Wilhelm log. Allt hade fallit sig mycket väl. Den gamle magikertoken hade lyckats tyda runorna på rustningen under eftermiddagen, vilket han tidigare sagt torde vara en omöjlighet. Men tydligen så hade det varit en enklare uppgift än vad som uppskattats. Faragasts mångåriga studier i demonologi och nekromanti gav resultat; det visade sig att de språkrunor som användes i ett flertal viktigare besvärjelser inom dessa magiskolor passade in med de som fanns på mumiens rustning.

Under sin ungdom hade Wilhelm snubblat över kunskapen om Evigheten. Det var en slump som gjorde att insikten kom till honom. Sydlänningarna var kända för sina oortodoxa religioner och outforskade seder, vilket ledde honom till att fundera över deras gudar. Ytterligare studier i slottsbiblioteket hade visat på att det fanns demoniska krafter som gestaltade sig i form, likt de högre väsen nordlänningarna själva kallade sina gudar. Faragast hade haft ett mystiskt leende på läpparna när han frågat denne om huruvida gudarnas kraft i Evigheten kunde vara falsk. När han givit röst åt tanken om att demoniska krafter kunde vara den egentliga som bodde i svärdet, hade den gamle mannen lagt sin hand på hans axel och kallat honom för en vis man i en pojkes kropp. Det minnet hade han burit med sig upp i vuxen ålder, sedan vidare in i sin kungaroll och förbi den stund han först började uppfatta den vise magikern som en gaggig gammal gubbe.

Faragast hade som alltid fällt en kryptisk fråga, vilken han var rådd att tänka över noga.
"Är gudarna demoner? ... Eller är demonerna gudar?" Den unge Wilhelm hade oförstående bönat och bett om att få höra svaret, då orden var galna. Ty ingen nordgud var av stark ondska skapad och intet ljus levde i de svartnade demonsjälarna. Magikern hade skrattande förklarat att vad en man såg som en gud, såg en annan som demon. Liksom det fanns onda gudar som ställde till det för sina medgudar och människorna, så fanns det rena, goda demoner med själar vita som snö. Han erbjöd sig att studera Evigheten och litteraturen kring det mytomspunna svärdet. I sinom tid skulle han ge Wilhelm alla svar den unge så hett traktade efter.

År av försvunna passager, gömda böckers mysterier samt berättelser vandrandes i folkmun följde. Situationen mellan nordländerna och sydländerna började åter bli infekterad. Den tusenåriga freden knakade i fogarna, vilket gjorde den unge kungen orolig, då han ämnade utöka sitt rikes makt att gälla även i de andra länderna. Så ock i syd. Han sade sig vara en idealist som värnade om folkens bästa i endräkt. Men vad Wilhelm inte förstod var att hans ambition mer och mer gränsade till diktatorherravälde. Sydkonflikten bröt ut. Den unge kungens säkra anförande inför nordländernas äldste, rådet och tingen, gjorde honom till främste härförare över ländernas trupper. Indirekt härskade Wilhelms val över brödrafolkens framtid. Han visste att han intet hade att stötta ryggen om kriget misslyckades. Hans förr så ödmjuka böner till den gamle magikern blev raka kommandon när desperationen kom krypande. Han behövde ett trumfkort. Detta hade han fått i den information som Faragast anförtrodde honom.

Inom Evigheten fanns en demonsjäl. Fångad, bunden av sydlandprästerskapets första överstepräst; svuren av ritualbesvärjelser att skydda bärarens herrar och svärdets hemvist. Med denna kunskap tvingade konungen av Ravencort sydländerna tillbaka. Han gav dem det frikostiga erbjudandet att ge upp och vända hem med liven i behåll, då nord nu ägde Evighetens beskydd. Slagna av detta besked återvände sydlänningarna hem, berövade ännu en sak av sina grannar; sin rätt till försvar.

Sedan krigens slut hade Wilhelm tålmodigt väntat på den dag då Faragast skulle finna besvärjelsen som befriade demonsjälen ur svärdet. Ty dess makt var stor och Wilhelm ämnade binda väsendet inom sig själv. För detta var han tvungen att fjättra demonen och lära sig bemästra den. Utan den kunskapen skulle han förgås inifrån när dess inflytande tog över det begränsade människosinnet. Faragast befallde honom att smida symboliska bojor och en kedja att bära. En smed anförtroddes detta viktiga uppdrag. Det rödaste guld tämjdes och formades under hårda slags ekande klang att bli de främsta ting en konung någonsin önskat. Den trogne smedens lön blev döden.

Wilhelm log. Han såg ner på sina handledsband, härdade och förtrollade av Faragast för så många år sedan. Både de och han hade bidat tid länge. Han hade väntat på denna dag. Sedan innan han föddes.

*****************************************************************************

"Herrejestanes!", mumlade Friedrich och fångade spettet innan det föll i marken. Ett gult ljus i synfältets utkant gnistrade till och försvann. Johans röst uttalade osande smädelser. En liten stund senare slog en längre gnista upp och slog över i en fast låga. Friedrich kunde se hur den äldre mannens ansiktsdrag präglades av belåtenhet.

Franz sällade sig till dem. "Det finns bara lådor fulla med gammalt skräp där borta. Har ni hittat någonting?"

"Det är för svårt att se i mörkret", brummade hans bror och nickade åt Johan, "Den där facklan kommer vara till stor hjälp."

"Sssssch. Höj inte rösterna mer än nödvändigt. Det kan fortfarande komma ner någon för att hämta upp mer mjöd eller vin till gästabudet. Om så sker, göm er där ni kan utan att tveka. Bara i nödfall slår vi ner dem." Johan såg uppmanande på de bägge bröderna. De stod och stirrade på honom.

"Du är absolut inte rolig, Johan. Vad ska vi nu ha för underhållning? Dion är borta någonstans gudarna vet vart och-", började Franz innan han blev avbruten av en flinande Friedrich.

"Hon är med prinsessan. Jag såg hur den goda kvinnan drog med sig vår vän ut från festsalen. De verkade ha brått..."

"I sanning", mumlade Johan och såg sig omkring efter en plats att börja leta på. "Nåväl; kom ihåg att för var person de saknar så skickar de två efter för att leta. Därför; -inga roligheter. Förstått?"

Franz och Friedrich grymtade besviket, men nickade i medhåll. Ingen av männen tänkte riskera sin chans till rikedom.

De gick åt varsitt håll för att börja leta. Slottets källare bestod av ett antal stora rum som låg i förbindelse med varandra. Här och där stod stöttepelare som burit taket sedan slottets födelse.

Friedrich sneglade ibland mot valven de kommit från. Det var hans lott som längst att se efter om det kom någon. I samma stund någon dök upp så skulle de bli tvungna att gömma sig. Vilket inte skulle bli svårt, konstaterade han medan stora nävar grävde igenom allsköns bråte. Det stod och låg saker överallt mot väggar, trälådor, golv, mer bråte... De skulle kunna leta i dagar utan att finna vad de sökte.

"Det borde vara någonting stort som står i vägen... i stil med en stor tavla, ett lass med tunnor eller liknande...", sade Johan och höll facklan högre för att skänka dem alla litet mer ljus. Det hade varit olidligt att snubbla sig igenom de två första rummen i becksvärta.

"Jag kommer att sakna henne", suckade Franz.

"Dion?" Friedrich skjöt undan ett par långsträckta brädor från ett ställe vid väggen.

"Ja. Hon är som den syster vi aldrick fick, Friedrich. Det känns konstigt att förlora henne bara sådär.
Det har gått för fort!"

"Du visste att hon var betagen i Anne..."

"Ja, men inte att hon bara timmar efter skulle bekänna sin odödliga kärlek för henne!"

"Åhej! Förbannade sticka...AO! Fanken..."

Johan skakade på huvudet. "Ni får vara lite tystare, pojkar. Vi behöver inte väcka de döda just nu."

Friedrich bet tag i stickan som satt i hans pekfinger och drog ut den. Det stickande fanskapet spottades ut på golvet. Snart fortsatte han med röjandet av källarskräp.
"Hon är ung, kär... hon är lycklig, Franz. Är det så fel?"

"Du såg inte hur den där prinsessan hög-och-allsmäktig sprang ifrån henne igårkväll! Hon lämnade henne ensam och gråtandes... Är det lycka? Jag tror inte det."

"Du höll fast henne, Franz. Du höll fast henne. Dion kunde inte ställa saker tillrätta."

"Prinsessan hade bara gjort henne illa."

"Kanske... kanske inte. Du kunde inte ha låtit henne ta reda på det själv?"

Franz knuffade tillbaka en tung kista och fräste frustrerat; "Prinsessan är prins Rolands trolovade, bror! Vad skulle hon med en fattig landstrykare till?!?"

"Ja, säg det. Somliga saker rår man inte på. Kärleken är en av dem. Det är den enda kraften förutom döden som drabbar alla urskiljningslöst, broder. Adelsman såsom bonde, kvinna, man, fattig eller rik. Sådana små ting bryr den sig inte om. Den rör vid människorna och för dem till den andra halvan av sin själ. Ödet gör inga undantag när det finner vad som menat är." Han mötte sin brors blick. "Man kan inte få en människa att älska en. Ej ens ändra ödet genom att försöka korsa det. Släpp henne, Franz. Låt henne vara lycklig."

Den yngre mannen sjönk stumt ned på en trälår med huvudet i händerna. Hade Friedrich rätt? Ja, sade hans hjärta. Det slocknande ljus som följde den plågade smärtan i bardens ögon då hon såg prinsessan försvinna i regnet... den översteg hans smärta nu. Sedan de först reste tillsammans mot sydländerna hade han älskat henne. Det hade inte varit kärlek vid första ögonkastet, ingenting omtumlande eller ödesbestämt. Det hade bara smugit sig på honom när han minst anade det.

