Del 2

Xena gick rastlöst fram och tillbaka. Det retade henne till vansinne att ha känslan ryckandes i kroppen utan att veta vad hon kunde göra för att bli av med den. Sanningen var att hon var ursinnig. Hur hade Dagnine mage att sänka värdet på slavarna? Hur hade han mage att döda dem utan hennes vetskap? Och hur, HUR hade han mage att gå emot hennes order. Hon hade alltid vetat att han var den sortens soldat som man inte kunde hålla för hårt i tyglarna. Då gjorde han inte som man sade. Så hon hade släppt efter med dem och funnit deras outtalade lilla överenskommelse vara högst tillfredsställande. Han löd henne till punkt och pricka för att han respekterade hennes ledarskap och den frihet han fick som inte många åtnjöt i armén. Föga hade hon anat just hur stor frihet han tagit sig med både bestraffningarna och den så kallade lydnaden. Hon fnös, slet av sig sina handskar och slängde dem med kraft mot sin fältstol. Det svarta lädret slog emot den purpurfärgade dyna som gjorde stolen inbjudande bekväm. De blå ögonen vek undan från den korta synen. De blixtrade mörka av ilska. Hur hade han mage?!? Hon borde straffa honom!

Hon kunde se det medvetet irriterande leendet håna henne. Han trodde att han började få ett stöd i arméns vekare led och att detta stöd, när det väl hade etablerat sig, skulle spridas likt eld i gräs. Men nej, Dagnine...det krävs mer än rädsla och mutgåvor för att få mäns respekt. Det krävs karaktär och att den manipulerande parten betraktar sitt offer med samma respekt som den denne vill vinna. Även om denna respekt är missriktad och den sanna meningen bakom uppsåtet passerar förbi dem. Dagnine hade mun som en skrävlande krigsherre, men han hade inte den skarpa hjärnan som gjorde en liten person som vände kappan efter vinden till en stor ledare. Han kunde vara befäl, då hans handlande sanktionerades av en övermakt och det låg en styrka bakom hans egna ord. Utan ett syfte eller ett ledarskap som var större än han själv skulle han inte kunna nå den position han så hett åtrådde; befälhavare, erövrare och kejsare över Grekland.

Hon hade sett hur de mörka ögonen glimmade till med leende hotfullhet mot henne över kartbordet under belägringar, strid och i vilotid. Hon hade sett det fåfänga egot som med följsamma ögon bevakade hennes kropps rörelser och visste vad han ville ha både psykiskt och fysiskt. Bägge sakerna kunde han se sig i stjärnorna efter och det var dessvärre upp till henne att överbevisa honom, såsom varande befälhavare över den grekiska armén. En armé som snart skulle ta sina sista tre städer och under den mörka befrielsens fana utropa henne till ett enat Greklands kejsarinna. Ljuva sanning. Ett ont flin bredde ut sig över läpparna på erövraren. När den dagen kom, då skulle också Dagnines dag komma. Samma dag skulle han slås i bojor med fasta bevis på förräderi och illojalitet mot kejsardömet, för att sedan invänta sin egen avrättning. Hon skulle få honom att skrika som en gris och be om nåd på sina skinnflådda knän vid hennes fötter för sina veka försök att överta hennes makt. Det skulle bli en offentlig maktmanifestation, liksom andra avrättningar, reprimander och hårda bestraffningar som hon utfört offentligt på många av torgen i de städer hon intagit.

