A/N: Detta är en novell som jag skrev till ett skolarbete, det är inte vidare bra och jag vet att annat som jag håller på och skriver är bättre. Men det här avslutade jag och därför skickar jag in det.
Karaktärernas utseenden är baserade på Xena och Gabrielle från Xena: Warrior Princess. Jag äger dem inte. Jag bara leker med dem.
Mörkvit
Att spendera varenda dag på ett sjukhus, vecka ut och vecka in, det behöver inte vara hemskt eller tråkigt. Att stirra på ett sovande ansikte i flera timmar, tills någon måste säga till en att äta eller sova, behöver inte betyda att man är olycklig eller att man blivit galen utav saknad och längtan.
Ibland litar jag inte på maskinen som visar hennes hjärtslag, jag måste se efter själv. Jag måste se ifall hennes hjärta slår, ifall hon fortfarande andas.
Hon ligger där nu, hon kommer nog alltid att ligga där, så som jag alltid kommer att sitta i den här stolen. Och stirra på henne, som en stum madonna.***
Jag sov inte så mycket då, jag ville hellre sitta med henne. Jag ville ta vara på varenda sekund vi hade tillsammans, för jag visste inte ifall de helt plötsligt bestämde sig för att det var för sent. Ifall de bestämde sig för att hon inte skulle vakna och att det var bättre att låta henne somna in på riktigt.
Men en utav de få nätter jag sov så vaknade jag någon annanstans än bredvid sjukhussängen. Jag mindes platsen från när jag var ung, jag kunde se dammen med de två svanarna, jag kunde se det gamla trädet, det var Svansjön .Jag intalade mig själv att jag drömde, hur skulle jag annars ha kommit dit? Jag intalade mig själv det tills jag såg henne.
Hon var iklädd den vita klänningen, den som vi köpte bara ett par veckor innan olyckan, och hennes svarta hår var utsläppt. Hennes blå ögon var fixerade på mig, stirrade in i mina gröna. Hennes hy var inte vit, men inte brun, den var mörkvit. Precis som väggarna på det sjukhus som hon borde vara på, och lakarna till den säng hon borde ligga i, befläckade av sjukdom och död.
"Vad gör du här?", jag bröt tystnaden. Mina ord var mer som andetag än viskningar.
"Jag gömmer mig här", var hennes svar. Hennes röst var lika varm som den alltid har varit.
"Vad gör jag här?"
"Jag vill att du ska vara med mig, jag tog med dig hit. När du sov."
Hon började gå mot mig med långa graciösa steg, hon hade blivit smalare, för smal för sitt eget bästa. En meter ifrån mig stannade hon och öppnade sina armar. Jag kastade mig mot hennes kropp, som om jag försökte slå ut allt ont från henne.
"Välkommen", viskade hon i mitt hår, samtidigt som hon slöt sina armar omkring mig. Vi var inte längre två, utan en.
Jag sov bättre nu, eftersom Kathy bara förde mig till Svansjön när jag sov. Hon sade att hon inte vågade visa mig vägen dit, därför var jag tvungen att sova. Jag hade aldrig något emot det, så länge jag fick spendera tid med henne var mitt liv ett himmelrike.
Hon förde mig alltid dit, varenda natt. Ibland undrade jag hur hon orkade bära mig, hon hade blivit så tunn och bräcklig, men jag slog alltid bort mina tankar. Kathy klarar allt.
Vi talade inte så mycket när vi var där, vi förstod varandra i alla fall, så som vi alltid gjort. Kathy kunde bara kasta en blick på mig och förstå precis hur jag mådde och vad jag ville säga till henne. Det gjorde hon även den gången.
"Jag ser att något plågar dig, Jamie. Varför berättar du inte för mig vad det är?", viskade hon. Hon satt lutad mot det stora trädet bredvid sjön, det som jag hade ristat mitt namn i när jag var liten, mitt huvud låg i hennes knä. Och medan vi sakta talade tyst till varandra strök hon håret i min panna. Solen stod högt på himlen, jag hade lång tid kvar hos henne än. En ensam svan gled över vattnet, var fanns den andra? Under all min tid här hade det alltid funnits två svanar, alltid.