De kamratliga klapparna på axeln hade blivit ögonblick av kort ljuvlighet för den unge trumslagaren, som i sina tankar återupplevde varje litet ord och rörelse. Inombords hade hoppet alltid växt om att en dag få dela hennes kärlek, att få leva tillsammans så länge gudarna behagade. Hennes leende plågade hans drömmar. Inte för dess värmes skull, utan det var vetskapen om att det alltid var vänskapligt menat som skar i honom. När hon hade fått syn på prinsessan så hade han skrattat. Nog hade han sett hennes iver, men den hade inte varit oroande. Det skulle bli som det alltid hade varit; de skulle spela och erövra staden, sedan skulle de vandra därifrån utan att återvända.

Men prinsessan hade återgäldat den glödande blicken med hunger under gästabudet. Det hade inte funnits någonting Franz kunde göra annat än att spela på sin trumma och se hur barden förlorades mitt framför ögonen på honom. Sårad hade han önskat hindra det. Vem var denna främling att mottaga den unga bardens passionerade kärleksförklaring i ösregnet? Vem var hon som fick den ömma kyssen tryckt mot sina läppar? I sin förtvivlan hade han intalat sig att det var fel. Det skulle ha varit han. Det kunde bli han. Han hade hindrat henne från att begå sitt livs misstag... när han i själva verket begick sitt. Den döda blicken i de gröna ögonen innan hon utan ett ord försvann från dem talade högre än ord. Han skulle alltid tänka tillbaka på den kvällen med ett ångerns bittra styng. Han var skyldig henne att släppa.

Nere i mörkret under ett slott i främmande land så lät han henne gå. Det gjorde ont att få hoppets hjärta slitet ur kroppen, men han andades fortfarande. Och hon var lycklig.

Franz log.

"Allt väl?" Friedrich ögon såg oroligt på honom.

"Jadå", han log försäkrande och klappade brodern på axeln.

En bit bort flämtade fackelljuset till och slocknade. Illa kvickt sprang de in bakom bråten. Friedrich ställde sig hukad, tryckt mot väggen bakom plankorna, medan Franz duckade bakom trälåren han just suttit på. Ett skrapande ljud hördes långt inne i mörkret. Det följdes av ett gnisslande läte och trampet av taktfasta stövlar. De backade in i skuggorna när två soldater gick förbi. Med händerna vilandes på svärdsfästena marscherade de beslutsamt mot källardörren två rum bort.

Musikanterna satt tyst kvar i mörkret ett tag efter att dörren hade slagits igen. Sedan gestikulerade de åt varandra att gå längs väggarna åt samma håll soldaterna nyss kommit ifrån. Det kändes som om ögonblicken blev timmar i mörkret innan de kom fram till en långsmal lucka i golvet. Det såg ut som en jordkällares dörr, där ljuset strilade igenom längsmed kanterna och genom ett kvisthål på ovansidan.

Johan flinade förtjust mot dem. "Vi hittade den! Vi har hittat nedgången!"

Bröderna flinade lika gott tillbaka.

"Ska vi?", frågade Friedrich.

"Efter er, min herre", log hans bror.

Guldfebern slog klorna i de tre männen.

Johan och Franz steg undan medan Friedrich öppnade luckan.

De drog gemensamt in andan, steg ner i det okända och började gå.

*****************************************************************************

Ute i staden var stämningen hög på sina håll. Precis som kvällen innan så var de större torgen överfulla av människor som hedrade sin prins bröllop. Inte en strupe var torr, då mjödet steg en och annan firande undersåte åt huvudet. Det dansades och skrattades i festens vilda rus. Fötternas klampande rytmer fick folkgrytan att koka av bubblande glädje.

De sorglösa rösterna hördes som avlägsna ekon i stadsnatten för de två kvinnorna som var på väg mot östra porten. Deras huvor var långt uppdragna för att dölja de kvinnliga anletsdragen. Antaya hade med sin längd kunnat tas för en man på avstånd, men på nära håll kändes hon säkerligen igen av de flesta. Hon drog ner huvans kant över ögonen, lagom för att kunna se. Beliandras fotsteg vid hennes sida försäkrade jägmästaren om att den mindre kvinnan fortfarande var med henne. De kunde inte hålla varandra i handen, då det skulle dragit till sig uppmärksamhet. Vilket var det sista de ville ha just nu.

Den längre kvinnan bad tyst till gudarna om att dessa skulle föra sina två tjänare lyckligt genom stadens portar och ut i friheten. Efter att konungen hade gått från Beliandras kammare så hade de länge legat still i tystnad och vältrat sig i närheten tillsammans. En närhet som efter den dagen skulle berövas dem för all framtid, vilket den svartsjuke mannen hade gjort klart för dem. Han skulle säkerligen se till att besöka sin älskarinna mot hennes vilja, med hotet hängandes över jägmästaren. Han ville enbart utöva sin konungsliga makt för att kväsa dem. För att visa dem att han och enbart han hade rättigheten. Skulle de två kvinnorna så mycket som andas den andras namn så skulle den ena först dö och den andra skulle leva resten av sitt korta liv i outsäglig, rasande plåga. Det var då de hade beslutat sig för att inte ända bandet dem emellan. Att likt förälskade barnungar utan hjärnor rymma sin tillvaro var det enda svaret.

Beliandra hade lämnat över lagfarten på sitt hus till en betrodd vän bland sina glädjeflickor. Sedan hade de två älskande börjat planera sin flykt vidare ut i landet. Höll de sig väl gömda under de första få dagarna av letande så skulle de klara sig. Vart de efter de dygnen skulle ta vägen var en gåta ännu olöst. Men Antaya visste att hon skulle kunna odla rovor och sälja dem för en spottstyver intill sin död, bara hon fick vara tillsammans med sin Beliandra. Den andra skulle med glädje vandra igenom denna världs alla prövningar för en endaste stund i sin älskades armar.

Nu sneglade de på varandra när de fann tid och log uppmuntande medan de gick över kullerstenen mot friheten. Men ännu var de inom stadens murars förrädiska skydd. Beliandra hivade upp ränseln än längre in på axeln.

"Är den för tung?", frågade jägmästaren genast.

Hon skakade på huvudet. "Jag bär den lika obekymrat som vore den fjäder, kära. Sanningen är att själva tanken på att vi snart kommer vara utanför murarna gör fötterna lätta. Jag längtar till den stund då vi äntligen är fria från Wilhelms kvävande grepp... och framtiden kan börja!"

Det stang till av visshet i Antaya av de orden och hon glömde för ett ögonblick att de föreställde två män på vandring genom staden. Hon sträckte ut handen och strök knogarna mjukt över sin käras kind. Beliandra backade undan.

Jägmästarens ögon djupnade av känsla. "Jag önskar att vi var utanför murarna redan nu. Jag vill kunna röra vid dig."

"Tålamod, min älskade. Tålamod. Vi är snart framme."


En bit bort, gömda i mörkret av en gränd, stod en mindre trupp lojala soldater. Deras anförare konstaterade att den längre mannen som rörde den kortare på ett så intimt sätt, med denna lilla gest hade avslöjat att de tu var vilka han sökte. Han höjde en behandskad hand och genast skyndade sig en soldat fram till sin befälhavare.

"Meddela drottningen att skökan och jägmästaren är funna."

Den yngre mannen nickade, ivrig att göra sin överordnade till lags. Han smög iväg längsmed det lilla ledet soldater och när han nått grändens övre utkant så började han springa.

Kaptenen reste sig upp från sin hukade ställning och mötte mannarna, som inväntade sina order. Han anade genom deras tystnad att de var lika ovilliga att genomföra sina order som han själv var.

"Kom, mannar. Låt oss uppehålla dem."

Han drog sitt svärd utan glädje och steg samman med soldaterna in på den genväg som ledde dem mot östra porten.

*****************************************************************************

"Ers majestät? Ers majestät, är ni där?" Prins Roland började fråga sig om det var värt att fortsätta stå och knacka utan att få ett svar. När han var på väg att ge upp så hördes steg inne i rummet. Han backade ett steg och väntade. Stegen kom närmare. När dörren öppnades så drog han omedvetet in andan. Prinsessan strålade, på ett otvunget bekvämt sätt som fick hennes person att bli slående vacker. Prinsen glömde nästan bort varför han kommit dit. Han formade munnen som för att säga någonting, men orden flydde huvudet och han tycktes hela tiden glömma bort vad han skulle säga. "Eh...hm..."

"Hon har sannerligen den inverkan på en, inte sant?", hördes en flinande röst från insidan. Prins Roland sträckte på halsen och kikade in. På en stol vid fönstret satt den korta lilla barden med en luta i händerna. Hennes ena fot var slött stödd mot garderoben som stod direkt vid fönstrets sida. Stolen gungade lätt fram och tillbaka, då hon vägde på den. Ännu hade hon inte tittat upp från sitt spelande. Fingrarna gled tankfullt fram och tillbaka. Någon gång då och då slog de an en ton. Det blonda håret föll ner i pannan på henne där hon satt med ögonen slutna och nynnade. Hennes tunika var uppknäppt, den undres snörning var ogjord med ena änden litet längre än den andra.

"Vilket är ert ärende, prins Roland?" Det var de första orden prinsessan hade yttrat sedan dörren öppnades. Prins Rolands ögonbryn rynkades och han blinkade till.

"Är det där ett sugmärke?"

"Löss. Sänglöss.", svarade Anne kort.

"Ena stora rackare", inflikade den nynnande barden med antydan till ett leende lekandes i mungiporna.

Prinsens blick vandrade först från barden till Anne och sedan tillbaka. Han hajade till, som om han snabbt kopplade någonting i huvudet. Hans finger pekade mellan dem. "Eh...är ni? Vad gör-"

Han rätade på sig. "Vad är det egentligen som försiggår här, ers majestät?"