Men det var alltid rättvisa bestraffningar, där bevisen vägde tungt över den skyldiges blottade nacke. Uppvisningarna tjänade sitt syfte; ingen man eller kvinna vågade trotsa henne och ryktet som föregick erövrarens armé varthän den tog vägen, var nog att få färgen att vika från de allra modigaste mäns ansikten. Erövraren gjorde ingenting för att vare sig förbättra eller försämra ryktena. Den enkle bonden, stadsbon, skomakaren och nasaren spred dem och förvred dem tills de var osannolika och långsamt men säkert förankrade hennes position som orubblig, livsfarlig och även odödlig blivande härskare över ett rike enat av blod. Hon visste att det talades om hennes otroliga, mytomspunna list och förstummande, osannolika förmågor; men även att det talades om en hårt styrande hand som slöt sitt grepp om grekernas liv för att aldrig släppa. Alla de små myterna om henne visade sig alltid vara mycket användbara när hon anlände med sin armé i nästa stad. Vid portarna stod soldaterna redo att kapitulerande kasta sina svärd vid hennes fötter och mödrar med sina barn som bönade om hennes nåd och välsignelse. I de ögonblicken njöt hon av den stora makt hon innehade.

Det ondsinta flinet breddades än mer och ögonen glittrade obehagligt av mörk njutning när hon i sinnet gick igenom den sedvanliga proceduren. Stadsborna och de kringliggande byarnas befolkning tvingades snabbt till underkastelse, omedelbart upplysta av en överhet de inte kunde förneka. Slavar togs och rättegångar hölls i vad som i många städer kom att kallas 'den svarta månaden', då det nya väldet sjönk in i medvetandet på sina nya undersåtar och med bestämdhet visade dem vad som hände de som trotsade den nya ordningen. Rädslan och den kuvade viljan hos befolkningen svängde sedan om med besked när erövraren anordnade kämpaspel och festligheter som en pampig avslutning på den mörka tid som fyllde deras sinnen. De förblindades alltid av stolthet och glädje över att tillhöra någonting större och enat. Det var enkelt att dupera individen, än enklare när man utnyttjade hennes inneboende flockbeteende. Xena visste att det enda som undermedvetet fick hennes blivande undersåtar att älska henne med både fruktan och respekt var rättvisan.

Sedan var det upp till henne att definiera den rättvisan. Rättvisan var, kort och gott, vad hon fann vara rättvisa. Det som gynnade henne gynnade folket och den välvilja hon skänkte var nådens välvilja. Då hon beslutade vad som var vad och vad som var lagligt att göra eller inte, så höll hon landet i sin hand. De få städer som inte insett detta hade hon startat ett fälttåg mot förra hösten, i rikets namn, givetvis. Hurrande hade huvudstadens invånare önskat sin kejsarinnas här välgång och seger i kampen för ett starkt land och således också en blomstrande tid för affärerna. Vapenhandeln rönte stora framgångar, liksom böndernas spannmåls- och kreaturshandel. Krig krävde utfodring av soldater, samt utrustandet av dessa. Erövraren betalade väl och även detta var ett rykte som var henne till stor nytta. Allt var väl och livet var levnadsvärt så länge man inte korsade hennes väg oförståndigt eller gick emot henne.

Bardernas och trubadurernas berättelser talade om den ohyggliga grymhet med vilken erövraren gick i strid, medan bonden och smeden talade om hur erövraren gynnade hans affärer och därmed gav dem mat på bordet. Detta resulterade i att ingen kunde vara riktigt säker på vad som var sant eller inte med den mystiska erövraren. Osäkerheten och fruktan bäddade för en väl kontrollerad lydnad, och det var så hon ville ha det. Ingen hade kunskap om hennes inre annat än hon själv. Och det var vad hennes väldiga makt handlade om. Kunskap och kontroll.

Xena sneglade över det stadiga, mörka träbordet och bort mot sin fältsäng, där ett blont huvud vilade tyst snarkandes mot de saffransgula kuddarna. Det lika gula täcket syntes enormt mot den lilla kvinnokroppen, som nästan försvann helt i dess porösa tygformer. De blå ögonen smalnade av irritation. Den fördömde Dagnine skulle knäcka flickan, inte skända henne! Vart någonstans i den raka ordern hade han bestämt sig för att stänga av hörseln? Nästa gång skulle hon slita öronen av honom och trycka ner dem i halsen på honom, om inte en ringa order var förståelig nog. Hennes armé var stor och Dagnine hade ridit länge med den som befäl. Han hade precis gjort sitt första, för omgivningen, synbara misstag. Han hade avsiktligt trotsat en direkt order från den informella kejsarinnan och hade med sina handlingar sänkt värdet på ett stort antal av de kvinnliga slavarna utan sin överordnades medgivande.

