Disclaimer: Karaktärerna i denna fic tillhör den/dom du tror att dom tillhör.

OBS! Den här ficen är skriven för den Svenska Fanfictävlingen 4, och förutsätter att läsaren (i fortsättningen kallad "du") har rätt stor kännedom om serien X:WP och karaktärerna i den. Har du inte det kommer du antagligen inte att fatta ett jota av historien. (Har du kännedom om serien och karaktärerna i den, kommer du antagligen ändå inte att fatta ett jota av historien, men då av helt andra orsaker; det är en mycket, mycket sjuk människa som har skrivit den.)

Tidslinje: Helt jäkla kufisk. Xena och Gabby är som tagna ur säsong 2, men ändå möter dom karaktärer som inte dyker upp förrän långt senare i serien (dock ej längre än tom s4). Man skulle kunna misstänka förskjutningar i tiden genom s.k. "tidssprickor", eller möjligen tidsresor, men det är det ingen som har bekräftat. Fast vet du vad, ingen av dom inblandade i ficen tycker att det är det minsta konstigt, så det borde inte du heller göra!

Heterovarning: Ja, det förekommer människor i denna fic som föredrar heterosexuella relationer. Kan du inte hantera det är det ditt eget problem.

Våld: Massvis. Och död och sånt. Usch.

Sex: Anspelningar på sex förekommer i denna fic. Kanske inte i så stor grad som vi hade önskat, men ändå.

Disclaimervarning: Det förekommer en helt del platskrävande disclaimers och varningar innan man kan börja läsa denna fic. Men det är ingenting att vara rädd för, det är helt normalt.

 

 

 

Fem ess i leken
av Sarah Wennbom

---

Prolog

Skuggorna svepte över den mossiga stenmuren. En, två, tre, fyra, fem skuggor som lika snabbt som dom kommit försvann i den halvdunkla skymningen.

En stund senare hördes dämpade röster ett stenkast därifrån. Ett tisslande och tasslande; viskningar som visserligen snappades upp av vinden men inte orkade bäras mer än ett par meter från platsen.

- ...men kom ihåg, det är jag och bara jag som får döda henne, fräste en slank figur och plirade mot dom andra med bruna, besatta ögon.

Ingen hade någon större lust att säga emot.

- Visst, visst, gör vad du vill med haggan, men barden låter du bli. Hon är min. En annan i sällskapet gjorde sin röst hörd. Hon tog av sig sin huvudbonad och tryckte den mot hjärtat. Hon älskar mig, sa hon.
En fnysning hördes från en tredje figur i gruppen, en ung blond kvinna.

- Hon älskar ingen, ingen, utom den där...krigaren. Man hörde på tonfallet att blondinen inte hade mycket till övers för nämnda krigare.

- Gör vad ni vill amatörer! En fjärde individ lade sig i diskussionen. Döda dom båda två, jag bryr mig inte. Bara jag får deras kraft först...Hon väste fram ett hest skratt.

En femte person betraktade tyst dom andra med vita, genomskinliga ögon. Idioter, tänkte hon. Dom är idioter hela bunten. Men det passade henne som handen i handsken. Dom skulle hjälpa henne att bli av med den där uppnosiga krigarprinsessan och sen var det fritt fram för henne att ta sin hämnd på skämtet till amazondrottning. Hon skrattade inombords. Jag är en gud nu, tänkte hon, och du ska dö din slyna. Dö!

 

Kapitel 1 eller Magus får ont i magen

Magus var en storväxt man med skägg ner på magen och ett vågigt rött hårsvall. På sistone hade han haft återkommande mardrömmar om stora skepp, gormande karlar och lustiga huvudbonader med horn som fått honom att vakna mitt i natten, kallsvettig och med dunkande hjärta, och därför hade han denna morgon stora svarta ringar under ögonen. Han hade försökt sminka över dom på morgonen innan han gick till sitt arbete på Atenkuriren (den största tidningen i den kända världen), men det hade regnat nåt hiskeligt och allt smink hade runnit bort och ringarna lyste svarta under ögonen när han steg in i byggnaden.

För ett par år sedan hittades Magus på en strand av en fiskare. Dom trodde att han hade varit med om ett skeppsbrott och spolats iland, själv visste han inte då han hade tappat minnet. Det enda han mindes var namnet Magus, så det var det dom kallade honom.

Magus hade varit en stor hårdkokt viking som plundrat byar och våldtagit kvinnor, men det visste han inte om. Nu var han högsta hönset i Fjollornas Syförening, och mäkta stolt över det.

Efter två kommentarer om rinnande smink, tre om svarta ringar stora som dasslock och en "man fick visst inte sova så mycket i natt, blink blink" satt nu äntligen Magus på sitt arbetsrum och kunde börja sortera annonserna som skulle tryckas i helgens nummer. Magus tyckte inte att dagen hade startat bra. Det var snarare så att den hamnade på listan över "mycket dassiga mornar".

Men dagen skulle komma att bli värre för stackars Magus. Mycket värre.

**************************

Callisto hade just insett något som gjorde henne fly förbannad; hon behövde hjälp. Hon tog stolen som stod bredvid henne och kastade i väggen så flisorna yrde. Att tänka sig att hon, hon – krigardrottningen, inte kunde ta kål på Xena och hennes yngel till följeslagare fick henne att må illa. Det var patetiskt. Men det var bara att se sanningen i vitögat, hon hade försökt men misslyckats och nu var det dags för plan Beta.

-Well, tänkte hon, en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra.

**************************

Magus hade precis ätit färdigt sin lunch (en stek, två kilo potatis, ett salladshuvud och sju tomater) och tittade ut genom fönstret. Där ute klev något orosbådande av sin häst och började gå i riktning mot Atenkurirens huvudentré. Magus rynkande ögonbrynen; det här kunde bara betyda en sak; trubbel.

Trettio sekunder senare hörde Magus en del skrapningar, en duns och några kvävda skrik genom dörren till sitt rum och övervägde om han skulle a) gå ut och titta vad som hade hänt eller b) krypa in under bordet och låtsats som ingenting. Han hade just bestämt sig för alternativ b) när dörren sparkades upp och en kvinna med ett vansinnesleende på läpparna uppenbarade sig i dörröppningen. Magus svalde nervöst. Kvinnan stegade fram till honom så snabbt att han knappt hann registrera att hon rörde sig och innan han visste ordet av hade hon tagit ett stadigt grepp runt hans skägg. Hon drog med handen lite uppåt så han blev tvungen att se henne i ögonen och Magus längtade intensivt tillbaka till morgonen, då han hade suttit med en kopp te i handen, två betydelselösa ringar under ögonen och hans största problem hade varit hur han skulle få håret att torka så att det blev så där sött vågigt som Rolfus tyckte så mycket om.

-Den enda anledningen till att du inte är död nu, sa kvinnan likgiltigt och utan helt utan spår av medmänsklighet i rösten, är att du ska publicera den här annonsen åt mig. Hon la en bit pergamentpapper på bordet med den hand som inte höll ett stadigt och förargligt grepp kring Magus skägg.

Magus sneglade ner på pappret. Det verkade vara nån slags kontaktannons. Han försökte säga att jovisst, han skulle gärna publicera vad som helst damen hade önskemål om, men ut kom bara ett förskrämt pip, mycket likt det läte en mus skulle ha uppbringat om den hade haft ena foten i en råttfälla och den andra i käften på en katt.

-Jag hoppas, för din skull, att det där var ett "ja", sa kvinnan.

Magus nickade, vilket fick det att göra om möjligt ännu mer ont i skägget.

-Bra. Kvinnan släppte äntligen greppet om Magus. Om inte annonsen är i tidningen imorgon kommer du, din hund, dina vänner, din familj och alla du nånsin har hälsat på att dö en plågsam död. Hon gick och ställde sig i dörrposten. Ha en trevlig dag, sa hon och stängde dörren. Och så var hon borta.

Magus tog sig åt skägget. Aj, tänkte han. Aj, aj , aj, aj. Det ömmade i hakan. Fick man göra så med andras skägg? Han trodde inte det. Varför var det så tyst? Skulle han gå ut och kika nu, eller fullfölja planen med bordet och låtsandes som ingenting? Det sistnämnda hade fortfarande en viss lockelse för den rödhåriga mannen, men han insåg att det inte skulle tjäna så mycket till nu. Han reste sig sakta ur stolen. Benen kändes vingliga. Där låg lappen som kvinnan hade lämnat. Magus tog upp den och stoppade den i fickan, han förstod att den under inga omständigheter fick komma bort. Han tog några stapplande steg mot dörren, stannade, gick tillbaka till bordet och hukade sig, men skakade på huvudet och gick återigen mot dörren. Han drog ett djupt andetag, la handen på dörrhandtaget och öppnade sakta dörren.

Sen pep han igen.

Ett hjärtskärande pip, som om musen med benen i råttfällan respektive katten hade kommit loss och stapplat tillbaka till jobbet där han hade funnit alla sina muskompisar brutalt mördade, deras inälvor utkletade på väggarna och chefens huvud i en papperskorg, långt från resten av kroppen. Lyckligtvis var Magus en känslig själ och relativt lättchockad, så situationen på Atenkuriren var inte riktigt lika förskräcklig som för den stackars musen. Fröken Gojaa hade blivit trampad på foten, en vas hade åkt i golvet, Hr. Berudi hade blivit förolämpad och en tavla hängde snett.

Magus rusade fram till fröken Gojaa.

-Hur är det, är ni skadad, behöver ni hjälp, åh gudars, kalla på läkare någon, hör ni inte vad jag säger, kalla på en läkare, förbannade människor! Magus var av naturliga skäl lite uppe i varv, och fröken Gojaa tog varsamt hans hand och smekte den med långa, jämna drag.

-Såja Magus, sa hon, nu lugnar vi ner oss lite. Jag kommer att överleva, det är ingen fara med mig.

Magus lugnade ner sig lite.

-Vad ville kvinnan? Undrade fröken Gojaa.

Magnus hetsade upp sig igen.

-Såja, såja, lugn och fin, allt är bra. Gojaa smekte handen.

Magus lugnade ner sig lite.

-Annons, sa han och darrade en smula på rösten. Jag måste sätta in en annons…

-Ja just det, det är det du jobbar med…Det lät som fröken Gojaa pratade med någon som var mentalt sjuk eller ett barn, eller ett barn som var mentalt sjuk och dessutom hade en stor vass kniv.

-Nej, eller jo, men alltså, Magus tog upp lappen ur fickan, kvinnan (här började han andas lite häftigare och fröken Gojaa tog diskret ett litet steg tillbaka) ville att jag skulle sätta in hennes annons.

-Åhh…jaha…fröken Gojaa flyttade fram en bit igen. Ja, då är det nog bäst att du gör det. Eller vad tror ni? Hon vände sig mot de andra.

-Ja…

-Jo…

-Absolut…

-Jag börjar på momangen, sa Magus och gick tillbaka till sitt kontor.

Dom andra sneglade lite på varandra och någon skrattade nervöst till. Vad hade egentligen utspelat sig på Magus rum? Så där urflippad hade dom nästan aldrig sett honom. Det var väl egentligen bara den där gången då han hade råkat hamna med håret i brevpressen…eller den gången han hade sett en mus på golvet i matsalen (nej, inte samma mus som i exemplet ovan. Förövrigt kan nämnas att den musen numera är intagen på "Atens privatsjukhus för dårar" och lider av allvarliga posttraumatiska stress-symptom), eller den gången som äh, strunt samma. Dom gick alla tillbaka till sina sysslor, alla utom Hr. Berudi som ställde sig i ett hörn med armarna i kors och tittade under lugg med trumpen blick på sina medarbetare. "Säger man inte emot, håller man med", brukade han alltid säga, och sagt emot var precis vad dom andra inte hade gjort när den där hemska kvinnan hade kommit instormande och sagt de mest vedervärdiga saker om honom. Nu skulle han inte kunna sova på hela natten, han bara visste det.

Magus var tillbaka på sitt rum och granskade för första gången lite mer noggrant lappen kvinnan hade slängt på bordet. Det var en ganska liten lapp tyckte han, speciellt i hans jättelika näve. Han läste den slingriga text som stod nedskriven:

"Medarbetare sökes.