Barden ställde ifrån sig lutan mot väggen och drog åt sig benen. Den korta kvinnan gick med fasta steg mot dörren. Gången spratt av frisk energi, med en själväkerhet som bara tycktes växa med varje steg. Hennes leende blommade ut i ett saligt bredflin när en stark arm gled in om prinsessans midja. De gröna ögonen glimmade av kaxig medvetenhet.

"Jag enleverar prinsessan, såklart!"

Han höll på att svälja tungan. "VAD?!? Ni kan inte stjäla prinsessan från ett redan uppgjort giftermål, då hennes majestät är bunden till mig enligt heliga löften!"

"Så, så, så, Roland lille! Än är hon inte bunden till någonting, eller hur Anne?" Dion lade huvudet mot Annes arm, fortfarande leendes med blicken fäst på den alltmer röda prinsen. Hon kunde känna Annes kropp röra sig när hennes älskade svarade.

"Så vitt jag har förstått är jag inte bunden av ett heligare löfte som inte kan brytas. Vi är trolovade, ni och jag, herr Roland. Jag..." Hon vände på huvudet och sneglade ner på Dion. De skarpa anletsdragen mjuknade när ett varmt leende krusade läpparna och växte. När hon såg tillbaka på prinsen så tindrade de blå ögonen av upp över öronen förälskat hopp. "Jag bryter trolovningen, Roland. Mitt ord borde vara nog."

Han började bli frustrerad. Det fick ju inte gå till så här! "Ni kan inte bryta ert ord! Våra länders allians...tänk på ert goda rykte och er ställning. Jag ber er, tänk en andra gång!"

Anne skakade på huvudet och kände hur hennes älskade bard stöttande kramade hennes arm lätt.
"När jag ser henne, håller om henne, så känns det som om tomheten jag känt hela livet är borta. Helheten inom mig är en som jag aldrig tidigare har upplevt, den känns som ett sår som läkts... Kan du förstå det? Om du kan eller vill förstå så kommer du inse varför jag inte kan genomföra våra fäders viljor."

"Gudar, vad jag älskar dig", mumlade barden och flätade samman deras händer. Anne mötte hennes blick med en sökande, frågande blå som ville veta om hon hört rätt. Dions drömmande leende besvarade den tysta frågan med råge. Anne formade tyst viskandes orden till gensvar. Hennes belöning blev glädjestrålande gröna ögon som mörknande drog henne in i sina djup.

Roland såg vad det var som höll på att hända och slängde in ett argument mot den lilla barden.
"Jag gör henne till drottning!"

Dion slet blicken från kvinnan bredvid sig och höjde den för att möta prinsens.
"Lova mig himmelen, allt guld i världen och all makt att toppa det med. Är det adelns enda lösning på allt? Jag bryr mig inte om era titlar eller maktkamper. Adelskap; -försvinn!" Hon skjöt ifrån sig med den fria handen i luften. "Bort, bort och låt mig vara! Nej...jag är bara en enkel bard. Mina ord och mina sånger är mina rikedomar... jag har ingenting att erbjuda henne. Mät er lans någon annanstans, svinn bara ur min åsyn."

"Du kan ge mig dig själv", sade Anne enkelt och strök bardens fingrar med tummen.

Rolands himlade med ögonen. "Vid allt heligt, låt min höga figur få slippa de blaskiga kärleksederna!"

Dion log oskyldigt. "Men dyre prins Roland, här stod ju jag och tänkte trycka ner det kungliga ansiktet i dem; -och gnugga nosen i röran riktigt hårt. Det är bäst att han vänder sig om och springer!"

Prinsen fnös och muttrade en radda svavelosande eder.
"Tro inte att det här är över, lustigkurre!" Han synade Anne uppifrån och ner. "Farväl, min kära. Nästa gång vi ses blir framför altaret i katedralen. Min bröllopsgåva till dig kommer att vara hennes huvud!"

Han vände sig om och gick med skyndsamma steg för att hämta vakten.


När han gått drog Dion med sig Anne in i rummet. Dörren stängdes och sedan föll de i sängen med ett gapskratt. Dion torkade tårarna som började rinna längsmed Annes kinder. Hon strök sin älskades kind. "Akta dig så att du inte kiknar av glädje nu!"

"Herre och gudar, vilken min karlstackarn hade! Vilken min!"


Roland hade under bittra eder klampat på genom korridorerna. Han skulle gå till första vaktposten och befalla dem att stå vakt utanför prinsessans dörr. Sedan skulle han låta fängsla den satans barden. Taktfasta stövlar hördes trampa en bit ifrån honom. Han stannade upp och log belåtet när han såg de två soldaterna.

"Vad bra, jag beh-"

Längre hann han inte innan det svartnade för ögonen.

*****************************************************************************

Där låg den! Östra porten reste sig mot natthimlen som en stor, svart silhuett. Tyst, skrämmande. Men denna natt var den en symbol för frihet. Antaya hade stannat upp för att vänta in Beliandra, som hade fått knyta om en rem i ränseln, som hade gått sönder. De skulle få lov att skaffa en ny när de kommit ut ur staden. I någon närbelägen by, där de också kunde slappna av och njuta fördelarna med ett värdshusrum. Jägmästaren var bekymrad över hur det skulle bli för Beliandra att resa till fots, då hon ofta blev trött och behövde vila. Hon såg redan nu hur den äldre kvinnan försökte dölja att hon flåsade. Det hade varit så under några veckor nu, parat med ett underligt humör och småsjukdomar. Hennes funderingar avbröts av en lättad suck.

"Vi är framme. Tror du vi kan ta oss förbi vakterna?"

Antaya nickade. "Det borde gå. Det enda de bryr sig om är mutor och att få gå in i värmen en stund. Jag har både mynt och ett skinn brännvin med mig. Det borde räcka..."

De såg på varandra.

"Då var det dags, Antaya. Mot framtiden..."

De återtog sin lilla charad av att vara vandringsmän på väg genom staden. Porten kom närmare, man kunde snart se vakthuset avteckna sig mot dess högra sida. Det lös i ett av fönstren. En smal rökslinga slingrade sig upp genom hålet i taket. Skuggfigurer som fick mer kött på benen ju närmre de kom, visade sig vara vakterna. De gick av och an framför porten, vilket var ovanligt för de annars så sinnesslöa vakterna vid just denna port. Östra porten var inte lika välanvänd som nord-, syd- och västerporten, men den tjänade ändå fortfarande sitt syfte, trots att vaktstyrkan blivit mer än halverad under de senaste två åren.

Det var för många vakter. Någonting fick det att krypa i skinnet på jägmästaren, som lade handen på svärdsknappen. Det rasslade svagt i mörkret runt dem och klank som av stålskodda stövlar ekade mot kullerstenen. Hon tecknade åt Beliandra att stanna. Den äldre kvinnan saktade tveksamt in stegen.

"Vad är det?"

"Ssssch... Jag tror att vi är omringade av soldater. Det kan vara en rutinkontroll för att se till att ingen smugglar ut någonting. I sådana fall går det alltid att muta bort motivationen. Var bara lugn, så ska det nog gå bra..."

"Ta inte saker och ting för givna, jägare." Rösten som talade tillhörde en kvinna. Den spann av skadeglädje. "Det tog sin tid att finna er, men med hjälp av lojala undersåtar och soldater så har det varit lättare än vad som först uppskattades."

Fram ur skuggorna klev drottning Elsbeth, iklädd en djupt purpurfärgad sidenmantel och sin festklänning. Hon bar svarta handskar över de händer som nu knöts och lossades med ordens gång. Med dämpade skrammel och klirranden så kom mörkklädda soldater från alla håll och kanter. Antayas ögon flackade mellan alla dessa män. Vad var det som höll på att hända? Situationen var overklig.

Elsbeths ögon föll på Beliandra, som kämpade med sin ränsel. Den blonda kvinnan hade någonting skrämt i blicken som sade att hon ville därifrån så fort som möjligt. Antaya kunde förstå varför. Att se drottningens långsamma, skridande steg runt den kortare kvinnan var att se en varg kretsa kring sitt byte. Samma, kallt vildsinta blick, som följde offrets minsta rörelse. Jägmästaren tog ett steg framåt för att skydda sin kära, men blev stoppad av tre svärd vars spetsar korsades mot hennes strupe. En djupt liggande instinkt varnade henne att skydda den kära, men hon kunde bara hjälplöst se på när drottningen började tala.

"Du trodde väl inte att du kunde fly riket bärandes en sådan skatt, slyna?" Drottningen skrattade lågt.

Antaya vred sig i soldaternas grepp. De högg fast henne och stillade alla rörelser.

Beliandra såg sin kära i ögonen, som för att stadigt lugna och försäkra med en styrka hon egentligen inte ägde.

"Nå, trodde ditt lilla naiva huvud det?", fnös drottningen.

Den blonda kvinnan skakade på huvudet. Hon var rädd nu, men det fanns ingenstans att springa för någon av dem. Soldaterna omringade dem och hade effektivt skurit av alla flyktvägar. Drottningen slängde huvudet bakåt och skrattade. Det obehärskade skrattets vassa kant fick det att gå rysningar genom ryggraden på de bägge kvinnorna. Även några av soldaterna vred sig i obehag av kraxandet. Så sänkte drottningen sin blick och borrade in den hårt i den lilla kvinnan framför sig.

"I åratal har du förnekat mig... Tro inte att jag aldrig vetat om min makes liderliga handlingar som fört honom till din kammare genom åren. Samman har ni nekat mig det enda mitt hjärta med innerlighet begärde. Jag må ha varit drottningen av det starkaste landet i världen, med den mäktigaste av alla tiders konungar som min make. Men han höll en simpel hora som sin enda kvinna, det var henne han gick till, det var henne han lovade allt. Jag var en lämplig hustru med mina titlar och anor... en trofé och ingenting annat. Ändå älskade jag honom, han var mitt allt; -mitt allt... men för honom var jag ingenting!"