För att reta honom och samtidigt få en nöjsam förströelse, så skulle hon öka värdet på slavflickan själv. Hon behövde en passupp för allehanda tillfällen och dessutom misstänkte hon att Dagnine, varandes en man med kränkt stolthet, skulle försöka återupprätta sin skenmakt hos slavarna och de vekare soldaterna genom att manifestera sin egen feghet och straffa flickan på exakt samma sätt han försökt kvällen innan. Hon lyfte de svarta läderhandskarna från fältstolen och släppte dem till bordet medan hon gled ner mot sittdynan och fiskade fram pergamentsrullen från sitt bälte. Det var en förteckning över slavarnas skador och tillstånd överlag, vilken hon omedelbart med ett otåligt morrande hade krävt av vakthavande patrullofficer när hon surt klampade in i det resta nattlägret med den misshandlade slavflickan i armarna. Befälet hade stammande börjat ifrågasätta ordern, men orden hade dött på hans läppar i samma ögonblick hans syn möttes av den blå, brinnande elden i hans kejsarinnas ögon. Ett vaktbyte hade omedelbart skett och den lilla patrullen hade sedan i hastig grundlighet gått igenom och nedtecknat det nuvarande slavtillståndet.

Det såg inte bra ut, konstaterade hon när ögonen ögnade igenom rad efter rad med rapporterade stukade fötter, lunginflammationer och långa kroppsärr. Dagnine hade i sin iver att straffa de arma kreaturen förstört en stor del av dem. Hon tvivlade på att de skulle kunna föra ett drägligt liv efter vintern om det fortsatte i den takt hennes befäl slet ner dem. Hon skakade på huvudet. Det förstörde hennes planer för nästkommande stad, där hon ämnat släppa en tredjedel av slavarna fria som ett tecken på god vilja. Undersåtarna älskade sådant, även om de fruktade den myndighet som utfärdade ynnesten. Hennes finger gled längs namnen listan, män och kvinnor, tills de svarta ögonbrynen höjdes och fingret stannade, pekandes på ett kvinnonamn. 'Gabrielle.'

Pannan rynkades och hon sneglade åter över på den sovande unga kvinnan. Hon reste sig upp och gick långsamt över till fältsängen, där hon stannade. Gabrielle. Namnet sjönk in medan hon tyst drog in det samman med de blånade anletsdragen. Gabrielle. Hur gammal kunde hon vara? Arton? Nitton? Flickan hörde hemma i en liten trygg by någonstans, där hon kunde blomma ut i sin mest härliga ungdom och kunde gifta sig med någon dum bonde, bli överlycklig bondfru och mor till en radda vilda ungar. Istället skulle hon komma att bli en viljelös, lydig egendom utan annan själ än den som hennes ägare skulle välja att ta ifrån henne och införliva i sin samling av förstörda, förstummade liv.

Blicken gled över de blonda hårslingorna som föll ner i pannan och kittlade de slutna ögonlocken, bakom vilka de allra mest fascinerande, klara, skogsgröna ögon fanns. Flickans anletsdrag var mjuka och behagliga att betrakta, med rena linjer och en slumrande oskuldsfullhet som fick det att smärta i bröstet på erövraren. Hon visste att den oskuldsfullheten snart skulle vara förbi, bortryckt av den behandling som hon skulle utstå för att bli en perfekt slav. För ett svagt, andandes ögonblick, kände erövraren någonting som hon inte hade släppt fram på dagar, månader och år; ånger. Flickan påminde henne om en ung kvinna med hopp och drömmar som hade sett livet som en oändlig sommar av skratt, glädje och obekymrad lycka innan dagen Cortez red in i hennes by och skar halsen av hennes yngre bror mitt framför de förtvivlade, klarblå ögonen.

