Disclaimer: Här har vi originalkaraktärer, där huvudpersonerna delar utseende med två damer vi alla känner. Men där slutar tack och lov likheterna. Berättelsen är min egen, liksom filurerna i den. Jag har baserat mycket på olika intryck som jag har fått under mina år som medeltidsrantare, dräktfjant och lajvare. Detta är en uber.
Subtext: Det är inte fråga om subtext så mycket som det är om ren ärlighet. Har du problem med normala människor som uttrycker sin kärlek för varandra så ska du vända om och gå. Den här författaren är uppfostrad med att homosexualitet och bisexualitet är fullt normalt. Den som tycker att det är läskigt med flickor och pojkar som pussar på folk av sitt egna kön, bör sluta läsa omedelbums och springa. ;)
Tidslinje: Medeltida fantasy kan man nog kalla det. En blandning av fakta, XWP-repliker och påhitt.
Sångvarning: Detta är enbart för Carola. ;) Lite här och där dyker musik, sånger och dikter upp. På ren djävulskap? *flin* Det förtäljer inte berättelsen. Men säkert är att sångerna är riktiga sånger, skrivna av mig själv, med undantag för Douce Dame Jolie. En av dessa är inspirerad av Trettondagsafton.
Alternativt namn: "Klyshornas högborg -on drugs."
Konsumerat: Choklad. I massor. Saft genom sugrör också.
Dansa mitt hjärta, spela min själ
av Johanna Hedberg
När staden vaknade stod hon där och väntade. Medan människorna yrvaket började leta sig ut på gatorna följde de gröna ögonen deras rörelser. Det glimmade till i dem av road medkänsla när en bagare gned sig i ögonen. Han torde fått en god natts sömn med lika goda drömmar, ty hans motvilja att börja dagen tydde på en önskan att få fortsätta sova. Den pigga blicken reste vidare mellan gator och ringlande gränder, över torg och hustak. Det begynnande myllret och de brutna sorlen gav henne mod, hopp och styrkan att förändra världen. Varje gång hon stod på en höjd och såg ut över världen så kände sig Dion oövervinnerlig, samtidigt som hon med förundrad ödmjukhet accepterade sin litenhet och sin plats i den stora helheten. Likaså nu. Men ändå mer spännande. Det kvillrade till i magen av förväntan. Staden var hennes att erövra. Hon såg upp i himlen, som låg där blå med sina vita moln och väntade på solens första, försiktigt smeksamma strålar. Någonstans där uppe fanns alla drömmar i världen. Någon gång skulle hon plocka dem alla och uppfylla dem. En efter en. I evinnerlig lycka.
*****************************************************************************
Egentligen var det en dag som alla andra denna stekheta sommaren 1350 anno domini. Vimplarna över Ravencort böljade i allsköns färger över marknaden, som var bräddfull med handelsmän och ockrare. I stortorgets utkant satt Cedrik Skatfinger i stocken, vilket visade på att det var onsdag. Barnen retades med varandra och tävlade i vem som kunde nalla flest äpplen från den vaksamme Osmund. Han var stor som en björn och bred som en lada för de små, som fnittrandes smet bakom den starka ryggen i jakt på gott. Den rundmagade mannen torkade svetten ur pannan med handen. En snabb blick avslöjade ren vätska. I sanning var det en het sommardag! Så även för den stolta hamnstaden Ravencort, handelshjärtat i landet och säte för den namnkunnige kung Wilhelms hov.
Folkets myllrande bidrog enbart till att öka hettan. Krögarna bad till sina skyddsgudar om fortsatt värme och om osläckbar törst bland stadsbefolkningen, medan smederna bad till den ende guden om förbarmande i denna segrörda värme.
Någon spikade till en tumme och svor för fulla lungor. En annan smet ut från en lummig bakgård med ett fång tjuvplockade rosor i famnen. Ägaren hastade ut med lyfta kjolar och ropade okvädingsord med hytt näve. En grupp kvinnor satt lugnt samtalandes och kardade ull, medan ett tjut utbölades från badstugan. kallt mötte varmt och ångan sökte sig ut i gränden, som fylldes med vit luft.
Där den slingrade sig fram gick en man lång som en jätte och viftade i luften med sina väldiga nävar. De blonda ögonbrynen var hoprynkade och han kämpade för att se. En kortare man, med lika blont hår och antydan till samma anletsdrag, klappade honom skrattande på axeln och gick förbi.
"Seså, Friedrich! Andas bara in, ut och gå gatan fram. Ångan dör lika snabbt som den fötts och så blir din sikt all igen."
"Ånga?!?", fnös den längre mannen och fortsatte, "Snarare helvetesdimma, Franz."
"Vad du än säger", mumlade den kortare.
"...Och du ska vara den som ser ovanför allt och alla", flinade en aningen äldre man med gråsprängt brunt hår. Han lade sin ena hand mot jättens rygg och manade denne framåt. Han möttes av ett surt mutter. "Seså, skynda på nu Friedrich!"
Gränden började slutta uppåt och kullerstenen blev till en knätröttande backe. De tre männen uppmuntrade varandra att gå med mer bestämda steg för att någon gång kunna komma någonvart och fram. Deras beslutsamhet gav utdelning, ty snart tunnades husen ut och toppen av ett krön över staden närmade sig. Männen släpade sig mödosamt fram den sista biten och enades upprört om att falla ihop i en stönande liten hög sedan. Ett och annat fromhetslöfte till den ende guden hördes, men den allsmäktiges öra tycktes dövt för de trennes böner, då den äldre av dem gled ner i sittande mot en tung vattentunna.
"Vid gudarna! Jag orkar...uuh...för...mitt liv inte mer!", pustade han. En ansträngd hackhosta bröt ut.
"Johan, du har varit med om värre", skrattade Friedrich och tornade upp sig över sin yngre bror, som såg ut att leta efter någonting.
"Dion?" Franz såg sig omkring, gick ett par steg och kliade sig i nacken. "Dion?"
En hand sträcktes ut från ingenstans och lades på hans axel. Franz hoppade chockat till och tog ett stadigare tag om trumman, som höll på att glida ner från ryggen i rena förskräckelsen. Ett glatt, smittande skratt nådde hans öron.
"Stilla dig, Franz! Jag bits inte." Blonda ögonbryn rynkades lätt. "Det tog er gill tid att komma hit. Nåväl... Se ut över staden, pojkar! Skåda Ravencort; -ett fält av drömmar, redo att plockas!"
De tre männen skockades kring den korta kvinnan. Det var som hon sade. Staden väntade på dem. Okunnig. Oskyldig. Spännande. Deras ögon tindrade av förväntan.
Dion slängde ränselremmen tillrätta över axeln och började obekymrat visslandes att gå.
Franz såg efter henne med en förundrad min. "Jag förstår inte hur hon gör det där! Det ser så enkelt ut!"
Friedrich kontrollerade att säckpipan och ränseln samsades på ryggen. Han log mot sin yngre bror. "Vad är det som fattas dig?"
Han flinade mot Johan, som nickade och drog sin skalmeja ur väskan bredvid sin ränsel. Franz log och suckade dramatiskt.
"Förståelsen."
Johan flinade och rättade till greppet om skalmejan. "...som vi alla bär." Han satte läpparna till bladet och lät en ton börja rulla platt genom luften.
"Förståelsen!", hojtade den yngste.