Hatar du Xena – krigarprinsessan och/eller pysslingen Gabrielle av Potadaia? Skulle du helst av allt se en eller båda av dom döda? Kontakta då mig via tidningen, så kan vi tillsammans ta kål på kräken (jag utdelar dock det dödande hugget) och göra världen till en rättvisare plats.

Svar till
Krigardrottningen"

**************************

Callisto kände sig nöjd med sig själv. Hon hade gjort det hon måste göra, och hon hade tom hunnit med att äta middag (en potatis), stjäla en riktigt vacker dolk (var det kanske den som skulle få äran att göra slut på Xena?) och läsa ut sin favoritbok "101 skräckhistorier för mentalt instabila – läs och lär".

Nu var det bara att vänta.

**************************

Kapitel 2 eller Mysiga middagar

Av dom två krigsherrarna som satt vid bordet i tavernan var det bara en som var full. Den andre var död.

Groggy betraktade sin döde vän. Doggy hade varit en fridens man. Endast dödat dom som sa emot honom, alltid varit artig mot kvinnorna han tvingat sig på och bara stulit från dom som ägde något han ville ha. Och nu var han död. Bortsopad från jordelivet bara för att han hade grabbat tag i den där sinnesrubbade kvinnans bak. Groggy kände att han blev argare och argare och reste sig upp, vinglade till men stod sedan någorlunda stadigt. Han betraktade kvinnan med simmig blick. Han skulle minsann visa vem det var som bestämde, han skulle strimla kvinnan till småbitar, han skulle skära bort det där överlägsna flinet, han skulle...få en dolk i magen? Groggy tittade förvånat ner där hans nerblodade händer krampaktigt höll i ett knivskaft.

-Callisto! Vi har inte tid med sånt där nu. Kom och sätt dig! En vacker ung kvinna med blont böljande hår och gröna ögon gjorde en skarp gest mot ett bord där tre andra kvinnor redan slagit sig ner.

-Men Hope, det började ju just bli roligt... Callisto försökte sig på en trumpen min. Jaja, jag kommer. Tro inte att du får behålla den där! sa hon till Groggy och drog ut dolken ur hans mage, precis innan hans ben svek honom och han föll ihop på det hårda trägolvet med ett hest rosslande.

-Har ni ingen som städar bort skiten på den här tavernan? undrade Callisto till ingen särskild och torkade av det blodiga knivbladet mot den fallne mannens byxor, varefter hon gick och satte sig vid bordet med dom fyra andra kvinnorna.

-Låt höra planen nu!

-Tålamod Callisto...tålamod...Hope såg ogillande på kvinnan bredvid sig. Först äter vi. Tonfallet påminde om det Xena hade när hon skulle förklara något för Joxer. Sen diskuterar vi planen.

-Jag tycker bara att jag borde få veta vad du har kokat ihop, det var ju trots allt jag som sammanförde detta lilla sällskap, sa Callisto med skärpa i rösten.

-Sen, sa Hope oberörd.

-Ja, ja. Callisto lät saken bero, om än något motvilligt.

En ung, brunhårig kvinna med en bit pergamentpapper i ena handen och en lång gåspenna i andra närmade sig tveksamt sällskapets bord. Det såg ut som om hon helst hade velat vända på klacken och rusa ut genom värdshusdörren skrikandes "kom och ta mig långt härifrån", vilket också stämde, förutom på den sista punkten då hon hellre hade varit tyst och dragit så lite uppmärksamhet mot sin person som möjligt. Hon torkade av händerna mot det beiga förklädet och sa med darr på rösten:

-Skulle ni vilja beställa något? Hon flackade lite med blicken innan hon vågade hålla kvar den på kvinnan som satt närmast henne.

-Sorry stumpan, Callisto placerade sina händer bakom huvudet och fötterna på bordet framför sig, jag åt i förrgår…

-Eh...Okej. Ni då?

-Inget för mig tack, jag äter inte...Hope stirrade på tallriken framför sig som sakta lyfte från bordet för att sen krascha rakt in i väggen bredvid med ett ljudligt "porslin-som-krossas-mot-vägg-av-galning"-läte.

Lolita svalde. Varför hade just hon fått ta beställningen på det här bordet? Hade hon inte så sent som i förra veckan satt på sig sin syndigaste klänning, flörtat med chefen hela kvällen och sen följt med honom hem för att "gå igenom lite…öh, affärspapper", endast för att slippa sådana här situationer?

-Frun? Hon vände sig till kvinnan på den ena kortsidan.

-Ja, mitt barn, jag skulle vilja beställa något. Vänta...Najara log milt, slöt ögonen och sträckte upp armarna ovanför sig. Servitrisen sneglade längtansfullt mot dörren. Najara öppnade ögonen igen.

-Jinnerna föreslår kött- och svampstuvningen, sa hon. Så jag tar den.

-Okej..."Kött å svampst." krafsade Lolita ner på pergamentlappen. Och ni?

-Jag är en gud nu, jag äter inte! nästan skrek Velasca och hennes vita vilda ögon borrade sig in i den stackarns servitrisen som log osäkert eftersom hon inte kunde komma på vad hon annars skulle göra. (Lolita var nu helt säker på att det var precis sådana här situationer hon förväntades slippa efter att ha vaknat upp bredvid en snarkande och dräglande Mr. Pippus, iklädd endast en strumpa och med en smärtande, tryckande känsla över bröstet. Den tryckande känslan hade senare visat sig vara Mr. Pippus hund Snuffsebjörnen, en ful sak som i mångt och mycket liknade sin husse. Lolita hatade Snuffsebjörnen.)

-Självklart inte, sa hon. Bara en kvar, tänkte hon och vände sig mot den återstående middagsgästen. Jag kanske överlever det här ändå...

-Hämta kocken, väste Alti.

-Kocken? Varför...

-Hämta kocken eller dö en plågsam död. Alti fingrade lite på hornen på huvudbonaden hon tidigare hade lagt på bordet.

Gudars, hon tänker äta upp kocken, tänkte servitrisen chockad. Nåja, hellre han än mig, hon rusade ut i köket och sju sekunder senare stod en minst sagt nervös kock vid bordet och fuktade läpparna med tungan.

-N-n-i ville se mig? Stora svettpärlor glimmade till på överläppen.

-Jag ville se dig...Alti reste sig sakta upp ur stolen. Hon greppade kockens hals med sin ena hand och stirrade in i hans skräckslagna ögon. Kocken började skaka i hela kroppen och hans mun formades till ett saligt leende.

-Ni återupplever just nu alla maträtter som ni någonsin lagat, väste shamanen. Aha, sa hon och släppte taget om halsen. Marinerade noshörningskotletter i stark langduesås med potatiskroketter var det bästa du åstadkommit, jag tar en sån.

Kocken, som hade fallit ihop på golvet, blickade upp mot kvinnan.

-Men ingredienserna...vi har inte...flämtade han.

-Jag tar en tallrik marinerade noshörningskotletter i stark langduesås med potatiskroketter, sa Alti med betoning på varje stavelse.

Kocken insåg att motstånd var meningslöst.

-Självklart, sa han och började krypa mot köket.

 

Kapitel 3 eller Tvi vale för gamla minnen

En stark, solbränd hand trevade sig upp över bergskanten och fick tag i lite gräs. Kort därefter hävde sig Xena upp över kanten och gjorde en smidig rullning tills hon stod på båda benen. Hon såg sig nöjt omkring, platsen var precis som hon mindes den; en relativt stor klipp-platå, med en grotta på ena sidan och en otrolig utsikt över det grekiska landskapet på den andra. Hit hade Xena återkommit många gånger i fornstora dagar, när hon var en grym krigsdam och behövde någonstans att gömma sina erövrade skatter, offra spädgrisar eller bara komma ifrån allt för en stund. Visst hade hon väl också då och då tagit hit en och annan groupie, men det var inget hon hade för avsikt att berätta för sin följeslagare Gabrielle. Gabrielle ja, värst vad hon dröjde. Xena blickade ner över kanten av klippan och fick syn på den rödblonda kvinnan ett tiotal meter ner.

-Kommer du nångång? undrade Xena otåligt. Argo hade klättrat fortare, pikade hon.

-Nästa gång får du väl låta mig springa runt och äta gräs och ta med dig Argo upp hit istället då, muttrade Gabrielle medan hon tog i av alla krafter för att slå i ännu en säkerhetskil i den hårda bergsväggen. Det hade sannerligen inte varit hennes idé att klättra upp för en femtio meter hög klippvägg bara för att övernatta i en gammal grotta, det var då ett som var säkert. Men dit Xena gick, dit gick även hon. Tanken på att sova ensam under stjärnorna när Xena låg femtio meter därifrån (visserligen femtio meter rakt upp, men ändå) hade fått henne att bita ihop och sagt att "jovisst, jag har klättrat förut, det ska bli kul" när Xena uttryckt att hon skulle återuppleva gamla minnen och övernatta i grottan. Självklart hade det varit en stor fet lögn, hon hade varken klättrat förut eller tyckte att det skulle bli det minsta kul, men sagt var sagt, och nu hade hon bara tio meter kvar tills hon skulle få stå med fötterna på mark igen.

En liten stund senare sträckte Xena ner sin hand och tog tag i Gabrielles, varpå hon drog upp den yngre kvinnan över kanten. Gabrielle stapplade tacksam fram till grottväggen där benen vek sig på henne och hon sjönk ihop. Hon vände sig om och fick se Xena sitta på klippkanten och dingla med benen.

-Visst är det en alldeles otrolig utsikt, sa Xena med vördnad i rösten.

Gabrielle kvävde en önskan att skrika "Är du alldeles från vettet kvinna, gå genast från kanten" och sa:

-Jo, verkligen. Väldigt vackert.

Och det var det. Nedanför dom låg en sagolik dal, vacker och prunkande med en flod som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Därnere någonstans sprang Argo omkring och kände sig lycklig.

-Jag kollar grottan, sa Gabrielle och gick in i densamma.

**************************

Xena och Gabrielle hade haft en angenäm natt, en trevlig morgon och höll precis på att göra sig redo för att klättra ner, när dom hörde något som lät som flämtningar. Gabrielle hade svårt att lokalisera varifrån ljudet kom, men Xena hörde exakt och klev med några raska steg fram till klippkanten. Där fick hon se en tanig man på väg upp mot deras klipphäll. Han klättrade utan säkerhetslina och såg ut att ha det väldigt kämpigt. Instoppat i byxlinningen hade han något som såg ut som en hoprullad pergamentrulle.

-Uppge syfte, sa Xena med klar röst.

-Va? flämtade mannen och tittade uppåt, vilket ledde till att han fick ett par småstenar i ansiktet. Han vände snabbt ner blicken igen.

-Varför är du på väg upp till min högst privata sommarboning? undrade krigarprinsessan.

-Brev, pustade mannen. Jag har ett brev till dig. Han tittade nedåt mot pergamentrullen i byxlinningen.

-Åh, på det viset, Xena lät mildare på rösten.

-Vad är det om? ropade Gabrielle som inte hade vågat ta sig längre ut än till grottmynningen.

-Det är tydligen nån som har nåt slags brev till mig, ropade Xena tillbaka. Hon sträckte ner ena handen mot mannen som nu var inom räckhåll. Han lossade i sin tur greppet om en skreva i bergväggen och räckte Xena sin hand.

-Nej, sa Xena.

-Va? sa mannen.

-Inte handen, brevet, sa Xena.

-Åh, mannen såg något snopen ut. Han tog pergamentrullen och gav den snabbt till den mörkhåriga kvinnan.

-Tack.

-Ja…då går jag väl då…sa mannen och började klättra ner igen medan han väntade på att kvinnan skulle kalla tillbaka honom, bjuda in honom i sommarstället och ge honom ett fotbad och ryggmassage, samtidigt som den andra kvinnan som han hört rösten på skulle stå bredvid och önska att det var hon som fick lägga händerna på hans muskulösa kropp.

-Nej, vänta lite, Xena böjde sig över kanten.

-Ja? sa mannen förväntansfullt.

-Kan du ta med dig den här ner? Hon hivade ner en ryggsäck framför ögonen på mannen. Jag tror den var i tyngsta laget för Gabrielle, hon klättrar nog bättre utan den.

-Nä, jag har då aldrig…började mannen förargat.

Xena gav honom en iskall blick.

-…nekat en dam något, fortsatte han. Han tog ryggsäcken och lyckades på nåt sätt sätta den på ryggen.

