Går du, så vänder jag ryggen till
Går du, så vänder jag ryggen min
Jag gångar dagar och nätter dig till
Ty se dig igen är det enda jag vill
Min kära, jag älskar dig djupt, innerligt
Min kära, jag älskar dig bortom allt liv
Jag tager nu varsamt handen din
Säg, o min kära, att du vill bli min
Om du mig älska i gengäld med glöd
Om du mig älska i smärta och nöd
Tag då mitt hjärta för evig tid
Ty i dina armar så vilar min frid
Utan dig mörknar den värmande sol
Utan dig livet mitt intet är värt
Jag vida vandrat i denna värld kring
Stadd intill dig är dess prakt ingenting
Din like ej skådad till tids ände är
Din like ej någon kommer när
Själva din varelse sjuder av liv
Manar mig att bjuda min giv
Allt uti världen jag giva dig vill
Allt uti världen oss väntar, min vän
Fatta min hand, låt mig ta dig med
Jag aldrig bryter mitt hjärtas ed
Men går du, så vänder jag ryggen till
Går du, så vänder jag ryggen min
Då evigt min blick förlorad är
I vetskapen att du ej håller mig kär
"Gudaaaaaar!" stönade Friedrich och lade kudden över huvudet. "Hur länge har hon suttit och ylat den där sorgevisan?"
En högljudd, utdragen gäspning hördes från Franz säng som knakade när han sträckte på sig. "Mmmmmmmmmwwwwwrrrrrlllllggggh! Hm? Vad? Ah, sedan tuppen gol, tror jag...fast jag kan ha fel. Hon höll nog på ännu tidigare, när hon höll på att skriva den. DÅ skulle du ha hört på ett ylande!"
Friedrich rullade över på rygg och puffade till kudden. Han hade sett den förkrossade minen Dion hade haft kvällen innan. Hennes ögon hade varit feberblanka när hon gled förbi honom för att gå upp på rummet. Själv hade han spelat tillsammans med Johan och Franz fram till småtimmarna. Det dunkade innanför pannbenet och han grymtade surt. Hans bror flinade från sin säng.
"Jaså du, Friedrich? Du tog litet för mycket av det gyllengula mjödet igår, hm?" Franz skrattade. Han fick en kudde i synen av sin äldre bror, som lugnt tillbakalutad låg med armarna i kors bakom huvudet. "Aaaaaaaaaaaaaaaaaargh! Här ska du få tillbaka!"
Fjädrar och tygstycken yrde i rummet.
Det knackade på dörren utan att någon av bröderna märkte det. De fortsatte sin rasande lek under höga rop och skratt. Knackaren började bli otålig. Knackningen blev hårdare och ilsknare. Till slut blev den ett monotont storbankande. Kuddkriget slutade. Fjädrarna singlade ner mot golvet.
"Långskank och halvskank? Jag hör er. Öppna." Johans tonfall var piggt och det slumrade en spänd förväntan i rösten.
Franz reste sig upp för att öppna. När Johan steg in så var det med uppspärrade ögon och svårighet att hålla sig för skratt. Rummet var fullt av kringfarande fjädrar på väg ner i luften, kuddarna låg magra på golvet vid Friedrichs fötter och de bägge brödernas hår var duntäckt.
"Vad i den enögda piratkungens namn håller ni på med?"
"Ehm..."
"Ehr..."
"Jooooo..."
"Vi ville väcka varandra, så vi beslöt oss för att...eh...det var fel svar, vad?", frågade Franz med blicken hundögt fäst på Johan, som i sin tur bara flinade och gjorde fast sin bältesväska.
"Gott. Då har ni kanske bankat litet vett i varandra för den här dagen. Håll fast vid de få snilletankar ni fått, vi ska till biblioteket om en liten stund." Han synade männen uppifrån och ner. "Det vore nog en god idé att klä på sig och skaka dunet ur håret...ja, alla andra ställen också, kantänkas. Är Dion vaken?"
Hans fråga bemöttes med ett tvefaldigt mutter. "Knacka på rummet bredvid vårt. Eller det mittemot. Vi kan lova dig att alla kan försäkra att hon är vaken, då-" ...han avbröts av en hjärtskärande stämma en bit bortåt.
Jungfrun sutto alldeles översiggiven
i händerna sina vägde hon kniven
tanken hennes vandrat länge och väl
skulle hon ända sitt liv, svärta sin själ?Det knackade dovt i väggen från olika håll. Rösten svarade med att snäsa av knackningarna och förkunna att de inte skulle känna igen riktig skaldekonst om de så satte sig på den.
"Ah."
Knackningarna utifrån blandades med irriterade utrop och smädelser.
Johan konstaterade det redan uppenbara. "Klä på er, pojkar. Det är nog bäst om vi lämnar värdshuset så fort vi kan. Jag går och hämtar ner henne. Vi ses...", han tänkte efter innan han fortsatte, "...vid fontänen på Karetorget. Betala värdshusvärden rikligt med kompensation för att vi stört hans gäster, ty vem vet när vi kommer behöva söka tillflykt här igen? Inatt byter vi natthärbärge."
Franz nickade. "Vid fontänen om tre ögonblick. Det kan vi lova."
"Bra! Då ses vi där."
Johan drog igen dörren efter sig och gick längsmed korridorens prydligt lagda matta bort till bardens rum, där två uppenbart trötta händer spelade en sorgsen, klar melodi. Visans toner och känslor rann genom dörrens springor att omfamna sin åhörare och långsamt med sitt ljuva vemod kväva ihjäl denne. Den äldre mannen lade handen mot dörren. "Dion, det är Johan. Får jag komma in?"
Det blev tyst en lång stund. Sedan hördes en matt liten stämma säga: "Kom in. Det är öppet..."
Synen som mötte den gode mannen fick hjärtat att vrida sig i medkänsla. Den korta barden satt på sängen med benen i skräddare under sig, med lutan i famnen. De gröna ögonen såg livlösa på honom från bakom stripiga, blonda hårslingor. En liten hand bjöd honom att sitta ned på stolen invid nattduksbordet. Tveksamt accepterade han inbjudan och satte sig försiktigt ned.
"Du ser ut som en veckas supande, dåligt väder och kringrumlande", noterade han sakligt.
Barden log ett snett leende och hängde med huvudet. "Jag vet."
"Det är omtumlande att bli träffad av blixten, min unga vän. Men är ett bad för mycket att begära?"
Hon började först fnissa tyst, sedan skrocka. Snart skrattade hon, och då visste han att han hade prickat rätt. Det var svårt att hålla barden på dåligt humör en längre tid. Den här gången misstänkte han att vemodet skulle ligga kvar även när humöret syntes stråla utåt från sin bästa sida. Det hade att göra med den upplysta säkerhet och fullkomliga avgudan han hade sett i de gröna ögonen efter uppträdandet på gästabudet. Som om hon funnit en mening. Hon hade funnit den andra halvan av sig själv och då skulle det bli svårt att gå tillbaka till att vara hel utan den. Om det ens var möjligt.
