Swedish fanfic: Det som var du och jag

Jag drar in så mycket luft i lungorna som jag bara kan. Sakta låter jag mina fingrar löpa genom mitt hår innan jag trycker ner handtaget till ytterdörren. Som vanligt går det lite trögt att få upp dörren, men jag vet hur jag ska göra för att få upp den snabbt och smidigt. Det tycks som om den gnisslar ovanligt högt idag.

Jag sparkar av mig skorna i hallen och stänger dörren efter mig. Lägenheten luktar damm och den där parfymen som du är så fäst vid. Jag visste inte tidigare att damm kunde lukta. Jag rynkar lite på näsan och konstaterar för mig själv att det nog var dags att städa nu, eller kanske senare. Jag får tala med dig sen när det blev läge för det.

Ute i köket tickar klockan för sig själv. Varför är det ingen musik i lägenheten? Varför är det så tyst? Var är du? Jag vet att du kom hem från jobbet för över två timmar sedan. Du skickade ett sms till mig och meddelade att du kunde ha maten klar då jag kom hem om jag ville. Jag svarade att det inte var nödvändigt, jag visste inte när jag skulle komma hem. Troligtvis blev du sur då, eller sårad. Du skickade i alla fall inte tillbaka något svar som du brukar göra.

Jag kastar min slitna jacka på den fula pallen som vi har ställt i hallen. Eller rättare sagt, du har ställt den där. Jag vill inte ha den, har aldrig velat det. Men jag kunde inte säga nej till alla dina saker då du flyttade in här. Det var ju nu ditt hem också. Jag var ju tvungen att låta dig verkligen flytta in om du skulle bo här.

Med släpande steg går jag ut i köket. Du sitter vid matbordet med huvudet i dina händer. Det verkar inte som om du ens har märkt att jag kommit hem. Jag går fram till diskbänken, öppnar skåpet ovanför och tar fram ett glas. Jag vet att du hatar då jag dricker direkt ur mjölkpaketet. Så jag öppnar kylskåpet och häller upp den vita drycken i glaset. Det tycks för mig som om ljudet då jag häller upp mjölken ekar i rummet. Det överröstar till och med klockans höga tickande.

Jag lutar mig tungt mot kanten av diskbänken och ser mot dig. Du har fortfarande inte ens skänkt mig en blick.

"Är du trött?" frågar jag dig och tar en mun från min mjölk.

Först då ser du upp. Dina gröna ögon är rödsprängda och jag ser att du har gråtit, mycket. Du lägger händerna på bordet och suckar lite lätt.

"Du var hos henne va?"

Jag rycker lite på axlarna och ser ut genom fönstret. "Ja. Som om du skulle bry dig."

Din högra hand skakar då du sakta lyfter den mot ditt ansikte och stryker bort den tår som hotat att rinna ner för din kind sedan du såg upp på mig. Ditt ansikte bär en min som från en som är besegrad och som har accepterat sitt öde. Dina ögon som jag älskad så innan borrar sig in i mig och dina läppar särar sig som om du tänker säga något till mig. Men inga ord slipper ut från dem. Du finner inga ord. Sakta skakar du på huvudet, dina ilsket röda lockar rör lite på sig. Jag minns att jag alltid tyckte om att dra fingrarna igenom det. Kamma det med mina små, smala fingrar medan vi tittade på TV. Känna ditt lockiga hår kittla mig då du kysste och lekte med mina bröst när vi låg med varandra i våran gemensamma säng. Det var över nu. För länge sen. Det visste både du och jag.

Jag ser nu att din underläpp darrar en aning. Antingen är du arg eller så är du väldigt ledsen, det var länge sedan jag kunde läsa dina ansiktsuttryck ordentligt. Det var länge sedan jag egentligen brydde mig. Jo, vänta. Jag bryr mig fortfarande. Men du verkar inte vilja att jag ska bry mig, så jag har trängt undan det. Försöker tränga undan det. Du försöker fortfarande säga något, jag vet inte varför du inte gör det. Varför du har så svårt att göra det. Jag sväljer hårt och ansträngt, låter en hand leka med den hårtest från mitt mörkbruna hår som alltid faller fram i mitt ansikte. Mjölken står på diskbänken i sitt glas och börjar anpassa sig efter värmen i rummet. Jag har glömt bort den nu.