"Kommen nu och här!" Friedrich nynnade kring Johans ensamma ton och väntade. Sedan satte de tre av i glad marsch efter Dion. Johan slog hälen i marken för att lägga an takten och sedan regnade skalmejans toner över dem. Friedrich och Franz skrålade skrattande och krokade arm i arm medan Johan gick svajande gatan fram till musiken.
"Varthän vi väl gå; älska, rasa och försmå! Den sista stund vi må finna, ja, sista hindret med mod övervinna!"
Så skyndade männen efter sin härförare, kapten och visdomssyster. En stad fanns att utforska. Grändernas ringlande skulle utredas, var flyktväg röjas. Det var tid för nöje och sång. Ära och rikedom!
Och längst fram gick en ung kvinna med hjärtat bland molnen.
*****************************************************************************
"Anne!" Mummel och svordomar. Kung Henrik av Solwraith vankade av och an. "ANNE!" En osalig svordom, följt av; "Jag svär vid gudarna att den flickan alltid har huvudet bland molnen! Anne!!!"
Inget svar.
Den brummande mansrösten var utan tvekan van vid att bli åtlydd omedelbart. Nu när det gick den emot och den regala respekten uteblev, så var den otålig och gramse. Den långa, finlemmade gestalten i fönsternischen såg ut över staden nedanför och verkade knappt märka att han fanns. Den irritation konungen kände tog över hans röst. Han kallade på henne om och om igen. Då hon inte ens tycktes lyssna så stannade han märkbart förtörnad upp. Skulle inte hans egen dotter svara honom när han talade? Nervösa fingrar kliade huden innanför kragen på den blå garde corpsen. Det praktfulla sammetsplagget var broderat med snirkliga silvermönster och brämat med finaste svart päls om armar och fåll. Över konungens bröst låg hans ämbetskedja, silverplattor med infattade rubiner och reliefer av riksvapnet. Guld hade varit att inkräkta på deras värds heder, då de befann sig i Ravencorts konungs hallar.
Kung Henrik suckade tungt där han stod. Anne var sin mors avbild i ack så mycket. Han hade ofta funnit även Marienne sittandes vid fönster, blickandes ut mot himlen. Molnen och universum. Han kunde inte minnas en dag då hon inte hade sett frånvarande ut, då deras äktenskap hade varit ett arrangerat parti på uppdrag av deras bägge fäder.
Det unga kungaparet hade startat sitt liv som regenter på darrande kalvben i landsbeslut, liksom i den äkta sängen. Medan Henrik hade tagit itu med plikterna så hade hans fru intet annat att göra än att ströva ägorna kring på den plats hon aldrig förr hade varit på. Hon var tystlåten och tycktes alltid vara någon annanstans. Tiden gjorde att de blev bekvämare med varandra, men den förmådde inte att sudda ut det vemod som drottningens ansikte alltid bar.
Som den sympatiska själ den unge Henrik var, så hade han ofta undrat. Om vart hon tog vägen, om han kunde lindra hennes tysta sorgsenhet. Men det fanns stunder då ett svagt leende fick de vackra anletsdragen att mjukna, och de blå ögonen att glittrande drömma. Det var när hon satt vid ett fönster och försvann bort. Henrik mindes den allra första stund han funnit henne sittandes så. Det var som om hon var ett förtrollat, smärtande skönt väsen. Harmonisk, lyckligt ovetandes om betraktande ögon.
Han undrade alltid vad hon tänkte på. Om han någonsin skulle få dela de flygande, svinnande drömmarna. I samma ögonblick som leendet spred sig över den drömmande kvinnans läppar, så hade det huggit till i den unge kungens bröst av en bitterljuv, vacker smärta. Samma smärta som den han erfor nu, när hans dotter satt med samma drömmande uttryck över ansiktet och tittade ut genom fönstret. Det nattsvarta håret föll strömmande nedför hennes vita rygg och den långa, liljevita klänningen syntes nästan smälta samman med hennes hud. Hon var en uppenbarelse. Den omvälvande kärleken som fyllde den åldrande konungens bröst var inte längre lika tung att bära. Marienne var borta för länge sedan och deras dotter satt här i hennes ställe. Minnena från det förflutna flöt ihop med nuet och den ökande ömheten vände i en våg av dåligt samvete som svedde honom. Gjorde han rätt, som upprepade sin fars misstag?
"Anne?", upprepade man mjukt och tog ett steg fram emot henne.
"Far, jag kan höra hur du tänker." Hon log och vände blicken mot honom. "Det knakar."
Han skrattade tyst medan hon reste sig upp och vände sig om så att de stod ansikte mot ansikte. Kung Henrik lade händerna på sitt enda barns axlar och såg på henne. Han mindes hur den arma flickan alltid blivit retad som barn, då hon hade ärvt sin faders ovanliga längd. Hon hade alltid varit nästan två huvuden längre än alla andra. Men tiden hade tagit ut sin rätt och hennes. Den unga kvinna med stolt hållning och intensiv blick som stod framför honom var underskön. Han drog henne till sitt bröst i en lång omfamning och strök hennes hår. Han fick en klump i halsen och ögonen svedde.
"Mitt käraste barn, så du är vacker. Utanpå som inuti. Kom ihåg att vad som än må hända och hur vad må gå, så är jag stolt över dig. Du vet att jag älskar dig så mycket som en gammal stolle kan?"
Annes armar kramade hårdare om fadern. Han hade varit så tyst som han bara var när ögonen talade om en flykt till det förflutna och om saknad. Hon visste att han gick och grunnade hårt på visheten i tingens ordning. Hennes far var en god konung som alltid handlade efter sitt lands bästa. Men nu hade landets bästa och hennes stått mot varandra i kollision och det förra hade vunnit av traditionen bundet.
"Jag vet, far. Jag älskar dig också. Trots alla dina ovanor och din förmåga att alltid grubbla." Hon backade en aning från honom och såg hur det glittrade till av tvivel i de grå ögonen. "Far. Oroa inte ditt sinne med så dystra tankar, de tynger hjärtat och det glada lynne som jag så älskar med dig. Jag kommer att få ett gott liv som prinsens gemål."
Som alltid undvek hon att ta sin tillkommandes namn i munnen. Detta oroade kung Henrik, då han innerligt önskade att de unga tu skulle finna en mening i sin förening bortom en allians länder emellan. Tvenne gånger hade kung Wilhelm, drottning Elsbeth och prins Roland rest till Solwraith för Annes uppvaktning. Dessa tvenne gånger hade han sett den beundrande glöden i den unge mannens ögon och den svala artigheten som Anne bemötte honom med. Hans dotter var alltid den utmärkta värdinnan och följde traditionen till perfektion. Men hennes intresse för Ravencorts främste riddersman talade aldrig. Men prins Roland själv tycktes under kungafamiljens andra besök ha utvecklat sina känslor. I hans bruna ögon syntes en beslutsamhet. Efter blott två besök så hade kung Wilhelm på sin sons begäran bett om Annes hand. De hade fått sju dagars betänketid. Kungaparet och prinsen hade lämnat Solwraith för att invänta kung Henriks beslut. Och denna dag var de här för att besvara prins Rolands frieri med ett ja.
"Är du redo, Anne?"
"Så redo som jag kan bli, far. Jag vet vad som väntas av mig. Kom, låt oss inte låta kung Wilhelm vänta."
