur gled solen upp hur ravinen och vidare ut på sin himlabana.
De många lamporna i Storkonungens rådssal förjagade mörkret men knappast undergångsstämningen. Flocken av kåpklädda astrologer, matematiker, spåmän, präster, mager, och andra turades om att med fina ord dölja att de inte förstod någonting, och själv stödde han hakan på sin ena hand och rynkade pannan allt djupare.
Men nu kom en vakt springande rakt mot honom med vilt stirrande ögon och vidöppen mun. Storkonungen hann inte dra sin juvelbesatta huggare innan angriparen var framme vid honom. Men vakten grep honom om armarna, drog honom ur den modesta vardagstronen och vrålade rakt i ansiktet på majestätet:
”Det är morgon!”
Först då gick det upp för vakten att han på några få ögonblick begått ett halvt dussin högmålsbrott som var för sig renderade ohygieniska dödsstraff. Han släppte tvärt sin härskare. Men Storkonungen förekom honom och kramade om honom och inledde en improviserad vals runt omkring i rådssalen.. Över axeln ropade han åt sina skrivare:
”Skriv att benådningen godkänns.”
”Vilken benådning gäller det, Ers Majestät?”
”Allihop!”
In i druidernas grott strilade ett bärnsstensfärgat ljus. Det dröjde några ögonblick innan överdruidinnan vågade tro på det. Sedan log hon brett och höjde guldkniven med värkande axlar. Men sedan sänkte hon den igen och leendet försvann.
Offeraltaret var tomt.
Sedan en god stund tillbaka.
”Herr Ptolemaios! Titta!”
”Släpp min axel. Låt oss möta kaos eviga mörker med värdighet. Stjärnorna faller, gryningen kommer aldrig mer...”
”Men titta då!”
”Här,” sade Sekhmet och gav stenen till Gabrielle. Den var vacker, men lyste inte längre.
”Stå still,” tillade hon barskt och knäade lätt medan hon förde händerna över Gabrielles bräckta ben. Sedan rätade hon på sig och vände sig bort och gick.
”Vänta, gudinna!” utbrast Gabrielle. Krigsgudinnan kastade en irriterat oförstående blick över axeln men stannade. Gabrielle fortsatte: ”Förlåt, men vad händer nu?”
Sekhmet skakade på huvudet:
”Det vet väl inte jag. Det är du som är Ödeskrossaren.”
”Ödeskrossaren?” frågade Bataljbarden förvirrad, men hon återgick till ett angelägnare ämne. ”Men vad händer med oss två? Är det möjligt för Xena att komma tillbaka till livet?”
”Varför frågar du det nu?” motfrågade Sekhmet och lade armarna i kors. ”Ni står på tröskeln ut ur dödsriket, dörren är borta, det är ju bara att gå ut.”
”Bara sådär?”
Nu tog Sekhmets tålamod slut och hon ryckte på axlarna och försvann i ett ögonblick av eld. Gabrielle satte tankspritt ned fötterna helt på marken. Det gjorde inte alls ont. Hon släppte taget om…den kala grenen. Sedan höll hon tillbaka en rysning och drog upp spegeln ur bältet igen. Hon frågade ansiktet i spegeln:
”Xena följer du med tillbaka?”
”Jag följer med dig, Gabrielle.”
De lämnade dödsriket tillsammans.
När de kom ut ur tunneln fortsatte de att gå längs ravinens botten till dess att svartsotiga stenar byttes mot gräs och buskar och dess sidobranter blev flackare och lägre. Solen stod redan högt.
Så stannade de.
”Jag tror du kan vända dig om nu,” föreslog Xena när stundens stillhet började bli utdragen. ”Det vore trist att bara se dig i spegeln hela dagarna.”
”Den behöver vi inte mer,” instämde Gabrielle, och försökte svälja sin nervositet. Hon lade ifrån sig spegeln på en sten. På en impuls lade hon den slocknade stjärnestenen där också.
Sedan vände hon sig om.
Där stod Xena. Precis som i spegelbilden. Precis som hon sett ut under alla åren de vandrat tillsammans. Hon höll Rävkvinnans svärd avslappnat i handen och var klädd bara i sitt hår och i solens strålar.
”Jag tror också jag har allt jag behöver,” log krigarprinsessan och slängde ifrån sig svärdet.
Någonting knöt sig hårt inuti Gabrielle. Hon kunde inte säga det hon ville säga, för det var för många ord som ville fram. Hon kunde inte ens le, bara försöka andas. Istället sjönk hon sakta ned på knä i strandgruset. Det blev olidligt för henne att inte kunna uttrycka vad hon kände.
Hon böjde sig fram och kysste Xenas fot. Sedan omfamnade hon Xenas knän och tryckte sitt huvud mot dem.
Hon tyckte att dalgången fylldes av ett dis. Men det var den stängda dörren i hennes innersta som bågnade och till slut slogs upp. Och medan Xena böjde sig ned och omfamnade henne rann all den återhållna sorgen fram genom henne och löstes upp.
Och hon grät och grät, och log medan hon hulkade och skakade av snyftningar och Xena var hos henne och allt var bra.