DEN
OSYNLIGE MANNEN
av Lisa
Det var
en vacker morgon på alla sätt. Trädkronorna i skogen lät
av vinden och mitt genom skogen gick bäcken, som vidgades och blev
en liten fors längre uppåt de klippiga bergdelarna av skogen.
Gabrielle gick och nynnade på en ny melodi medan hon försökte
hitta några ätbara svampar till frukosten. Xena hade försvunnit
tidigare på morgonen, men det var inte ovanligt. Hon övade säkert
på någon av sina stridskonster just nu. Gabrielle suckade och
slängde den lilla brungrå svampen åt sidan, den var ätbar
men alldeles för liten och fler växte inte nära den heller.
Hon var nära att ge upp sin svampjakt när hon upptäckte att
hon kommit in på klippområdet. Då hörde hon hur vattnet
forsade fram, det fanns ett vattenfall längre inåt forsen. Där
stod hon och blängde på något av det vackraste hon sett;
Xena stod och tvättade sig under det rinnande vattnet.
Gabrielle duckade och kunde inte ta ögonen från henne. Hon var
så vacker, varje linje i den nakna kroppen var perfekt, den var fast
och finlemmad med långa, smidiga muskler och med vattnet rinnandes
ner mellan brösten, över ryggen och ansiktet, så var Xena
den fulländade gudinnan. Men det var någonting som var fel med
det hela, Xenas rörelser var otydliga, armarna smekte luften, hon såg
ut att kyssa någon i sin fantasi. Och vattnet rann på ett oroväckande
sätt runtom stället framför henne. Gabrielle kisade och letade
efter sin lilla kikare som hon hade i den där väskan med axelrem
som hon alltid bar med sig och riktade in den mot Xena. Jo, det var något
som var fel. Någonting hon inte kunde se lade ner Xena i vattnet,
som rann över hennes ben med en mindre svallvåg. Hon kunde se
hur Xena sträckte ut händerna framför sig som om hon tryckte
ner någonting framför sig, samtidigt som hennes kropp rörde
sig häftigare och alltmer häftigare. Snart lät hon. Högt.
Gabrielle sprang med rodnaden på kinderna nerför klippavsatserna
och över på skogsområdet. Kikaren slängde från
axeln, där hon hängt den i det ljusgröna band som den var
fastgjord i. När hon kom fram till deras läger satte hon sig ner
och skakade på huvudet. Det fick inte vara sant! VEM gav Xena sådan
njutning att hon i extas, utom sig av vild lusta skrek så det ekade
i hela skogen? Och det om igen? Det plågade henne att höra Xena
med en annan. Varför kunde det inte ha varit hon? Gabrielle satt och
vakade över den slocknade eldens sista glöd när Xena kom
tillbaka. Hon sade inte ett ord till sin reskamrat, utan log lamt när
hon föreslog att de skulle packa ihop.
"Gabrielle? Vad är det med dig, du går i dagdrömmar!
Här, plocka ihop dina rullar och hjälp till med rivandet av lägret!",
Xena såg förvånad på sin vän, som envist tyst
satt kvar och inte rörde sig ur fläcken.
"Gabrielle? Du hörde väl vad jag sade?" Gabrielle nickade.
"Jag hörde dig. Men ingenting av det berör mig mer. Jag stannar
kvar här, du får resa själv."
"Så du tänker...", Xena tappade talförmågan
men nickade sedan mer än ivrigt; "Du gör ju som du vill,
Gabrielle."
Xena kände sig mycket olustig. Hon VILLE INTE att Gabrielle skulle
bli kvar. Men hon kände henne och visste att när hon hade bestämt
sig för någonting så hade hon. Tyst rev Xena lägret
och lastade Argo.
"Du är säker....på att du inte ska följa med?"
Gabrielle hade kunnat svära på att det funnits en tvekan där,
men skakade på huvudet.
"Jag kommer inte med dig. Det är någonting som händer
och som du inte vill dela med någon. Inte ens med mig...", Gabrielle
sänkte huvudet och suckade. Men rös till och blev alldeles kall
genom hela kroppen. För vad hon såg bakom Xenas underläckra
ben var två fotavtryck i gräset. De frasade tyst och ändrade
tyngdpunkt. Det stod någon där.