Anne log och släppte taget om sin far. Sedan tog hon ett par steg framåt och sträckte ut armarna. Genast hastade två påkläderskor fram för att hjälpa prinsessan på med den djupblå ridmanteln. De skvallrade och förkunnade för hennes majestät att den unge herr Roland var en duktig karl att fånga i sitt nät, samt berättade om hundra sinom hundra jungfrurs högsta dröm att äkta den unge mannen. De gestikulerade, ursäktade sig för hårdhänthet och svor. Anne log åt deras pladdrande iver. Hon saknade någonting hon aldrig hade haft. Livet.
*****************************************************************************
Idag skulle prins Rolands brud visas upp för folket. Den gamla svarsceremonin skulle äga rum vid middagstid och krögarna kring konungsplatsen gnuggade belåtet sina händer av girighet. Kring den resta plattformen där tre tomma troner väntade stod soldater, snickare och hovmän. Förberedelserna var i full gång. En kunglig förlovning var bra för handelsmännen. Redan i detta nu så vimlade det av spelemän, lekare, riddersmän, adel och nyfikna ditresta från både Ravencorts och Solwraiths alla landamären. Mjödet flödade fritt och glädjen var stor. Man hade inte firat ett kungabröllop på trettio år i Ravencort.
Dion stegade fram mellan lekande barn och kringdansande rojalister. Hon höjde på ögonbrynen och svängde undan för en liten pojke som sprang baklänges med ett äpple i handen. Hon rufsade om hans smutsblonda hår i förbifarten och fiskade elegant åt sig äpplet. I samma andetag tog hon ett stort bett i det. Saften var god och läskande frisk. Pojken såg förvånat upp och möttes så av ett glatt skratt. En glänsande slant singlade genom luften och landade i hans lilla hand. Gråbruna ögon vidgades och ett leende med en framtandsglugg lyste upp hela hans ansikte.
"Tack så mycket, frun!", jublade han och rände iväg.
Dion skakade på huvudet. Frun. Håhåjaja. Hon bollade med äpplet och sneglade ner på sina vandringskläder. Senapsgula hosor, ljust rostbrunt röd kjortel och ljusare undertunika. Bruna stövlar, ränsel och väska. Baretten var tryckt i bältet, där den trängdes med mungigor och benflöjter i olika storlekar. Klädseln var en mans, men den vältränade kroppen var en kvinnas. Trots Franz försök att klippa hennes hår jämnt och sedan kamma det väl, så stod det fortfarande charmigt tillrufsat åt alla håll. Hennes far hade kallat henne en pojkflicka, hennes mor hade kallat henne pojkslyngel. Brodern hade bara skrattat varmt och kallat henne slarver. Hon såg sig omkring, fann så en tunna och hoppade upp att sitta på den. Hon viftade med fötterna avslappnat. Frun. Det var lite annorlunda mot vad hon var van vid...
När Dions by ville tämja henne och de unga männen började kasta blickar åt hennes håll, så hade hon samlat ihop sina mest älskade ägodelar och gått. Med en luta på ryggen och en fela under armen hade hon tagit farväl av sina föräldrar och gett sig av. I nästa by hade hon hälsat på sin bror och hans unga fru. Efter två nätter hade hennes fötter börjat dra henne mot tröskeln och efter ännu ett farväl steg de över den för att aldrig mer komma tillbaka. Nu, tio år senare, hade hon vandrat land och rike kring. Hon hade spelat överallt, både för hov och allmoge. Det var en spännande tid, här och nu. Hon tog ett till bett av äpplet. Mm, det var verkligen gott!
"Ett snidat porträtt av hennes majestät prinsessan Anne, sir?", frågade en man med tjock mustasch en äldre man i dyrbara, röda kläder. Den gänglige karln stannade upp och flämtade till. Ögonen vidgades och han sträckte darrande ut en hand för att låta fingertopparna stryka över porträttets yta.
"Hur mycket?", frågade han andlöst.
"Fem silverkronor, min bäste herre. Ty verket är gott och mången man har betraktat det som sitt idag. Men jag höll dem stången då deras girighet övergick deras sinne för skönhet. Och nog är prins Rolands tillkommande en skönhet av sällan skådat slag!"
Dion lyssnade roat. Det var för prinsförlovningen som hon och pojkarna hade kommit till Ravencort. Sunda förnuftet sade henne att det skulle finnas mer än gott om tacksamma firande och bardvänliga här att förtjusa. En glad svängom tackade folk sällan nej till, ej heller smäktande ballader och hjälteepos. Sagor och berättelser om kulltrollen i de svarta bergen tröttnade intet barn på. Jodå, den här gången skulle deras lycka bli gjord för ett bra tag framöver. Hon lade huvudet på sned och tittade på porträttet medan handelsmannen smidigt trissade upp priset för adelsmannen. Undrar om hon verkligen ser ut sådär eller om det är en försköning?, tänkte hon och började gnaga rent äpplet. Nåväl. Det kan inte skada att knåpa ihop en ballad eller två till hennes ära. Det kommer löna sig rikligt från prins Rolands håll. Hon slängde äppelskrottet snett över axeln.
"Dion! Dion! Ha-ha!!!"
Hon hörde flämtningar och pustande på sin högra sida och vände på huvudet. Där i gränden kom Franz, Friedrich och Johan springande. Eller snarare Franz och Friedrich springande och Johan lugnt gåendes. Den eftersläntrande, äldre mannen såg självbelåten ut medan de två bröderna såg ut att hoppa ur skinnet av rena uppsluppenheten. Hon skrattade åt dem och böjde sig nonchalant framåt, lutandes med handen mot knät.
"Johan, du ser ut som en katt i en fiskehamn och ni två ser ut som lekande illrar. Få höra nu; -vad har ni hittat på?"
Franz stannade med andan i halsen. Hans blonda hår stack ut från coifen lite här och var. Ett finger hölls upp för att markera att han behövde hämta andan. De bägge bröderna lutade sig mot varandra och drog ett djupt andetag. Friedrich var alldeles rödmosig.
"Har ni sprungit länge?", flinade Dion. De nickade och flåsade. Johan sällade sig visslandes till dem.
"Långskank och halvskank här är uppspelta över det vi ska göra ikväll, min kära vän."
De tre männen log alla brett och inväntade hennes nästa fråga. Dion sneglade åt handelsmannen till. Karl dunkade adelssprätten i ryggen och bjöd honom en god dag. Den gänglige gick iväg med blicken fäst på porträttet framför sig. Ansiktet var hänfört. Hon skakade på huvudet och såg tillbaka på sina medmusikanter. "Ska ni berätta vad det är ni ställt till med eller bör jag dra det ur er med våld?"
De flinade brett. Johan lutade sig nonchalant mot en kärra som stannat i gränden.
"Gissa!", utbrast Franz medan Friedrich nickade energiskt bakom honom. Johan stoppade en pipa.
Dion ryckte på axlarna och sade lugnt; "Vi ska spela på kungens bankett ikväll?"
"Du är inget rolig alls!", fnös Franz och fick medhåll av Friedrich, som åter nickade. En doft av körsbärstobak spred sig i gränden och Johan slappnade av med ett utdraget 'aaaaaaaaaaah'.
Dion flinade och hoppade ner från tunnan. Hon klappade om sina vänner och snart såg de ut som tre glada små björnungar. Johan drog lugna drag på sin pipa och andades ut röken medan han leendes betraktade de vilda ynglingarnas skrattande kamp. De behövde bara leka av sig, som alltid. Den äldre mannen stod tålmodigt och väntade. Nog var de som små barn, alltid, men när det behövdes så kunde de ta sig samman och uppträda på det mest allvarliga sätt denna värld någonsin hade skådat. Med tanke på allt folk som började samlas på kungsplatsen, så antog han att de snart skulle stanna upp och inse vad det var som försiggick.