-Bra, sa Xena. Lägg den bara där nere sen, så hittar vi den nog. Hon vände och gick tillbaka mot grottan.

Bencus började ana att han hade blivit rejält lurad av sina arbetskamrater. Han tvivlade starkt på att kvinnan där uppe hade varit Xena – Glädjeflickan, som dom andra hade påstått. Hela vägen ner förbannade han sig själv för att han var så lättlurad. Det här skulle dom minsann få för. Dom hade dragit honom vid näsan för sista gången, det var då ett som var säkert.

På väg till grottan vecklade Xena upp pergamentrullen och började läsa det som stod där.

"Xena,

jag skriver till dig eftersom jag inte har något annat val. För tio somrar sedan gjorde du mig mycket orätt, och jag har alltid hatat dig sedan dess. Dock har jag hört att du nuförtiden försöker sona dina synder, och det är därför jag nu ber dig om hjälp. Jag har ingen annan att vända mig till, du är mitt sista hopp.

Om du vill hjälpa mig, möt mig på värdshuset Korta Katten om en vecka. Du kommer antagligen inte att känna igen mig, men jag känner igen dig.

Jag ber dig,

Hetita av Thubas"

Xena stannade tvärt och läste igenom brevet en gång till. Det högg till i hjärtetrakten av skuld när hon tänkte på vad hon hade gjort mot den unga kvinnan. Men samtidigt blev hon glad; hon hade inte vetat om Hetita hade överlevt, men nu hade hon bevis för att hon hade gjort det. Xena antog att hon borde berätta om Hetita för Gabrielle, men hon kunde inte. Hon skämdes för mycket. Vad skulle Gabrielle tro om henne om hon fick reda på vilket monster Xena hade varit? Vilken kallblodig mördare hon en gång hade varit stolt över att kalla sig. Gabrielle skulle lämna henne direkt, och det skulle inte Xena stå ut med. Alltså fick det bli en lögn.

Xena släppte pappret och lät det föras bort av vinden.

-Vad stod det i brevet? Gabrielle stack ut huvudet ur grottöppningen.

-Inget…det hade kommit fel. Var till nån snubbe som hette Xero. Nej, nu går vi ner, Argo undrar nog var vi håller hus, Xena bytte samtalsämne och hivade upp sin ryggsäck på ryggen.

-Okej, jag ska bara…Gabrielle tittade sig omkring. Var är min ryggsäck? frågade hon.

-Den är nog redan nere, sa Xena och gick fram till klippkanten. Japp, där är den, sa hon. Brevkillen var snäll och erbjöd sig att ta ner den åt dig.

-Verkligen? Gabrielle lät förvånad. Det var en trevlig karl, hoppas att den inte var till för mycket besvär för honom. Sen drog hon ett djupt andetag. Ska vi ge oss av då, sa hon med en lätt darrning på rösten.

Väl nere igen visslade Xena på Argo, och den ståtliga hästen kom sättandes i full gallopp. Xena lastade hästen och snart var dom åter på väg.

-Jag tänkte vi kunde gå till Thubas, sa Xena och försökte låta likgiltig. Jag har hört att det ska finnas en väldigt skicklig smed där och Argo behöver nya skor. Hon litade på att Gabrielle skulle ha så pass dålig kunskap om hästar att hon inte insåg att Argos skor var i utmärkt form och inte alls behövde bytas.

-Kan vi väl göra, sa Gabrielle.

Xena andades ut.

 

Kapitel 4 eller Happy times are here again

Förberedelserna hade pågått i en vecka, men nu var de äntligen på väg. Tjugo representanter från stammen Cyanes Döttrar hade fått äran att följa med till Thubas, staden som hade valts av översta Amazonrådet som mötesplats för den årliga fjäder-bytar-festivalen. Representanter från amazonstammar Grekland runt var i samma stund på väg mot Thubas, alla med väskor fullpackade med granna fjädrar av dom mest varierande färger och storlekar.

Poponin var lycklig, inte nog med att hon själv hade blivit utvald utan även hennes fru Cindy hade blivit en av dom som fick åka. Dessutom hade dom, efter några dagar av hårdnackad övertalning, lyckats få med sin femåriga dotter Casae på resan.

-Vad tänker du på? undrade Cindy och tog sin frus hand i sin.

Poponin log.

-Jag tänkte på hur lycklig jag är, sa hon.

Cindy tryckte Poponins hand. En liten tår letande sig upp i ena ögonvrån.

-Jag är också så lycklig, sa hon.

-Och jag med, hördes bakom dom. Det var Bedi, som diskret torkade bort en glädjetår med baksidan av handen.

-Och jag meeeed, bölade Lily framför dom.

-Men inte lika lycklig som jaaag, hulkade Maddy ännu en bit fram.

En liten stund senare stod tjugo amazoner och en liten flicka och blockerade vägen för eventuella förbipasserande. Amazonerna bölade och hulkade och försäkrade gång på gång för varandra hur lyckliga dom var. Lilla Casae grät med av bara farten.

Osynlig vid sidan av vägen, på en sten, satt en irriterad gudinna och svor för sig själv. Det var andra gången på bara en vecka som en trollformel hade slagit fel. Den här gråtfesten hade ju inte alls varit meningen, hon hade ju bara tänkt muntra upp sina amazoner lite, dom hade haft det så stressigt på sista tiden. Hon kunde visst inte göra nånting rätt längre, Ares och Afrodite hade inte blivit glada när hon för ett par dagar sedan hade råkat byta kläder på dom båda syskonen. Och Ares som hade stått mitt framför en trupp kallhamrade krigsherrar också. Inte bra. Nej, det var bäst att hon försvann innan amazonerna började ana att hon hade ett finger med i spelet. Hon poffade sig därifrån.

Amazonerna tog sig samman, lite förvirrade och skamsna, och började röra på sig igen.

-Öhh, sa Bedi, vi kan väl…

-Aldrig nånsin…, sa Maddy.

-Nämna det här igen, sa resten av amazonerna.

**************************

-Ser du henne? frågade Callisto.

-Tyst, väste Alti.

Sällskapet hade hyrt varsitt rum på värdshuset Korta Katten och befann sig för tillfället i Najaras rum. Alti satt på golvet med en ring av aska och tända ljus runt sig, medan Najara, Valesca och Hope satt på den enda sängen i rummet och spänt iakttog shamanen. Callisto vankade otåligt av och ann vid fönstret och gned sina händer. Den här väntan var olidlig, hon ville döda Xena och hon ville göra det nu!

-Men jag måste få veta om det fungerade! utbrast hon.

-Shyyyy! hördes det i korus från sängen.

-Låt henne arbeta ifred, sa Najara och sneglade i smyg på Hope. Hon var verkligen lik Gabrielle, tänkte hon. Kanske om det inte funkar med Gabby så…nej, hon slog bort tanken. Ingen kunde ersätta Gabrielle.

-Aha! sa Alti och Callisto ryckte till och vände sig mot henne med något desperat i blicken. Dom är på väg, fortsatte shamanen. Det lyckades, hon svalde hela historien om stackars Hetita!

Callisto skrattade till och vände sig mot fönstret.

-Snart min sköna, viskade hon, snart…

 

Kapitel 5 eller En riktig björntjänst

En tystlåten kvinnlig krigare helt klädd i läder och med en hårman svartare än väggarna i kolgruvorna på Krykos gick sida vid sida med en yngre, betydligt ljusare och framförallt pratgladare kvinna. Tjugo meter bakom dom gick Xena, Gabrielle och Argo.

- Jag skulle nog säga en nia...ja, helt klart en nia. Gabrielle nickade som för sig själv.

- En nia? Verkligen? Xena lät lite förvånad. Jag skulle nog säga en femma...

- Bara en femma?

- Tja...hon är inte riktigt min typ...blondinen däremot – oh yes! Helt klart en nia där.

- Så pass? Njä, jag vet inte jag...jag gillar brunetter bättre.

Dom två kvinnorna framför vände sig om och såg ogillande på Xena och Gabrielle. Maken till fräckhet hade dom aldrig varit med om. Den blonda rynkade ihop ögonbrynen. Den mörkhåriga skakade demonstrativt på huvudet och knep ihop läpparna. Sen vände dom sig om igen och började gå i rask takt.

Xena och Gabrielle stannade och såg så där konfunderade ut som man brukar göra när något oväntat och lite besynnerligt inträffar.

-Ehh, dom får helt klart avdrag för fientliga personligheter, sa Xena.

-Mysko typer, sa Gabrielle.

(Nu får ni inte döma stackars Xena och Gabrielle, ty dom äro vana med tv-serievärlden, där man inte sällan, närmare bestämt om man vill säga något viktigt eller lustigt som andra inte bör höra, kan stå två meter ifrån någon och tala med normal röststyrka, utan att personen i fråga uppfattar ett dyft av vad som sägs. Att Xena och Gabby plötsligt förflyttats till en fan fic. och förhållandena därigenom ändrats är ju knappast deras fel och inget dom ska ha ovett för.)

-Har jag berättat att jag har varit i Thubas tidigare? Xena kisade bort mot horisonten.

-Nej, det har du inte. Gabrielle torkade bort några svettdroppar från pannan, framkallade av den gassande solen som trots idoga försök inte hade hittat ett enda moln att gömma sig bakom på hela dagen.

Xena började gå. Gabrielle tittade upp på henne med intresserad blick. Xena började vissla. Gabrielle fortsatte att titta på henne med intresserad blick. Xena började känna sig olustig.

-Vad är det? frågade hon. Har jag något i ansiktet?

-Ska du inte berätta? Gabrielle lät otålig.

-Om vadå? Vad jag har i ansiktet?

-Om när du var i Thubas förstås!

-Jaha, den gången ja...Nej.

-Va?

-Nej, det ska jag inte berätta om. Jag ville bara säga att jag har varit där en gång tidigare, så nu vet du det.

-Hrmpf, sa Gabrielle.

**************************

När solen givit upp alla tankar om moln att gömma sig bakom och istället valde att sjunka ner bakom träden vid horisonten, såg mörkret sin chans att imponera på omgivningen. Det bredde ut sig över det grekiska landskapet och fick Xena och Gabrielle att tända en eld, där dom för tillfället satt och grillade två feta fiskar som Xena hade fångat en stund tidigare. (Egentligen hade en björn fångat dom först, och Xena, som älskade utmaningar, hade hoppat på björnen och brottat ner denne för att komma åt fiskfångsten. Då Gabrielle avskydde när Xena tog onödiga risker hade krigarprinsessan inte nämnt biten om björnen utan bara upplyst henne om att hon hade fått tag på två fiskar. Vilket ju var sant, så Xena hade inte ett dugg dåligt samvete för det.)

-Jag tror att det nyligen har varit amazoner här, sa Xena och tog en rejäl bit grillad fisk.

-Jaså, sa Gabrielle, varför tror du det?

Xena pekade på en hastigt hopsnickrad trähydda ett tiotal meter från deras lägerplats. Ärligt talat var det inte mer än några grenar, en hel del löv och en och annan ditsläpad stock I ljusskenet från lägerelden kunde de båda kvinnorna skönja en skylt som hängde över öppningen. "KÄRLEKSNÄSTET" stod det på den med stora bokstäver, och sen under i mindre stil "obs stör ej!".

-Ahh, du har nog rätt, Gabrielle nickade. Undra om dom också är på väg till Thubas, sa hon i ett försök att leda in samtalet på staden i allmänhet och när och varför Xena hade varit där i synnerhet.

-Kanske det, sa Xena. Verkligen en god fisk det här.

-På tal om Thubas, sa Gabrielle, ska du inte ta och berätta om när du var där förra gången?

-Nej. Vad använde du för kryddor till den här fisken? undrade Xena.

Gabrielle suckade. Hon skulle nog få ur Xena sanningen förr eller senare, men tydligen mer senare än förr. Hon försökte känna sig förargad, men lyckades inte. Gabrielle undrade varför det var så svårt att känna sig arg eller irriterad på Xena. Det var som om varje gång hon försökte, behövde hon bara se in i Xenas klarblå ögon och så var känslan som bortblåst.

-Salt, sa hon. Och lite peppar, och så lite av den där torkade citronen du vet.

-Ja, den var verkligen jättegod, sa Xena. Verkligen.

