Detta är sci-fi, men i övrigt vet jag inte riktigt i vilken genre den här lilla berättelsen hör hemma. Det är inte nödvändigtvis über. Den är nog inte gen, och väl egentligen inte heller alt eller original. Den är väl fan fiction helt enkelt.
Det förekommer saker ur Xena: krigarprinsessan i den, och allt sånt ägs ju Renaissance Pictures, Studios USA, Universal, och säkert mycket annat som jag inte känner till. Så är det.
DAGENS SISTA ÄRENDE
av Christopher Härnryd
Vakten som ledde ut henne såg hotfullare ut än han var. Hjälmens helt spegelblanka visir gav hans övre ansiktshalva en kylig anonymitet. De mattblå axelskydden och den vadderade vita västen förstärkte en smula missvisande hans tjänstemannamuskler. Den lilla myovortexen som dinglade i hans bälte hade han förmodligen aldrig använt i ett skarpt läge. Hans grepp om kvinnans axlar var nästan ömsint faderligt.
Kvinnan, ja…
Biskop Robert kliade omsorgsfullt en punkt i pannan med pekfingertoppen medan han följde henne med blicken. Det äkta lädret i hennes korsett och korta kjol måste rimligen ha kostat henne flera års trivselbidrag. Stövlarna likaså, även om sulorna var av orange analogplast. De kopparliknande virvelmönstren och nitarna var rimligtvis keram. Inga trivselbidrag i världen skulle kunna täcka den mängd äkta metall som annars skulle ha behövts till den märkliga utstyrseln. Plastsvärdet hon bar i ryggskidan var mer uppenbart en leksak, liksom den stora glasringen som hängde i hennes bälte.
”Chakram,” korrigerade America, psykologen. Robert ryckte till. Han hade glömt att han fortfarande hade neurolänken igång. Demonstrativt sneglade han ner på den ljusgröna bordsskivan framför sig. När så en rad tecken uppenbarade sig på dess yta stängde han av det tecken som reglerade hans neurolänk. America ryckte på axlarna och gjorde likadant. Väggen hade ångat på plats och stelnat efter vakten och den bekymmersamma kvinnans avtåg.
”Det är viktigt att vi respekterar hennes tankevärld,” anmärkte psykologen. ”För henne är det inte en glasring, utan ett starkt symboliskt fokus.”
”Chakram, då” korrigerade sig biskop Robert, ett uns irriterat. ”Nå, jag talade med den där arkeologen, och han menade att de där skivorna mycket väl kunde vara tidig informationsålder, kanske till och med postmodernistiska.”
”Intressant,” kommenterade America, med ett tonfall som tydde på motsatsen. ”Men det primära är väl kvinnans upplevelse av skivorna, inte deras autenticitet.”
”Hon stöder sig ju på deras angivna ålder,” invände Robert.
”Efterhandskonstruktion,” skakade America på huvudet. ”Hon greps djupt av deras innehåll. Att skivorna är gamla stämmer in i hennes uppfattning om dem, därför tar hon det till sig. Om de vore nya skulle hon rationalisera bort det. Jag scannade henne: hon är fullt och fast övertygad om det hon säger. Den här sagofiguren dominerar helt hennes världsuppfattning.”
”Det är ditt område,” sade Robert och vände upp handflatorna i en antydd axelryckning.
”Och själva hädelsefrågan är ditt,” replikerade America. ”Som lekman tycker jag ju att saken är klar. Hon är helt uppfylld av den fiktiva personen Xena och ser henne som något slags frälsargestalt och moraliskt föredöme. Jag har bara teologi 14, men nog är det religiösa känslor hon har. Det är ju grov synkretism också. Den där ramsan hon rabblar: ’Shiva Xena…’ Shiva är väl brahmansk eller vedisk eller någonting ditåt.”
”Just det där är usanska: ’She was Xena…’. ’was’ har jag glömt vad det är men ’She’ är ett personligt pronomen.”