Som alltid så fick Johan rätt.
Trumpetstötar dundrade ekande över det stora torget och ett dundrande jubel steg från den samlade folkmassan. Händer slogs samman och fötter slogs smattrande mot kullerstenen. Från torgets norra sida red den kungliga familjen i en procession ledd av ärkebiskopen, prelaten och två kardinaler. I kardinalernas skugga travade konung Wilhelms vita springare. Konungens huvud var böjt i respekt för de heliga männen framför honom. Vid hans sida red prins Roland på en skäck. Den unge mannens sätt sade klart och tydligt att han var totalt uttråkad av den stundande ceremonin. Bakom konungen och kronprinsen red drottning Elsbeth, med huvudet höjt. Hennes magnifika klänning och mantel ådrog sig många utrop av förtjusning och beundran från folkskaran. Hon nickade värdigt åt alla håll medan processionen fortgick. Efter drottningen red den kungliga livvakten, de tolv tappraste riddarna i riket. Dorsefield och Ffoulkes red i täten med allvarsam kroppshållning. Deras paradrustningar var putsade så de glänste i solskenet.
"Ayle... vad kan man säga", sade Dion. "Där går i sanning den mäktigaste konungafamiljen på denna sidan världsalltet."
"KONUNG WILHELM! GIV OSS DIN VÄLSIGNELSE!" vrålade en skäggig man ur folkmassan.
"GUDS NÅD ÖVER KONUNGEN!" vrålade en annan.
Processionen nådde plattformen och hovmän på plats hjälpte sitt herrefolk av hästarna. Riddarna red runt och placerade sig i en lång rad framför det nybyggda träverket. Prästerskapet ställde sig på linje bakom de tre tronerna och inväntade kungafamiljens ankomst. När konungen steg upp på plattformen så nådde folkets jubel öronbedövande höjder. När landets fader, som var klädd i sina vapenfärger, lyfte handen för att erkänna deras välkomnande så blev jublet om möjligt högre. Konungens krona gnistrade till i solskenet och han intog sin plats framför den mittersta tronen. Prins Roland hjälpte sin mor tillrätta och de intog sin plats på vardera sidan om konungen.
Trumpetarna stötte tonerna i luften och lät dem mäkta eka över folket. Så klev konungens härold fram och höjde handen. Omedelbart tystnade trumpeterna. Han höjde huvudet mot skyn.
"I allt vad som är äkta, i makt, nåd och härlighet oss tillskansat och välsignat... vi vår konung Wilhelm utav gudars nåde skyldiga äro. För Ravencorts välstånd, för makt, liv och heder; -KONUNG WILHELM!"
Och jublet visste inga gränser. Härolden bugade för sin kung, som nickade tillbaka. Mannen klev åt sidan och tillbaka in i skuggorna. Konungen satte sig ned. Tätt efter honom följde prins Roland och hans omsjungna moder. Sedan prästerna. Torget blev tyst, med undantag för det förväntansfulla sorlet från människorna. Man väntade.
Så hördes där en avlägsen trumpetstöt. Trumpetarna på plattformen svarade den. Åter förkunnade den avlägsna trumpetstöten sin ankomst. Plattformen svarade. Så kom där ljudet av behaglig musik, flöjter och lutor. Musiken drog sig närmare, smög lätt sin väg fram mellan gränderna.
Dion började bli nyfiken och ställde sig på tå för att se. Det var människor i vägen överallt. Inte för första gången under sin levnadstid så förbannade hon sin mindre smickrande längd. Men det hon inte fysiskt hade begåvats med hade hon istället tagit igen genom ett skarpt och kvicktänkt sinne. En snabb överblick sade henne att det skulle vara lätt att klättra uppför värdshuset Gyllene Basiliskens vägg. Det fanns nog med fönster för att göra det. Vad tusan! Vad kan det vara? Tre meter, tre och en halv högst. Hon flinade brett och gnuggade samman sina händer. Sedan slängde hon bak alla väskan och ränseln än längre på ryggen, för att få fritt rörelserum.
Hon gick muntert skrattandes fram till huset, klättrade med vig enkelhet upp i fönstret och hoppade uppåt. Kom igen, kom igen.....aha! Händerna hakade i en ytterbjälke och barden hävde sig upp, medan knän och fötter tog vara på det lilla fäste som fanns under henne. Friedrich, Franz och Johan sneglade upp på henne och skakade på huvudet. Hon nynnade glatt på sin lilla klättringsfärd. Musiken kom närmre, det var lika bra att hon rappade på. "Alla rumla om uti dans, uti sång...ÅHEJ!...inom värdshusets timrade väggar...eeeh...hm..." Åh, där fanns en bjälke som hon inte hade sett förut! Hon nynnade vidare och försökte nå den. "Kjolar svängs runt hela natten lång..." Helvete också! "Och ett... och tvååå... och-"
Hopp. Dion hängde med händerna i överbalken och viftade med fötterna efter fäste i luften. Folkjublet bröt ut igen och hon tappade nästan greppet. Tänk på att komma upp, Dion. UPP!
"...treeeeeeeeeeeeeee!!!"
Hon andades in djupt och hivade sig uppåt på raka armar. Överarmsmusklerna arbetade hårt, men det var ändå med lätthet den unga barden lyckades svinga sig upp på taket. Väl uppe kröp hon ihop i hukande ställning och spanade ut över torget. Jodå, det var som hon hade trott! Här uppe såg man allt. Myllrandet och plattformen, dryckesstånden och trumpetarna. Hennes blick föll på den andra processionen som närmade sig konungen. Längst fram, på en svart hingst, satt en kvinna med den stoltaste hållning hon hade sett. Ett sus gick genom folkmassan.
"Hon är underskön!"
"Gudar..."
"En gudinna."
Dions spetsade öron snappade upp den ena hedersbetygelsen efter den andra. De blonda ögonbrynen rynkades. Hur kunde hon komma närmre? Ett flin klöv det solbrända ansiktet. Det är bara att hoppa mellan hustaken... Hon sprang lätt och ledigt mot takets slut. Taket på andra sidan var litet högre, men om hon bara kom upp på det så skulle hon kunna springa hela vägen fram sedan. Det var ett långhus, en plats för krögargillets aktiviteter. Under henne skrålades det lovsånger och glädjeballader. Gudar, vad passande. Styrk mig på min färd... Hon sprang. Sträckte ut armarna. Och hoppade.
*****************************************************************************
På Annes nästan osynliga lilla handsignal stannade hingsten nedanför plattformen. Hon sänkte värdigt huvudet till hälsning för Ravencorts konung och väntade på sin signal. Tanken slog henne att hon hade en sådan likhet med djuret under sig. Livlös, styrd av makter bortom hennes, med syftet att visas upp när seder och tillfällen bjöd det. Kommer det att vara så efter bröllopet? Åh, mor. Jag följer ditt öde.
"Var hälsad och välkommen till vår nåd, ers majestät och högst vördade jungfru. I vilket ärende har ni kommit till oss idag?"
Anne kände igen kung Wilhelms bullrande röst. Den lät som en hes björn, mindre djup än vad gemene man väntade sig, men ack så mäktig och sann. Det var en röst som aldrig ifrågasattes eller talade efter en annan människa. Den var Ravencort. Prinsessan höjde huvudet och de blå ögonen mötte konungens bruna. Med hennes rörelse spred sig ett sorl bland människorna. Sällan hade en sådan närvaro förgyllt stadens själ och skinit som en klar stjärna i sin ensamhet. Vitt och svart stod i tystnad. Folket inväntade svaret.