"Dion. Jag förstår. Du behöver inte fråga eller förstå varför, men jag vet vad du känner och vad du går igenom." Hans leende bar ett styng av gammal sorg i sig, som hastigt lades åt sidan när han såg hur den unga kvinnans ögon djupnade i medkännande. Det var så länge sedan nu att han inte behövde bli ömkad. "Seså, upp med dig nu! Först ska vi se till att få dig ren, så att du åtminstone ser ut och luktar som en människa. Sedan ska vi köpa en bit bröd och ge oss av till Karetorget för att möta bröderna skank vid jungfrufontänen. Jag har upptäckt någonting och tror att vi kan få en del svar i slottets bibliotek."
Dion drog efter andan. "Slottet? Nej, nejnej. Gå ni utan mig."
Johan fnös. "Bah! Ungdomar! Var är ditt sinne för äventyrslusta, flicka? Det finns ingenting som på förhand är uppgjort, inte så länge man kan påverka det själv. Andra kanske tror att de vet bäst om både sig själva och i större grad andra, men det är då rakt fel. Om du vill ha din kvinna så får du jaga henne och visa det andra vägvalet. För om du ger dig, så finns det inte. Och vad skulle då din stolthet säga?"
Barden reste sig upp, som väckt ur en seg mardrömsnatt och samlade ihop sina saker. Livsglädjen och den snillrika glimten i ögonen var tillbaka medan hon kvickt drog på sig stövlarna och klampade mot dörren. Väl där så vände hon sig till den äldre. "Men Johan, vad väntar vi på! Vi måste skynda oss om vi ska möta Franz och Friedrich i tid! Känner jag er rätt så sade ni om tre ögonblick och då har de väntat i ett ögonblick för mycket allaredan! Seså, gamle man! Rör på påkarna!"
Johan flinade och reste sig upp. Han följde barden ut och drog igen dörren efter dem.
*****************************************************************************
En tvagning senare vandrade de gatan fram mot torget. Dion vände på huvudet för att se på Johan.
"Vad är det som är sällsynt nog att söka i slottsbiblioteket efter? Vi borde vara halvvägs till att stjäla Evigheten vid det här laget och hitta en köpare! Varför ska vi slösa bort tiden genom att läsa i dammiga gamla böcker?"
"Jadu, Dion. Det är en mycket bra fråga. Det är sannerligen ett slöseri med tid om man ser det så. Men jag börjar misstänka att Evigheten är någonting annat än vad vi tror att det är." Han flackade med blicken och sänkte rösten. "Evigheten är ingen juvel, Dion. Jag kan känna det i ryggmärgen. Mer än så också..."
"Jag förstår vad du menar. Ända sedan vi kom till Ravencort så har jag börjat få onda föraningar om kuppen. Om allting... hovet känns inte som någonting annat än en ovetande fasad. Det var någonting med kung Wilhelm som fick mig att reagera." Den unga kvinnan tystnade.
"Berätta, det verkar som om du har sett någonting igen."
"Johan, du vet lika bra som jag att de där insikterna som trillar ner i huvudet ibland är opålitliga. Ibland är de sanna och händer, men andra gånger inte. De flesta gångerna händer faktiskt ingenting alls."
Han kände igen den affärsmässiga, uppgivna rösten, som alltid när en möjlighet försvann började söka efter en ny. Hur skulle han förklara sin ingivelse?
"Jag tror att du kan se saker som vi andra inte kan. Det har funnits siare sedan världens gryning, Dion. De ser det som komma skall och det som kanske kommer. Har det någonsin slagit dig in att du många gånger har sett människor göra andra val än de du förutsett?"
"Jaaa..." Hennes ögonbryn rynkades och hon försökte lista ut vart han ville komma med kringelkrokandet.
"Du tror inte på att gudarna styr vårt öde. Det har du aldrig gjort. Du har alltid hävdat att vi skapar våra egna öden. Har det gått upp för dig att de människorna i den stunden kanske ändrat framtidens lopp?", sade han lugnt.
Det gick upp ett ljus för Dion, som ivrigt nickade. "Jag förstår, Johan! Om framtiden ännu inte är skapad, så är den heller inte ett öde, såvida vi inte själva slås ner av det förutsagda och tar det för sanning!"
"Just så. Om du kan berätta vad du såg när du fick syn på kung Wilhelm, så kanske det kan hjälpa oss att lyckas med kuppen. Tala, så ska jag försöka lägga ord till det du sett."
De blonda ögonbrynen rynkades igen och en liten rynka bildades i den unga pannan.
"Det...är rätt svårt att förklara. Jag fick intrycket av att han var otålig och ville gå neråt, för att tala med någon viktig om ett svärd. Det kändes så felplacerat sådär mitt i gästabudet, men när jag nu tänker efter så blev han mer otålig ju längre uppträdandet varade."
Hon såg på den äldre mannen, som nu gick fundersamt i tankar bredvid henne. Han uttalade ett 'hm' och ett 'ah' lite då och då, men sade ingenting. Hon var nästan rädd att han plötsligt skulle klappa henne på huvudet och avfärda henne som en narr. Men istället stannade han vid utkanten av torget som var deras slutstopp och vände sig till henne.
"Du har inte fel i att han var otålig. När jag betraktade honom i samtalet med kung Henrik så försökte han upprätthålla skenet av att vara artig och tålmodig, men det kunde klart avslöjas för det tränade ögat att han var rastlös. Nästan uppspelt-" Där avbröt han sig när de såg i ögonvrån att de bägge bröderna närmade sig med sura miner. Han låste hennes blick och avslutade sedan sina ord med ett konstaterande. "Jag tror att vi förutom sägensböckerna även ska ta oss en titt på ritningarna över slottet, om det finns några sådana. Om det är som du säger, så kan det finnas ett utrymme utöver källaren, där kung Wilhelm förvarar någonting värdefullt. I sådana fall så är svärdet en symbol för väpnade män, vakter, som håller främlingar borta från kungens skattkammare. Och vart bättre att gömma en sådan än i ett lönnrum!"
Den äldre var uppspelt. "Inser du att vi kanske kommer länsa konungen av Ravencorts hemliga skattkammare??? Vår lycka är gjord, Dion!"
Vår lycka är gjord!
Den unga barden log och vände blicken inåt sitt hjärta. Det var nog dumdristigt att hoppas, men om hon spelade sina kort rätt så kanske hon fick med sig mer än en förmögenhet från Ravencort. Kanske var det just lyckan hon fick med sig. Hon kom tillbaka till verkligheten och såg hur den äldre uppsluppet lagt armarna över de bägge brödernas ryggar och glatt språkandes började gå iväg över torget med dem. Hon skrattade, tryckte baretten i bältet och skyndade efter dem.
Den lilla truppen styrde stegen mot slottsbiblioteket.
*****************************************************************************
Kung Wilhelm rullade över på rygg och sjönk ner i den mjuka sängen. Svetten låg som en varm, klibbig hinna över hans stadda kropp och andetagen gick i återhämtande flämtningar. Det röda taket på sänghimmelen hade ett invecklat mönster från skapelsesagan. Han kunde varenda litet stygn utantill, han visste var de saknades och vart nya hade lagts till för att återställa den till sitt ursprungliga skick. I över tjugo år hade han legat och tittat på den. I gudarna visste hur många nätter. Han sträckte angenämt på sig och kände hur kroppen var stark av erövring, hur den ägt och bringat njutning till kvinnan som låg bredvid honom. Han såg över på henne. De var inte lika unga som förr, men han åtrådde henne med den ägandes ögon. Lusten flammade i ögonen, men han kunde för sitt liv inte ge hän för den en gång till.