"Mmmmmm.", Xena sjönk ner på knä och vände
sig om, för att sedan njuta av en rörelse mot hennes underliv.
Gabrielles huvud höjdes i vrede och ett begär. Nu stod hon inte
på avstånd längre, hon tänkte inte låta Xena
bli bortförd av någonting som kunde vara från en annan
värld. Hon slängde sig framåt och kände hur hon knuffade
undan tingesten, för att själv landa mellan Xenas ben, som slogs
ihop i en bensax.
"Xeeena...släpp! Släpp!", Gabrielle höll på
att kvävas.
"Nej, inte förrän du har givit mig det jag allra mest vill
ha och har velat haft länge nu, Gabrielle. Jag har velat ha dig från
första dagen jag såg dig. Och nu ska jag inte bli nekad..."
Gabrielle var inte sen att vara med på Xenas nyfunna nyck, utan dök
ner mot den hettande fuktigheten, snart gav sig Xena hän i en serie
njutningsstön och små skrik.
"Gabrieeeeeelle!OOOOOH! Gabrieeeeelle!JAJAJAnejnejnejjaaaaaaaa!OH!AH!OOOOoooh!"
Gabrielle ökade takten, och stönen steg i höjden. Sedan var
det som om hon hade satt sig på tvålen för hårt.
Men hon satt inte ner, utan hölls på plats, för att bli
tryckt framåt. Hon stönade och skrek och Xena skrek med henne.
Hon kunde höra ett tyngre stönande bakom sig och sedan såg
hon hur hennes liv smektes upp och hur något blött mötte
skinnet. Hon vrålade i extas och måste ha gjort någonting
förhastat, för nu vrålade Xena också och fäktade
med armarna. Hade Gabrielle gjort henne illa? Hon var yr av lusta och ögonen
var suddiga av det. Hon slängde sig fram för att hålla Xena
på plats med en kyss, men svankade istället ryggen och stönade
ännu högre av njutning än förut. Gabrielle fylldes om
och om igen, som om en lans genomrände henne, men på ett skönt
och fast bestämt sätt. Hon kastade med huvudet och gnäggade
som en häst, obehärskad och vild i en älskog som inte syntes
för någon annan. Så hörde hon hur stål slog
mot stål och ett isande skrik skar i öronen.
"HAYAYAYAYAYAYAYAYyyyyyy!!!!!!!!!", Xena höll i sitt svärd
med båda händerna och såg med förakt på mannen
som nu blev synlig där han låg över Gabrielles rygg, utpumpad
och genomränd. Gabrielle snyftade till när förtrollningen
var bruten och kröp därifrån, med skammen i ögonen.
Xena gick efter.
"Nej, rör mig inte! Jag är besudlad, Xena! Och...jag NJÖT
av det!"
Xena såg med mörka ögon på mannen.
"Ares.", var det enda hon sade. Innan hon drog sin chakram och
slängde den mot honom i ett markerande skärsår.
"INGEN rör min bard, Ares! INGEN! Försvinn från denna
värld med din förtrollning, som Gabrielle bröt med sin kyss!
Jag borde ha förstått att du skulle vara inblandad i hela den
här historien, det är just den sortens sak du skulle tänka
dig att göra. Försvinn och ta dig en rövare istället!"
Ares för det var Ares, ställde sig upp, helad och med vredgad
blick.
"Du vill ha mig Xena och vi hör ihop tillsammans, det vet du.
Du kan fortfarande känna hettan bränna i ditt blod, hur du vill
plundra och sätta brand, skräck i människors hjärtan!"
"Den enda eld jag vill tända är den i Gabrielles hjärta...."
"Xena...jag visste inte!", Gabrielle stirrade vantroget på
Xena. Xena log tillbaka och vände sig ifrån Ares. Snart avr de
två kvinnorna upptagna av varandra och Ares kände sig lämnad
utanför. Han gick muttrandes därifrån, hörandes de
skrik av njutning, nöje och begär som skar genom luften. Än
en gång hade han inte lyckats vinna tillbaka krigarprinsessan på
sin sida...men nästa gång. DÅ...
to be continued...
~;*the end*;~