Så höjdes en djup, värdig och fyllig röst som var sammetslen i sin renhet. "Vi som står inför dig, konung av Ravencort, är Anne -prinsessa av Solwraith. Det är vår glädje och lycka att för eder tillkännage vårt godtycke till ers majestäts begäran. Vi omfamnar Ravencort som vår broder, syster och vän i äkta förbund. Må gudarna välsigna konungen och hans välvilja."
Folket jublade. Det skreks och stojades inte utav denna världen. Ravencorts framtida drottning var presenterad. Konung Wilhelm reste sig upp och hjälpte ceremoniellt den unga kvinnan av hästen. Hon var en uppenbarelse där hon stod, lika lång som konungen själv, och tog emot lyckönskningarna som regnade över henne. Vimplar och ris fyllde luften ovan huvudena. Drottningens hälsning stod på tur efter konungens. Hon kysste sin blivande dotter på kinderna och omfamnade henne. Prinsessan återgäldade hälsningen som traditionen bjöd och intog sin plats bredvid prinsen, ståendes på hans högra sida. Konungen visade med en gest på ärkebiskopen och den kungliga själasörjaren Aurivilius, som steg fram för att hålla tal till folket.
Anne stod och såg ut över folkmassan. All denna intensiva glädje och värme som flödade mot plattformen gjorde prins Roland nöjd. Han log och vinkade till folket. Han tog sin gemåls hand och tryckte den, som en gest på samhörighet. Jublet steg åter. Aurivilius talade med myndig stämma om de sju dagarnas förberedelser och förlopp. Han talade om den lycka och välfärd som skulle tillfalla de bägge länderna. Han talade om kung Wilhelms vishet och prins Rolands lika goda karaktär. Orden var som ett dämpat brus utanför Annes huvud. Där hon stod var det kallt och tomt. Hon log utan att känna glädje och vinkade utan att veta varför. Det var som om någon lagt ett lock över en gryta och stängt ut allt ljus.
*****************************************************************************
"Förbannade....unGH! Ha-haaaa!!!" Dion hasade triumferande sig upp för kanten och drog kläderna tillrätta. Nu kunde den unga barden se etter mera. Om hon bara kunde ta sig ännu närmre... Precis som förut så sprang hon över taknocken. Balanserandes, med händerna vårdslöst utslängda för motvikt. Visslandes dansade hon snett över sina egna fötter och skrattade åt lättheten i värvet. Alldeles snart skulle hon vara framme. Nyfiket saktade barden in och promenerade lugnt ut på kanten av taket. Hon sänkte sig ned på huk och gled ner en bit, för att sedan bekymmerslöst sitta på överbjälken med benen över den och fötterna dinglandes ut i luften. Här satt man riktigt bra! Bara ett par famnars avstånd!
Kvinnan som satt på hästen hade en närvaro som Dion inte riktigt kunde beskriva. Den blå manteln föll som ett böljande hav omkring kvinnan. Dion gissade på att det var en ceremoniell klädsel, då kvinnan omärkligt då och då ändrade på axlarnas läge. Den var säkerligen tung. Hon flinade snett. Vad dessa adlingar inte gjorde för lite pompa och ståt. När barden höjde blicken litet till, så kisade hon för att kunna se kvinnans hållning och drag tydligare. Det var en lång kvinna, vilket syntes på både hållningen och de långa armarna. Beklagligt nog så syntes inte benen så bra, vilket Dion senare skulle komma att anförtro en flinande Franz. Det fanns inget bräckligt hos prinsessan, vilket hon först hade trott att den unga kvinnan borde vara. Nej, det fanns en stolthet och en beslutsamhet kring den värdiga gestalten som drog till sig den korta lilla bardens uppmärksamhet. När kvinnan så lyfte huvudet flämtade Dion ofrivilligt till. Barden svalde och fuktade sedan läpparna, då hon plötsligt blivit så underligt torr i munnen.
Var det någonting hon kände på mils avstånd, så var det karisma. Denna strömmade över torget och förstummade en hel stad. Det nattsvarta håret och de blå ögonen... de beslutsamma blå ögonen...
"Tja, hon var väl inte så pjåkig!" Dion ryckte på axlarna och sträckte sig efter sin ciderplunta, som satt vid bältet. Det var litet svårt att hitta den dock, för de ovanligt fumlande fingrarna. Barden harklade sig då munnen var torr igen och korkade ur pluntan. Hon tog en stor klunk. Drycken rann ner i halsen. Välsignelse. Bara jag nu inte blir på lyran och trillar ner... tänkte hon och flinade snett. Korken gick i pluntan igen och den förpassades tillbaka till bältet.
Kung Wilhelm hälsade prinsessan välkommen med sin björnstämma och bjöd henne sedan att tala. Kvinnan talade. Det var ett inövat och ceremoniellt tal, som lyckades låta melodiskt och starkt på en och samma gång. Inte dumt, minsann. I Solwraiths prinsessa hade kung Wilhelm gjort sig ett riktigt fynd på många fronter. Dion anade att han hade tänkt tanken redan innan hon själv hade dragit den slutsatsen. Men Ravencort och Solwraith förenade så skar man av gränsen mot syd och skyddade de nordliga kungadömena. Kung Wilhelms flotta och kung Henriks legendariska kavalleri tillsammans... Det var en god allians, som bådade gott för handeln och freden där. Däremot så misstänkte barden att det skulle bli krångligare att resa mellan nord och syd när väl ländernas förbund hade blivit fastställt och säkrat.
Friheten kommer till ett högt pris numera, tänkte hon medan munnen drogs samman till ett uttryckslöst streck. Priserna och valutan skulle öka. Det kunde gå som det ville med spelemännen, barderna och lekarna. Kanske avstannade deras huvudsakliga välgörares givmildhet med herremännens politiska drag. Men herrefolkets börsar skulle å andra sidan vara så stinna att det bara var att vandra från hov till hov med mössan i hand och lutan i den andra. Nåväl. Vad som än händer, så är dessa kommande dagar en enda lång fest för landet. Och gudar, vad det ska firas!
Dion såg hur kung Wilhelm kallade fram den gamle stöten Aurivilus och hur prinsessan Anne gick mot sin tillkommande, som lade en ägande hand över hennes. Han log och vinkade mot folket medan den mässhakeklädde idioten rabblade på om jungfrun, guden och nåden. Ett och annat 'mäktige, gode konung Wilhelm' smet sig in i talet. Den långa prinsessan stod vid sin tillkommandes sida och log. Barden lade huvudet på sned och betraktade henne tankfullt. Det nådde inte ögonen. Kvinnan såg ut att vara i en helt annan värld, som om hon försvann ur sin kropp. Hon var vacker, erkände så Dion för sig själv till slut. Förunderligt vacker och mycket ensam. Den lilla barden avundades inte adeln och deras konvenansäktenskap ett endaste dugg. Bättre lyckligt utblottad och fri som vinden än omåttligt rik och fast i ingenmansland. Dion reste sig upp och började gå tillbaka. Det var dags att börja förbereda inför kvällen. När hon hoppade över till värdshustaket och tittade ner så såg hon hur hennes kamrater stod och vrålade åt henne med armarna uppe i luften. Hon skrattade högt och vinkade ner till dem. Sedan tog hon ett fast tag om takkanten och svingade sig neråt.