Beliandra låg tyst och petade naglarna. Svetten konungen hade lämnat över hela hennes hud och mage var kall när tyngden äntligen lämnade henne. Det var storsäsong nu och egentligen hade hon fruktansvärt mycket att göra med så många resande i staden som ville njuta en kvinnas kropp. Hennes flickor var upptagna hela dagarna och förtjänsterna gick genom taket. Själv hade hon diskuterat köpet av bordellens närliggande grannhus för att utöka rörelsen, när Wilhelm stormat in som alltid när helst det behagade honom. Han hade tvingat henne att skuta upp förhandlingarna och gå upp på kammaren. Där hade han, som den stora förförare och älskare han trodde han var, fått som han ville så länge han orkade. Vilket alltid var mindre än han antog och mycket mer än vad hon uthärdade. Den yppiga, mogna kvinnan hade börjat tröttna på den kåte, efterhängsne kungen som alltid dök upp när hon minst behövde det. Beliandra var hans enda och exklusiva älskarinna, vilket ställde anspråk på henne. Trots hans förbud så hade hon under åren haft ett flertal älskare, både manliga och kvinnliga, som gav henne den njutning och närhet som hon önskade. Efter tjugoåtta somrar så trodde konungen fortfarande att han var den enda, naivt nog. Den tanken fick ett hemligt leende att sprida sig hennes läppar.
Han såg hennes leende och lät handen glida in under täcket för att komma åt den frestande kroppen.
"Vad ler du åt, Beliandra?... Är jag hemligheten bakom ditt leende? Jag skulle göra dig till min drottning om jag kunde. Jag skulle täcka dig i juveler och guld..." Hans lust vaknade till liv och handen sökte sig upp mot välvda, mjuka former. "Ge dig allt du någonsin viljat ha, det du aldrig kunnat få. Vi kunde vara älskande och härska tillsammans över hela världen..."
Hon sköt undan honom med kraft och drog täcket över sig. "Låt mig vara, jag har gjort mitt för denna dag. Spara din lidelse till någon annan, som vill ha den."
"Beliandra, jag vet att du är matt efter vår älskog. Men jag ber dig-", log han och makade sig närmre med begäret pockandes i givakt på hennes uppmärksamhet.
"Lämna mig ifred och låt mig vara!" Hon slog undan hans händer, nu var hon synbart irriterad.
"Men du älskar mig!", sade han krävande och tog tag i hennes arm.
Hon slet undan den och log försmädligt. "Jag har aldrig tyckt om dig, Wilhelm."
Han ryggade tillbaka som om han blivit bränd och reste sig ur sängen med skälvande näsborrar.
"Det där är ren, skär lögn! Och det vet du. Varför vill du plåga mig, kvinna?"
"Plåga dig??? Ha!" Hon skrattade åt honom, där han stod naken med knutna nävar och vreden darrandes i sig. "Din närvaro är mig en plåga, din kropp väcker inget gensvar i mig annat än avsmak och mitt liv hade varit en enda lång sommar utan tvånget att behaga konungen av Ravencort!"
Wilhelm hade börjat gå fram och tillbaka i rummet, men nu stannade han upp och slängde ursinnigt ut ett pekande finger mot henne. "Nu tiger du, kvinna!!!"
Hon satte sig på knä i sängen och fortsatte; "Vet du hur det känns när slafsande läppar och tunga dreglar i ditt öra och blöter ner ditt bröst? Hur den rinnande svetten smetar av sig mot dig och luktar? Eller hur det är att ligga och låtsas bli tillfredsställd medan du stånkar och flåsar, så akten kan bli avklarad?"
"TIG!" Fingret höjdes varnande mot henne.
"Flås, flås, flås och stånk, som en gammal kåt oxe som bara ser till sina egna behov! Jag hatar dig och förbannar var stund du kommer hit. Var gång din säd befläckar mig och min säng mår jag illa."
"TIG!" Slag! "TIG!" Slag! "TIG!" Slag! Wilhelm stod flåsandes av vrede över henne med stickande handflata. Beliandra satt på sängen med handen mot kinden och skrattade.
Utifrån hördes ett undrande mummel av röster som hört slagen utdelas och en knackning hördes på dörren. En orolig kvinnoröst frågade om allt var bra därinne.
"Du kan göra vad du vill, Wilhelm, men du kommer ändå aldrig våga vara en riktig man. Kom in, Antaya!" Till Wilhelm sade hon, långsamt och utstuderat; "Du. Äcklar. Mig."
De såg på varandra medan dörren öppnades. En ung, vältränad kvinna med kastanjebrunt hår kom in och stängde efter sig. Blicken var brungrönt självsäker när den skickade osynliga pilar av ogillande i konungens nakna gestalt. De praktiska kläderna avslöjade en jägare, men det finare materialet i den skogsgröna tunikan och de mörka läderbyxorna sade att det inte var vilken jägare som helst. Hättans krenelerade underkant var broderad med kopparglänsande tråd i lövmönster. Stövlarna var ett hantverk värdigt en adelsman, med perfekt passform och krage. I bältet satt tre olika knivar och tvenne väskor som prydde dess vänstra sida. Men emblemet över bröstet talade klarare än någonting annat om vem kvinnan var. Skeppet, tornet, lejonet och kronan inflätad i ett träd visade att detta var konungens jägmästare. En nu mycket arg och överbeskyddande sådan, som banade sig väg till den stora sängen med de stora kuddarna och bolstren. Hon slog armarna ömt om den äldre kvinnan och vände en blick som flammade av hat mot mannen.
"Ers majestät borde klä sig för att återvinna ett uns värdighet i mina ögon."
Wilhelms inre kokade. Vad gjorde hans jägmästare här? Och med armarna om hans älskarinna? Han spände ögonen i Beliandra; han krävde en förklaring. Genast. Leendet som mötta honom var triumferande.
"Wilhelm, tillåt mig presentera min älskarinna." Hon såg på jägarmästaren med ett ansiktsuttryck som mjuknade i stolt kärlek. "Antaya." Namnet rullade som en smekning från läpparna.
Konungen stod som förstenad, ilskan rasade inombords. Hon hade bedragit honom med en kvinna! Beliandras svek skulle stå henne dyrt, han ämnade kräva hämnd genom hennes lilla leksak. Han klev fnysande i sina hosor och fäste blygdkapseln på plats. Undertunikan och den guldbroderade övertunikan slets på med ryckande rörelser. Sedan drog han på sig stövlarna och slängde ridmanteln över armen. "Min sons bröllop tillåter inte min heder att få upprättelse förrän om sju dagar. Sedan ska du få betala för ditt svek, leda hora. Dyrt och heligt." Han synade roat den muskulösa jägmästaren uppifrån och ner. "Håller du horans liv kärt, jägmästare... så glömmer du hennes namn och förmågor. Ty nästa gång ni minns det, så tar jag först ert och sedan hennes."
Med de orden klev Ravencorts härskare ut ur kammaren och försvann. Beliandra hade suttit stilla i sängen, stålsatt och med känslorna under total kontroll. Bara hennes ilska hade hon tillåtit sig själv att släppa fram. Men nu, när det hela var över och ultimatumet var uttalat, så började hennes kropp att skaka av snyftningar. Antaya drog henne närmre intill sig, tröstandes och mumlandes kärleksfulla ord.