Beliandra backade tyst. Kvinnans ögon bar de omisskännliga tecken på vansinne. Hon kunde höra hur soldaternas fjällpansar skramlade bakom sig och insåg att de skulle hindra henne. Stegen stannade tvärt.

Elsbeths ögon vek inte från skökan med en endaste tum. Ren avsky svallade från henne i mörka vågor. Hennes bitterhet och sorg hade sedan länge nästlat sig in i hjärtat för att härda det. Där fanns inget rum för förståelse, eller nåd. Det enda som bodde där och som förtärde henne inifrån var det brinnande begäret efter vedergällning, upprättelse. Hon ämnade krossa alla som gjort henne illa, alla som dödat löftena en gång så ljuvt viskade i hennes ungdoms oskuldsfulla öra. Den ömma hågkomsten förvreds i sårad vrede, som exploderade i otyglat hat. Det var en förtärande känsla, den slet, bet, högg, drog... Den var outhärdlig. Hon ville ända den, ämnade ända den.

"Tanken slog mig att du kanske befann dig i samma situation som jag, den andra kvinnan utan värdighet. Vi har så mycket gemensamt, Beliandra... därför är det med ett visst vemod jag tvingas använda dig. Men vad kan jag säga? Hämnden är sannerligen ljuv och han skall få betala dyrt för vad han gjort mig. Han skall få betala med vad han hållit nära sitt hjärta, med vad hans köttsliga lustar åstadkommit och avlat."

Beliandras ögon vidgades av ohöljd rädsla och hon lade instinktivt händerna beskyddande över sin mage. Hon skakade förtvivlat på huvudet, skakade, skakade. Tårarna kom. Nej, nej, nej...

Drottningen hörde en flämtning snett bakom sig och vände på huvudet.
"Du visste ingenting, eller hur?" Hon såg jägmästarens förvånade, handfallna blick och började skratta, vilt, obehärskat.

Antaya mötte sin käras ögon och kände hur det stockade sig i halsen. ... jag är smutsig. Så smutsig- och-och- det går inte bort!

"Åh, Liandra, varför sade du ingenting?", frågade hon med raspande stämma.

Beliandras ögon glänste av tårar som bildades, men vägrade falla. De skälvde till och en ensam rännil gjorde sig väg ner längs kinden. "Jag hade tänkt döda det, men jag kunde inte... Jag hatar konungen... Men jag kunde inte inte döda mitt eget barn. Jag hade hoppats att du skulle förstå-förstå och förlåta mig... Förlåt mig, Antaya. Förlåt mig."

Drottningen nådde i en rörelse innanför sin mantel. När hennes hand åter syntes så glimmade det till i nattmörkret. Antaya började att kämpa vilt, som ett rasande lejon för att komma loss. Greppet om henne hårdnade och en stor, tät hand lades för hennes mun.

"Vid de sex gudarnas makt skall vedergällningens timma slå. Alechnackh, Sirlion, Maneth, Yagul, Oramath och Zendrech; -er tjänare nedkallar er kraft! Med vetskaps sanning, i hjärtat dött, jag I skänker konungens av Ravencort själ, att bruka som er makt finner. Se detta mitt offer; -min gåva till er och skänk mig den vedergällnings sötma jag åstundar! Må oskuldens blod fläcka marken röd med brinnande kraft och gjuta dess makt i det valda redskapets ådror. All förbannelse åt Wilhelm av Ravencort, hans säd beseglar dådet!"

Beliandra backade, snubblade in i en soldat och kände hur ett fast grepp höll hårdare om hennes armar. En plågad grimas av smärta förvred hennes anletsdrag när hon lönlöst kämpade för sitt och barnets liv.

Fast. Så fast...

Hugget föll. Den korta kvinnans kropp frös till när dolken vreds om i hennes mage. Förvånad såg hon ner på den och såg hur Elsbeths starka hand obönhörligt sakta borrade in vapnet ända in till skaftet. Hela världen var en kall, främmande tomhet med lösryckta fragment av hågkomster. Med ett rivande blött ljud gled stålet ur henne och hon kunde känna hur soldaten släppte armarna. Hon segnade ner, med en sista blick på jägaren. Marken tog hårt emot henne.

Drottningens skratt ekade över österplatsen som hörde till porten. Den mäktiga kvinnan hade slutfört sitt värv och lät sig därför eskorteras därifrån. Med en nonchalant handvinkning beordrade hon resten av soldaterna att följa henne. De lydde, med tvekans frön djupt planterade i själen. Vem var denna avgrundsande som mördade en havande kvinna framför ögonen på dem? Mannen som hade hållit fast den blonda lilla kvinnan raglade in i en gränd, där han snyftande föll ned på knä och hjälplöst började kräkas.

Antaya armbågade en av soldaterna i magen och sparkade den andre på smalbenet. Hon vred sig loss utan minsta tanke på att ett hugg eller en hård näve kunde bryta hennes ben. Hon ville komma fram till sin Liandra. Att soldaterna skingrade sig och försvann iväg bekom henne inte, när hon sjönk ner invid den livlösa kroppen. Tårarna brände i ögonen när hon med skakande händer lade handen på sin käras ena axel. Liandras ansikte var blekt och fullt av grus från stengatan. Antaya snörvlade och drog försiktigt sin kära närmre att vila i hennes knä. Med tårarna rinnandes utmed kinderna började hon ömt torka bort gruset och sanden. Hon skulle inte behöva ligga med ansiktet i smutsen.

Med darrande hand strök hon den lena kinden. Jägarens händer och kläder var genomdränkta av hennes älskades blod, som pulserande varmt rann ur banesåret. Antayas rosslande snyftningar skar genom natten. De hade varit så nära...

En matt hands fingertoppar sträcktes mödosamt upp för att snudda vid hennes läppar. Hon mötte blå ögon där livet sakta slocknade. Ett svagt drömmande leende nådde de fylliga läpparna.

"Antaya..."

Jägarens ögon skälvde när hon kände hur rörelserna mattades i Liandras kropp. Det blonda huvudet dråsade in mot hennes bröst och förblev stilla.

Nej, nej,nejnejnejnejnejnejnejnej... Nej, snälla gudar, snälla nej. Snälla?

Med ett skrik som från ett dödligt sårat djur, drog jägaren sin kära intill sig och vaggade den döda tryggt.

Hennes sorg hade inga gränser och hennes gråt nådde tröstlös den svarta himmelen.

*****************************************************************************

Det gjorde ont i skallen. Snett där bak kände trevande fingrar en tilltagande bula under håret. Dion stönade och tog spjärn med händerna mot golvet för att ta sig upp. Hon reste sig på stadiga ben, men kände hur en våg av yrsel gick igenom huvudet. Hon blinkade ett par gånger för att fokusera blicken, som grumlades till en vag, otydlig hinna. Vart är jag? Gröna ögon såg sig omkring, de svepte över en stor himmelssäng, ett fönster, en garderob, en stol vid ett litet bord, mattor och en mindre ljuskrona i taket. Allt bar tecknen på storhet, på adelskap. Hon fnös. Jag hatar adeln. Nej, vänta lite...jag älskar ju adeln; Anne! Vart är Anne??? Plötsligt kom minnet tillbaka; de hade legat skrattandes och småretats med varandra när det åter knackade på dörren. Med mer auktoritet den här gången. De hade tittat frågande på varandra och sedan hade Anne glidit av sängen för att se efter vem det var, så de kunde få vara ifred sedan. De behövde tala om vad i gudarnas namn de skulle göra.

Men det samtalet skulle få vänta nu, mindes hon bittert. Synen mörknade av återhållen vrede. Anne hade flämtat högt när hon blev fasthållen. Hon hade kämpat och ropat hennes namn. Dion hade snabbt kommit på fötterna. Hon hade kastat sig mot de två vakterna för att hindra dem. Men sedan blev allt svart. Det sved till och smärtade i stjärnor, sedan hade det vänt i skallen på henne och allt ljus hade försvunnit in i glömskans sömn. De tog henne! Hur länge sedan kunde det ha varit? Ingen tid fanns att tänka efter. Den lilla kvinnan öppnade dörren och smög ut i korridoren. Åt vilket håll hade de gått?

Hennes ögon föll på en sko som lysande vit låg bortåt vänstra korridoren. Hon log. Min duktiga Anne!

Barden sprang i skons riktning, i jakt på nästa spår.

*****************************************************************************

Allt var nästan klart. Det enda som fattades var offret. Wilhelm vankade otåligt av och an på plattformen medan Faragast förberedde ritualen som skulle frammana demonsjälen. För att fängsla den till platsen så hade han målat upp ett stort pentagram över hela grottgolvet under dem. Spetsen var riktad nedåt och i pentagrammets mitt stod sarkofagen. Eldarna hade börjat stiga från de djup där det förut enbart funnits mörkers dimma. Konungen skred sina steg längre och mer bestämt. Han hörde hur magikern mumlade oförståeliga ord på ett språk som sedan länge var dött i nordländerna. Den gamle mannen var klädd i sin vanliga svarta och djupt mörkgröna klädnad, som mest påminde den festklädde konungen om en förfinad garde corps, även om den var alldeles fotsid och tyget ej var känt för honom. Mannens knotiga händer var upptagna; den ena höll en skål där en rykande, tjockt röd vätska bubblade. Den andra handen hölls löst knuten, förutom pekfingret som denne doppade i den sega vätskan. Det fräste till, men den gamle tycktes inte bekymra sig om värmen. Han lyfte handen mot mumiens huvud och ritade utstuderat tecken i dess panna medan det rotvälska mumlet fortsatte.