Jag låter en lätt suck slippa ut från mig då jag himlar med mina ögon. Tänker du inte säga något så är det ingen idé att jag står kvar i rummet. Jag skakar på huvudet och går ut till vårat sovrum. Vi har en stor dubbelsäng och tur är väl det. Nuförtiden sover vi på varsin ände av sängen med ryggarna mot varandra. Hur kunde det bli så här? Vad var det egentligen som gick fel?

Vi kanske var lite unga då vi flyttade ihop, vi kanske till och med var lite för unga då vi först blev tillsammans. Jag var arton och du hade precis fyllt sexton. Vi flyttade ihop då vi endast varit tillsammans i två år. Hela fyra år hade vi fått tillsammans i den här lägenheten, över sex år allt som allt. Jag trodde verkligen att det för alltid skulle vara du och jag. Vi var så lyckligt förälskad i varandra och pratade ofta om hur det skulle bli då vi bildade familj. Du brukade säga till mig att du hoppades på att få dö, gammal och grå, i mina armar. Och jag brukade säga detsamma till dig. Jag hade varit så lycklig över att jag hade träffat dig. Då jag först såg dig vågade jag inte ens hoppas på att det skulle bli du och jag. Du var så…annorlunda från mig. Du visste så mycket, du skrattade mycket och högt. Alla älskade dig! Det var som om du trollband alla som du mötte med den där intensiva blicken. Du har inte kvar det längre. Jag tror att det är jag som har tagit det ifrån dig. Då vi varit tillsammans i fem år så slutade du skratta högt. Dina ögon gnistade inte längre av den där livskraften som jag alltid hade älskat hos dig. Något inom dig hade dött och jag tror att vårat förhållande hade dött samtidigt. Eller kanske det var för att vårat förhållande hade dött som din gnista dog ut.

Jag skäms då jag tänker på det. Sakta sätter jag mig ner på sängen. Hela mitt liv verkar gå sakta nuförtiden. Inget jag gör går snabbt, inget som händer i mitt liv går snabbt. Jag tar mig igenom mitt långsamma jobb som sekreterare på en reklamfirma varje dag. Jag vet faktiskt inte vad du gör på dagarna längre. Du har varit arbetslös i över ett halvår nu. Hur många gånger har vi inte bråkat om det? Jag klagar jämt på dig för att du aldrig kan få ett vettigt jobb. Och du skriker åt mig för att jag inte förstår, för att jag jämt är och hackar på dig.

Jag gömmer mitt ansikte i mina händer då jag lutar mig fram. Armbågarna stödjer jag på knäna. Det gör ont egentligen, det skär in, men jag bryr mig inte. Jag känner hur min energi bara rinner ur mig som vatten rinner ur en sil. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag ska säga. Hur ska vi kunna lösa det här? Finns det ens något kvar? Jag tror faktiskt att du har slutat bry dig. Du struntar i vad jag gör nu mera och jag säger att jag struntar i vad du tycker om det jag gör. Men egentligen bryr jag mig. Och jag vill att du ska bry dig. Jag vill att du ska resa på dig och skrika rätt ut att du älskar mig och att jag ska ge fan i att såra dig så. Men det är över nu. Vi har bara inte riktigt insett det som varit så uppenbart i mer än ett år. Vi har inget förhållande längre. Min kropp skakar då tårarna börjar flöda ur mig. Jag vet inte var de kom ifrån, men jag tror att det som varit instängt så länge nu helt enkelt var tvunget att komma ut. Alla tankar, känslor och alla ord som dansat så många gånger på mina läppar, men som jag aldrig låtit flöda ifrån min mun.