"Antaya... jag är smutsig. Så smutsig- och-och- det går inte bort!" Hon började gnida sina knytnävar mot huden tills den började rodna av det hårda trycket.
Jägmästaren släppte Beliandra och strök in en blond hårslinga bakom ena örat på sin kära. Sedan gick hon förbi draperierna, skrivbordet och fönstret med sökande ögon. Hon fann vad hon letade efter i en silverfat och en karaff. Vattnet rann ner i fatet med en droppande väsning, som blandades med kvinnans snyftningar borta vid sängen. Antaya sträckte sig efter ett mjukt tygstycke och gick med fatet och denna i handen tillbaka till sängen för att där sätta sig. Fatet ställde hon på nattduksbordet. Sedan tog hon Beliandras händer och sökte hennes blick. De tårsimmiga blå ögonen mötte hennes och hon log.
"Där är de, de vackraste ögonen jag vet. Sitt still och låt mig hjälpa..."
Långsamt doppade hon tyget i vattnet, vred ur det med händerna och förde det till den rödmosiga kvinnans hud. Noga och med öm försiktighet började hon tvätta sin kära. Jägmästaren förstod den gråtande bordellägaren, vars tårar nu tagit slut. Kinderna var strimmiga, men snyftningarna avtog och istället satt den äldre kvinnan och såg tyst på henne medan hon utförde sitt värv. Stilla, smekande, utan tvång eller annan känsla än att få sin kära att slappna av och må bättre. De brungröna ögonen tittade försäkrande in i de rödgråtna blå. De älskade att betrakta i timmar, under hela natten medan Beliandra sov, när hon rörde på sig och mumlade Antayas namn med ett leende, bara för att låta deras omfamning tätna och dra sig närmare. Ja, hon visste vad hon hade gett sig in på med att gå till sängs med konungens älskarinna. Men det hade funnits en sorgsenhet med den äldre kvinnan som fick hjärtat att ömma. Det enda hon ville var att lindra minnena och kyssa bort det onda för all evig tid. Att få älska henne. Sedan kunde allt annat kvitta.
Jägmästaren lade ifrån sig tygbiten i fatet och kröp upp i sängen intill sin kära. Starka armar slöt sig om den nakna kroppen, som vant sjönk in mot hennes egen. Smeksamma fingertoppar följde mönstret på hennes hättas kant som vilade mot bröstet. Beliandra lade sitt huvud mot sin jägares axel med en tung suck. Mjuka läppar kysste hennes hår. De låg i närheten tillsammans och gav varandra styrka. Om bara några timmar så skulle de få leva med verkligheten bakom konungens hot. Men nu, om så bara för en stund, låg de omfamnandes i sin kärlek och bara fanns.
*****************************************************************************
Dagen var storslagen. Den gode kung Wilhelm hade inte sparat på ståten när det gällde sin sons förlovning och bröllop. Varenda hörn av slottet var skinande rent och färska blommor lös upp salongerna vart man än gick. Det var vackert, tänkte Anne och log glatt där hon vandrade bröstvärnet fram och tittade ut över staden. Bortom horisonten glittrade havet i solskenet och fiskebåtarna var ute sedan timmar tillbaka. Två av flottans skepp vilade likt tysta beskyddare av staden på var sin sida om fiskafängandet. Lät hon blicken vandra så kunde hon se hur folket myllrade runt nere bland husen på väg till sina olika dagsbestyr. Någonstans där nere så hade hon lämnat en bard i ösregnet igår natt och hon kom på sig själv med att leta efter den blonda kalufsen och den roströda tunikan. Anne svalde och slöt ögonen.
Dagen var storslagen. Den gode kung Wilhelm hade inte sparat på ståten när det gällde sin sons förlovning och bröllop. Varenda hörn av slottet var skinande rent och färska blommor lös upp salongerna vart man än gick. Det var vackert... Nej, det gick inte! Hur solig solen än var och hur mycket havet än glittrade så kunde hon inte bli kvitt synen av en panikslagen, hjärtslitande handfallen bard som famlade med händerna efter henne när hon sprang. Redan igår hade Anne försökt göra sig av med synen, genom att springa fortare och fortare. Till slut hade hon skrikit ut sitt inres tumult ikapp med den dundrande åskan, som mäktig drog över himlavalvet. Prinsessan hade skrikit ända tills hon blev hes och halsen ömmade svårt. Hon hade varit alldeles matt i kroppen när fötterna hade snubblat in i prinsgemålskammaren någon gång sent på natten. Det hade nästan varit morgon när hon tryckte in de blöta kläderna så långt under sängen hon kunde och kröp ner under täcket till en sömnlös vila. I samma ögonblick som hon somnade kunde hon svära på att draperierna drogs från fönstren till en glatt pladdrande röst.
Det hade varit då. Nu vandrade hon runt i jakt på en fönsternisch att sitta i, eller en annan plats där hon kunde vila, och med lite tur kanske även få sova en stund. Prins Roland hade följt efter henne ett bra tag. Hon gick in i slottet på nytt för att utforska det pelarstöttade kapellet. Det började bli irriterande, även om han var taktfull nog att hålla ett hänsynsfullt avstånd. Med en karl i förklädesbanden skulle hon aldrig få vara ifred och vila. Hon vände sig om på klacken och suckade uppgivet.
"Ni kan komma fram nu, dyre prins. Jag vet att ni är där, så visa er!" Rösten ekade i kapellet.
Hon såg hur en tafatt, osäker prins Roland steg fram från bakom en pelare. Han närmade sig med tveksamma steg och höll artigt ett visst avstånd. Hon kunde se att han sneglade ner på henne med ögon som inte visste vart de skulle fästa blicken och hur han rodnade ända upp till hårrötterna.
"Eh... Ers majestät, jag ville bara be hundrafalt många gånger om ursäkt för mitt uppträdande under gästabudet igår kväll. Det var mycket oartigt av mig som bordsherre och trolovad att bete mig som en barbar. Vinet steg mig åt huvudet och jag borde ha slutat dricka det när värmen började stiga i blodet. Det förledde mig med sin söthet och för det är jag gränslöst ledsen. Kan ni förlåta mig?"
Nå, det här var inte vad hon hade väntat sig! Anne övervägde huruvida hon skulle godta hans ursäkt eller inte, men han stod och såg så ynklig ut att hon bara inte hade hjärta att låta honom vänta. Kanske var det dags för en försoning och att stärka de band som om sex dagar skulle vara för resten av deras liv. Hon log och nickade jakande. Hans ansikte lös upp och han gick fram ytterligare ett par steg, för att kyssa hennes hand.
"Om ni vill, så kan jag visa er slottet. Jag kan en del om dess historia som ni måhända tycker är fascinerande. Vad tror ni, ers majestät?" Han bjöd henne armen, med ett orosveck i pannan.
Hon log och tog det som erbjöds. "Det låter som ett alldeles utmärkt sätt att spendera dagen på. Lätta min nyfikenhet nu; -vem var byggmästaren för norra flygelns balsal?"
Hon kände sig gladare, lugnad. Det här skulle gå bra! Prinsen verkade vara en god man och hon behövde en vän.