Hon mindes smärtan, hon mindes mörkret och den onämnbara sorgen. Känslorna dränktes av den järnhårda vilja som fick hennes vackra anletsdrag att stelna i kyla. Flickan alla kände dog och blev kvinna den dagen, med ett hjärta av renaste hämnd. Cortez var som alla andra män, han hade jagats upp, torterats och dött som en skrikande gris. Men hämnden hade lämnat en bitterljuv eftersmak; tomhet. När han dog hade hon redan tagit sina första provinser och gjort sig ett namn. Men för varje seger hade hon blivit mer inåtbunden och koncentrerad. För varje provins, stad och människoliv hade själen torkat ihop och känslorna hade svartnat till en kall och hänsynslös hopplöshet. Så vida känd var hennes fruktlösa, bittra hämnds verkningar och hennes avsaknad på känslor att historieberättarna snart hade givit henne ett andra namn. Erövraren med mörkrets hjärta.

Även detta namn gynnade hennes rykte. Det upphöjde henne till en legendernas omsusade härskarinna och tystade de som kände vidskeplighetens kalla hand på sin axel när de hörde talas om henne. Med den undertiteln begravdes hennes födslonamn och glömdes gärna när det enkla folket talade om henne. Det sades till och med i sina kretsar att den som sade hennes verkliga namn kunde räkna sina dagar, då hon uppenbarades under natten med hämndens svärd i handen. Hon log bittert och den tankfulla glansen i de tyst betraktande ögonen mattades när fyrfatens ljus började dö, bortsjasade av nattens framvandrande timmar som hade runnit iväg medan hon betraktade den sovande slavflickans avslappnade anletsdrag.

Ett tyst gnyende hördes från den blonda flickan när hon vred sig olustigt i sömnen och fick en liten rynka i pannan. Hon ryckte till av den örtdämpade smärtan och skruvade på sig, men stillade sig när erövraren sträckte ut sin starka hands långa fingrar och med dödligt fjäderlätt varsamhet strök de blonda slingorna från hennes panna och in bakom vartdera örat. Ett litet tryggt leende vilade på flickans läppar när erövraren drog tillbaka handen och lät blicken vila en sista gång på sin egendom. Sov, Gabrielle. Sov ljuvt och länge. För sedan... Sedan, flicka lilla, så ska jag döda dina drömmar och dräpa din själ.


Gabrielle vaknade av en tung duns, följd av ännu en och sedan slamrandet av vapen. Hon rörde på sig under täcket och vände oseende på huvudet för att öppna ögonen. Ljuset stack i dem och hon blinkade instinktivt. I samma stund blev hon sliten ur sängen av en mörk skugga och tvingad ner på knä. Hon kved då de gjorde ont och reagerade impulsivt när hon slängde ut handflatorna mot marken för att ta emot sitt fall. Hon hörde ett slängande ljud ovanför sig och kände en plötslig, kraftig våg av luft skölja över henne. Underlaget vid hennes händer var fint packat tyg, förmodligen var det en välbunden matta. Hon blinkade och stönade av smärtan från ansiktets vänstra sida när musklerna ansträngde sig för första gången på timmar. Det suddiga synfältet fylldes av rött och brungult.

Det var en matta som hon hade landat på. Smärtan i huvudet var outhärdligt bultande, förstärkt till det dubbla av ljuset som strömmade in genom en tältöppning längre bort. Hon försökte resa sig upp på då en hand lades vänligt men bestämt på hennes rygg och manade henne ner i knästående. En kvinna dök ner på knä bredvid henne. Hon sneglade mot denna och såg att kvinnan gjorde en snabb gest åt den unga slaven att följa hennes rörelser. Kvinnan böjde huvudet underlägset. Gabrielle gjorde detsamma utan att veta varför och skulle precis fråga den äldre kvinnan om det när fasta, taktfulla stövelsteg hördes utifrån och fortsatte in i tältet. Hon sneglade upp under luggen som hängde ner över pannan och såg ett par svarta stövelspetsar sticka fram i synfältet en bit bort. De tog ett par väl avvägda steg åt vänster innan de återgick till sitt ursprungsläge. Förvirrad med tankarna fulla av tusen olika möjligheter och scenarion höll hon tyst och hoppades att få en förklaring på hur det förhöll sig av den nyinkomne.