Jag vet inte hur länge jag sitter i sängen, själv och gråter, men plötsligt känner jag hur madrassen sjunker ner bredvid mig. En arm läggs om mina axlar och din andedräkt värmer min kind och mina händer. Ditt ansikte är nära, närmare än det har varit på länge.

"Jag bryr mig visst", viskar du och trycker dig nära mig. "Jag har alltid brytt mig om allt som rör dig."

Jag nickar i mina händer och snörvlar lite. "Jag vet", är det enda jag lyckas viska fram mellan snyftningarna.

Du kysser min tinning och drar in lukten av mitt hår. Det är nytvätt, men torrt. Det hann precis torka innan jag gick hem ifrån henne. Och du vet om det. Jag känner hur du spänner dig lite då du känner lukten av henne. Du vet mycket väl vad hon luktar, hon har varit här många gånger. Hon som du trodde var din bästa vän och som aldrig skulle göra något för att såra dig. Men å ena sidan så var det inte hon som gjorde något. Det var jag. Det är mig du borde hata. Och det kanske du gör också.

Gråten har nu slutat dra igenom min kropp och jag lyckas äntligen sätta mig rakt upp och se på dig. Jag torkar bort så mycket jag kan av de våta tårarna från mina kinder med baksidan av händerna. Du hjälper till så gott du kan med ärmen av din tröja. Nu ser jag att du också gråter, men en stilla gråt. Stora, runda tårar rullar sakta ner för dina kinder. Några av dem rinner ner till dina läppar och dör ut där. Andra fortsätter ner längst med kinden och hakan och droppar sedan sakta ner på din tröja.

"Får jag bara fråga varför?" säger du tyst.

"Jag vet inte."

Hela tiden hör jag det eviga tickandet från klockan i köket. Jag hatar den klockan. Den har alltid stört mig i allt jag gör. Men jag vill ändå inte ta ner den. Den hör till lägenheten, precis som lukten av damm och din parfym gör. Precis som du gör!

"Jag vill inte att det ska vara över mellan oss", viskar jag och ser skamset ner på mina händer. Jag vet att det mycket är mitt fel att vårat förhållande dött ut. Nu vet jag dock att det definitivt är över. Jag gjorde det allra sista som fick allting att rinna över och tömmas på sitt innehåll. Jag förlorade ditt förtroende.

Du har inget svar på det jag just har sagt, och det visste jag att du inte skulle ha. Vad ska man svara på en sådan sak? Jag suckar lite och drar sedan in ett hackigt andetag. Det är väl bara att acceptera det och sedan fundera ut var man ska gå efter det här.

Plötsligt ringer din mobiltelefon, precis som den alltid gör då vi pratar med varandra om något viktigt. Eller då vi grälar med varandra. Det är som om världen utanför inte vill att vi ska bli sams. Som om den inte vill att vi ska prata ut om saker. Jag hatar din telefon.

"Jag tänker inte svara" viskar du och ler lite svagt mot mig. "Du är viktigare."

Jag ser på dig och biter mig lite i läppen. Är jag verkligen det? Det där var en liten mening som jag inte hört på mycket länge. Jag har längtat efter att få höra det, men just nu gjorde den mening bara att allt blev jobbigare. Gjorde så att jag känner mig som en ännu större skit! Vad hade jag egentligen gjort mot dig? Hur kunde jag vara så grym att jag behandlade dig som om du inte betydde någonting för mig? Du var min värld ett tag. Och hade inte allting bara dött ut så hade du troligtvis fortfarande varit det. Du var min första riktiga kärlek. "The love of my life" som Meg Ryan eller Julia Roberts eller någon annan skulle ha sagt om det här var en film.

Den otroligt irriterande ringsignalen som du har på din mobil fortsätter att ljuda genom rummet. Vi kan inte ignorerar den längre. Om inte annat så kommer jag att bli galen! Du ser lite frågande på mig och sneglar sedan bort mot nattduksbordet där mobilen ligger vibrerande och låter.