Efter middagen bredde Xena och Gabrielle ut sina sovfiltar och la sig. Dom blickade upp mot den stjärnprydda himlen och låg och småpratade långt in på natten, ända till elden helt hade brunnit ut och kolen slutat glöda. Sen lät dom Morpheus göra det han var bäst på, och dom båda kvinnorna somnade.

**************************

En ensam liten fågel på en trädgren mötte dagens första solstrålar med en glittrande glad, högljudd och gäll morgonserenad vilket fick den purkna krigaren, som låg på en sovfäll några meter bort från trädet, att motvilligt öppna ena ögat för att lokalisera varifrån ljudet kom. Hon öppnade med viss svårighet även det andra ögat och sneglade på kvinnan bredvid sig för att försäkra sig om att hon sov och inte skulle komma att bevittna det hon strax skulle till att göra. En hand, tätt följd av en arm, höjdes med en tyst rörelse. I handen höll dess ägare ett dödligt vapen, en chakram, som hon med ett knyck sände iväg rakt mot den intet ont anande sångfågeln. Chakramen rusade genom luften, fick kontakt med fågeln som inte hade en chans att värja sig utan föll i två jämnstora delar ner till marken, död. Efter utfört uppdrag återvände vapnet till dess ägare som med ett otroligt självbelåtet flin på läpparna tog emot chakramen i ena handen och stoppade tillbaka den på sin plats. Sedan dröjde det inte många sekunder förrän Morpheus återvände till krigaren och strödde ut sitt stjärnstoff över henne, och hon föll i djup sömn som varade i åtminstone två, tre minuter.

Gabrielle vaknade med ett hugg av besvikelse. Det hade bara varit en dröm. Hon och Xena i "KÄRLEKSNÄSTET", bara en dröm. Hon gäspade, gnuggade sig i ögonen och tvingade sig upp i sittande ställning. Hon kastade en blick bredvid sig, bara för att upptäcka att den andra sovfällen var tom. Xena hade som vanligt gått upp före henne, vilket inte förvånade Gabrielle det minsta. Ibland undrade hon om krigarprinsessan någonsin sov. Hon tittade sig omkring, fortfarande lite grusig i ögonen, och hoppades få syn på sin mörkhåriga följeslagare. Hon svepte runt med blicken; där låg hennes stav på sin plats bredvid fällen, där var resterna av lägerelden, där låg en blodig död fågel, där stod Argo förnöjsamt tuggande på några grässtrån, men ingenstans kunde hon upptäcka den hon letade efter.

Gabrielle gick upp och vek ihop sovfällarna, som hon sen la i en påse som hängde på Argos sadelväska. Just då kom Xena fram bakom några buskar. (Det bör kanske tilläggas att hon inte hade suttit där och lurpassat, utan kom från en stig från skogen.)

-God morgon sömntuta, ropade hon tillgivet till Gabrielle.

Gabrielle log.

-Hej där, sa hon, var har du hållit hus?

-Gått runt lite i omgivningarna. Ett jättevackert ställe det här. Och titta vad jag hittade! Xena höll fram en näverskål full med röda, mogna hallon. (Egentligen hade en björn hittat dom först (och det var han väldigt glad för då han bara dagen innan blivit av med två feta fiskar på det mest förnedrande sätt), tagit fram sin allra finaste näverskål, fyllt den till randen, dukat upp för fest och var just på väg att skicka en uggla med bud om kalas, när Xena hade överfallit honom. Hon hade sparkat björnen på alla fyra smalbenen och sen brottat ner honom med en nacksving, innan hon tog näverskålen och glatt visslande hade promenerat tillbaka till lägret och Gabrielle. Långt senare, efter åratal av dyrbar terapi, vågade björnen till slut inse varför han hade utvecklat en svårt fobi för allt med minsta antydan till svart hår, och han kunde äntligen lägga sina hemska minnen bakom sig.)

-Åhh, Gabrielle sken upp i ett leende. Hon snappade åt sig ett hallon och ploppade in det i munnen. Gudars va gott, sa hon.

Xena myste. Livet var allt bra härligt.

 

Kapitel 6 eller Lurad igen

Bencus var faktiskt glad. Efter fiaskot med Xena – Glädjeflickan (Mer likt Xena – Glädjedödarn, tänkte Bencus och spottade) var han på väg till sitt nästa uppdrag, och han kände på sig att det skulle gå mycket bättre än det förra. För vad kunde gå fel med att leverera ett paket med, han tog upp en liten förpackning från sin väska och kikade i den, rosa spetstrosor till en bunt amazoner? Grabbarna på jobbet hade dessutom berättat att amazonerna älskade män och så fort dom såg en kastade dom sig över honom och älskade med honom i timmar. Han skrockade nöjt för sig själv. Det här skulle bli en bra dag.

 

Kapitlet 7 eller Baktankar

Med Xena och Gabrielle på väg gällde det att inleda fas 2 av Hopes plan; att hitta ett perfekt ställe dit man kunde föra, tortera och slutligen döda Xena och krypet hon reste med. Callisto (som kände att det var dags att bestämma nånting då det ju trots allt var tack vare hennes skarpa hjärna denna sammansvärjning blivit möjlig) beslutade att dom för bästa resultat skulle dela upp sig när dom letade. Utgångspunkten var Korta Kattens bakgård, och där skulle dom också samlas tre timmar senare för att delge varandra resultaten av sina runtsnokningar.

Valesca såg dom andra gå. Vilka idioter, tänkte hon och slog sig ner i en av solstolarna som stod på Korta Kattens bakgård. Trots att hon förstod att dom andra givetvis såg upp till henne, var dom i hennes tyckte idioter hela bunten. Hon tänkte verkligen inte springa runt och snoka som en vanlig dödlig, hon var en gud nu, hon letade inte! Att Hope som ju också var en gud, visserligen en halvgud men ändå, kunde nedlåta sig till att delta i mänskliga aktiviteter övergick hennes förstånd, men å andra sidan – vad kunde man vänta sig av någon som hade henne som mor. Valesca rös till av obehag när hon tänkte på den orättfärdiga amazondrottningen. Hope var verkligen alldeles för lik sin mor för sitt eget bästa. Ända sen det första mötet för drygt en månad sedan hade Valesca fått ta till all sin självbehärskning för att inte sätta händerna runt den där halsen, som var så lik Gabrielles. När detta spektakel var över och hon hade utplånat Gabrielle och hennes löjeväckande följeslagare skulle hon definitivt röja även Hope ur vägen.

Valesca la upp sina fötter på en annan av solstolarna.

-Hallå fröken! ropade hon in mot huset.

En mörkhårig flicka som jobbade i baren på värdshuset stack ut sitt huvud genom ett fönster som stod öppet.

-Ja? sa hon. Önskar frun något?

Valesca fnös. Vilken idiot. Varför var alla utom hon tvungna att vara idioter?

-Självklart önskar jag något, sa hon med ett otrevligt tonfall. Hämta en drink och låt det gå undan!

-Ja frun! Den mörkhåriga försvann kvickt.

Kort därefter satt Valesca och sippade på en Martini och väntade på att dom andra skulle återvända.

**************************

Najara skyndade sig iväg, hon kunde inte fort nog komma bort från det makabra sällskapet. Hon avskydde sina kumpaner, men ända sen hon sett annonsen i Atenkuriren visste hon att hon måste ansluta sig till gruppen och därigenom rädda Gabrielle, och bet därför ihop och låtsades trivas i dom andras sällskap.

Medan Hope hade smitt en listig och elak plan hade hon å sin sida smitt en lika listig men godhjärtad dito. Hon skulle spela med i Hopes uppsåt tills dom hade tillfångatagit Xena och Gabrielle, men där skulle hon vända sig emot dom, inför Gabbys kärleksfulla och beundrande ögon, och försöka rädda Xena. Givetvis skulle hon misslyckas, det var tom en del av hennes egen plan, men, och det var det fina, Gabrielle skulle tro att hon hade gjort sitt bästa och vara henne evigt tacksam. Najara skulle sen rädda Gabrielle ur klorna på dom andra, hon visste inte riktigt hur än men det skulle säkert lösa sig, och Gabrielle, hennes älskliga prinsessa, skulle falla i hennes armar av tacksamhet. Najara fick något drömmande i blicken när hon tänkte på Gabrielle. Hon och Gabbygumman var ämnade för varandra, det kunde vem som helst med en portion förstånd inse, men så länge Xena hade Gabsan i sina klor var Najara dömd att tråna efter Gabs på avstånd. Men det skulle bli ändring på det nu. Kärleken skulle segra!

För att vara säker på att hon skulle slippa träffa någon av dom andra i gänget gick Najara raka vägen till skogen som låg belägen strax utanför staden. Där satte hon sig under en vacker åldrig ek och spelade luffarschack med jinnerna, ända tills det var dags att återvända till Korta Katten.

**************************

Hope undrade vad mamma gjorde just nu. Nej, rättade hon sig själv, inte mamma, aldrig kalla henne mamma, vad Xenas slav gjorde just nu. Hope hatade Xena. Hon hatade henne med varje fiber i sin kropp, med varje muskel, varje nerv. Hon hatade även Gabrielle. Men det var med en slags hatkärlek, som Hope avskydde. Riktigt, hederligt hat var betydligt lättare att hantera, Hopes känslor för Gabrielle gjorde henne förvirrad.

Om hon bara fick ta kål på Xena och Gabrielle, denna patetiska ursäkt för en mor, skulle allt bli mycket lättare. Hope längtade tills allt var över, då hon äntligen skulle bli fri. Och så hade pappsen lovat henne en slaktresa till Rom när allt var avklarat, och det var ju inte fy skam det heller.

**************************

Trots att Alti avskydde att ta order av Hope och Callisto (enda anledningen till att hon hade svarat på annonsen var att hon ville suga kraften ur Xena och ta den själv) funderade hon på var hon skulle påbörja sitt letande. Hon kom fram till att den lokala bordellen var en bra plats att börja på; där om någonstans borde dom ha koll på undanskymda, obskyra platser. Hon styrde således stegen till "Den Lokala Bordellen", där hon i entrén möttes av en äldre kvinna bakom ett bord.

-Vad kan jag hjälpa…sa kvinnan.

Alti ignorerade henne och gick förbi, in i den dunkla lokalen. Där träffade hon genast på en söt ung kvinna med svart hår i en fläta ner på ryggen och en sexig utstyrsel som lämnade ytterst lite åt fantasin. Efter det glömde Alti allt som hade med utfrågningar och planen att göra och återkom inte till Korta Katten förrän långt in på natten, precis innan gryningen.

**************************

Callisto var nöjd. Det hade varit ett genidrag att publicera den där annonsen; den här gången skulle hon vinna över Xena, det var hon övertygad om. Hon skulle äntligen få sin hämnd, och vilken grym och underbar hämnd det skulle bli! Och sen, när Xena var död, skulle hon ta kål på dom andra också, för underhållningsvärdet. Hon skrockade för sig själv - framtiden såg sannerligen ljus ut.

Callisto lutade sig mot en husvägg och spanade efter någon som såg ut att ha kunskap om staden.

-Du stumpan, kom hit! ropade hon till en ung kvinna som verkade ha fått syn på krigardrottningen och nu var på väg över till andra sidan vägen, i en vid båge, för att undkomma ett möte.

Lolita svalde. Detta var precis vad hon hade velat undvika, men hon vågade inte göra annat än att gå tillbaka över gatan och göra den uppenbarligen sinnessjuka kvinnan till lags.

-Ville du något? frågade hon med tunn röst.

-Jag letar efter ett ställe, sa Callisto. Mörkt, kallt, undanskymt. Allmänt otrevligt. Jag hoppas att du känner till något sånt, annars blir jag tvungen att döda dig.

Lolita tvivlade inte en sekund på att kvinnan menade vad hon sa. Hon försökte febrilt komma på någon lokal som passade galningens beskrivning. Hon mindes att Hr. Pippus vid något tillfälle hade nämnt att han och ett gäng andra chefer nattetid brukade träffas i Korta Kattens källare och "lätta på trycket", och tänkte att om Hr. Pippus brukade gå dit var det säkert ett mycket otrevligt ställe.

-Varför inte prova Korta Kattens källare? sa Lolita prövande och hoppades innerligt att svaret skulle göra vettvillingen nöjd.