*****************************************************************************
Anne kisade och kände hur prins Rolands hand gned sig mot hennes i stora, markerade drag. Hon såg hur en liten gestalt vigt sprang över taken och svingade sig ner bortom synhåll. En andra hand som slöt sig om hennes, drog henne tillbaka till plattformen och ceremonin. Den höll på att avslutas. Aurivilius läste sin välsignelse över konungen och det kommande kungaparet. Hon log artigt mot den unge mannen vid hennes sida och såg hur han log tillbaka, med en djupare känsla av någonting i de bruna ögonen. Vad det än var, så fick det honom att skruva på sig och knipa ihop benen aningen. Hon började känna sig olustig. Prins Roland var ingen ful man, med sitt axellånga bruna hår och den imponerande kroppsbyggnaden. Men hans handsvett gjorde händerna kalla och nästan svampiga mot hennes hud. Hon visste att det skulle vara mycket oartigt att vrida handen ur hans grepp och gå därifrån, men för första gången sedan ankomsten så var pliktens börda henne övermäktig.
Hon mindes sin barndom och hur hennes mor ryggat undan för hennes far i trädgården. Modern och dottern hade lekt ute i det fina vädret. När drottningen skrattande tyckte att hon fått nog, så hade den lilla flickan satt sig ned och börjat bygga med de små stenarna som fanns i trädgårdsgångarna mellan stenplattorna. Medan drottningen satt på en bänk och betraktade sitt barn, så steg hennes make fram och lade handen på hennes axel. Han kramade den lätt och vände blicken åt deras dotters håll. Flickan hade hört fotstegen och såg upp. Hon log strålande glatt och visade upp sina stenar för fadern. Drottningen vred sig ur sin makes grepp och reste sig. Hon lyfte upp flickan i famnen och styrde stegen mot trädgårdsdörren. Kvar stod kungen och såg efter sin familj. Flickan såg på sin far över moderns axel och fann sorgen i hans gråa ögon. Samma sorg som alltid tycktes ha varit där.
Hade hon rätten att avfärda mannen vid sin sida innan hon hade lärt känna honom? Deras barn skulle älska dem båda. Skulle det då inte vara orätt att neka dem lyckliga föräldrar? Hon skulle komma lära sig att älska prins Roland. Om detta övertygade hon sig när han bjöd henne armen till folkets dånande jubel och förde henne mot sin häst.
*****************************************************************************
I ett av slottets sidorum satt den lilla musiktruppen och stämde sina instrument. Dion funderade på huruvida hon skulle ta med sig felan eller lutan in. Eller båda. De var lika tillfredsställande att spela och hon var lika skicklig med vardera instrumentet. Friedrich såg hennes obeslutsamhet och pekade på lutan... och felan.
"Varför ska du bestämma dig när du kan få dem bägge?", resonerade den långe mannen och synade sin säckpipa efter skador. Runtomkring dem trängdes eldslukare, jonglörer och cirkusartister. Dion såg på dem med likgiltig beundran. För henne var det som vilken vardag som helst. För adelsmännen var det en festlighet med underhållning.
"Den där mannen inne i hörnet kommer att få krassellunga. Han blåser inte elden rätt...det kommer sugas tillbaka ner i halsen på honom. Gudar... det kommer de tycka om, de glupvargarna!"
"Dion?"
"Ja, ja. Jag hörde. Både lutan och felan. Jag hoppas att det finns någonstans att lägga den ena medan den andra används", muttrade hon och satte sig för att stränga om lutan med nyskaffade sensträngar.
"Jag har hört att kattarm ska vara bra", sade Franz och spände åt trumskinnet. Han såg frågande på truppens äldste. Johan nickade åt hans verk och klappade honom på axeln. Den kortare mannen log belåtet. "Sådärja! Då ska hon låta som den vildaste virvel och den mest dånande åska."
"Kattarm? Mm. Jo, jag har hört det också", sade Dion frånvarande och följde en sträng uttalat med handen. "Det gjorde mig nyfiken, men jag har aldrig lyckats få tag i någon. De har bevakat gränserna in i Ne'Daul som hökar sedan vi sist var där."
Friedrich flinade. "De må vara petiga nu, men vid de hundra gudarna vad vi levde som kungar efter den resan!", han sänkte rösten till en viskning och fortsatte, "Vad är planerna för ikväll?"
Alla flyttade sig närmre varandra för att kunna tala ostört. Det var dags för kvällens strategisamtal. Dion satt tyst och lyssnade på de andras förslag till hur man bäst skulle vittja herrefolkets fickor. Hon skakade på huvudet och lät dem hållas. Av erfarenhet så visste hon att det var bäst att vänta tills uppträdandena var slut och festdeltagarna började blanda sig i salen för småsamtal.
"Efteråt", sade Johan kolugnt. De andra två nickade och tittade frågande på Dion. Hon pekade med tummen åt Johan, vilket fick resultatet att de bägge bröderna nickade och skakade hand med varandra, sedan med sina två medbrottslingar.
Ett vattenfall av sköra, smekande toner sköljde över dem och Dion såg upp med ett stort leende på läpparna. "Vad ni än gör, mina herrar...glöm inte bort att försöka hålla öron och ögon öppna efter minsta antydan om vart de har den. Jag vill veta vilken bevakning den har och vilka tider det är som passar oss. Dag, natt, tidig morgon? Franz, du och Friedrich blandar er med adelsmännen. Johan får charma damerna. Jag..."
"Charmar damerna!", log Johan.
"Eller en viss dam..." flinade bröderna och gjorde plutmunnar.
"Ack, väna prinsessa! Öppna din vindbrygga och släpp in mig!", sade Franz kavat.
"Ve er charm, o liderlige lekare, ty min vindbrygga faller för er med ett brak i natten!", pep Friedrich och himlade med ögonen. Johan bara skakade på huvudet, medan Dion stirrade på de bägge bröderna.
"Ni. Är. Hemska." förkunnade barden allvarligt. Sedan med ett flin, tillade hon; "Fast...hon är rätt vacker."
Bröderna stötte menande till varandra och tindrade med ögonen åt bardens håll.
Ett vrål hördes inifrån festsalen och roade skratt. Dubbeldörrarna öppnades och eldslukaren släpades in i sidorummet, kippandes efter luft. "Vatten...vatten..."
Han mumlade och hostade, sedan drog han hest efter andan. Dion reste sig upp och gick bort till den plågade mannen. Hon böjde sig ned och fiskade i bältesväskan efter en liten blå flaska. Den fiskades upp och hölls så upp framför mannen. Dion fångade hans blick och förklarade: "Den här dricker du tre droppar av varje glas. Du får den av mig. Men lova att du slutar upp med de här dumheterna. Du skadar dig själv... ...och din familj. Lev väl, vän."
Hon log varmt, kramade hans axel och vände sig sedan om. Han såg hennes ryggtavla försvinna bortåt igen och sänkte blicken till den lilla blå flaskan. Inga pengar i världen var värda den här smärtan. Han skulle lyssna på den kvinnliga bardens ord. Hon talade vist. Han korkade ur flaskan och droppade tre droppar på tungan. Imorgon skulle han bege sig hemåt.
"Vem är därinne nu?", undrade Franz och kliade sig i nacken. Han började bli otålig.
Friedrich såg sig om i rummet och kisade. Blicken sökte efter saknade personer. Han höjde på ögonbrynen och grabbade tag i sin säckpipa. "Bolljonglören och den dansande björnen."
"Dansande björn? Jag såg ingen dansande björn här förut!" utropade den yngre brodern.