"...självklart så sade då konung Ulrich till byggmästaren..."
*****************************************************************************
"Sägner och legender kring Vendelhavet...fel. Sägner såsom berättade av Hnemaos den äldre....nej."
Dion låg tyst och sov med huvudet på sin ränsel medan de andra tre letade igenom slottsbiblioteket från golv till tak efter böcker att läsa igenom. Det var bara ett fåtal böcker som hade någon koppling till vad de behövde ha reda på, hade Johan förklarat. Det skulle bli en pärs att leta, då de stora hallarna var fulla av bokhyllor som kantade väggarna.
Det var smala hallar på vardera sidan om ett stort studierum som bibioteket bestod i. När man kom in såg man omedelbart de åtta läsborden stå prydligt uppradade på två led om fyra i varje. Bortre väggen var bara två stora fönster och en alkov med sittdyna. Vid fönstrens sidor stod kandilabrar. Det fanns många sådana i detta storslagna kunskapsrum. De var utplacerade lite här och var där det behövdes mer ljus. Från taket hängde tre gigantiska takkronor. Den största av dem hängde stor och ruvande i mitten, medan de två mindre låg framför och bakom den. Det var inte undra på att Ravencorts slottsbibliotek var ansett som ett av världens främsta. Som turen nu var så hade den lilla truppen funnit biblioteket tomt sånär som på bibliotekarien, som låg raklång över sitt skrivbord vid ingången och sov ruset av sig. Festligheterna hade satt sitt spår i stadens vanor och seder.
Bibliotekariens snarkningar och Dions jämna andetag var det enda som hördes när bröderna och Johan letade igenom bokraderna.
"Det kungliga slottet, Lithangården och Nelderfortet: Peder snidarens berättelse. Här är den!" Den äldre mannen klappade belåtet bokens pärm, som gav ifrån sig ett dammoln rakt i ansiktet på honom. "Host! Host! Hur går det för er, pojkar?"
Friedrich gick längs en bokhylla med fingret glidandet mot bokryggarna och mumlade titlarna. Franz tittade ner på Johan från en stege, då han för tillfället gick igenom den översta hyllans böcker.
"Det går bra, antar jag. Det skulle gå mycket fortare om Dion behagade vakna!"
Johan sneglade på den sovande kvinnan, som rynkade ögonbrynen och ryckte till vissa stunder.
"Låt henne sova. Hon har haft en mycket besvärlig natt. Dessutom var det tack vare hennes förmåga att se vissa saker som gjorde att jag visste vilka böcker vi skulle leta efter."
"Bara sådär? Dion får en syn, berättar den och foof!; så har du svaret?"
"G."
"Mmmm...just så, Franz. Friedrich, den står nog inte på G. Pröva att gå direkt på H istället...ah, mycket intressant..." Han gick med näsan i boken fram till första bästa skrivbord, där han famlade efter bordskanten och ledde ner sig på en stol.
"Du skulle ha varit den främste bibliotekarien i Nordae om du hade stannat, Johan."
"Böckerna var min kärlek, Franz. Om biblioteket inte hade brunnit ned så hade jag säkert varit kvar där än idag. ...få se nu... där slottets källare slutade, började avgrunden i ett djupt schakt. Konungen gav order om att håligheten ingalunda skulle fyllas igen, utan att detta istället skulle användas som bad för slottsbefolkningen, då där fanns varma källor i grottsystemen. Mil efter mil av stora hallar funno vi. Det sades mig på min ålderdoms första höstdag att schaktet stängts igen efter upprepade olyckor och att vårt arbete varit förgäves. Sedan rabblar han upp namnen på män som omkom under byggandet nere i grottorna, av ras och fallande stalaktiter. Ingenting av intresse för oss. Men orden innan bevisar min teori. Det finns ett utrymme under slottet. Frågan är bara vart nergången är..."
Franz svor. "Menar du att vi måste hitta en karta också? Det kan ta dagar härinne! Hur hade du tänkt att vi skulle bli insläppta de gångerna?"
Johan flinade brett och lyfte blicken från boken. "Jag sade ju att vi skulle byta natthärbärge, inte sant?"
"Gudar, sagor och myter..."
"Vart hade du tänkt, o vise, att vi skulle sova då, hm?" Franz hängde ut från stegen med ena handen på en stegpinne och den andra i sidan.
"Här."
"Gudarnas namn och förmågor..."
"Här i biblioteket???"
"Nej, i slottet. Förmodligen i några av de mindre gästrummen", svarade den äldre mannen och slog ihop boken. Han hade memorerat raderna.
"Vi kommer att underhålla kung Wilhelms gäster under den här veckan. Det finns flera fördelar med det, då vi både kan äta som kungar varje kväll och äger tillträde till alla slottets rum, förutom de uppenbara såsom kungafamiljens många kammare och rum. Under middagarna och hovhållandet efteråt så kan vi blanda oss med mängden och spela de vittberesta som kommer med nyheter från den yttre världen", mumlade en sömndrucken röst som raspade av heshet. Dion sträckte på sig med en gäspning och gnuggade ögonen. "Nå, vart var vi?... Jo, vi behöver få reda på vart den där nergången ligger. Kanske vet någon av sladdertackorna till hovdamer det... eller så. Det är värt ett försök."
Johan log. "Välkommen tillbaka till de levande, har du sovit gott?"
Dion drog på munnen. "Låt oss säga att jag har sovit och nöja oss med det."
"Gudarnas skydd och demoniska kraft. Den här låter kul." Friedrich kom klampandes med en rödklädd bok, som underligt nog såg alldeles nyläst ut.
"Vart stod den där boken, Friedrich?", undrade Johan och höll andan.
"På G", flinade jätten triumferande och viftade med den framför den äldre.
Johan sträckte sig efter boken och lade upp den på bordet så att de alla skulle kunna se. Däri stod det om gudarna och deras skyddsstäder, om de tusenåriga krigens ålder och om nord- och sydländernas skapelse.
Rhundar Kvadbane hade under det tusenåriga krigens niohundrade år fått syn på en gigantisk gestalt som vandrade över sydslätterna med steg som fick marken att skälva. Han antog att det var en gud och drog tillbaka sina trupper. Men hans kusin Sireon hade kallat sin armé framåt att dräpa den väldige jätten. Det Rhundar såg var nedtecknat i detalj. Efter att ha utplånat hela Sireons armé så hade giganten krympt ihop till en vanlig människas storlek. Mannen var matt och vimmelkantig när Rhundars spejare smög sig på denne och slog ihjäl honom med en korpnäbb i nacken. Tydligen så var denne mäktige krigare dödlig, vilket hade förvånat dem alla högeligen.
Mannen hade förts i en täckt vagn till Ravencort, där magikerna och de läkekunniga undersökte kroppen. Ingen kunde finna någonting ovanligt med honom, varpå man antog att de syndärvda sydhundarna hade åkallat sina gudar för att ge krigaren styrka att besegra sina motståndare. Krigarens kropp bevarades balsamering och han begravdes i en kista som anstod en krigare av hans enorma storhet. Detta för att inte förarga de främmande gudarna. Då hans sköld och tillhörigheter kvarlämnats på slagfältet, där det uppdelades mellan krigets vinnare, så kunde enbart hans rustning och svärd följa honom i graven.