Steg kunde höras långt borta, ihåliga ekon av stövlar. Konungen stannade upp. Han höjde huvudet för att lyssna. Oja, det var ljudet av tvenne par taktfasta sulor. En tredje part tycktes kämpa för att komma loss och när dennas ansträngningar var förgäves så utslungade den smädelser mot sina fångvaktare. Det glimmade av ondska i konungens ögon. Leendet breddades när en indignerad prinsessa släpades in mellan de två vakterna han tidigare sänt efter henne. När hon fick syn på honom så frös hela hennes kropp till för ett kort ögonblick, innan de blå ögonen åter blixtrade av omedgörlighet. Han måste beundra henne för att försöka maskera sitt obehag och sin uppenbara förvåning.

Vakterna förde henne till plattformens kant och slängde henne omilt framåt. Den mörka skönheten föll framåt, men tog emot fallet med händerna. Hon höjde huvudet för att se upp mot konungen, som räckte fram en hand till hjälp.

Wilhelm skrattade när hans hand blev hårt bortslagen och hon valde att resa sig upp själv. De stod öga mot öga en kort stund, innan hon uppenbarligen anade någonting i ögonvrån och vände på huvudet för att se Faragast stå över sarkofagen med sina mumlande ramsor. Genast vände hon huvudet tillbaka. Det fanns en fråga inlindad i massiv misstänksamhet i hennes ögon.

"Varför är jag här? Vem är ni egentligen, ers majestät? Vad är det som försiggår?"

Han skrockade gott. "Ni har många frågor, ers majestät. Alla kommer att besvaras i sinom tid. Jag lovar er att ni inte skall behöva vänta länge för att vinna visshet om vad det är ni letts ned till."

"Ni har ingen rätt att göra detta, konung. Var god släpp mig eller tillskansa er Solwraiths ovänskap."

"Nå, intet behov finns där för sådana överilade barnsliga ord. Jag ämnar enbart låna er ett ögonblick för ett värv som är skapat för er sort. Men minns väl detta; ett antal kvinnor hade kunnat befallas hit för denna uppgift, men ni är den enda som kommer få den oerhörda äran."

"Ni kommer inte ha nytta av mig är jag rädd, ers majestät", log hon och backade. Vakterna föste tillbaka henne.

"Det är ingalunda lönt att fly, min sköna. Heller ej att skrika, då ingen människa äger vetskap om er närvaro här." Han skrattade ett självsäkert, diaboliskt skratt som sände rysningar av osäkerhet genom hennes ådror.

"Så snart Faragast är klar med sina förberedelser börjar er upplysning."

Prinsessan tog in hela synen; det kritstrecksritade pentagrammet under fötterna, den utsirade kistan i dess mitt där en åldrig man i mörk klädnad uttalade gutturala läten medan han smetade blodsrunor över den döde och elden som slickade avgrundens väggar. Insiktens skräck fann sin väg in i hennes ögon och hon skrek.

Konungen skrattade när hon försökte fly och obönhörligt blev tillbakatvingad av vakterna. Hennes beteende roade honom. Det var detsamma som hos ett fångat djur.

Faragasts röst kallade honom.

Han tog den kämpande prinsessans hand i ett fast grepp och ledde henne mot deras öde.

*****************************************************************************

De tre musikanterna hade gömda bakom en samling stalaktiter och stalagmiter sett hur soldater hade fört med sig prinsessan genom den stora salen de befann sig i.

Männen hade blivit förbryllade när de stigit ned från den långa spiraltrappan för att finna ett magins näste. Det liknade ett laboratorium, med alla bubblande vätskor, eldar och bokhyllor där grottväggarna tillät plats. Makabra skapelser upphängda på väggarna hade fått deras magar att vändas ut och in av illamående vämjelse. Vem var denna vidriga bonings herre? Ty det kunde väl inte vara kung Wilhelm?

Efter att ha rotat bland papper och böcker hade de funnit olika gångar som ledde fram till dörrar i grottans olika delar. En av dessa låg närmre den större samlingen bord än någon av de andra. Väggarna till denna hade kantats av hopsydda vanställdheter som gav dem alla gåshud. Dörren hade de försiktigt öppnat, för att innanför finna ett stort studierum där bokhyllor utgjorde väggarna. Den bortre upptogs däremot av en stor eldstad, där gargoyler i grovt mejslad sten utgjorde dekorationerna. Studierummet var öde, men en olycksbådande närvaro som flyktigt känts dem ute i grottan vilade än tyngre där de stod. Det krävdes inget underbarn för att säga vad de redan gissat; denna boning tillhörde definitivt en magiker. En magiker av de mörkare skolorna.

De hade letat sig ut till grottan igen, för att utforska utrymmena bakom de andra dörrarna. Drömmen om guld levde fortfarande inom de fattiga spelemännen. När de varit halvvägs till en av de bortre dörrarna så hade deras öron uppfattat steg från spiraltrappan. De hade ingen tid över för låsdyrkning om dörren skulle visa sig vara låst, istället hade de skyndat sig in bakom ett närliggande parti av grottan, där de väldiga stalaktiterna från taket nästan mötte grottgolvets uppåtsträvande stalagmiter. I dunklet hoppades de att ägarna till stegen skulle gå miste om de tre gestalterna som tryckte bakom stenarna.

De hade fått rätt, men hade också till sin förvåning upptäckt att kvinnan som hölls fast mellan de två soldaterna var prinsessan av Solwraith. Franz, alltid impulsiv av sin natur, hade viljat rusa fram och ruska om de bägge männen för att de bar hand på en kvinna. Den visare Johan hade utväxlat en menande blick med Friedrich, som grabbat tag om sin yngre bror. Tyst viskandes hade de kommit överens om att låta soldaterna passera, för att se vart de var på väg. Sedan skulle de följa efter när kusten var klar.

Soldaterna hade fört sin fånge till ett mittliggande bortre valv och hade försvunnit vidare in i gången som fortsatte mot bergets inre.

De hade knappt hunnit stiga fram ur sitt gömställe förrän det åter hördes steg i trappan. Ännu en gång smet de in bakom stenarna, samtalandes om vad de skulle göra.

"Det tar för lång tid att gömma sig igen, vem vet vad de hinner göra med prinsessan om vi inte skyndar efter soldaterna?", viskade Friedrich ängsligt.

Franz ryckte på axlarna. "Vi slår ner vem det än är som kommer, gömmer honom och följer efter dem."

Friedrich blinkade till och Johan nickade långsamt.

"Det må låta drastiskt, Friedrich. Men jag tror att Franz spontana natur gjort rätt val den här gången. Vi vet inte hur lång tid vi har på oss att förhindra någonting otrevligt, och av soldaternas sammanbitna miner att döma så tyckte de inte om vad de gjorde ett endaste dugg."

Friedrich harklade sig tyst. "Vi slår alltså ner fridstöraren, släpar in honom under ett bord och springer?"

"Friedrich!", suckade Franz. "Du får det att låta så burdust!"

"Men det är just det."

"Ibland är den enda lösningen att handla, broder. Sssssch. Still nu..."

De stod tysta och inväntade de skyndande stegen, som var lätt dämpade. Vem det nu var som kommit ned i grottan, ville inte basunera ut sin ankomst. Franz knöt nävarna, medan Friedrich manade honom att vara stilla en liten stund till. Johan kisade genom stenarnas mellanrum och såg hur en mindre gestalt med säkra steg gick en bit fram, stannade upp som av chock och sedan beslutsamt fortsatte med mer brådska. Han hade kunnat känna igen den silhuetten var som helst. Han vände sig till höger för att hålla de bägge bröderna tillbaka, men fann platsen där de stått vara tom. Han svor och fick upp farten på fötterna.

Bröderna var i full färd med att kasta sig över den förvånade barden, som ryggade tillbaka av det plötsliga anfallet. Deras händer slängdes fram för att hala in henne, krafsandes och giriga efter slagsmål. Hon vred sig undan, duckade och svängde runt. En välriktad fot träffade den främre av gärningsmännen i magen. Han föll till knäna med ett 'ouff', med armarna om sig, flämtandes efter luft. Den längre skulle bli svår. Hon knöt nävarna, rätade sig upp med blixtrande ögon, såg upp... och blev ståendes med nävarna framför sig.

"Friedrich?"

Den längre mannen stannade tvärt. Hon såg ett lättat leende sprida sig över hans läppar och insåg att han kände igen henne. En plötslig tanke for genom hennes huvud och hon sjönk ner intill Franz, som pustandes ojade sig. Hon lade sin hand på hans axel och räckte honom den andra.

"Är allt väl, Franz? Jag såg dig inte... här, låt mig hjälpa dig upp."

Den blonde lille mannen kom upp på fötter och andades in djupt. Det smärtade inte alltför mycket.
"Det är bara en skråma, Dion. Jag antar att du är här för Anne?"

Hopp drog genom bardens ögon. "Har ni sett henne? Är hon här?"

Johan, som hade hållit sig i bakgrunden under anfallet, steg fram med ett bekymrat uttryck. Hans ansikte var allvarligt, men sakligt för att inte skrämma henne.
"Hon gick föbi för en stund sedan. Två soldater höll henne fast... De försvann bort mot den väggen, in under valvet där." Han pekade.

Dion tänkte inte efter, utan började genast springa i riktningen hans finger visade. Bröderna såg på varandra, sedan på Johan. De slängde en blick efter barden och följde sedan efter henne.

*****************************************************************************

Katedralen höjde sig över den nordöstra delen av staden med sina gotiska bågar och spiror. De kyrkliga byggnaderna omgärdade den, liksom novisernas sovkvarter och otaliga andra hus som stilla vilade i den tysta nattens famn. De boendes hade alla av respekt för kyrkan valt att ta sitt firande till andra delar av staden, vilket uppskattades av de präster och noviser som vandrade genom de stora hallarna för att finna frid och ledning inför kommande prövningar. Prinsbröllopets förberedelser var även de under fullt arbete, då ceremonin krävde närvaron av ett flertal av kyrkans tjänare.