"Det kan vara för att den var uppstoppad", svarade Johan lugnt och packade upp sin skalmeja.
"Åh. Men hur..."
Dion ryckte på axlarna. Franz tystnade och kliade sig mer frenetiskt i nacken.
Bolljonglören och den uppstoppade björnen baxades ut ur festsalen. Vakterna såg föga roade ut, snarare så var de uttröttade. Johan reste sig upp och började gå mot dörren.
"Jag antar att det är vår tur", sade han och höjde handen glatt hälsandes mot vakterna. Han fick en uppgiven blick tillbaka.
"Tråka inte ut konungen", vädjade den smalare av dem.
Johan såg på sina vänner och log.
"Åh. Det kommer vi inte."
*****************************************************************************
Taskspelare efter taskspelare visades in och ut ur festsalen. Somliga var roande, medan andra var en lång plåga av för mycket tid. Anne led sig igenom banketten vid sidan av prins Roland, som var mer än angelägen om att lägga handen på hennes lår under bordet. De två kungarna samtalade med varandra om allehanda ting en bit ifrån dem. När den olustiga kvinnans far såg på henne så log hon och försökte hålla upp skenet av att vara den lyckligt förlovade. Anne misstänkte att han visste hur det var, eftersom han mer ofta än sällan lät den grå, omtänksamma blicken vandra hennes väg.
Adelns samtal bottnade mest i skvaller och mode, där var och en utnyttjade sin rätt att kritisera de mindre bemedlade än dem själva. Det talades också om södern och de sydländska syndarnas frammarsch. Sedan Ravencorts konung hade infört den ende gudens religion där och befriat syndarna från sina avgudars symboler, så hade de otacksamma bastarderna förklarat krig mot norden. De hade ingalunda medlen att skapa en hotfull armé, då den nordländska smideskonsten och krigföringen var långt mer utvecklad. Det var dock roande att se dem försöka. Sydländernas tre kungar hade ställt ett ultimatum till nordländerna om att återbörda deras kulturella arv. Statyer, gudavbilder, litteratur... listan var lång och diger. Kung Wilhelm skrattade de sydländska småkungarna i ansiktet och förkunnade att han med sin visdom utsedd av gudarna ägde kunskapen om evighetens gåta. Detta hade fått kungarna att med rädslan kylandes i blodet dra sig tillbaka. Evigheten var det oändliga mysteriet och den som ägde den bar världens makt i sina händer.
Anne hade varit förskonad från det meningslösa prat som adeln sysselsatte sig med. I Solwraith lät hennes far förstå att enbart den rättfärdige förtjänade att njuta adelskapets frukter. Skvallret var ingalunda dött i landet, men det hade inte nått samma höjder som här i Ravencort. Hon suckade tyst och lyssnade på prins Roland, som med handen sökte sig längre uppåt på låret.
"...lustslott, där vi kan tillbringa en större del av smekmånaden. Jaktmarkerna därikring är enastående. Björn, vildsvin... där finns även varg. Alla de vildsintaste djuren. Samlade för att låta mig tämja dem och tvinga dem på fall..." Handen sökte sig längre inåt låret. "Låt mig jaga dig och fälla dig, ty det bytet är det mest åtråvärda i alla nordens länder..."
Anne drog sig undan en bit. "Vad nyttar dig mödan att fälla ett byte som redan är snarat och infångat?"
"Är det så ni känner, ers majestät? Som ett djur i en gyllene bur?" Han flyttade sig åter närmre. Andedräkten var fuktigt varm och den kom i grova sjok. Anne kände på prinsens lukt att han druckit en bägare för mycket av det röda vinet och avfärdade hans avvikande hedervärda sätt med det. Hon rätade på sig och klappade hans hand ett par gånger.
"Vad jag menar är att ni redan har mig, ers majestät. Ni behöver ingalunda oroa er för jakten. Jag är er..."
"I sanning...", mumlade han och lutade sig fram för att kyssa henne.
Hon tog ett djupt andetag och väntade på kyssen som säkert skulle få henne att älska honom och falla.
"Roland!", gastade en man från andra änden av paradbordet. Prinsen drog sig undan och kisade.
"Thomas? Vad gör du på andra sidan bordet? Ah, låt er bordsdam vara en stund och kom hit! Vi har mycket att tala om..." Han vinkade till sig mannen som ropat på honom. Det var en rödhårig karl med stor näsa och gul tunika. Anledningen till att näsan syntes henne vara så stor var förmodligen att mannen stank vin. När prins Roland vände sig bort från Anne, så sjönk hon ofrivilligt tillbaka på sin plats med en lättnadens suck.
Den stora trästolens rygg var ett välkommet stöd i vansinnet. Hon såg upp i taket. Bjälkar och gobelänger korsade varandra. Hon undrade hur hovfolket hade lyckats fästa gobelängerna i taket, då det var en ytterst ovanlig syn. Ovanför dem var meter av sten. Packad sten, sammanfogad för skyddande stöd, inte för skönhets skull. Ingen stjärnhimmel fanns där. De små fönster som fanns i salen gav inte många glimtar av stjärnorna åt henne. Hon kände trösten i tystnaden. Den var bekvämare, mer ärlig än det sken hon upprätthållit under övriga dagen. Anne längtade hem; hem till Solwraith och till sitt fönster.
"Ah... de här är bra. Jag såg dem i Lyandèl!" viskade en adelsman förtjust. Hans hustru nickade och höll med genom att lägga till sina lovord.
"De är lite pittoreska. Mycket bondska, men en härlig fläkt av allmogens bättre sidor."
Fyra personer hade vandrat in i festsalen och ordnade med sina instrument. De hade en smutsblond jätte till karl med sig i sällskap, som stod och blåste upp sin säckpipa. En kortare version av honom fastgjorde en trumma på sig, med ett brett läderband som lades tvärs över kroppen. Han stötte till en äldre man snett bakom sig, som vant tog ett kliv åt sidan och vätte sina läppar. Han bar en skalmeja mellan de vagt knotiga fingrarna. Anne log. Det var en lustig skara musikanter, då de såg charmigt omaka ut. Den långe gav den korte en kall blick när mannen, som uppenbarligen var hans bror, låtsades hota säckpipan. Salen fylldes av korta småskratt. Förväntan steg. Samtidigt fortsatte de viktigare samtalen runtomkring.
Det var när Annes blick gled över på den fjärde musikanten som hennes hjärta hoppade över ett slag. Den unge spelemannen var mycket kortare än sina kamrater och stod med huvudet böjt och letade efter en plats att lägga undan sin luta på. Den ljust rostbruna kjorteln låg i pösiga veck vid midjan, något som fick spelemannen att se ledig och avslappnad ut. I bältet hängde diverse småintrument, börsar och väskor. Den unge mannens rörelser var vad som fick henne att reagera. De var kraftfulla, självmedvetna och smidiga. Det dunkade i bröstkorgen när prinsessans ögon följde en arm med väldefinierade muskler. De var inte överdrivna, utan en hederlig, stark hantverkares muskler. Hans hållning var självsäker och stolt. Spelemannens karisma strömmade från hela hans person. Så reste han sig upp och det korta blonda håret föll ner i pannan. Mörknande blått mötte glatt glimrande grönt. Anne kvävde en högljudd flämtning. Det kvillrade i kroppen och dunkade i tinningarna. Den unge spelemannen var en kvinna!
Prinsessan av Solwraith var så chockad att hon helt missade kvinnans presentation av truppen.