"Dess blodsrännas runor var främmande för Rhundars lärde, som då lade sin tillit i den åldriga sydländskan." Johans ögon glödde av förtjusning när fingret reste under bokstäverna på nästföljande rad. "Man fann att runorna baklänges uttyddes 'eirilie', som betyder 'för evig tid' på urspråket." Hans flin bredde ut sig över hela ansiktet nu. "För evig tid - Evigheten. Rhundar fann krigaren och krigaren bar på Evigheten."
Dion blinkade. Var det då Evigheten som var svärdet i synen?
"Efter gravöppningen under den andra belägringen tvåhundra år senare så fann man att krigaren gulnat med åren, men att svärdet som låg över hans kropp gått orört av tidens rand. Vi har funnit Evigheten, skankar och bard! Ett gudasmitt svärd, månne?"
Dion skrattade. "Vi är rika! Franz, Friedrich; -nämn ett pris och tänk er sedan att ni får den begärda summan utan minsta tvekan!"
"Vi kan dra oss tillbaka med stil och fira vår lycka med dyrt vin, mat och kvinnor!" Franz ögon tindrade.
"Äntligen kan jag köpa mig en liten bondgård och odla grönsaker", suckade Friedrich med ett drömskt leende.
Johan var tyst, men visste vad han ville göra med sin del. Han skulle återuppbygga sitt älskade bibliotek i hemstaden och sedan bosätta sig där, för alltid den här gången.
Dion skrattade och nickade mot bokhyllan. "Ställ nu tillbaka boken där du tog den, Friedrich! Vi har bara sex dagar på oss att finna ingången till skattkammaren. Sedan ska vi bada i rikedomar... Men först; -mot slottsförvaltaren, mina herrar!"
*****************************************************************************
Konungen skyndade sig nedför trapporna till magikerns boning. Eldarna skjöt sina lågor i höjden och knastrandet av smutsflagor, som föll från taket till att brinna upp, fyllde luften samman med ångan som steg från de bortre väggarnas sprickor. Magikerns studierum var tomt denna gång, vilket gjorde att Wilhelm gick från rum till rum och letade efter honom.
"Ers majestät, slösa inte era dyrbara ben...här är jag."
Wilhelm stannade upp och styrde stegen i samma riktning som orden rest. Han kom fram till det öppna bergutrymme där den kalla stensarkofagen stod. Grottrummet var enormt. Golvet som ledde ut till sarkofagen var en smal stenbro, vars botten försvann långt ner i djupen, där det totala mörkret härskade. Bron slutade i en kompakt plattform, där Faragast stod vid den mumifierade krigarens viloplats och läste ur en tung bok. Han jämförde den uppenbart med någonting i sarkofagen.
Wilhelms hopp stegrade inombords. Det hade den gamle stofilen aldrig gjort förut! Han kanske till och med hade kommit någonstans istället för att ruttna i sitt studierum.
"Underskatta aldrig en visdomens tjänare, Wilhelm. Det avslöjar din dumhet."
"Förbannelse, Faragast! Hur många gånger har jag sagt åt dig att sluta läsa mina tankar!?"
"Den dagen då dina fotsteg hörs klarare än dina tankar så skall jag göra så. Den enda tillfredsställelsen jag kommer få av detta är att se din själ tillfalla de mörkare makterna när den här tidsåldern når sitt slut." De vita ögonen avslöjade inga känslor. Han fortfor att växla mellan boken och krigaren.
"Allt har sin tid. Du sade själv att framtiden går att förändra. Med kraften från de trenne så ämnar jag smida de kommande årtusendena efter mitt eget behag. Du kallade på mig." Wilhelm väntade tålmodigt på den gamle mannens svar. Vita ögon vandrade till boken igen.
"Svaret finns i krigarens rustning, Wilhelm. I våra begränsade huvud ser detta ut som skyddsrunor. Det som roar mig är att det gått dig alldeles förbi att skyddsrunorna är på vårt språk."
Wilhelms ögon vidgades. "Vårt språk?"
Knotiga händer rörde vid boksidans kant och vände blad. Det frasade av gammalt pergament. "En femhundra år gammal dialekt, men fortfarande läsbar. Måhända inte för gemene man, i somliga fall heller inte för en lärd sådan. Men faktumet att runorna ristats in i efterhand borde ha uppmärksammats långt tidigare. Någon som inte ville ha in demonens kraft i denna värld förseglade ingången på ett ack så enkelt, men fyndigt sätt; genom att blockera kärlets rustning."
"Hur kan vi tillskansa oss kraften?"
"Vi fortsätter som förut. Ritualen är klar, det enda som behövs är ett oskuldens blodoffer för att föra in demonen i den här dimensionen. När jag kommit förbi skyddsrunorna så har vi återuppväckelsens gåta löst. När detta sker, är det dags. Offret är redo?"
Wilhelm log. Ursprungligen hade han ämnat offra sin sons förstfödde för att genomföra ritualen, men nu då Faragast tycktes ha löst ritualens gåta så ville han inte vänta. Det var synd att behöva skjuta upp sin sons bröllopsnatt, men det kunde inte hjälpas. Om en droppe av prinsessans blod fullbordade hans planer, så skulle han använda sig av henne. Hon skulle vara tillbaka innan Roland ens hade börjat sakna henne.
"Offret är redo. En droppe är fullt möjlig att väcka demonen med?"
"Ja. Men jag kan inte garantera att den nyvaknade inte sliter isär det och dricker dess övriga blod."
Wilhelm ryckte på axlarna. Tja, då kunde han ju alltid lägga stenar i en kista och säga åt sonen att hon fallit från en klippa. "Må så vara. Hur lång tid dröjer det innan du är klar?"
"Ge mig ett par dagar. Sedan... Wilhelm... kommer världen att ligga i din hand."
*****************************************************************************
Anne hade haft en riktigt rolig dag med Roland. De kallade fortfarande varandra för 'ers majestät', men de hade kommit avsevärt mycket närmare en vänskap. Middagen var superb och han höll sitt ord om att inte dricka mer än artigheten krävde. Hon fann honom vara en mycket skicklig konversatör, om än styltad och alltför hovmannamässig för hennes smak. Med tiden skulle det nog ändras, hoppades hon. Han viskade småsaker om adelsmännen som hon behövde veta för att starta ett samtal med var och en av dem, samt förklarade för henne vad varje rätt bestod av. Mycket av det som serverades hade han jagat själv. Detta var någonting som han var stolt över och gärna påpekade. Hon log och nickade åt en observation han gjorde. Roland hade ett bakvänt sinne för humor och förstod inte hennes skämt, men hon förstod å andra sidan inte hans. icke desto mindre började de trivas i varandras sällskap. Deras äktenskap skulle inte bli kallt och frånvarande, som hennes föräldrars.
Hon föste över en bit fasan på sin sked och lät köttet smälta på tungan, så väl tillagat var det. Roland var inte sen att erinra sig vart han hade fällt fågeln. Hon lyssnade med artig nyfikenhet, för att i nästa ögonblick bli lovprisad för sin skönhet och rodna när han reste sig upp och utbringade en skål till hennes ära. Gästerna föll in i skålen och drack.