En mörk och djupt smidig kvinnoröst fyllde luften. Gabrielle var förstummad inför den säkra tonen bakom den, som var närvarande befallande och inbjöd alla sinnen att lyssna till den och enbart den. Hon drog in ett fladdrande andetag och fortsatte hålla huvudet underlägset sänkt. Rösten avbröts av två klackar som i snabb takt slogs i marken efter varandra och en soldatförfrågan. Kvinnorösten svarade på frågan och utdelade en order, på vilken klackarna slog i marken två gånger ånyo och stegen vände om tvärt för att marschera tillbaka ut i lägret. Gabrielle såg hur sollinjen över mattorna sjönk för mörker när stövelspetsarna försvann utom synhåll för en kort stund och hon genom det svaga ringandet i öronen hörde hur någonting följsamt tungt, förmodligen en tältflik, föll mot tältets duk. Ännu en gång såg hon stövelspetsarna. Den oemotståndligt säkra rösten talade igen, den tycktes dra hela hennes uppmärksamhet till sig och tyst frågade hon sig själv varför den utövade en sådan makt över dem.

"Det är nog nu, Amima. Iväg.", kvinnans 'r' rullade mjukt genom luften och bröt av den annars skräckinjagande kylan och styrkan som fanns i röstens spänstighet. Den äldre kvinnan bredvid Gabrielle reste sig upp och den unga slaven hörde hur den äldres bara fötter anspråkslöst skyndade mot tältöppningen. Fliken lyftes och släpptes. Vinddraget smekte över ansiktet som en välkommen bris hon ville dra in djupt och den blonda luggen fladdrade till. Ögonen flackade från ena sidan till den andra medan huvudet fortfarande var sänkt. Hon undrade vad som skulle hända nu när hon var ensam med främlingen. När hon kopplade samman den väl knutna matta som låg under hennes vitnade nävar med sängen hon legat i och den sinnesretande ljuva doften av nybakat bröd, kanel och sött vin, så började hon ofrivilligt att darra. Hon var ensam med erövraren, befälhavare över armén. Rädslan drog tag i henne och gjorde henne nästan illamående.

Hon slängde en blick mot stövelspetsarna. De var borta. Av fruktan vågade hon inte röra på huvudet, men blicken flackade desto mer nervöst åt alla håll i ett desperat försök att ta reda på vart den kända världens mest farliga krigare hade tagit vägen. Ett slammer av en sked som föll mot en metallyta fick henne att rycka till. Tätt efter ljudet hördes en snabb svordom. Hon inväntade tyst ett ord, en fras eller någonting annat som skulle befria henne från den nuvarande knästående ställningen. Ögonblicken som avlöste varandra blev längre och längre. Hennes knytnävar började darra, då de stukade fingrarna började ge med sig. Hon bet ihop och den mjuka käklinjen stramades hårt åt. Erövraren tycktes sitta ner vid ett bord och göra någonting. En smärtfylld grymtning undslapp henne, men hon drog in torr luft i lungorna och tänkte bort den som hon förut tänkt bort regnet, fötterna och slagen från Dagnine. Hon var så djupt inne i sig själv att hon nästan missade kommandot.

"Res på dig.", orden var korta och utan känsla. Med smärtblandad lättnad reste sig Gabrielle upp och höjde huvudet för att mötas av en bisarr syn; erövraren satt i godan ro och åt sin frukost medan hon talade till henne. Två blonda ögonbryn höjdes frågande.

"Jag sade inte att du fick höja huvudet.", sade erövraren utan att ens se åt henne. Gabrielle var blandat förbryllad och ett styng kränkt. Men hon sänkte huvudet igen, hastigt mumlandes.