”Okej, då frågar jag direkt: menar du att det hon håller på med inte är hädelse?”
Hon lutade sig snett framåt över bordet och vände sig mot honom med sina skarpa ögonbryn höjda.
”Många unga är vilsna nu för tiden,” anmärkte han, som för att vinna tid. ”Hädelse är ett mycket starkt ord. Sökande och förvirring är en naturlig del av varje individs religiösa mognad.”
”Vår vän är inte helt ung längre,” noterade America torrt. ”52 är övre tonåren, inte nedre.”
”7 år hit eller dit, men visst, jag håller med.”
Robert snörpte på munnen och tänkte ett par ögonblick. Sedan bestämde han sig:
”Det är hög tid att hon får hjälp. Jag tänker rekommendera domstolen att ta in henne enligt lagen om vård av förvirrade och agnostiker.”
”Agnostiker? Men…”
Robert höjde handen:
”Jag tvivlar inte på att en fällande dom för hädelse vore en tänkbar följd om det gick så långt. Men vad skulle det gagna att skicka ännu en till inclusorierna? Nu får hon i alla fall chansen att få en sundare inställning till livet.”
”Och till skivorna?” kom Americas följdfråga snabbt.
”Vet du, jag har funderat på det. Har du sett några av dem?”
”Nej,” skrattade hon nästan till. ”Att tyda länklös 2D ingår inte i psykologutbildningen. Det överlåter jag med varm hand åt präster och arkeologer.”
”Det är inte så svårt, egentligen,” svarade Robert. ”Man får fylla i lukter, djup och känsel själv och tänka bort alla störningar.”
”Men du har alltså inte sett dem?” sade hon. Det fanns sarkasm någonstans i rummet.
”Jo, faktiskt. Flera dussin. I simultanform, för all del, men en del snappade jag upp.”
”Och…?”
”De innehåller för all del en massa vanvördigheter. De använder religiösa element som dramatiska ursäkter. Jag vill inte att mina barn skall se dem, om jag säger så.”
Han såg tankfullt på städbaggen som kröp omkring i sitt hygieniska sisyfosvärv. Just nu höll den på att plocka dammkorn från golvet runt biskopsstaven som stod lutad mot herrbetjänten i hörnet.
”Men, nej, det är inte hädelse. Vi måste se det i sitt sammanhang. Barnslig underhållning från en primitiv tid.”
America nickade och reste sig.
”Då var vi klara,” konstaterade hon medan hennes fåtölj ångade bort.
Robert nickade också.
”Kommer du till mässan ikväll?”
”Inte ikväll. Min dotter sjunger i kören hemma och jag har lovat lyssna.”
”Det löftet tycker jag du skall hålla,” instämde Robert och reste sig också.
De sade adjö till varandra och lämnade rummet.
Biskop Robert rättade till äpplena under det gröna tyget medan kyrkvaktmästaren sprejade hans långa blonda hår en sista gång. Så öppnades dörren och Robert skred in i det väldiga kyrkorummet. Mumlet och prasslet från två tusen människor som ställer sig upp slog emot honom. Men det dog snabbt bort och han höjde biskopsstaven i bägge händerna och klev ut på podiet och började mässa inledningsorden:”Heliga moder, du som gav oss Hopp. Du som lät dig släpas för våra synders skull över jord och eld och vatten. Du som gav din blodsoskuld, heliga ärkeängel, var med oss i denna vår gudstjänst när vi läser orden ur den heliga Subtexten och äter i härlighet dina dumplings med det röda i.”
Och församlingen mässade medan han började virvla biskopsstaven runt sig:
”G-a-a-a-bri-ELLE! G-a-a-a-bri-ELLE…”
Han skänkte en tacksamhetens tanke till Henne att den Bittra Svitens ceremoni ännu var flera månader avlägsen. Förra gången hade bromsen till jetkälken gått i baklås och hans baksida värkte ännu vid minnet.