Jag satte mig upp och såg på henne.
"Kathy, när kommer du hem?", frågade jag. Hon log mot mig, innan olyckan så sade folk att hon nästan log för mycket. Jag drömde om det leendet.
"Men Jamie, har du inte förstått? Det här är mitt hem nu.", hon sträckte ut sin hand och strök mitt hår bakom mitt vänstra öra.
Vi satt tysta i en lång stund. Mina ögon stirrade allvarligt in i hennes, fast hon bara log. Det började irritera mig. Varför kunde hon inte tänka på andras känslor, på mina känslor? Varför sitter hon bara där och ler?
"Du måste vakna, Kathy!", bönfallde jag. "Det är inte bara jag som saknar dig! Förstår inte du det?"
"Det är inte mig som de sörjer längre, de vet att jag det här är mitt nya hem. De sörjer dig nu, oroliga över att om du inte vaknar till liv, börjar leva, så kommer du att tvina bort", andades hon med ett leende. Det var just det leendet som gjorde att jag reste mig upp, och sprang iväg.
Jag sprang tills det att mina lungor värkte och mina ben darrade, men helt plötsligt sprang jag inte, utan satt i en stol bredvid en sjukhussäng. Hon hade lämnat mig här igen. Jag var fortfarande arg på henne, jag ville skälla ut henne. Ville skrika, slå, sparka på henne.
Så jag gick till min far. Han mindes Svansjön, han kunde komma ihåg vägen dit, han kunde ta mig dit. Det gjorde han.
Bilresan tog ett antal timmar, inte för att jag kände vid några av dem. Mina tankar var upptagna med Kathy, och mina ögon var upptagna med att stirra ut genom fönstret. Någonstans långt bak i mitt sinne kunde jag höra far sjunga med till någon sång från 80-talet, allt var som vanligt med honom. Det tröstade mig.
Helt plötsligt stannade vi. Mina blickar slets från fönstret och vändes mot mannen bredvid mig.
"Varför stannade vi?"
"Vi är framme", svarade han glatt och lutade sig över mig för att öppna min bildörr. "Gå ut du, jag väntar i bilen så länge."
Jag nickade, klev ur bilen och smällde igen dörren. Här fanns ingen sjö, inga svanar, endast ett träsk. Far måste ha gjort fel? Det här kan inte vara rätt plats, det måste vara fel! Jag sprang fram mot det ensamma trädet bredvid sjön. Det får inte vara där, det får inte vara där.
Jag böjde mig ner och sökte längs trädet med fingret. Där var det.
"Jamie", viskade jag. Och jag visste. Allt hade varit min fantasi hela tiden. Hon levde aldrig vid Svansjön, hon låg i sjukhussängen hela tiden.***
Mina händer är kalla. Tror ni att det som händer med kroppen, på utsidan, är en reflektion utav det som pågår på insidan?
När jag var yngre trodde jag att allt väder runt omkring mig berodde på hur jag mådde och min psykiska hälsa. Så om solen sken, så berodde det på att jag var glad. Jag skulle vilja tro på det nu också, men varför skiner då solen nu?
Jag önskar att den slocknade.
Jag önskar att jag slocknade.
Genom mitt fönster ser jag att solen håller på att börja gå ned, Kathy väntar på mig vid Svansjön. Så som hon har gjort så länge, så som hon kommer att fortsätta att göra. Så som hon alltid kommer att göra, för evigt ung och för evigt vacker.
När jag är ensam med henne, utan alla maskiner och läkare, när doften av död och sjukhus inte omringar och förföljer mig, då längtar jag inte efter döden längre. Det gläder mig att det bara är jag som vet var hon gömmer sig.
Det är vårat gömställe.