-Korta Kattens källare, eh? sa Callisto och tonfallet var inte helt ovänligt. Det skulle kunna funka. Det blixtrade till i Callistos ögon. Det skulle faktiskt kunna funka riktigt bra…

Lolita backade sakta när hon märkte galenpannans frånvarande blick. Nu eller aldrig, tänkte hon, vände sig om och började springa för allt hon var värd. Men då hon bara var värd en och en halv dinarer i veckan, det var i alla fall vad Hr. Pippus hade sagt när han anställde henne, sprang hon inte speciellt fort, dessutom hade hon ett par nyköpta skor med alldeles för höga klackar vilket gjorde att hon snubblade till, vrickade foten och föll pladask på näsan efter bara ett par meter, så hennes flyktförsök blev tämligen misslyckat.

Callisto, som hade dragit upp sin dolk och gjort sig beredd att kasta den i samma ögonblick Lolita hade börjat röra på benen, lät armen sjunka ner längs sidan i en besviken gest. Det var betydligt roligare att kasta en kniv i ryggen på nån som sprang därifrån i panik, än att hugga nån som låg och stirrade på en med tårfyllda ögon, självförvållat näsblod och en vrickad fot. Vad fanns det för utmaning i det liksom? Callisto gick därifrån för att leta upp lite mer tillfredställande villebråd, innan hon åter styrde stegen mot Korta Katten.

 

Kapitel 8 eller Celebert besök

Efter fem dagar på resande fot fick så äntligen Cyanes Döttrar syn på en skylt där det med stora bokstäver stod "THUBSA". (Det var en mycket gammal och skröplig gubbe, byns äldsta på tiden det begav sig, som hade gjort skylten och ingen hade haft hjärta att berätta för honom att han hade stavat fel. Gubben var död sedan länge tillbaka, men skylten fick vara kvar som minne). Solen hade hunnit hela vägen över himlavarvet och skymningen hade tagit över, så sällskapet begav sig direkt till värdshuset Korta Katten, där dom redan fem månader tidigare hade hyrt rum. Vid fjäder-bytar-festivalen gällde det att vara ute i god tid, då sovplatserna på värdshusen gick åt som ambrosia i solsken. Vissa stammar var tvungna att sova i tält på värdshusens bakgårdar och dom som var riktigt sent ute fick lov att nöja sig med trånga och dåligt inredda rävgryt, vilka ofta låg långt utanför stadskärnan men ändå kostade en bra slant att hyra.

Efter lite krångel vid incheckningen (93 % av amazonstammarna hette Cyanes Döttrar, så det brukade alltid bli krångel vid incheckningar av dylika slag, men det var dom vana vid så det löste sig relativt snabbt), kunde äntligen det glada gänget pusta ut och få sig lite välförtjänt vila. Dom flesta av amazonerna var förståligt nog trötta efter resan och bestämde sig för att gå direkt i säng eller sitta uppe på rummet och ta det lugnt; kanske läsa det nyaste numret av Atenkuriren, spela spel eller gå igenom sina fjädrar inför Stora Bytardagen, men Poponin, Maddy, Cianna, Alenna och Bedi däremot valde att gå ner och sätta sig i Korta Kattens bar, där dom kunde få sig något i magen och spana in det lokala kvinnofolket.

-Ja, vad säger ni? Maddy gjorde en svepande gest med handen. Någon som ser nån pudding?

-Ja där har vi nåt riktigt läckert, Bedi blickade mot ett bord vid sidan om amazonernas, där en svart kvinna satt och åt med en liten sked ur något som liknade en kopp (och som senare faktiskt visade sig vara just en kopp), och chokladsmak också, min favorit! sa Bedi och log skälmskt.

Dom andra amazonerna garvade menande.

-Jag ska se om jag kan få mig lite av det där, sa Bedi till dom andra kvinnornas förnöjelse, och reste på sig. Hon blinkade till sina vänner och gick fram till den svarta kvinnans bord.

-Hej, sa Bedi och log.

-Hej, sa kvinnan och tittade upp, med skeden halvvägs till munnen.

-Har du köpt den där chokladpuddingen här? frågade Bedi och pekade på kvinnans chokladpudding, som stod på bordet i en kopp.

-Ja, i baren. Den är jättegod, kan verkligen rekommenderas. Kvinnan log ett blygt leende som Bedi fann ytterst tilldragande.

-Åh, då ska jag definitivt köpa en. Bedi heter jag förresten, sa Bedi och räckte ut sin hand åt kvinnan vid bordet.

-Malca, sa kvinnan och tog Bedis hand i sin.

-Angenämt att träffas, sa Bedi och kände värmen från Malcas hand stråla upp i armen. Vi kanske kan…träffas nån annan gång, och göra nåt? frågade hon djärvt.

-Gärna det, sa Malca och sände ännu ett leende Bedis väg.

-Imorgon vid lunchtid, här i Korta Kattens restaurang kanske? Om det låter bra för dig? Bedi strök bort en lock som envisades med att falla i ögonen och satt fast den bakom örat.

-Ja, imorgon låter alldeles utmärkt, svarade Malca.

-Då ses vi då…hejdå så länge…

-Hejdå…

Bedi gick tillbaka till sitt eget bord där dom andra amazonerna förväntansfulla satt och väntade på att hon skulle komma tillbaka.

-Nå, hur gick det? frågade Poponin. Var det chokladpudding?

-Ja, visst var det det, man kan beställa i baren, sa Bedi. Jag ska ta mig en kopp tänkte jag, är det nån annan som vill ha något? undrade hon.

Amazonerna beställde varsin drink och Bedi banade sin väg fram till baren.

-Hallå fröken, Bedi viftade med ena handen åt kvinnan som stod på andra sidan disken och flörtade med en av kunderna, jag skulle vilja beställa!

Kvinnan vände sig lite halvslött mot Bedi med ett påklistrat leende.

-Ja? sa hon.

-Jag skulle vilja beställa en Mörkrets Makter, en Cry of an Amazon, en Gudarnas Mumma, två Blyga Jungfrun och en chokladpudding. Bedi la upp ett mynt på disken.

-Kommer snart, sa kvinnan, tog myntet och vände sig om mot hyllan med glas och flaskor.

-Du var mig en törstig en!

Bedi vände sig ett halvt varv och såg på sällskapet bredvid sig. Där stod en klunga på fyra personer, varav en av dom menande flinade mot amazonen. Det var en brokig skara; alla fyra väldigt originella i både utseende och klädstil. Bedi tyckte det såg ut som om dom inte hörde hemma; varken där eller med varandra. En av dom, han som flinade, såg ut som en vakt, en mycket snitsig sådan - som vore han vakt åt självaste härskaren av Grekland. Bakom honom stod en blond kvinna, ganska kort, med en bister uppsyn och klädd som en gladiator. Bredvid henne en ung man, vars kläders like Bedi aldrig hade skådat; ett par blå, sträva byxor och en tröja i okänt material och färger som stack i ögonen. Runt ena handleden hade han ett läderband med en rund blank metallplatta i mitten, och i metallplattan var det små pinnar som rörde sig. Längst bak stod en mycket ful gubbe med en lång stör i ena handen, som hade han just lagt till sin båt utanför Korta Katten och nu gått in för att ta sig en drink.

Bedi blinkade och tittade sig omkring. Ingen annan verkade ta någon större notis om det lustiga sällskapet.

-Jaa, dom är ju inte bara till mig, sa Bedi och syftade på drinkarna hon hade beställt.

-Dom är ju inte bara till mig, härmade den unga mannen med det konstiga armbandet och lät tillgjord på rösten. Vem är dom till då? frågade han, dina amazonvänner. Han uttalade ordet amazonvänner på ett överdrivet sätt, som för att visa att han inte hade mycket till övers för Bedi och hennes likar.

-Ta det lugnt nu Roland, sa kvinnan med den bistra uppsynen. Bara för att Freddie föredrog Kris framför dig betyder inte att du har rätt att vara otrevlig mot okända amazoner. Visserligen väldigt obetydliga okända amazoner, men ändå, tillade hon.

-Nej, vänta lite nu, Bedi började bli irriterad och hytte med ena pekfingret mot gladiatorn. Bättre en obetydlig amazon än en bitter kärring, fortsatte hon. Dessutom är jag inte alls obetydlig. Mycket betydligare än er i alla fall!

-Mer betydelsefulla än oss!? dundrade nu mannen med flinet. Jag skulle inte tro så fröken lilla! Jag är Brunos, en medlem av The Royal Guard och stolt tjänare av She-Who-Yodels-When-Kicking-Ass. Det här är gladiatorn Gabrielle, Brunos visade med handen mot kvinnan i sällskapet, och det här Roland – en man långt före sin tid, han pekade på den unga mannen med det besynnerliga armbandet. Och här bakom står självaste Karon, direkt från dödsriket! Vi – obetydliga? Skulle inte tro det! Vi har alla medverkat i dom vinnande bidragen i Svenska fanfictävlingen 1-3!. Vi är vinnare. VINNARE! Och vem är du, fröken Springa-runt-i-fjollig-fic-och-vifta-med-fjädrar?

Nu hade Bedi fått nog av förolämpningarna och svingade en rak höger mot Brunos, vilket fick till följd att hon fick en välriktad spark på knät av Gabrielle. Bedis vänner kom rusande till undsättning, och snart var slagsmålet i full gång. Flaskor krossades mot huvuden, stolar flög kors och tvärs över rummet och drinkar spilldes. Det hela var, som man brukar säga, en riktig soppa.

Långt senare satt Bedi och hennes vänner på Maddys rum och plåstrade om varandra.

-Vilka fjollor, sa Maddy och tvättade bort lite blod från Bedis ögonbryn, men där fick dom allt!

-Ja, sa Cianna, vi visade dom verkligen…hur man blöder…

-Äsch, vi har inget att skämmas för, sa Poponin som virade en linda runt sin högra hand, dom var faktiskt fyra och vi bara…fem…

En tystnad sänkte sig över dom fem amazonerna. Till slut sa Alenna:

-Äh, nu går vi och lägger oss…

Och det var just vad dom gjorde.

 

Kapitel 9 eller Morgonstund har grus i mun

-Men hur ser du ut människa! vrålade Hr. Pippus. Är du alldeles från vettet!? Har du tänkt skrämma iväg kunderna!?

Lolitas underläpp började darra.

-M-men jag tänkte, stammade hon och tog sig åt sin blåslagna och uppsvällda näsa.

-Ja det får du göra nån annanstans hädanefter, brölade Hr. Pippus, du är avskedad!

Han slog igen dörren med en smäll.

-Men, men…Lolita stirrade på dörren framför sig.

Sen insåg hon att hon just fått sparken och föll i gråt.

 

Kapitel 10 eller Xena och Gabrielle gör stan osäker

Xena och Gabrielle anlände till Thubas på förmiddagen. Det var inte förrän dagen efter som Xena skulle träffa Hetita, men om hon kände Gabrielle rätt skulle det inte innebära några problem att övertyga den unga barden att övernatta i staden. Kruxet var hur hon skulle få Gabby att vilja övernatta på Korta Katten, utan att verka för angelägen och därigenom göra den andra kvinnan misstänksam. Dom började närma sig värdshuset i fråga och Xena grubblade på hur hon skulle inleda samtalet, när Gabrielle stannade till och förtjust utropade:

-Nämen titta! "Värdshuset Korta Katten" – vilket gulligt namn! Där kan vi väl övernatta, Xena? Snälla?

Till Gabrielles glädje visade sig Xena inte vara det minsta svår att övertala.

(Nu kanske du undrar, och det med rätta, hur Xena och Gabrielle, i dessa tider av fjäder-bytar-tjossan, skulle lyckas hyra rum på Korta Katten. Du kanske tänker, som sig bör, att de unga tu fick nöja sig med ett enkelt rävgryt i utkanten av stan. Du kanske ser framför dig, och vem skulle inte det, hur Xena och Gabrielle ligger och trängs i grytet, Gabrielle rätt nöjd men Xena en aning besvärad av det trånga utrymmet, trots att hennes fötter sticker utanför eftersom hon är alldeles för lång. Du kanske föreställer dig allt detta, som det anstår en anständig människa, men ändå skulle du ha helt fel. För det som hände, förstår du, var att portiern på Korta Katten misstog Gabrielle för Hope, och gav barden dotterns nyckel. Och så kom det sig således att Gabrielle och Xena fick Hopes rum, och Hope, som visserligen blev ursinnig när hon upptäckte misstaget men inte ville väcka för stor uppmärksamhet till sig och avslöja sig för fienden, fick dela rum med Najara.)