Aurivilius såg ut från sitt fönster långt uppe i prästhusets södra flygel. Han såg hur konungens jägmästare satt med nerdragen huva och grät, vaggandes en död kvinnas kropp. Det stang till i själen av synen. Den skar sig in ända till hans allra innersta medvetande och stannade där med all sin sörjande förtvivlan. Antaya hade tidigare på dagen kommit till honom i katedralen för att bikta sig. Hon hade med en stämma som darrade av rädsla, men stärktes av kärlek, talat. Hon ville få förlåtelse för sina synder och för sveket hon ämnade begå mot sin konung. Hennes själs svaghet kände han väl till, då han varit hovets själasörjare sedan innan kung Wilhelms trontillträde. Den ende guden såg med lika ögon på alla sina tjänare, men dessa tjänare såg med oblida ögon på de av Antayas sort och tolkade sin tro till det som tjänade deras övertygelser. Själv förstod Aurivilius inte den sortens skapnad, men han förstod kärleken och vad den drev människor till att göra.

Han hade fått veta jägmästarens alla hemligheter, då han var svuren av den ende guden till tystnad. Gråtandes av rädsla hade hon viskande mumlat en bön mot sina knäppta händer medan hon ödmjukt stod på knä i biktbåset. Hon hade bett om styrkan att dölja sina rädslor för sin kära och om styrkan att leda dem rätt, bort från alla svarta blickar och ondsinta krafter som ville skada dem. Bönen hade nått hans hjärta och det var en rörd ärkebiskop som gav jägmästaren syndernas förlåtelse och herrens välsignelse. Hennes botgöring hade godtagits utan protester, annat än ett framviskat tack.

Aurivilius förstod inte den sortens skapnad, men han förstod kärleken och vad den drev människor att göra. Hans lojalitet till drottningen var honom heligare än någonting annat sedan många år tillbaka, då hon alltid kom till honom med alla sina bekymmer och drömmar. Den arma kvinnan älskade sin make med sådan intensitet att ärkebiskopen till sin fövåning snart upptäckte att han vredgades, då maken ignorerade denna ros han hade inom räckhåll. Denne man som han givit syndernas förlåtelse under hela dennes uppväxt, sökte sin köttsliga njutning och frid någon annanstans än i den äkta sängens helgd. Ärkebiskopen var själv under mässhake, mitra och kragar själv bara en man. Hans sympati hade sträckt sig ut mot drottningen som en smekande omfamning, då hans värv förbjöd honom annat. Han var en kyrkans tjänare, men i sinom tid fann han sig också vara sin drottnings mest trogna bundsförvant.

Han förbannade sin naiva natur. Hon hade lekt med hans opassande lojalitet och hade på så vis lindat honom runt sitt finger. Efter jägmästarens uppriktiga, liderliga bekännelse hade han begivit sig till slottet och sin drottning, för hennes morgonbikt. Hon berättade om sina bittra tankar angående konungens älskarinna, skökan Beliandra och orätten i att hysa dessa tankar, detta hat, då denna kvinna säkerligen var lika mycket en rikets fjättrade tjänare som hon själv, hjälplöst fångad i sin olycka. Han hade då leende lagt sin hand över hennes huvud och stilla försäkrat henne om att skökan ej längre skulle utgöra en sorg för henne. Snart hade hon, enligt sedvanlig procedur, fått ur honom vid vilken tidpunkt och vart jägmästaren och skökan skulle bege sig. Sedan hade hon tackat honom för att ha stillat hennes själ från orostankarna och bjudit honom en promenad i den kungliga trädgården. Alla hans farhågor, alla tveksamheter efter de förflugna orden, hade försvunnit vid drottningens vänligt småpratande sida i takt med den tilltagande ljuva doften av rosor.

Jägmästarens hjärtskärande gråt av oåterkallelig förlust, en förlust som han visste slet trasade sönder henne inombords, steg mot den svala natthimlen. Aurivilius ögon tårades när han såg hur hon så ömt höll den andra kvinnan nära intill sig, hur hon strök hennes hår och tycktes mumla tröstande ord. För sitt liv kunde han inte slita blicken från fönstret och resultatet av drottningens hat mot konungen. Hans gamla läppar mumlade sorgset.

"Elsbeth. Åh, Elsbeth... vad har du gjort?"

Vad hade han gjort? Det visste han med övertygelse nu, när han såg frukten av vart hans förvillade lojalitet hade tagit honom. Längre ifrån den ende guden. Han hade sålt sin själ till mörkret. Men hans misstag skulle inte ostraffat få drabba den sörjande kvinnan nere på gatan. Han knäppte sina händer, sänkte huvudet och bad till en gud som han för länge sedan hade slutat se som en nära vän.

*****************************************************************************

Grön rök började stiga ur djupen. Elden slickade fortfarande klippavsatsen med iver, upplivade över vad som höll på att äga rum ovanför lågorna. Grottan fylldes av viskande, förvridna ord när Faragast med höjda armar stod vid den döde krigarens huvud och mässade över kistan. Svett bröt fram över hans panna medan han uttalade orden. Grymtanden och låga vrål steg och kom närmre. Det strömmade vågor av frustration från sarkofagen där den döde låg. Hans rustning, huvud, händer och ben var fulla av röda runor av förtjockat blod. Rann de ur sin form, kunde allt vara förgäves. Därför hade magikern blandat ut blodet med en tjockande vätska som inte skulle störa ritualens krav. Mässandet steg och orden började eka tillbaka mot grottans väggar.

Anne stod darrande en bit ifrån kistan och inväntade världens undergång som den kändes för henne. Hon fruktade vad det än var de försökte väcka till liv i kistan och erfor för första gången en stark rädsla för att dö. Hon ville inte försvinna, sluta leva nu när hon äntligen funnit gnistan som tände elden. Den som fick hjärtat att skena och ta huvudets beslut ifrån henne. Dions ansikte for förbi i hennes huvud. Dion. Hon hade knappt lärt känna henne, de hade bara träffats två gånger. Hon hade bara fått reda på bardens namn ett par timmar tidigare. Prinsessan blev medveten om den vita klänningen hon fortfarande bar, från vilken hon rivit stycken att strö ut efter sig för Dion att följa. Anne visste inte om barden hade hunnit vakna ännu, men hoppades det av hela sitt hjärta. Hon ville se henne åtminstone en sista gång innan allt var förbi.

Kung Wilhelm stod bakom henne. Hans ovälkomna närhet var enbart i syftet att se till att hon inte flydde. Han behövde henne för ritualen den gamle mannen under mycket stor koncentration utförde. Wilhelm log förväntansfullt, ett leende som utstrålade omättlig maktgalenhet. Han var redo, med sina skyddsarmband och sin medaljong. Detta var stunden han hade väntat på hela sitt liv. Om bara några flyende ögonblick skulle han vara den sant mäktigaste mannen i världen, den mäktigaste som någonsin levt. Han kunde överlista döden med sin nyvunna omänskliga styrka och alla världens riken kunde han tämja i sin hand, eller krossa efter vilja. Det förlopp som satts igång redan i hans tidiga ynglingaår skulle äntligen nå sin fullbordan.

Vakterna ryggade tillbaka inför synen av skuggor som framträdde väldiga bakom magikern mot grottväggen. Kämpande krafter gav vika för en stigande, ofantlig skugga som med sina taggar, sin svans och väldiga horn var skräckinjagande. Den ene mannen gnydde hjälplöst och önskade att han kysst sin hustru farväl den morgonen, att han hade kramat om sina barn och sagt hur mycket han älskade dem. Den andre ångrade att han aldrig hade slutit fred med sin bror över deras fars arv och svor att han skulle förlika sig med vilken lott som än gavs honom, bara han fick se sin bror igen och kom från grottan levande. Han tvivlade på det. Plötsligt högg ett par händer tag i hans axlar och drog honom bakåt. Han hann inte ens skrika, förrän hjälmen hade slitits av honom och han avsvimmad sjönk ner mot valvgångens vägg. Hans kamrat följde därefter och föll in med huvudet mot hans armhåla.

Dion rusade fram över stenbron medan hennes vänner klarade soldaterna ur vägen med kunniga slag. De bägge männen skulle vakna upp tämligen förvirrade, liksom hon själv hade gjort. Men de skulle fortfarande få leva. De hade visat henne den respekten och hon hade bett sina vänner att visa den tillbaka. Franz hade suckande nickat medgivande. Han hade inte varit nöjd med beslutet. Friedrich fick ordning på sin bror och tillsammans med Johan hade de smugit sig på vakterna för att ge Dion fri väg förbi dem.

Ånga skjöt upp från djupen som omgärdade stenbron och fick henne nästan ur balans. Marken började skaka. Ett muller följde, som varnade henne lagom till att bron började rämna nerifrån. Den smulades sönder likt ett stycke bröd mellan fingrar. Hon kastade sig framåt och räddades innan bron helt rasade samman och försvann ner i avgrunden. Händerna hade tagit emot hennes fall framåt med god styrka. När barden öppnade ögonen såg hon kritstreck, som välvde sig svagt. Hon kom snabbt på fötter och flackade med blicken över vad som utspelades framför henne. Kritstrecken var en femuddig stjärna med spetsen nedåt, som hade börjat glöda olycksbådande. Skuggor omgärdade den nu ensamma stenplattformen och höljde den i mörker. Väggarna började svartna. Mitt i alltihop stod en gammal man med armarna plågsamt sträckta uppåt, som om han kämpade mot någonting honom nästan övermäktigt. Han stod framför någonting... en kista av något slag. Den var stor, av sten. Hennes ögon sökte med feberglansig skräck efter Anne.

"Dion!"

Hon stannade den kringirrande blicken och låste den vid skriket. Det var blandat av rädsla, men även lättnad. Hon kunde se hur Annes förtvivlade ögon strålade av uppblossande hopp. Barden svor att det hoppet inte skulle vara förgäves. Hennes fötter började röra sig framåt. Nu hade hon fått syn på kungen, som med sin guldbroderade tunika och byxor stod bakom hennes älskade. Det var svårt att se om han höll fast henne.