"Du kanske borde svara i alla fall", säger jag försiktigt och ser på henne under min lugg. "Personen verkar inte vilja lägga på."

Försiktigt och lite osäkert reser du på dig, hela tiden ser du på mig för att vara säker på att jag verkligen är okej med att du svarar i telefonen. Jag nickar lite mot dig och ler ett otroligt svagt leende. Jag vet att leende inte når mina ögon och absolut inte mitt hjärta. Egentligen är det bara en grimas där jag drar upp mungiporna och visar tänderna mot dig. Hundar hade tagit det som ett hot, vi människor tar det som ett tecken på glädje. Varför vet jag inte. Men jag antar att även du gör det då du tro att jag ler mot dig och talar om genom det leende att det okej att du svarar. Du ser på mig en sista gång innan du vänder dig mot nattduksbordet, lyfter upp mobilen och svarar tyst och försiktigt.

"Hallo. Nej, jag kan inte prata just nu." Det följer en lång paus innan du drar in ett djupt andetag och svarar. "Jag struntar i det just nu. Jag är ledsen, men det här är viktigare. Hejdå." Du verkar inte vänta på något svar för direkt efter ditt hejdå så klickar du på knappen som stänger av samtalet. Jag ser lite frågande på dig och väntar på att du ska sätta dig i sängen igen. Du går fram mot mig och sätter dig lite längre ifrån än förra gången.

"Vem var det?"

Du skakar lite på huvudet och ser ner på mina strumpbeklädda fötter. "Miranda har problem med pojkvännen."

Återigen är klockan i köket allt som hörs. Vad ska jag säga? Vad vill du höra? Du ser inte mig i ögonen längre. Det är som om samtalet, det lilla förtroende som ett tag verkade titta fram för att kanske komma tillbaka till det vi kallar vårat förhållande, har försvunnit nu. Det enda som är kvar är tystnaden. Det är verkligen över. Jag kan lika gärna gå.

"Jag kommer tillbaka för att hämta mina saker senare", viskar jag och känner hur gråten sätter sig i halsen på mig. "Jag sover hos mina föräldrar."

Du nickar bara försiktigt och ser sedan efter mig då jag går ut från våran lägenhet, ut från vårat liv.

FEM MÅNADER SENARE

Jag sitter i fåtöljen hemma hos mina föräldrar och biter nervöst på naglarna. Posten borde ha kommit fram nu. Jag har skrivit ett brev, arbetat på det i över en vecka nu. Jag har alltid haft svårt med ord, att formulera mig som jag vill. Jag är inte alls säker på att det här brevet blev något bra, men nu är det redan för sent för att ta tillbaka det. Jag skrev i alla fall ett riktigt brev med frimärke och allt även om jag bara hade kunnat släppa ner det i brevinkastet. Jag tog mammas fina, vita brevpapper, satte mig ner vid köksbordet och skrev. Jag hade försökt att skriva allting som jag hade tänkt på det senaste två åren nästan. Hur jag letat efter friheten som jag känt att jag inte hade.

Mitt hjärta bultar som aldrig förr. Jag lägger handen på mitt bröst i ett försök att lugna ner det något, men inget verkar hjälpa. Det enda som skulle hjälpa är att få veta. Få ett svar.

Mamma har tjatat på mig de senaste månaderna att jag måste ta tag i mitt liv. Och jag vet att det var sant. Jag är tjugofyra år och sitter hemma hos mina föräldrar. Visst, jag arbetar nästan varje dag och jag betalar för att bo hemma hos mina föräldrar. Men jag måste ordna något eget, jag måste iväg härifrån. Men först vill jag vet. Jag kan inget göra om man jag inte får veta.

Jag ser för mitt inre hur du sitter vid köksbordet och läser tidningen. Du hör brevbäraren öppna brevinkastet och släpper ner din post. Du hasar dig sakta upp och traskar ut i hallen. Det har alltid varit jag som tog hand om posten innan. Jag vet att du inte tycker om att sortera räkningar och reklam.