**************************

Efter att ha dumpat packningen på rummet och sen gått och shoppat på varsitt håll (Gabrielle hade köpt mat, kryddor, ett nattlinne till sig och en pyjamas till Xena och lite annat smått och gott som hon redan lämnat på rummet, och Xena hade pratat med några amazoner och låtsats sko om Argo), sammanstrålade nu Xena och Gabrielle för att äta middag tillsammans.

-Titta inte, sa Gabrielle, men jag tror att det är nån som spanar in dig.

-Va, vem? sa Xena och vände sig om. Snett bakom krigarprinsessan stod en liten flicka och betraktade henne med skräckblandad förtjusning.

-Jag har faktiskt också ett svärd, sa flickan lite prövande när hon såg att Xena hade lagt märke till henne.

-Det tror jag säkert att du har, svarade krigaren, men är det så här stort? fortsatte hon och drog upp sitt svärd, gjorde avancerade cirkelrörelser med det så att det svischade och swoschade och avslutade uppvisningen med att klyva en stor sten på mitten samtidigt som hon ylade "yaliyalishia!". Nej, det gjorde hon förstås inte, jag bara ljög. I stället log hon bara lite mot flickan, för hon var ju trots allt en f.d. krigsdam, och ganska hygglig mot barn nuförtiden.

-Det här är en stav, sa Gabrielle, med den kan man...

-Jaha, sa flickan oimponerad, såna där har mina mammor massor av.

-Dina mammor, eh, sa Xena och höjde ena ögonbrynet, heter dom möjligtvis Poponin och Cindy?

-Jaa, hur vet du det? sa flickan med beundran i rösten, som vore Xena en stor magiker som just utfört ett fantastiskt trick.

-Jag träffade dom för ett tag sen, sa Xena, dom frågade om jag hade sett till en liten ljushårig flicka som hette Casae.

-Det är jag, det är jag! skrek Gabrielle. (Nä, jag ljög igen, det var Casae som ropte detta.)

-Dom var ganska oroliga, sa Xena, så det är nog bäst att du följer med oss till Korta Katten så dom får veta att du är oskadd.

-Det var dit jag var på väg, sa Casae, men jag gick vilse.

-Ja, det är lätt att gå vilse här, det är så stort, sa Gabrielle. Men du behöver inte vara orolig, vi vet vägen. Gabrielle log mot den unga flickan.

-Du behöver inte följa med om du inte vill, sa Casae.

-Hrmpf, sa Gabrielle.

Efter att Xena förklarat för Casae att hon ville att Gabrielle skulle följa med, började dom alla tre gå i riktning mot värdshuset och Casaes oroliga föräldrar, men hann inte långt förrän Xena tvärstannade. Xenas känsliga hörsel hade uppfattat ett hot, och hon la ena fingret mot läpparna för att visa Gabrielle och Casae att dom skulle knipa igen limpsaxarna. (Vilket är ett forngrekiskt uttryck för att stänga, och sen inte öppna, käkarna)

-Fort, göm er bakom den där vagnen! väste Xena och pekade på en hövagn som stod vid sidan av vägen.

-Xena, vad är det frågan om? undrade Gabrielle oroligt medan hon tog Casaes hand och förde den förskrämda flickan bakom fordonet.

-Shyyy, sa Xena just som Gabrielle och Casae hörde vad Xenas överlägsna hörsel uppfattat en stund tidigare. Någon dök plötsligt fram från en sidogata och svängde av i riktning mot dom två kvinnorna och flickan, och denne någon nynnade på en ryslig melodi. Plötsligt brast den mystiske figuren ut i sång och de tre åhörarna kunde nu uppfatta texten klart och tydligt. Casae, som inte hade hört sången innan och därför inte visste vad hon hade att vänta sig, rös till av väljelse när hon urskiljde orden:

"Joxer så Mäktig
Reser runt i stad och land
Han räddar så nån by ibland
Med Gabby som sin lilla vän
Hon har en stav och slåss med den
Rättar fel och drar en sång
Är sen mäktig dagen lång
Han är Joxer – Joxer så Mäktig!"

Bakom vagnen skruvade Gabrielle lite olustigt på sig och hennes oroliga anletsdrag blev utbytta mot en förbryllad min.

-Men det är ju bara Joxer, borde vi inte...viskade hon men kom inte längre eftersom hon kände en hand över sin mun och fick en mycket sträng blick från en bestämd krigarprinsessa. Casae vågade inte göra annat än att stå blickstilla och betrakta mannen på gatan framför dom.

Joxer struttade på och sjöng glatt för full hals, helt ovetande om publiken bakom hökärran. Hans flärpar på hjälmen guppade i takt med melodin och bröstplåten skramlade som fick den betalt för att kompa. När den första versen var avklarad högg han oförtrutet in på nästa, och tog om möjligt i ännu mer:

"Joxer så Mäktig
Han är väldigt präktig
Alla honom gillar, han
är så snygg att det gör ont
När saker kärvar sig
Han fixar allt åt dig
Om du är i svårighet
Fienden är extra het
Kalla ej på någon fet
Grabben här han fixar det,
Fastän han inte gratis slet
Han har ett snofsigt epitet
Å kvinnorna han sexigt bet
plus smidig är som en atlet
Se upp!
Kära nån!
Han är Joxer – Joxer så Mäktig
Joxer, Joxer så Mäktig!"

I slutet av sången hade han hunnit förbi vagnen och var på väg bort från kvinnorna och flickan. När dom sista raderna var sjungna började han om från början igen, ju längre bort han kom desto svagare hördes han och till slut var det alldeles tyst. Sällskapet tog det säkra före det osäkra och väntade ett tag till, innan dom vågade sig fram från sitt gömställe. Väl ute på gatan igen började Xena vissla, glad i hågen över att än en gång ha överlistat fienden och sluppit undan oskadd.

 

********* Här börjar varningen **********

[Är du Joxer-älskare? Läs då nedan för en betydligt smörigare version av scenen ovan. Obs! Känsliga personer bör scrolla direkt till nästa kapitel.]

Efter att Xena förklarat för Casae att hon ville att Gabrielle skulle följa med, började dom alla tre gå i riktning mot värdshuset, men hann inte långt förrän Xena tvärstannade. Krigarens känsliga hörsel hade uppfattat något ljuvligt och hon la ena fingret mot läpparna för att visa att Gabrielle och Casae skulle dämpa sig.

-Om ni är tysta kommer ni snart att få höra något som garanterat lyser upp er dag! utbrast Xena ivrigt och hennes ögon glittrade.

-Xena, vad är det? undrade Gabrielle upprymd men sa inget mer utan tittade än åt vänster och än åt höger samtidigt som hon lyssnade spänt. Casae såg mycket förväntansfull ut. Då hörde de äntligen vad Xenas hörsel uppfattat redan för en stund sedan. En man svängde ut från en sidoväg och började gå i riktning mot dom, alltmedan han nynnade på en rysligt vacker melodi. Plötsligt började mannen att sjunga och de tre åhörarna kunde nu uppfatta texten klart och tydligt. Casae, som inte hade hört sången innan och därför inte visste vad hon hade att vänta sig, rös till av välbehag när hon urskiljde orden:

"Joxer så Mäktig
Reser runt i stad och land
Han räddar så nån by ibland
Med Gabby som sin lilla vän
Hon har en stav och slåss med den
Rättar fel och drar en sång
Är sen mäktig dagen lång
Han är Joxer – Joxer så Mäktig!"

Mannen var mycket behaglig att vila ögonen på och hans kläder vittnade om en herre med odiskutabel smak och öga för det senaste inom modevärlden.

-Åhh, det är Joxer! Gabrielle visste inte till sig av glädje, hon började springa mot mannen med öppna armar och när hon kom fram tog han henne i sin manliga, starka famn och snurrade runt henne ett varv, innan han slutligen satte ner henne på marken igen med ett självsäkert leende spelande på läpparna.

-Joxer, gamle vän! Xena dunkade den stilige mannen kärvänligt på ryggen. Det skulle vara oss till stor glädje om du ville göra oss sällskap över middagen, vi skulle just till att få oss en bit mat.

-Tyvärr, Joxer knäppte gentlemannamässigt på brättet på sin hatt, trots att inget skulle glädja mig mer än att tillbringa en stund med tre så vackra damer (här blinkade han mot Casae) så måste jag avböja. En by en halv dags vandring härifrån har problem med ett gäng krigsherrar och behöver min hjälp.

Xena såg besviken ut.

-Vi förstår, sa hon, men vi måste stråla samman någon dag framöver.

-Självklart, log Joxer, och om ni nu ursäktar...Han tog farväl och snart började det åter klinga:

"Joxer så Mäktig
Han är väldigt präktig
Alla honom gillar, han
är så snygg att det gör ont
När saker kärvar sig
Han fixar allt åt dig
Om du är i svårighet
Fienden är extra het
Kalla ej på någon fet
Grabben här han fixar det,
Fastän han inte gratis slet
Han har ett snofsigt epitet
Å kvinnorna han sexigt bet
plus smidig är som en atlet
Se upp!
Kära nån!
Han är Joxer – Joxer så Mäktig
Joxer, Joxer så Mäktig!"

Casae ryckte i Xenas kjol och när krigarprinsessan såg ner sa flickan med stort allvar i rösten:

-När jag blir stor ska jag gifta mig med Joxer...

Dom två kvinnorna skrattade åt femåringens uttalande.

Hon är inte den första som har reagerat så, och ska inte bli den sista, tänkte Xena där hon stod och blickade bort mot Joxers snabbt försvinnande gestalt.

 

********* Här slutar varningen **********

 

Tjugo minuter senare blev två amazonmammor oerhört lättade.

 

Kapitel 11 eller Jihoo!

Bencus linkade in i Thubas. Mötet med amazonerna hade inte gått enligt planerna och nu var han riktigt förbannad på grabbarna på jobbet. Han hade ett brev kvar att lämna och när det var avklarat skulle han återvända till huvudkontoret med en träklubba, banka skiten ur arbetskamraterna och säga upp sig.

Han knackade hårt och irriterat på den slitna trädörren. Vad skulle han råka ut för den här gången? Medusa med PMS?. Han hörde släpande steg från andra sidan och sen ett knarrande när dörren långsamt öppnades. Bencus skulle just till att fälla en spydig kommentar om söliga brevmottagare när han fick syn på den vackraste kvinna han någonsin skådat.

-Ja?

Bencus kom av sig, han kunde inte göra annat än att stirra på uppenbarelsen framför sig. Det såg ut som hon hade gråtit och han ville bara ta henne i sin famn och säga att allt skulle ordna sig.

Lolita hade aldrig förut sett en så stilig karl. Hon antog att han måste ha gått fel, varför skulle en sån man annars knacka på en kvinna som hennes dörr?

-Söker du någon? frågade hon och det gick en stöt genom henne när hon såg in i mannens ögon.

-Eh, ja…Bencus tog upp brevet ur sin postväska och läste adresslappen. Jag söker en Lolita av Thubas, sa han, jag har ett brev till henne.

-Åh, det är jag, sa Lolita. Hon räckte ut handen och tog emot brevet, fortfarande med blicken låst på mannens havsblå ögon. 

Lolita hade svårt att formulera en klar tanke, men en sak kände hon instinktivt; mannen fick under inga omständigheter gå därifrån.

-Du kan väl följa med in utifall jag skulle vilja..eh..svara på brevet på en gång? sa hon.

Bencus var inte svårövertalad.

-Vill du ha en kopp kaffe?

-Ja, gärna.

Lolita satte pannan på spisen och satte sig vid bordet, där Bencus redan hade slagit sig ner.

-Nu ska vi se vad det här är, sa hon och öppnade brevet. Hon läste. Hon flämtade till och tog sig för hjärtat.

-Åh gudars, sa hon.

-Är det dåliga nyheter? undrade Bencus bekymrat.

-Nej, nej, sa Lolita och fläktade sig med handen, tvärtom. Det verkar som jag har vunnit tiotusen dinarer genom en tävling i Atenkuriren. Hon skrattade till. 

Bencus sken upp.
-Grattis, sa han och tog hennes händer, grattis!