Musiken var behaglig för sinnena när de ätande diskuterade sinsemellan och smälte maten. De ljuva tonerna sökte sig in i Annes själ och spelade den till ro. Hennes blick sökte sig till fönstret, där stjärnhimlen tittade in med sitt bekanta ansikte. Sakta började hon drömma sig bort till en plats där enkelheten rådde, men där hon ändå var lycklig. Barden kom emot henne iklädd en bländvit skjorta och öppen blå väst. Den lilla kvinnan log och tog hennes ansikte i vördnad mellan sina händer. Utan att veta det satt Anne med armbågen stödd mot bordet och hakan vilandes mot handen. Med ett stort, fånigt leende på läpparna. Mjukt blont hår snuddade vid hennes panna när barden lutade sig fram. Hon slöt ögonen och plutade med läpparna.
"Men ers majestät sitter välan inte där och drömmer om vår bröllopsnatt i förväg?", skrattade Roland och kramade lätt hennes axel. Hon ryckte till och såg sig omkring. Herre och gudar... hade hon drömt sig bort så pass?
Ett smittande varmt skratt trängde igenom kakafonin av samtal som försiggick omkring och träffade Annes hjärta med sin välsignelse. Blicken sökte med febrig iver personen som skrattet tillhörde. En blond kalufs syntes bakom en greve och Anne fick flytta sig i stolen för att se henne. Det var perfekt. Hon kunde se bardens varje rörelse utan att själv bli upptäckt. De gröna ögonen glittrade av skojfriskhet och den levande självsäkerheten var kavat på plats igen. Det gladde prinsessan någonting oerhört. Men vänta lite... vem var den där kossan som hade armarna om hennes bards hals? Den ömt varma blå blicken frös till is.
Hon ryckte i Rolands ärm. "Prins Roland?"
"Ers majestät?"
Hon pekade på kvinnan. "Vem är den där kvinnan, jag har inte sett henne förut?..."
Han sträckte på halsen för att se vilka hon menade och log sedan. "Den långa eller den korta?"
Han vet vem hon är! Jag kan få reda på vad hon heter! Inombords dansade hon av glädje och hade totalt glömt bort att mannen vid hennes sida skulle bli hennes make om några dagar. "Jaaa...båda, antar jag. Den kortare spelade väl på gästabudet igår?"
"Det stämmer", nickade han. "Hon tillhör en musiktrupp som kommer gästa hovet under veckan. Men de har varit här förr, vill jag minnas, för två år sedan. De var gäster hos Mauritz Liliehöök. Det är hans hustru Cecilie som talar med barden där borta. Bardens namn minns jag inte, det var kort har jag för mig. Neri-...nej. Dorania?" Han rynkade pannan. "Ah; Dion, så var det. Dion. Mycket skicklig. Det finns inte ett instrument som hon inte behärskar till fullo. Det viskas om att hon sålt sin själ till onda makter för att få den förmågan. Men än så länge ser jag inga horn och ingen svans." Han skrattade åt skämtet.
Anne log strålande mot honom. Dion! Hon heter Dion!, jublade det inom henne. Vilket underligt namn. Anne såg tillbaka på den lilla barden, som klappade adelskvinnan på axeln medan denna skrattandes leendes lade handen under den kortare kvinnans haka.
"Det var ett lustigt namn", sade Anne och höjde sin vinbägare till munnen för en klunk. "Berätta mer om Cecilie, hon verkar vara bekant med barden."
Roland skrattade högt. "Cecilie är bekant med allt på två ben! Hennes far gifte bort henne med Mauritz när hon var fjorton år gammal. Den gode greven var då femtiosju år gammal. Han är rik som ett troll, men det är då också allt hon uppskattar med honom. Han sover sig igenom alla banketter och gästabud..." Han pekade bort på en liten gråhårig man med trimmad mustasch som säckade på en stol, nästan helt nedsjunken i sin vila. Ögonen var slutna och mustaschtipparna svajade när han snarkade tyat. "Efter fem års äktenskap så vaknade Cecilies lustar till liv och hon verkar sedan dess ha bestämt sig för att lägra varenda människa inom synhåll. Det är inte för inte som hon kallas 'karlslukerskan från Rosersborg'..."
Hans ord stannade av och han betraktade de bägge kvinnorna. "Aha. Hon har siktat in sig på barden ikväll. Titta noga nu!"
"Roland! Kom och hälsa på din kusin!" Drottningens stämma var glättig, men icke desto mindre befallande.
Roland rullade med ögonen och kysste Annes kind. "Min mor kallar... Det kan ta en stund. Njut av gästabudet under tiden."
Han försvann iväg till sin väntande mor och Anne blev ensam kvar att se det hennes hjärta fasade för att se. Cecilie hade tryckt upp Dion mot en alkov och pressade sin kropp mot bardens. Dions vackra ögon vidgades av förvåning, innan hetsiga händer slet henne till sig och kysste henne vilt. Annes förfäran övergick i galopperande svartsjuka. Utan att tänka reste hon sig upp och gjorde sig väg mellan myllret av gäster.
*****************************************************************************
Dion hade försökt undvika den förargliga kvinnan Liliehöök som i sanning var på henne som en hök. Hon skjöt artigt undan grevinnans fingrar när denna försökte mata henne med druvor.
"Det är mycket vänligt av er att mata allmogen, grevinnan. Men tror ni inte att det här faller under kategorin ytterst opassande?"
Grevinnan spann som en katt.
"Jag finner din artighet vara fascinerande..."
Hon började smeka Dion under hakan och längs kinderna.
Dion log artigt.
"Men snälla grevinnan; er make sitter bara ett litet stycke härifrån!"
"Han sover." Grevinnan tvingade henne bakåt in i en alkov. Hon var fast. Den äldre kvinnan pressade sin kropp mor hennes och rörde sig närmre. "Jag vill ha dig..."
Dion spärrade upp ögonen och försökte desperat finna ett sätt att smita. Kanske kunde hon ropa på någon av sina kamrater och springa till dem? Eller- Längre hann hon inte, förrän grevinnan med giriga händer slet tag i hennes nacke och slingrade in tungan i munnen på henne. Hjälp! Vad gör jag nu?
"Mff!"
"Åh Dion, som du gör med mig."
"MFf?!"
"Ta mig här och nu! Grrrrr, raoaaaar!"
"MFFFF!!!!! MFFFF!!!!!!"
Helt plötsligt försvann trycket mot läpparna och hon kunde andas igen. Lättnad! Grevinnan såg sur ut och började gå därifrån. Dion var räddad!
Hon såg aldrig handen som kom farande i luften. Hela skallen sjöng av en örfil som hette duga och hon såg stjärnor framför ögonen. En kränkt röst fräste argt åt henne, men det låg också någonting mycket sårat under den.
"Bardusling! Liderliga Casanova!"
Hennes ögon öppnades tvärt i förvåning.
"Anne?"
Den långa kvinnan framför henne var magnifik. Hon var dödligt förbannad och det gjorde bara att Dions hjärta skenade iväg med det lilla förstånd hon hade kvar. Hon flinade fånigt. Hon är så vacker!
"Hur kunde du, Dion?!" De blå ögonen lågade. "Hur kan du göra något sådant mot mig!?!?"
"Hur kun- vad? Anne...?" Hon kan mitt namn! Wheeeeeeeee!
"SVARA MIG!!!"
"Anne..." Hon tog den ursinniga kvinnans händer i sina och nickade menande åt resten av festsalen. "Vi kanske borde gå någon annanstans och tala?"