Innan skriket hade kvinnan framför honom varit fri att röra sig, men med Dions ankomst hade ett benhårt grepp slutits om Annes armar. Hon försökte slita sig loss, men kungen var för stark. Hon lade märke till att hans tålamod verkade vara på upphällningen. Han hade inte väntat sig påhälsning mitt under deras förehavanden. Vreden steg inom den redan arge mannen, som hade väntat alldeles för länge för att låta en liten obetydlig lekare komma i hans väg. Han sände en tanke åt Faragast och hoppades på att den gamle man som alltid hade läst hans tankar även i sin djupaste koncentration nu skulle göra det när dessa tankar nådde ut mot honom självmant. En kraftvåg av mörker strömmade mot dem. När den drog igenom deras kroppar kände Wilhelm hur armbanden stramade om hans handleder, hur de sög åt sig mörkrets styrka och fyllde sin herre med kraft. Han fick sålunda en försmak av denna väldiga makt som snart skulle vara hans.

Dions fötter stannade. Hon såg förskräckt ned på dem och försökte lyfta den högra, sedan den vänstra. Det var som om de satt fast. Sedan slog mörkervågen över henne med väldig styrka. Den lilla kroppen slets isär inifrån, nervändarna stod på sitt yttersta och hon vrålade av smärta.

Faragasts panna glänste av svett när han vände ner händerna från ovan sig och sänkte dem mot sarkofagen. Hans myndiga stämma dånade i luften, där en stor virvelvind tog form. Röken ur avgrunden nådde grottaket, medan elden nu slickade plattformskanten. Skuggorna samlade sig från sina oroliga strider till en mörk mur av gestalter som omgav människorna. Blodsrunorna över mumiens rustning och kropp började glöda intensivt. Magikerns ord blev befallande, åkallande. Susningar ljöd från djupen, samman med viskningarna, morrandet och ett monotont ekande skrik som steg ur sarkofagen. Svärdet i den dödes hand började lysa, svagt till en början, sedan i takt med Faragasts myndiga mässande så växte ljuset till ett starkt, sjukt grönt ljus. Det ökade i sin intensitet samman med den tilltagande virvelvinden, som långsamt ändrade form till en purpurskimrande portal, där en mörk gestalt började ta skepnad.

Wilhelms ögon vidgades. Han såg hur skepnaden som formades framför honom antog hans eget utseende, men fortfarande var fylld av mörker. Faragasts intensiva vita blick riktades mot honom och instinktivt steg Wilhelm fram med Anne för det sista offer av många som krävdes för att föra in demonen i världen.

Mörkervågen hade kommit mot Dion med all sin kraft. Den hade lämnat henne utarmad, med det levande minnet av att ha varit omsluten av ren, destruktivt rasande ondska. Fötterna satt fortfarande fast i stenen som fastgjutna. Hon svajade svagt framåt och stannade där, då de tog emot. Den trötta gröna blicken höjdes mot de andra. Den mässande mannen talade mäktigt med händerna mot kistan och någonting hade bildats ovanför den. Nedanför stod kungen med Anne framför sig, som om han bjöd fram henne till någontinget. Den skimrande cirkeln höll en man i sin mitt, en man som steg fram ur den.
Svartkonster..., tänkte hon innan vikten av vad hon såg drabbade henne med all styrka och gjorde henne minst lika ont som mörkervågen.

"Anne! NEJ!" En mörkervåg till svallade över plattformen. Genom märgilande smärta kände hon en skrämmande stark sådan skära genom hjärtat, en smärta som översteg all den ondska som omslöt henne. Hon skrek och kämpade vilt, utan tanke på sitt egna liv. Bara hon kom fram till Anne! Bara hon kunde nå henne! Hon kunde slita tag i kungen, den mässande mannen och dra dem med sig ner i avgrunden. Bara hon kunde rädda Anne!

Faragast började darra i kroppen. Demonen var stark och krävde all hans koncentration för att hållas fängslad. Den kämpande barden var ett orosmoment, men inte lika stort som den kraft de nu släppte lös. Magikern bet ihop. Han kände hur demonens makt började överstiga hans. Det fanns ingen chans att klara av dem bägge samtidigt. Han uttalade en skyddsbesvärjelse över sig själv och lade en osynlig vägg framför den kämpande blonda kvinnan för att hålla henne borta tills besvärjelsen slutade verka. Sedan släppte han försteningen, mörkervågen och grävde sig djupare in i ritualen. Pannan fårades i koncentration.

Dion kände hur mörkervågen ebbade ut och föll framåt när fötterna plötsligt kunde röra sig igen. Hon vände sig i fallet och drog in kroppen, så att den rullade oskadad åt sidan när hon slog i marken. Snart var hon på fötter och sprang framåt. Hon krockade med luften. Händerna slängdes upp framför ansiktet för att känna efter. Fingrarna fann en yta, en rät vägg som sved när fingertopparna drogs över den. Hon hade hört nog med magiberättelser för att veta att det var en osynlig vägg. Frågan var hur man hävde den. Hon hade inte den blekaste aning om det. Istället stod hon hjälplöst pressad mot den och såg hur kung Wilhelm drog sin dolk ur dess slida. Han slitsade skickligt upp ett litet sår i Annes arm och höll sedan fram den unga kvinnan mot mörkergestalten.

"Mörkrets herrar, jag ger er mitt offer på det att er styrka må brinna i min kropp."

Wilhelms ord var allvarliga, de var säkra. Han hade först läst dem för trettiofyra år sedan och kunde dem utan och innan. Han visade fram den rädda flickan för den nalkandes demonen, vars ögon röda glimmade till av belåtenhet. Den sträckte sig fram efter blodet, som rann längsmed den liljevita armen. En klo sänktes ner i det skurna såret och höjdes indränkt i rött. Varelsen förde blodet till kungagestaltens mun, som skuggades över av demonkäftar, sedan vanliga tänder igen. Den spände ögonen i Wilhelm och ryggade tillbaka med ett isande skrik som av tusen vrålande röster. Kungen släppte Anne som vore hon pestsmittad och såg på henne med av insikt förvånade ögon som sedan vidgades i ren skräck, när han kände ett hugg i hjärtat. Det var inte åsamkat honom av demonen i portalen, som vrålande ändrade skepnad till sin verkliga form. Wilhelm kände inte dess kraft i det ögonblicket. Han kände bara hugget, och sedan hur han förtärdes av smärta. Han raglade till.

Dion kände hur väggen försvann under hennes händer och ropade med ängslan i bröstet på Anne. Hon såg hur kungen släppte hennes älskade, som snubblade vettskrämt åt sidan med vitt uppspärrade ögon. Barden tog ett steg fram och öppnade sina armar för henne.

"Anne!"

"Dion!"

Anne såg sin bard och sprang blödandes rakt i famnen på Dion. Hon kände hur starka armar slöts om henne som om de aldrig ville släppa. Tryggheten drog igenom henne som en smekande frisk vårvind. Hennes eget grepp om barden blev tätare medan hon började gråta. Hon kände hur en hand letade sig upp för att stryka hennes hår och hörde snyftande ord av tröst mumlas mot sitt bröst.

Dion tog ett steg tillbaka för att få en bättre blick över Anne. Hon såg hur blodet droppade från armen och snyftade leende till. Ingen större skada än så. Tack, alla gudar.

"Du blöder, kära. Låt mig hjälpa." Hon grävde i bältesväskan efter en tygduk, som hon sedan band om sin prinsessas arm. Hon mötte inga protester. Bara ett par lyckliga, tårfyllda blå ögon.

De omfamnade varandra. Anne klamrade sig fast vid henne när ett avgrundsvrål fick marken att skaka. De vände sina huvuden mot portalen där kung Wilhelm raglande höll sig för bröstet. Sedan såg de hur två väldiga fjälltäckta armar sträcktes ut från den och drog med sig den döende kungen in i helvetets eviga plågande eldar. Med ett sista döendets våndaskrik blandat med ett skrockande mörkt demonskratt, försvann den skimrande portalen och allt blev stilla.

Det var så tyst att de båda kvinnorna nästan glömde bort att det fanns ännu en person på plattformen. Dion hajade till när hon såg den gamle mannen röra sig och steg in framför Anne, så att hennes egen kropp låg skyddande mellan den älskade och magikern.

Faragast såg trött och sliten ut när han märkte den blonda lilla kvinnans markerande. Han skrattade svagt, ett skratt som blev ett hackande rosslande. Den gamle mannen lade huvudet på sned och tittade på dem med sin döda vita blick.

"Vad vill ni, mäster magiker?", frågade Dion med större mod än vad hon kände. Ville den gamle mannen så kunde han säkerligen låta henne bli slukad av marken. Dessutom kunde en del magiker lukta sig till rädsla. Hon sträckte på sig för att visa att hon inte tänkte låta någon göra hennes älskade illa. Men mannen bara skrattade igen.

"Seså, unga lekare. Faragast är namnet och jag tänker inte öppna upp marken och låta den sluka er. Det skulle tära alldeles för mycket på mina krafter just nu. Materia är svårt att tämja, alldeles för envist för min smak. Det jag i mitt stilla sinne undrar över är varför ritualen inte fungerade."

"Jaså?" Dion var tvungen att erkänna sig ordentligt tagen på sängen av magikerns vänlighet. Han hade för en stund sedan varit medhjälpare till den man som tänkt offra Anne till en demonisk varelse. En ondskans tjänare. Och nu fanns det knappt några spår kvar av den mäktige åkallaren. Hon såg frågande på honom.

"Demonen nekade offret som erbjöds den och tog ut sin besvikelse genom ett annat. Tillfällena när sådant händer är sällsynta, om inte obefintliga. Men jag tror jag förstår nu." Han log och tog ett steg tillbaka. "Om ni ursäktar mig, så tror jag att jag ska försvinna hem. Ända hem."