"Förlåt."

Slamret från den hamrade kopparskålen och träskeden tystnade; vinbägaren slog i bordet för att efterlämna tystnad.

"Vad-sade-du, slav?", kom den lugnt behärskade kommentaren. Orden var understrukna med en vass skärpa som fick Gabrielle att svälja.

"Jag... sade förlåt.", stammade hon fram. Slamret och frukostljuden återupptogs och hon lyssnade på dem medan blicken följde en av mattornas snirkliga mönster.

"Du säger inte förlåt. Du ber djupt om ursäkt och tillägger din ägares titel, slav."

Gabrielle svalde. Det hade varit lättare att vandra i slavleden. Där hade hon anpassats till villkoren och sluppit möta de människor som nu var hennes ägare och herrar. Hon var bara en i mängden och kunde på så vis lyckas undslippa bestraffningar. Nu var läget ett helt annat. Nu kunde hon bli slagen eller få en kroppsdel avlägsnad om hon inte lydde. Hon hörde ett nöjt, belåtet smackande från den mörkhåriga kvinnan vid bordet och vreden steg i henne. Här kunde den kvinnan sitta förnöjsamt och äta framför henne medan hon lekte och domderade. Det var vidrigt.

"Förlåt ärade, mättade ägare.", fräste hon sarkastiskt utan att tänka. Innan hon hade hunnit tänka efter vad det just var som hon sagt, hade hon en hand om halsen som ryckte tag i och skakade henne. Sedan örfilade den henne lätt under hakan ett par gånger. Inte hårt, men lagom mycket för att vara förnedrande. Hon skakade på huvudet och handens utsida smackade mot högerkinden två gånger, sedan vänsterkinden. Hon gjorde en grimas när det sprängde längsmed hela den vänstra ansiktshalvan. Hon blev örfilad under hakan igen.

"Titta på mig." Två slag under hakan följde och hon skakade nekande på huvudet. Ett par slag till följde, men hon vägrade att höja blicken. Till slut tog starka fingrar tag om hennes haka och kramade åt den så hårt att hon var rädd att de skulle lämna blåmärken efter sig. Hennes blick tvingades upp och hon ryckte kraftigt till. Inte av chock eller rädsla, utan för att de hårda ögon hon nu tittade in i var samma blå, klara ögon som hon mindes varma från samma natt när de mötte hennes. Det förvånade henne att de kunde vara så hotfulla, men när hon påmindes om vem de tillhörde så skakade hon undan minnet som ett feberfragment efter misshandeln och mötte dem åter på deras ägares begäran. Den gröna blicken blandades med den blå i en lång, hård blick. Det var en blick ingen kunde möta och uthärda vanligtvis, men den lilla blonda kvinnan vek inte undan den, utan istället gnistrade det till av förnyat trots i de gröna ögonen. Hon spottade kvinnan i ansiktet.

En ohygglig tystnad spred sig i tältet och tiden gick. Gabrielle började känna sig obehaglig till mods där hon stod med hakan i erövrarens hand. De hårda anletsdragen i ansiktet framför henne var som mejslade ur sten. Så mjuknade de och ett fylligt, rungande skratt ljöd genom tältet. Knutarna i Gabrielles mage vred sig stumt förvånat ett varv och en behaglig lättnads ljuvlighet började sprida sig i maggropen. Den trasades sönder när greppet om hakan blev fastare och hon kved till när smärtan sköt strålande ut genom skinnet längs den vänstra ansiktshalvan. Den isblå blicken låste hennes och höll kvar den. De starka fingrarna pressades hårdare och hårdare mot hennes haka och kind medan den mörka rösten sänktes till en alldeles för lugn och kylig ton för att vara bekväm. Det gick rysningar genom kroppen på den unga kvinnan som svalde ner smärtan och lyssnade.