Anne tittade upp och såg på ett antal människor i deras närhet som öppet stirrade på dem.
"Ojsan."
Hon rodnade generat medan hon släpade Dion mot dörrarna med ett lågt morrande.
Dion log förtjust. Hon tyckte att Anne var helt bedårande. Dörrarna stängdes bakom dem och de stod i en skumt upplyst korridor. Anne fortsatte släpa henne förbi dörr efter dörr, tills hon stannade vid en som låg avsides från de andra.
Prinsessan slet kompromisslöst upp den och drog in barden i det mörka rummet. Ängslan stang i maggropen när dörren stängde ut dem från resten av världen.
"Du är inte lite fräck som...", började Anne.
Det blixtrade till i bardens ögon. "Det var du som sprang!"
"Jag sprang inte! Jag flydde!" Utropade prinsessan och knöt nävarna.
"Jaha, jag förstår inte vad som skulle vara skillnaden!", svarade den kortare kvinnan och stampade frustrerat i golvet.
"Jag var rädd, din idiot! Vad skulle du göra om hela ditt liv hade varit en enda existens utan egna känslor och plötsligt drabbades av alla samtidigt? Och hela din värld rasar, för den fanns ändå inte och stolen du sitter i blir mindre och mindre, som ett fängelse du fortsätter leva i för lögnens upprätthållelses skull! Inser du hur dåraktig jag tyckte jag var när jag smet ut ur slottet under natten som en annan barnunge!? Förbi vakterna, bara, mot någonstans. Jag visste inte vart du fanns, jag behövde bara hitta dig. Och vad gör du? Jo, du måste givetvis kyssa mig mitt på gatan inför gudarna vet hur mycket folk och säga att du älskar mig! Och vem vet att du inte ljuger, din pigtjusare!? Vilken dåre säger till en person de nyss träffat att de älskar denne!? Ingen! Och hör-"
Anne viftade desperat med armarna i luften och rabblade på med sådan passionerad ilska att Dion ryggade tillbaka. När hon hörde Anne ifrågasätta hennes kärleksförklaring så steg hon åter fram, med fasta klamp.
"Vilken dåre smiter ut ur den mäktigaste konungens slott för att kurtisera en fattiglapp?! Vad leder dårens steg? Hm? Vem örfilar -inför hela hovet- en kvinna av folket och ifrågasätter den dennas kärlek, när hon själv är TROLOVAD med kronprinsen!!?" Dion skrattade och skakade på huvudet. "Jag behöver inte tiga och ta emot det här, Anne. Vi är inte bundna till varandra. Jag är inte din älskarinna!"
Orden snästes fram. Barden vände sig om för att gå med bittra steg mot dörren när en ynklig röst viskade till hennes rygg.
"Jag önskar att du var det..."
Hon stannade tvärt upp. Anne satt på sängen med det svarta håret fallandes i vild oreda över ryggen. Några testar föll ner i pannan över de blå ögonen, som hon försökte dölja känslorna i genom att hänga med huvudet. Dion gick tyst mot sängen med hjärtat i halsgropen. Hon föll ner på knä framför den tigande kvinnan och tog händerna som låg vilandes mot knäna i sina. Andedräkten darrade osäkert när hon böjde sig fram med slutna ögon för att med innerlig ömhet kyssa dem. En sådan enkel gest, men ändå så stark att den nästan var besinningslös. Hon fick inte enligt andra människors lagar, kanske var det därför så lite kändes så mycket. Handen i hennes skälvde till. Gröna ögon vändes uppåt för att finna en villkorslös kärlek med oändliga djup blicka tillbaka. Längtan drog barden till sin tysta käresta, som slog sina armar om ryggen på henne när hon reste sig upp.
Anne slöt ögonen av lättnad när starka armar slank om livet på henne och besvarade den långa omfamningen. En hand strök hennes rygg uppåt, för att sedan glida upp i håret och leda hennes huvud nedåt. Hjärtat höll på att banka sin väg ut genom bröstkorgen när Dion backade, höjde sitt huvud och med slutna ögon mötte henne på halva vägen i en berusande mjuk kyss. Anne kände hur de sjönk ner i sängen, sedan slutade hon tänka och undlapp ett stön när en varm tunga gled in mot hennes.
De var varandras mest dyrbara gåva när mörkret fylldes av smekningar, ljuva kyssar
och kärlekfullt viskade ord.
*****************************************************************************
Festen rasade högljutt i festsalen ovan, tjoandet blandades med säckpipa, skalmeja och trummanden. Antaya packade sin ränsel med allt nödvändigt hon behövde. Jägmästaren släppte den för att sträcka på sig. En snabb blick längsmed väggarna sade henne att hon lämnade det mesta bakom sig. Hon hade aldrig varit mycket för plåtter eller grannlåt, så i klädkammaren hängde alla officiella kläder kvar. Ett enkelt ombyte hade räckt. Bägge uppsättningarna kläder gick att tvätta när behovet blev för stort. Nog skulle hon sakna sin anspråkslösa lilla kammare, men inte för bekvämlighetens skull, utan för de nattliga tankar på kvinnan som hon nu skulle rymma med. Ett stort leende bredde ut sig över läpparna.
Ett tryck till och sedan stängde hon igen ränseln. Den slängdes vårdslöst över axeln på den unga kvinnan, som inte såg sig om en sista gång innan hon försvann ut i korridorerna, på väg mot ett nytt liv.
Vakten var henne lojal och önskade dem all lycka när hon bjöd honom evigt farväl. Vägen genom gränderna kändes lätt att vandra, hon var framme med vinden. En hemlig knackning på en bakgårdsdörr lönade henne med insläppande. Den stora kvinnan som visade in henne pekade mot en trappa i det nedsläckta husets inre. Antayas steg bar henne rusande uppför trappan till den beskrivda dörren. Bara trä skiljde henne från sin kära. Den stod svagt på glänt. Med en stark hand skjöt hon upp den. De brungröna ögonen strålade när kvinnan framför elden gav upp ett glädjeskri och for i srång från stolen. Jägmästaren släppte ränseln i golvet och tog emot sin älskade med öppna armar.
*****************************************************************************
Utanför sin trolovades dörr stod en man och knackade. Hans röst sade hennes namn och undrade om allt stod rätt till.
Innanför samma dörr klädde två kvinnor på sig sina halvt avslitna kläder under fnitter och kyssar.
Ett gästabud pågick med mäkta ståt, överdådigt till den grad att enbart drottningen saknade den försvunne konungen. Hennes ögon smalnade medan fingrarna krossade glaset som skar in i handen.
Två älskande tog varandra i handen och styrde stegen mot framtiden. Klädda i manskläder, med huvorna uppdragna.
Tre män smet diskret ut i en korridor och banade sig väg ner mot källaren i hopp om att finna ära och rikedomar.
Under de djupaste källarhålorna steg röken ur djupen och slingrade sig kring den skrattande mannen, som med knotiga fingrar stängde boken, med vetskapen om att ett livsverk var fullbordat. Hans skratt ekade olycksbådande mot väggarna och nådde den närmande konungens öron.
Konungens ögon glimmade till. Makten var nära. En befallning och sedan skyndade två soldater iväg.
Stunden var kommen.