Annes armar höll dem fortfarande omslingrade tillsammans. Dion stod i den värmande famnen och såg förbryllad ut.

"Jag ber om tillgift, mäster Faragast. Men jag förstår ingenting av det ni säger."

Magikern flinade. "För att frammana en demon krävs blodet av en jungfru."

"Åh."

Faragast lämnade dem i en ljusblixt. Dion såg fortfarande förvirrad ut, ända tills de blonda ögonbrynen höjdes och minnena av kvällens händelser kom tillbaka.

"Åhå!"

Anne hade häftigt rodnandes begravt ansiktet mot hennes axel. Dion kände själv hur det hettade om kinderna, men också hur det rusade till av kittlande sprittningar i hela kroppen. Ja, det var en kväll hon ville återuppleva. Utan att prins Roland knackade på dörren mitt i alltihop.

"Anne?", frågade hon och försökte få den längre kvinnan att se på henne.

"Anne är inte hemma", mumlade Anne mot hennes axel. Hon skrattade.

"Backa ett steg så jag får se de där blå ögonen och kan ge dig en rejäl kyss", bad hon vänligt, medan hennes händer lugnande strök kärestans rygg.

Anne såg upp och mötte bardens blick. Hon var fortfarande generad över att magikern hade läst hennes tankar om vad hon ville göra med Dion litet senare, när de kommit ut från den gudsförgätna grottan.

"Vad söt du är när du rodnar", flinade den lilla barden med en retsam glimt i ögonen och kupade händerna om hennes ansikte.

"Säg inte så, då blir det bara värre", upplyste hon.

"Anne", sade Dion nu på fullaste allvar och såg in i de blå ögonen, "Du är vacker när du rodnar."

Sedan kysste hon henne.

Barden och prinsessan smälte samman i en värld som existerade bortom den de befann sig i. De var bara medvetna om varandra. Smaken, lusten, den ömma närheten. De var kärleken. De var det slående hjärtat. De var allt.

När de kom tillbaka till verkligheten då andan tröt för dem båda, såg sig Dion omkring med en praktisk min.

"Jaha. Hur städar vi upp det här och hur kommer vi över till andra sidan?"

Anne skrattade och kysste henne igen.

Och det var så de stod när Franz, Friedrich och Johan kom över till dem.

*****************************************************************************

Epilog:

Ett fruktansvärt oväder hade nått staden tidigare under natten. Regnet hade stått som spön i backen och den hotfulla åskan hade rullat närmare och närmare. Stadsborna hade avbrutit sitt festande och sökt skydd inomhus, vart där fanns skyle under stormen. Öde hade gatorna runnit likt floder, som spolade bort all smuts, föremål och skräp som stått i vattnets väg. Många hade gråtit och trott att domedagen kommit till världen. Böneböcker, kors och heliga föremål hade frambragts för att stilla gudarnas vrede. Men ingenting hade hjälpt. Ravencorts invånare var hjälplöst utlämnade till vädrets makter.

Någon gång, kring midnatt, hade åskan dundrat så hårt slamrandes att man fruktade att taken skulle rasa in. Paniken hade sluppit lös inne i de små oansenliga hemmen och i avsaknad av den sista smörjelsen hade man bett än innerligare till gudarna om förlåtelse för sina synder.

Då midnattstimman slog, bröt där en skarp blixt genom de svarta molnen. Den slog ner i det kungliga slottet och fick borgen att rämna. Blodisande var de skrik som steg från den fallande byggnaden, när adeln, hovet och tjänstefolk flydde vilt åt alla håll för att rädda sina liv. Människor hade fått lov att fiskas upp med hjälp av handelsbodars lyftanordningar, stänger och allt vad de påhittiga stadsbornas fantasi kunde komma på. Den som huttrandes hade funnit tryggheten i en filt och varm soppa väntade, samman med människor långt under deras egen klass, på att stormen skulle bedarra så att de säkert skulle veta att de levde. Ty ingen visste hur natten då gudarna sov skulle sluta.

Stormen rasade mäktig av och an hela natten. Vinden yrde isande kall medan regnet piskade över hustaken. Vattengränsen nere i hamnen steg stadigt mot bryggorna, då både regn och forsande vatten från stadens alla gränder rann ner i havet.

Så dog stormen plötsligt och himlen stängde sina gråtande ögon. Det var ingen särskild tid på dygnet, kanske var den ett glas eller två liden in på morgonen när allt bara slutade.

Dörrarna öppnades och tveksamma fötter steg ut på fuktig kullersten. Skulle stormen komma tillbaka, eller var de alla säkra nu?

Otaliga var de som begav sig till kyrkan för att tända ljus i tacksamhet för att de fått behålla livet. De som kom till katedralen fick till sin sorg höra att den älskade ärkebiskopen hade dött under natten. Vid midnatts timma hade han stillsamt slumrat in i evigheten med ett fridfullt leende på läpparna.

Han var inte den ende. Några familjer sörjde makar som stått vakt under natten och som inte hade kunnat komma undan vattnet i gränderna. Ett flertal kroppar syntes återfunna i hamnvattnet med ryggarna uppåt. När de bärgades framåt morgontimmarna kunde en man med natten i färskt minne se en blond kvinnas dödsångest framför sig när han fiskade upp en soldats kropp. Karln slöt ögonen med tungt hjärta och önskade att det var han.

Den räddningsstyrka som skickades till slottet efter överlevande fann de två övre våningarna inrasade. Det tycktes som att de flesta som varit inne i slottet då blixten slog ner, hade hunnit ta sig ut. De som inte hade haft den lyckan hade dött ögonblickligen och sluppit lida. I resterna efter den kungliga sovkammaren fann man drottningen under ett stenblock. Hennes ögon var uppspärrade i fasa. Anletsdragen var förvridna, som om hon hade sett någonting fruktansvärt under sina sista timmar. Helaren som undersökte henne meddelade den utmattade prins Roland att hans moder hade lidit stora plågor och att han beklagade hur lång tid det hade tagit henne att dö.

Utanför den östra porten fann man två kvinnor. De låg tätt intill varandra med leenden på läpparna. Jägmästarens armar låg ömt beskyddande om sin kära ända in i dödens stelnade grepp. Stadsborna hade inte hjärta att bända loss de älskande från varandra. Istället begrov man dem högst upp på den gräsbevuxna kullen öster om staden, där jägarens by en gång hade legat innan staden kom och ödelade den. I stilla frid från allt och världen låg de där, ostörda men aldrig bortglömda.

*****************************************************************************

Dion gick på vägen gnolandes. Hon klappade takten mot benet och trallade glatt. Anne gick vid hennes sida, klädd i en enkel kvinnas kläder liksom hon själv. Bakom dem gick Franz, Friedrich och Johan ivrigt diskuterandes om varför man hade slängt det gudasmidda svärdet ner i avgrunden.

"Vi hade kunnat vara rika, Friedrich! RIKA!", hojtade hans yngre bror och viftade med armarna.

Friedrich skakade på huvudet. "Rika och utan huvud. Vem vet vad det där djävulsvapnet hade kunnat göra innan vi lyckats sälja det vidare?"

"Pytt! Vi hade varit rika och du vet det!", muttrade Franz och lade armarna i kors. Friedrich skrattade ett bullrande muntert skratt och rufsade om hans hår.

"Om du säger så, broder! Om du säger så..."

Johan bara skakade på huvudet och log, med pipan i munnen.

Franz suckade. "Nå, det hade nog varit som du säger. Men en man kan väl drömma?"

Friedrich nickade. "En människa kan alltid drömma."

"Sedan finns ju alltid nästa stad!"

Dion och Anne hörde orden, men kändes inte längre vid dem. De gick sida vid sida lyckliga. Med blicken allt som oftast på varandra och inte upp mot molnen.

Dion gnolade vidare och tog ton.

När jag var en tös, då sa' mor min till mig
med ett hå och ett hej och med vind' mot min kind...
Du ska akta dig noga för väder och vind,
ty det stormar om varenda dag

Min moders ord jag ej kund' förstå,
ja, för solen den lös upp i himmelens höjd...
Mor, här ingenting finns att akta sig för,
ty solen den lyser vareviga dag!

Men när jag blev en kvinna, då lärde jag mig
med ett hå och ett hej och med människans spel...
månget bekymmer här finnes att få,
ty det stormar om varenda dag

Glatt leende stod så blandat med svek,
ja, ty mänskan är skapt av en lustig natur...
ut och in vet man knappast alls,
ty det stormar ju om varenda dag

När jag så till sist en hustru mig tog
med ett hå och ett hej och med lust i mitt bröst...
hon fick mig förstå min moders ord;
-ty det stormar om varenda dag!

Anne slog till henne låtsat argt över armen och gav henne en hård blick. Dion skrattade och tog hennes hand.

Men vi går här nu samman, i glädje och sorg,
för jag älskar ju henne så innerligt väl...
och om hon behagar att lyssna och vill,
ska jag säga det varenda dag...

Anne flinade. "Varenda dag?"

De möttes i en varm kyss. Dion öppnade drömmande ögonen och mumlade mot de mjuka läpparna.

"Varenda dag."

Skrattandes kysstes de igen.

Barden och hennes älskade prinsessa vandrade så bort längs vägen, med tre käbblandes män till resekamrater. Många öden och mörka stunder kom deras väg, men det gjorde dem ingenting så länge de hand i hand kunde vandra genom livet tillsammans. Det enda de behövde var sin kärlek. Långt in i ålderdomen reste de land och rike vida kring, ända tills bardens ben inte bar henne längre. Då slog de sig ner till ro i en liten stuga mitt ute i någonstans, där man för länge sedan hade glömt talet om deras många äventyr.


Och levde lyckliga i alla sina dagar.