Lolita kunde inte tro att det var sant, nyss hade hon suttit och gråtit för att hon förlorat sitt jobb och inte skulle ha råd att betala hyran, och nu var hon tiotusen dinarer rikare. Dessutom satt den tjusigaste karl hon sett framför henne och höll hennes händer. Hon fick en vansinnig idé.

-Vill du gifta dig med mig? frågade hon mannen.

Bencus tvekade aldrig. 
-Ja, sa han. Ja, det vill jag.

 

Kapitel 12 eller Tea for two

Callisto var mycket nöjd; Korta Kattens källare visade sig passa perfekt för det onda sällskapets uppsåt. Källaren var kall och ogästvänlig och den låg i samma byggnad som Xenas rum, så besväret med att föra Xena och Gabrielle till platsen skulle vara minimal. Hon och Alti hade just varit nere och riggat stället, så allt var på sin plats och bara låg och väntade på att Xena med pyssling skulle föras dit. Nu var det några ynka småsaker som skulle fixas, sen var det bara att sätta sig på rummet och vänta på natten.

**************************

Xena och Gabrielle tillbringade kvällen på sitt rum.

-Tänker du på när du var här förra gången? Gabrielle satt på sängen (rummet hade till Gabrielles stora förtjusning visat sig innehålla endast en säng och då värdshuset kryllade av amazoner hade det varit omöjligt att byta rum) och tittade frågande på Xena, som stod vid fönstret (rummet hade till ingens stora förtjusning visat sig innehålla endast ett fönster och då både Xena och Gabrielle var likgiltiga inför detta faktum hade ingen av dom försökt byta rum pga av detta) och blickade ut över staden.

-Nej, ljög Xena.

-Vad tänker du på då? frågade den unga kvinnan på sängen (vilken var Gabrielle, så ingen blir upprörd över det).

-Jag tänkte att det vore skönt med ett bad. Vad säger du, ska vi ta ett? Xena började sakta gå mot Gabrielle samtidigt som hon förföriskt knäppte upp rustningen. Ett efter ett lät hon plaggen falla till det bruna trägolvet och barden kände att hon plötsligt blev väldigt torr om läpparna och var tvungen att blöta dom med tungspetsen.

-Du och jag...tillsammans...i ett hett bad...sa Xena med låg purrande röst. Gabrielle svalde. Hon blundade. Hon öppnade ögonen och såg Xena stå vid fönstret där hon hade stått hela tiden. Varför är just jag tvungen att ha sådan livlig fantasi, tänkte den smått generade barden.

**************************

Badrummet visade sig vara över all förväntan. Det var ett vackert inrett rum, lagom stort med ett nedsjunket badkar för två i mitten. Väggarna pryddes av målningar; slingrande växter, prunkande blomster och på ena kortsidan en siluett av en naken kvinna. Det stod något under siluetten och Gabrielle gick närmare för att se om det kanske var namnet på konstnären.

-Vad står det? undrade Xena som hade lagt undan sin handduk, satt sig på badkarskanten och nu stack ner fötterna i det heta ångande vattnet.

-"Bedi & Malca var här", sa Gabrielle, och så har någon ritat ett hjärta.

-Där ser man…Xena tog upp en liten korg med två små glasflaskor som stod bredvid henne. Titta här, sa hon, dom har badoljor. Ska jag dutta i några droppar?

-Åh, gärna, sa Gabrielle som hade satt sig mitt emot Xena, fortfarande med handduken hårt virad runt kroppen, och nu försökte att inte stirra på kvinnan framför sig.

-Vilken doft föredrar du?

-Få se…Gabrielle sträckte sig efter korgen.

Hon tog upp den ena flaskan, som var skimrande blå i färgen och försedd med en lapp där det stod:

SALMONIUS UTMÄRKTA BADOLJA

med en doft av
Lugnande Lavendel

- för trötta muskler!

Gabrielle tog upp även den andra, en grönskimrande flaska med etiketten:

SALMONIUS UTMÄRKTA BADOLJA

med en doft av
Ros Och Cederträ

- när du vill ha en härlig stund i badet!

Gabrielle korkade upp dom två flaskorna och sniffade lite i luften ovanför.

-Vilken luktar godast? undrade Xena från sin sida av badkaret. LL eller ROC?

-Ros Och Cederträ, sa Gabrielle.

-Då tar vi den, sa Xena och gled ner i vattnet. Hon kände en behaglig trötthet ta över sina sinnen och suckade av välbehag.

Gabrielle hällde några droppar från den gröna flaskan i vattnet och slängde sen av sig handuken och sjönk ner i vattnet i en och samma rörelse.

-Gudars vad skönt, suckade hon och njöt av den härliga doften av ros och cederträ och vattnet som omslöt hennes kropp.

**************************

Det hade hunnit bli rätt sent innan Xena och Gabrielle kom till ro. Lagom dåsiga av badet och den trötthet som sätter in när man har varit aktiv hela dagen låg dom två kvinnorna i sängen och blickade upp i taket. Gabrielle funderade på hur hon skulle ta upp Xenas tidigare besök i staden när det knackade på dörren.

-Vem kan det vara? undrade Gabrielle medan Xena satt sig upp, greppade chakramen och sakta började smyga bort mot dörren.

**************************

Hope hade beslutat att det var Najara som skulle utföra uppdrag "Insomning", och det hade Najara ingenting emot. Varje chans att få komma nära Gabrielle mottogs med glädje, även om det innebar att hon var tvungen att sätta på sig en peruk, låta Alti sminka henne till oigenkännlighet och sen dra på sig ett par smutsiga tjänstepaltor som Callisto en stund tidigare hade stulit från en kvinna som jobbade på värdshuset. Callisto hade även tillskansat sig en tekanna, två muggar, lite bröd och smör och en bricka som allt stod på.

-Dåså, sa Najara och tog brickan, önska mig lycka till.

Dom fyra andra kvinnorna tittade oförstående på henne.

-Eh, nu går jag och utför mitt uppdrag, försökte hon istället.

Dom andra nickade mot henne och log, utom Valesca som alltid tycktes ha en min av extremt ogillande fastklistrad i ansiktet. Vilka idioter, tänkte hon.

Najara stack ut huvudet utanför dörren, tittade så kusten var klar och smög ut. Tebrickan höll hon i ett stadigt tag med båda händerna när hon sen raskt, men inte för raskt, rörde sig i riktning mot Hopes före detta rum. Hon släppte taget med ena handen, höll brickan mot kroppen för att inte tappa den, drog ett djupt andetag och knackade på dörren. Nu gäller det, tänkte hon.

**************************

-Vem är det? frågade Xena.

-Roomservice! hördes det från andra sidan dörren.

Xena tittade på Gabrielle.

-Har du beställt något?

-Nej, inte vad jag kommer ihåg.

-Vi har inte beställt något, sa Xena med hög röst till den som stod ute i korridoren.

-Åh, men det vara gratis från Korta Katten, hördes det på bruten grekiska från andra sidan dörren, vi bjuda alla på te första kvällen.

-Så här sent? ifrågasatte Xena.

-Åh, men det vara många nya ikväll, det krylla av amazoner som komma för festival. Vi ha inte tid att bjuda te vanliga tiden. Förlåt oss vi komma så sent.

Xena såg på Gabrielle.

-Vill du ha te? frågade hon.

-Ja, det skulle faktiskt sitta fint med en kopp, sa barden och satt sig upp i sängen.

Xena öppnade dörren. Utanför stod en kvinna med en stor kalufs av rött hår, den fulaste sminkning Xena hade sett och kläder som såg ut att vara två nummer för små. I händerna bar hon en tebricka.

-Här komma varmt härlig te! utbrast kvinnan och trängde sig förbi Xena och in i rummet. Var jag ställa brickan, här kanske? sa hon och ställde ner den på det lilla sängbordet. Sen satte hon sig bredvid Gabrielle på sängen.

-Åh, du vara vacker flicka, mycket vackra håret! sa tjänsteflickan och började fingra på Gabrielles gyllene lockar.

-Ehh, sa Gabrielle och såg förbryllad ut.

-Okej, tack för teet, dags för dig att gå, Xena ryckte upp tjänsteflickan och skuffade ut henne genom dörren. Sen stängde hon den och vred om nyckeln i låset.

-Vilken underlig människa, sa hon till Gabrielle som inte kunde annat än att hålla med.

Gabrielle hällde upp två koppar rykande hett te, och dom båda kvinnorna smuttade lite på teet och tog sig en varsin smörgås. Sen kröp dom ner under sovfiltarna igen och Gabrielle sa:

-Xena, snälla, du kan väl berätta när du var här förra gången. Jag lovar att inte döma dig, jag vill bara veta.

Xena blickade upp mot taket och det dröjde flera sekunder innan hon svarade.

-Ja, det är nog dags att jag gör det. Rösten var spänd och Xena lät nästan rädd.

Gabrielle stålsatte sig. Hon hade begripit att Xena skulle berätta något ohyggligt minne från sitt förflutna och fast hon visste att hon skulle stå vid Xenas sida vad krigarprinsessan än gjort i svunna tider, kunde hon inte låta bli att fasa för vad Xena hade att berätta.

-Jo det var så att jag, började Xena men hann inte längre eftersom både hon och Gabrielle i samma ögonblick slocknade och föll i en djup, drömlös sömn, orsakad av det sömnmedel Najara lagt i brödet dom just ätit.

 

Kapitel 13 eller Det stora blodbadet

Alti pillade i låset med en bit ståltråd och dom hörde en dov duns på andra sidan dörren när nyckeln ramlade ner på golvet. Najara, Callisto och Alti gick in genom dörren och fram till sängen, där Xena och Gabrielle låg utslagna.

Callisto tog upp sin dolk och strök krigarprinsessan på kinden med bladet.

-Snart, sa hon, snart är du min…

Callisto hade lätt kunnat döda Xena där hon låg hjälplös i sängen, men hon ville att Xena skulle veta att det var hon, Callisto, som dräpte henne, som tog sin hämnd. Hon ville se Xenas blick när hon torterade Gabrielle. Hon ville höra Xenas ångestfyllda röst när hon bad för sitt liv. Och snart skulle drömmen bli sann.

Najara tog Gabrielle över axeln och Callisto och Alti bar tillsammans ner Xena till Korta Kattens källare, där Valesca och Hope väntade.

**************************

Valesca stirrade på Hopes ryggtavla. Inte nog med att slynan såg ut som Gabrielle, hon var tvungen att ha samma kläder som henne också. Valesca kokade av undertryckt ilska. Nej, tänkte hon, inte döda nu, jag måste vänta tills Gabrielle är död. Jag måste vänta tills Gabrielle är död eftersom…eftersom…Valesca kunde inte för sitt liv minnas varför hon måste vänta. När hon tänkte efter kom hon inte på en enda orsak att vänta med att ta kål på Hope. Hon tog fram dolken hon hade gömd under sin klädnad. Dolken hon hade stulit precis efter det att hon blivit en gud. Dolken med hindblod.

Hope var död innan hon slog i marken.

Valesca kände en enorm glädje bubbla upp inom sig. Det var en - fem kvar, tänkte hon när hon drog bort Hopes kropp och vräkte den i en låda med bråte som stod instuvad i ett av källarens hörn.

**************************

-Var är Hope? Najara släppte försiktigt ner Gabrielle och la henne på golvet.

-Hon var tvungen att lämna oss, sa Valesca och log för första gången på flera veckor. Hon kommer inte tillbaka.

-Vi klarar oss utan henne, det mesta jobbet är gjort, sa Alti och släppte tag om Xenas fötter, vilka åkte i golvet med en duns.

Callisto la varligt ner Xenas huvud på det kalla jordgolvet. Hon ville inte skada henne. Än.

-Lägg dom på korsen, sa Callisto. Idéen till att korsfästa Xena och Gabrielle hade kommit till henne i en dröm. En underbar dröm där en man som hette Rob hade kommit ner från himlen och sagt att korsfästelsescener gjorde sig väldigt bra på nåt som kallades tevä och…

-Nu får det vara slut på det här fjollandet! vrålade plötsligt Valesca och hennes ögon började glöda. Jag är en gud nu, och jag ska döda Gabrielle! tjöt hon och drog upp dolken. Hon höjde armen och rusade fram mot Gabrielles kropp, men precis innan det dödande hugget nådde barden kastade sig Najara med ett hjärtskärande "neeej" framför sin älskliga prinsessa, och knivbladet letade sig istället in mellan Najaras revben. Hon sjönk ihop över Gabrielles kropp med ett gurglande.