Nu sluter jag mina ögon för att kunna se dig klarare. Ditt lockiga hår står åt alla håll, precis som det alltid gör. Hur mycket du än försöker så kan du aldrig få ordning på det. Jag ser dig bläddra mellan kuverten och stanna till då du finner det. Mitt brev. Du lyfter det till ditt ansikte och luktar på det som för att känna efter i fall det verkligen är min lukt på det. Jag ser bakom mina ögonlock hur du sjunker ner på golvet i hallen, sparkar undan dina tofflor och kryper upp med benen. Du ser alltid ut som ett litet barn när du gör så. Försiktigt sprättar du upp ovansidan av kuvertet som om du är rädd för att du ska ta sönder brevet som du hoppas ligger inuti. Jag ler för mig själv åt din osäkerhet. Nu har du öppnat kuvertet, du plockar sakta ut brevet. Det är tjockt. Brevet i sig är inte så överdrivet långt, men pappret är tjockt och fint. Du ser med dina vackra gröna ögon på min spretiga handstil. Den handstil som du alltid har retat mig lite för samtidigt som jag vet att du älskar den. Dina ögon löper över texten och du håller andan medan du läser.

Maja,

Var ska jag egentligen börja? Vad kan jag säga? Det jag antar vore på sin plats är förlåt. Förlåt för att jag har förstört OSS. Jag vet att du inte kommer att förlåta, men jag vill i alla fall förklara. Försöka få dig att förstå varför.
          Jag har sökt, sökt så otroligt länge efter det som kan göra mig lugn. Det som kan göra mig lycklig. Jag var så otroligt lycklig då jag fann dig för snart sju år sedan. Du lyckades lugna mitt hjärta och mitt sinne. Du med din utstrålning och din självsäkerhet. Jag föll direkt för dig och jag föll hårt. Jag trodde verkligen att jag äntligen hade kommit fram.
          Det jag sökte efter var friheten! Jag lever med den förbannelsen dag ut och dag in, och jag vet att du inte riktigt kan förstå mig. Friheten kan för mig ligga i en person, en plats eller dylikt. Men jag kunde aldrig se att jag fann riktigt det jag vill. Så fort jag stannat tillräckligt länge på ett ställe så lockade en annan frihet, någon annanstans.
          Jag ville inte att det skulle hända dig och mig! Jag ville inte att det vi hade, vårat förhållande, skulle glida undan och försvinna i skuggorna och dimman. Men det gjorde det. Jag trodde inte att jag funnit friheten i dig. Du stillade min frihetslängtan längre än något annat gjort och jag trodde att jag hade hamnat rätt. Äntligen! Men så dog något ut. Vårat förhållande dog ut. Och jag tröttnade. Friheten fanns inte där längre. Så jag lät vårat förhållande glida in bak i mitt huvud som endast ett minne av något vackert som hade varit. Du och jag försvann för mig. I den stunden då jag tänkte att min frihet var borta ur oss dog du och jag. Jag vet att det är mitt fel att livet ur dig försvann. Hade det inte varit för min förbannelse så kanske…så kanske VI hade funnits kvar.
          Nu får du inte tro att jag skyller allting på något som jag inte kan rå för. Jag vet att jag inte har gjort något för att kämpa emot. Jag gav in för lätt. När friheten i vårat förhållande hade ätits upp av oss så såg jag ingen anledning att kämpa för att hålla kvar det vi hade längre. Men jag vet nu att det var fel! Jag skulle ha stannat kvar och kämpat. Försökt att hålla dig vid liv. Hålla oss vid liv. Jag ångrar nu så bittert det jag har gjort. För jag ser nu och jag borde ha sett det då också, innan jag gav upp, att friheten visst fanns kvar i oss. Vårat förhållande var så väl värt att kämpa för då det var menat att vara du och jag. Precis som vi alltid har sagt. Vårat förhållande var Friheten för mig. Inte vilken frihet som helst utan Friheten med stort F. Mitt hjärta har sökt efter något hela tiden och jag fann sedan vad jag letade efter i dig. Men jag lät allting fall då jag trodde att friheten låg någon annanstans. Inte kan man hitta den så lätt, vid arton års ålder, om man har en förbannelse över sig.
          Jag ber varje dag att du ska förlåta vad jag har gjort och ta mig tillbaka. Men jag vet att det skulle krävas ett mirakel för att det skulle hända. Jag kräver inte att du ska höra av dig på något sätt. Jag önskar att jag kunde få ett svar av dig, men allting är upp till dig. Jag ska inte störa dig mer om det är vad du önskar.
          Jag vill bara be om ursäkt. Den dagen, då allting brast totalt, jag vill bara att du ska veta… inget hände. Jag gjorde inget fel. Jag tänkte, men jag gjorde inget. Men att jag ens tänkte tanken gör att jag handlade så fruktansvärt orätt mot dig.
Återigen ber jag om ursäkt och hoppas på att du kan förlåta mig eller att vi kan få vidare ifrån det här utan att ha förlorat oss själva på grund av det. Vad det än blir så glöm aldrig bort att jag älskar dig! Jag har alltid älskat dig och kommer aldrig någonsin att sluta älska dig. Du är min Frihet!