"Lyssna nu noga, slav... Lyssna på varje stavelse och ord som om ditt liv berodde på det, för det kan det också mycket väl göra en dag. Du hade enbart tur igår natt som var orörd från människans köttsliga lustar och du ska veta att ditt värde enbart uppgår till den prissumma som slavmarknaden och din framtida ägare är beredd att betala för dig. För var rörelse som överskrider din värdelöshets gräns så kommer du att straffas. För vart ord sagt i vredesmod mot överhet kommer du att straffas. För varje egen tanke kommer du att straffas. Jag är din ägare till dess att jag säljer dig. Du är min egendom. Du ska då också bete dig som min egendom och lyda mig som min egendom. Min vilja är din vilja. Min lag är din lag. Dina tankar tillhör mig. Din kropp tillhör mig. Din själ... -din själ tillhör mig. Du är ingenting annat än en kruka eller en skål eller annat tänkbart redskap för mig. Har du förstått?", väste kvinnan markerande och spände ögonen i henne. Gabrielles ögon skälvde glansiga av tårar och berövad sin värdighet nickade hon genom det fasta greppet.

"Gott. Städa undan.", greppet lossades och erövraren vände sig om för att gå fram till sitt svärd, som hon med ryggen mot Gabrielle spände på sig. Från en pigg på en av tältpinnarna hängde en glänsande, rund metallring. Erövrarens svart behandskade hand sträckte sig efter den och med ett svagt knäppande fästes den på en liten krok vid erövrarens höft. Gabrielle stod böjd över bordet i underlägsenhet och plockade ödmjukt bort resterna efter erövraren. Hon föste över all mat i en lerurna och lade ihop alla kärl och hamrade kopparfat med varandra. Hon snörvlade mot sin vilja till och torkade ursinnigt bort den tår som rann längsmed kinden. Hon var arg på sig själv för att hon visade sin svaghet för erövraren och sneglade snabbt upp för att se om hon hade blivit upptäckt.

Den syn som mötte henne var förstummande och samtidigt vackert skrämmande. Kvinnan var magnifik! Det stolta huvudet var bakåtkastat och det svarta håret föll över ryggen i vilda svall när vinden som smet in genom tältspringan fångade upp det. En solbrun hand drog genom det innan hon sänkte huvudet och med saklig noggrannhet spände på sig sina armledsskydd. Hennes svarta nitläderrustning var heltäckande om man bortsåg från de bara låren och den kungsblå, väl draperade kiton som hon bar under sitt harnesk och den rikt dekorerade bröstplåten som spändes över detta. Erövraren böjde sig fram och drog hårt i skaften på de höga stövlarna. Sedan reste hon sig till sin fulla längd med en rullande rörelse som fick Gabrielle att svälja när hon såg hur de väldefinierade rörelserna kring skuldrorna och axlarna talade om en vältränad kropp och styrka som hon inte skulle vilja utmana. Hon var lättad över att hon förmodligen inte var den enda som blev skrämd av erövrarens imponerande, två meter långa gestalt. Kvinnan brydde sig inte om henne när hon sköt undan tältfliken och steg ut i morgonsolen.

När solstrålarna stängts ute samlade den unga kvinnan ihop kärlen, maten och vinkannan. Hon såg sig om efter en bricka eller liknande som den äldre slavkvinnan måste ha lämnat då hon kom med frukosten. Hon antog att erövraren själv inte lyfte ett finger för att få vare sig frukost, middag eller kvällsmat serverad på bordet. Med en fnysning lade hon träbrickan på bordet. Det hade mycket riktigt funnits en sådan, hon hade funnit den lutad mot en tältstötta. Sakerna lassades upp på den och sedan lyfte hon. Brickan var tung, men hon skulle inte klaga. Hon skulle inte ifrågasätta erövrarens befallningar och önskemål. Men det var en sak i hennes ägares utläggning som hon inte tänkte ge upp. Det var hennes själ. Och med den kom både tankar och ord. Så kom det sig att kejsarinnan och erövrarens personliga slav rätade på sig, sträckte på halsen och med den fallnes orubbliga värdighet gick med matbrickan i famnen ut ur tältet.

Fortsätter i del 3...