Nej, nej, nej, det här går inte alls enligt planen, tänkte Callisto desperat. Gabrielle skulle inte dö nu, hon måste vara vid liv för Xenas maximala smärta. Callisto skrek till, kastade sig mot Valesca och vräkte ner henne på golvet. På något sätt lyckades krigardrottningen få tag på Valescas dolk, och hon stötte den i hjärtat på henne. Valesca kände livsandan rinna ur henne, men vägrade tro att det var sant. Jag är en gud nu, tänkte hon, jag kan inte dö. Hennes sista tanke innan kroppen gav upp var vilka idioter.

Callisto stod med dolken i handen och vände sig mot Alti. Äh, va hades, tänkte hon och kastade den mot shamanen, jag klarar det här själv nu.

Alti blinkade till, och så var hon död.

Xenas huvud värkte nåt ohyggligt. Det kändes som hon blivit drogad och bortförd till en motbjudande källare och låg på ett kyligt jordgolv och folk fajtades runtomkring henne. Hon öppnade sakta ena ögat. Skit också! Ibland hatade hon verkligen att ha rätt.

Callisto drog bort liken och dumpade dom i en hög längs ena väggen; hon ville inte ha några distraherande moment när hon skulle triumfera över Xena. Hon vände sig om mot sitt offer och skrek till. Xena stod upp och snurrade sin chakram på ena pekfingret.

-Nämen hej, sa hon. Tänk att träffa dig här, brukar du gå hit ofta eller?

Callisto skrek till igen.

-Nej, skriade hon, nej! Du ska ligga där, hon pekade på det ena korset, och jag ska…jag ska…

-Well, livet blir inte alltid som man tänkt sig, eh? Xena lät beundransvärt avspänd med tanke på att hennes huvud dunkade med samma intensitet som Tors hammare en mulen sommardag.

Xena kastade med en blicksnabb rörelse chakramen mot Callisto, som med minsta möjliga marginal hann vräka sig undan.

-Ha, den gubben gick int…Callisto slutade mitt i meningen. Hon fick nåt vilt i blicken och tog sig åt ryggen, där chakramen satt inbäddad mellan hennes skulderblad efter att ha rikoschetterat mot väggen bakom henne.

-Så du gjorde det till slut, sa hon och blev vitare och vitare i ansiktet, du lyckades förgöra inte bara min själ, utan även min kropp. Hon segnade ner på knä. Är du lycklig nu Xena? Är du lycklig…nu…Callisto drog sitt sista andetag.

Xena gick fram till Callistos kropp och drog ut chakramen ur krigardrottningens rygg. En tår föll ner och blandade sig med blodet.

-Nej, det är jag inte, viskade hon tyst.

 

Kapitel 14 eller Ett möte med det förflutna

Det var tidig morgon, dagen efter den ohyggliga natten. Gabrielle sov fortfarande, men Xena kunde inte få någon ro. Hon misstänkte att brevet från Hetita hade varit falskt och fasade för att den unga kvinnan ändå hade dött den där ödesdigra dagen för tio år sedan. Med en klump i magen frågade hon värdshusvärden på Korta Katten om hon kände till något om Hetita och hennes öde.

-Hetita…hmm…värdshusvärden tänkte efter.

-Hon hade rött hår, lite lockigt, var omkring så här lång, Xena visade med handen.

-Ah, jaså den Hetita. Jo hon känner jag till, bor i utkanten av stan, i dom lite mer…förmögna områdena om man säger så. Jag kan skriva ner adressen åt dig om du vill.

**************************

-Åhhhh, jämrade sig Gabrielle och drog kudden över ansiktet. Varför känns det som jag har världens baksmälla?

Xena satt på sängkanten och tyckte synd om barden.

-Det är för att du blev drogad, sa hon.

-Va?

-Drogad.

Gabrielle tog bort kudden och satte sig upp i sängen. Sen stönade hon och föll bakåt. Hon andades tungt några sekunder och satt sig sakta upp igen.

-Drogad? sa hon med svag röst.

Xena berättade om Callisto, källaren och den ohyggliga natten.

-Herrejösses…Gabrielle kliade sig i huvudet. Det är lite svårt att smälta, sa hon. Men det förklarar i alla fall varför jag har jordfläckar på nattlinnet.

-Gabrielle?

-Ja?

-Jag har nåt annat att berätta också. Xena drog ett djupt andetag. Du har ju undrat vad gjorde i Thubas förra gången, och jag är redo att berätta nu….

********* Bilden blir vågig och suddig och Xenas berättelse spelas upp *********

Onda Xena och tre av hennes män står på ett grönsaksland på en gård i utkanten av Thubas. Ett tiotal bybor är också där och Xena stirrar på en av dom - en äldre man med vitt hår och burrig mustasch.

-Du har ett val gubbe! väser hon och plirar med ögonen. Antingen berättar du för oss var ert förråd av godsaker är, eller så dödar jag flickorna här!

Byborna drar kollektivt efter andan.

-Nej, ta mig, låt dom andra gå, en vacker ung kvinna kliver fram och ställer sig framför Xena.

-Okej, väser Xena och plirar ännu mer med ögonen.

-Säg inget! Berätta inte! Den unga kvinnan vädjar till dom andra byborna och Xena slår till henne över kinden.

-Bind henne! väser Xena varpå hennes män tar fast flickan och tvingar ner henne till marken.

-Nej, Hetita! skriker den äldre mannen. Ditt monster! skriker han till Xena. Du dödar ju inte obeväpnade kvinnor!

-Det där är ett skarpvässat vapen, väser Xena och pekar på en liten trådgårdskratta som ligger vid Hetitas fötter. Sen plirar hon lite med ögonen.

Xenas tre underhuggare trycker ner fyra pålar i marken och binder sen Hetita runt armarna och benen, så hon sitter stadigt fast i pålarna. Xena sparkar upp lite torr jord på den unga kvinnan som börjar hosta av dammet.

-Iväg med er! väser hon åt byborna.

-Nej, vänta! den gamle mannen blir desperat och berättar var förrådet är.

Xena flinar överlägset och plirar med ögonen.

-Smart, gamle man, väser hon, smart. Nu – iväg!

-Nej, vi har berättat, släpp henne!

-Det ska vi – så fort vi har försäkrat oss om att du inte ljuger. Xena skrattar rått och plirar med ögonen. Även hennes tre kumpaner skrattar. Dom tvingar iväg byborna mot lokalen den gamla mannen hävdade skulle innehålla hela stadens förråd av godsaker.

-Nej, lämna henne inte! skriker den gamla mannen och tittar tillbaka mot Hetita. Dom är klädätare!

Xena vänder sig om och plirar mot flickan som är bunden på marken. Hon får syn på en snigel som är på väg mot Hetita, och strax därefter dyker ännu en upp. Xena vänder bort huvudet och börjar gå igen.

Det dröjer inte länge förrän Hetitas ångestfyllda skrik ekar mellan boningarna.

********* Bilden blir än en gång vågig och suddig *********

-Åh Xena! Gabrielle tog krigarprinsessan i sin famn och vaggade henne.

-Hon lever Gabrielle, mumlade Xena från bardens famn. Hon lever! Och jag tänker söka upp henne och be om förlåtelse…

**************************

Xena knackade på dörren framför sig. Hon hörde steg och så öppnades den och en kvinna blev synlig, Xena såg direkt att det var hon.

-Ja?

Xena väntade på ögonblicket då Hetita skulle känna igen henne och hennes ögon skulle få det där uttrycket av hat, förakt och rädsla som Xena avskydde. Ögonblicket kom inte. Hetita verkade inte känna igen henne.

-Mitt namn är Xena, sa Xena och väntade. Ögonblicket kom fortfarande inte.

-Ja? sa Hetita. Säljer ni något?

-Krigarprinsessan! sa Gabrielle som följt med som moraliskt stöd. Gudars, tänkte hon, hon måste ha förträngt hela händelsen.

-Jag är tyvärr inte intresserad av någon krigarprinsessa, men ni kan prova med Hr. Pippus, grannen här. Hon pekade mot huset bredvid.

-Nej nej, vi säljer inget, jag är krigarprinsessan. Vi har träffats förut.

-Ahh, det glimmade till av igenkännande i Hetitas ögon. Nu minns jag. Det var du som knyckte hela vårt förråd av bakverk för…vad kan det ha varit? Nio år sen?

-Tio.

-Just det! Hetita skrattade till. Åh gudars, vilka minnen. Jag var arg en hel vecka efter det, dom där förbaskade sniglarna hann ju knapra i sig halva klänningen innan jag fick hjälp att komma loss. Nämen, stå inte där, kom in på en kopp kaffe vetja!

Xena tittade på Gabrielle med en ytterst förbryllad min, Gabrielle tittade på Xena med ett minst lika häpet uttryck, sen ryckte dom på axlarna och gick efter Hetita in, drack några koppar kaffe, åt ett par kakor och pratade gamla minnen tills långt in på eftermiddagen.

**************************

På kvällskvisten var dom tre hjältarna åter på resande fot, på väg mot nya spännande äventyr. Xena och Argo satt på Gabrielle och…nej, vänta, Xena och Gabrielle satt på Argo och Gabby höll sina armar om krigarprinsessan.

-Du, Xena…sa hon och borrade in sin näsa i Xenas rygg.

-Ja?

-Jag är kär i dig.

-Åh, läckert.

-Gabrielle?

-Ja?

-Jag är kär i dig också.

-Åh, maffigt.

Sen red dom in i solnedgången.

 

Epilog

Hades stirrade på pappret framför sig; det var en lista med namn och den var lång. Mycket lång.

-Vad ska det här betyda? dundrade dödsguden förargat och hans ögonbryn drog ihop sig som två mörka moln ovanför hans blixtrande ögon.

Crustus, krigsherren som hade gett honom listan, kände en svettdroppe sakta rinna ner längs tinningen, men han höll blicken stadig och ryggen rak.

-Herre, sa han, på listan kan du läsa namnen på samtliga invånare i Tartarus, inklusive Karon. Vi vill, nej vi kräver, att vår önskan tillgodoses.

-Och om den inte gör det! röt Hades.

-Då gör vi uppror. Vi vägrar lyda order. Vi gör Tartarus till ett riktigt…tartarus.

-Detta är myteri, gormade Hades. Myteri!

Crustus stod tyst och sammanbiten, tillsynes oberörd av dödsgudens vrede. Dom hade bestämt sig och inget skulle få dom att ge vika.

Hades trodde inte sina öron; aldrig förr hade han varit med om att alla Tartarus invånare gått samman på detta sätt. Skulle han vägra gå med på deras krav? Men tänk om dom gjorde sanning av sina hot, då skulle allt bli ett enda kaos. Det var bara att inse att han hade blivit besegrad.

-Dåså, så får det bli. Men det är endast, och det vill jag att ni ska ha riktigt klart för er, eftersom jag själv har funderat på det.

-Självklart herre, Crustus andades ut. Tack. Han vände om och började springa mot en folkmassa som spänt stod och väntade en bit bort. Han höjde armen över huvudet i en segergest och folkmassan jublade.

Hades suckade djupt. Han hade förlorat en viktig prestigeseger, men om sanningen skulle fram kände han en enorm lättnad – hade han inte varit dödsguden själv hade han varit den första att skriva på listan. Han tog upp den och betraktade den än en gång. Där stod:

FOLKET I TARTARUS KRÄVER I SAMSTÄMMIGHET FÖR ALLAS TREVNAD
ATT FÖLJANDE PERSONER OMGÅENDE BANNLYSES FRÅN TARTARUS
OCH SKICKAS TILLBAKA TILL JORDELIVET:

*Callisto Ångest

*Hope Dahaksdotter

*Alti Kraxröst

*Valesca Jagärengudnu

*Najara dJinn

Är du också fruktansvärt less på dessa personer? På deras gnäll, deras inbördes gräl, deras attityder, deras ohyfsade sätt? Ta då din chans att skriva på denna petition NU och du kan snart vara av med dom.

 

**************************

 

[Disclaimer: En hel del amazoner blev bortglömda i slutet av denna fic, men dom upplevde en hejdundrande festival, fick med sig massor av färggranna fjädrar hem och är på det hela taget rätt nöjda ändå. Bedi fick dessutom med sig Malca hem, så hon är helnöjd.]