Din (om du vill ha mig)
  Elin

Jag har memorerat varje ord och vet exakt vad det är du precis har läst, om du nu ens läser det. Kanske du bara tog upp det slängde det i soptunna. Fjärilarna i min mage flaxar med sina vingar och verkar leka med varenda tanke och ord som jag har inom mig. Jag önskar så att allting bara kunde vara över. Att jag visste. Det är tyst i mina föräldrars hus. Inte ett ljud hörs någonstans. Mina föräldrar är på jobbet och jag tog ledigt idag, hade ändå inte kunnat arbeta. Jag sitter fortfarande i fåtöljen och lyssnar. Lyssnar efter tickandet av en klocka. Jag kan inte få någon ro utan det ljudet längre. Jag drar in luft genom näsan för att känna efter om lukten är där. Lukten av damm och din parfym. Det känns så fel att komma hem till mina föräldrars hus, ingenting är som det ska. Det är alltid tyst, äckligt tyst, och det luktar mat hela tiden. Lukten av mat som för mig alltid varit förknippad med tryggheten hos mamma och pappa börjar nu ge mig kväljningar. Det ska inte lukta så här! Det ska lukta som du. Allting är så fel utan dig.

Jag hoppar till då plötsligt ljudet av ringklockan på dörren ekar genom huset. Jag torkar tårarna i ögonvrån, som jag först nu upptäcker är där, och reser sedan på mig. Mina steg är inte snabba då jag går fram mot den stora, tunga ytterdörren. Jag ser lite hastigt på mig själv i spegeln i hallen för att se efter om det syns att jag har gråtit. Det gör det. Ögonen är en aning rödsprängda och svullna. Men det finns inget jag kan göra åt det nu. Jag vrider på låskolven, trycker ner handtaget och öppnar dörren. En kall vind träffar mig rakt i ansiktet och jag sluter ögonen av ren reflex. Då jag efter någon sekund har vant mig vid den starka blåsten öppnar jag ögonen. Jag hajar till. Där står…DU. Ditt hår rufsas runt av vinden och dina kinder lyser röda av kylan. Ett litet leende pryder dina läppar. I handen håller du ett kuvert. Jag vet vad det är för kuvert. Det är mitt kuvert, det som innehåller mitt brev. Du tar snabbt ett steg fram och slår dina armar runt mig. Du är otroligt kall och luktar kyla. Men du lukar också av din parfym. Jag drar in ett djupt andetag och håller dig tätt intill mig.

Långsamt och försiktigt så vann vi våra nätter tillbaka efter det här. Vi kämpade oss igenom våra svårigheter och drog fram oss från glömskan. Gjorde oss synliga igen och tända alla ljusen i rummen. Vi fick tillbaka du och jag.