En kvinna! Herregud... När hon för en gångs skull suttit och slukat en mans kropp med ögonen så var det en kvinna! Hon stängde munnen, då hon var säker på att hakan annars skulle falla i golvet. Människorna runt henne hade börjat slå takten med bägarna mot bordet. De skrattade och nynnade med i tonerna till Douce Dame Jolie. Den unga kvinnan skrattade och for runt som en djävul med felan. De flinka fingrarna knäppte, tryckte och släppte strängarna medan stråken flög fram och tillbaka med blixtens hastighet. Foten stampade tankten i golvet medan hon for runt och de gröna ögonen glittrade av en livsglädje så intensiv att den tog musten ur Anne."Qu´ades sans tricherie cherie, vous ay et humblement...tus le jours de ma vie, servie sans vilein pensement!"
Den korta kvinnans kamrater hade gudaroligt och stampade i marken lika friskt som hon. Mannen med säckpipan hade backat för att låta aningen mindre, då intrumentet gärna kvävde de andra. Den yngre mannen stod och svängde huvudet fram och tillbaka i takt till trummandet. Den äldre av dem stod och svajade med slutna ögon och vad som kunde beskrivas bäst som ett saligt leende på läpparna. Men ingen av dem regerade melodin med samma inlevelse som den blonda lilla spelekvinnan. Orden tystnade för en stund och musiken vällde in över dem som en enorm svallvåg. Det var nästan omöjligt att sitta still! Det var som om en osynlig kraft lockade Anne till att vilja dansa. Dansa, dansa tills kroppen hade sagt ifrån och fått nog. Den lilla kvinnans blick låste fast henne, låste ut allt annat än den intima, varma kontakten och den skramlande, vilda musiken som stegrades. Anne började få svårt för att andas. Hettan steg i kinderna och kroppen började kittla, reagera på den intensiva blicken som närmade sig, steg för steg med en rasande fela i händerna. Det var någonting som fick henne att dras till den karismatiska kvinnan. Ingenting hon förstod och ingenting hon kunde kämpa emot. Hon försökte, men hennes kropp sade emot henne.
Så dog musiken tvärt och speltruppen bugade leendes. Kvinnan sänkte felan från under kinden och blinkade åt Anne. Den förvirrade prinsessan kände sig totalt utmattad, men levande i var fiber av sin kropp. Sprudlande så ända ut i fingerspetsarna. Hon såg frågande på kvinnan, som nu lade ner felan för att plocka upp lutan. Vem är du?, frågan ekade i hela hennes inre. Kvinnan såg upp mot henne, som om denna hade hört orden högt. Ett muntert leende, som fick Annes knän att darra, började leka över kvinnans läppar. När den gröna blicken vändes bort från henne så saknade hon kontakten. Pirrandet i magen bleknade bort och det blev tomt igen. Är det så här det känns att leva?, tänkte Anne. Är det så här, så låt mig aldrig vakna upp.
*****************************************************************************
Dion svalde. Hon behövde ha lite saliv i munnen för att kunna sjunga vidare. Problemet var bara kvinnan som satt ett par famnar bort. Så fort hon blundade så såg hon blå, mörknande ögon som började vakna till liv. Hjärtat dunkade sin väg ut genom hennes bröstkorg och det dunkade i tinningarna. Och där spred sig torrheten i gommen igen som en löpeld. Vatten...hon måste ha vatten.
Franz och Friedrich fnissade bakom hennes rygg. De såg att den lilla barden hade problem. Hon fuktade läpparna hela tiden och blicken irrade omkring överallt utom i en viss prinsessas riktning. När hon vände sig om för att blänga på dem, så tystnade de och såg ut som små oskyldiga ljus. Johan gick åt sidan för att småprata med en äldre adelskvinna medan han signalerade åt Dion att börja spela. Hon drog ett djupt andetag och började tveksamt att spela. I tålmodigt, lugnande mak gled tonerna ut i salen. Barden slöt ögonen och gjöt ner alla svajande känslor till en enda, djup sådan att förmedla genom lutan.
Det samtalades fortfarande på sina håll i salen, så när bardens stämma steg klar över musiken, hördes den knappt. Stilla, stilla steg den mot takbjälkarna. Ett ögonblick förlorat i tiden.
"Stilla i begrundan med huvu´t sänkt mot kaggen... stilla löper tanken min bort mot friska daggen... -Varför svinner minnet mitt, varthän har min kära flytt?...Dimman lindrar sinnet mitt, lindrar ifrån daggen..."
Som alltid när hon spelade, så flöt Dion in i musiken och smälte samman med känslan. Spelandet blev ett sätt att upptäcka och förstå. Det var med stolt förundran och insikt som hon sjöng den andra versen.
"Skarp min insikt bliva all, hon mig översvämmar...naken, ren av sanningen, ingenting oss hämmar. Svindlande, berusad lust, söka med mitt minne dust...kvävs av nattens timma när stopen översvämma..."
Bägge kvinnorna ville så desperat förstå. Men medan Anne kände att hennes kropp och själ vaknade till liv för första gången, så sörjde Dion henne. Anne blev ett svinnande väsen, en fantasivarelse att drömma om. Ännu en dröm att sälla till stjärnorna ovan molnen. En innerlig bitterhet och vädjan smög sig in i bardens röst och gjorde den hesare.
"Natten gömmer hjärtats liv, sången bortom vägen...kvinnan tvinnar håret mitt, tagen från en sägen, Hon flyr bort på lätta ben, lämnad är jag mol allen...trolskt förstummad står jag med blicken uppåt vägen..."
Kanske var det en underskönt vacker visa, med innebörder som ingen inne i den upplysta festsalen förstod. Men medan de stolt vemodiga tonerna steg mot taket, så satt Anne och betraktade den lilla barden, som med sådan passion sjöng så att hjärtat skar i gästernas bröstkorgar. För Anne var det ett budskap rakt in i hjärtat. Prins Roland lade lojt armen om henne och höjde bägaren med den andra. Han drack under tystnad och log sedan med sömnig glädje mot sin tillkommande. När den sorgsne vandraren som förlorat sin kära återvände till den plats han träffat sin käresta och ej mer fann henne där, utan gick moloken iväg, så snörpte det till inombords på prinsessan. Hon kände en tryckning mot handen och log blekt mot prinsen. Den dåsiga lidelsen som vinet väckt under kvällen hos honom förstod hon inte. Uppmärksamheten satt tre famnar bort och lät fingrarna vördsamt dansa över sin lutas strängar.
*****************************************************************************
"Ha ha ha! Vid gudarna, de tveskäggade barbarerna och den enögde jättens gryta! Se så mycket guld, silver och juveler!", skrattade Franz och höll ut byxlinningen för att visa hur mycket han stoppat i bägge benen.
Dion sneglade dit och ryckte på axlarna. "Må så vara. Den verkliga dyrgripen har vi inte lagt vantarna på än och det retar mig..."
"Då kommer du bli lättad när du hör vad jag har kommit fram till", mumlade Johan bakom sin pipa.
Efter uppträdandets slut så hade den glada truppen kilat över borggården och vidare ut i stan, med siktet inställt på konungsplatsens krogar. På vägen dit så hade gudarna beslutat sig för att välsigna åkrarna utanför staden med regn. Vattnet strilade ner från de mörka molnen, som syntes ljusare än de egentligen var mot den blåsvarta natthimlen. Stegen hade skyndats på. De hade hunnit slinka in på värdshuset Enögda katten ögonblicken innan regnet övergick i skyfall. Nu satt de vid ett bord i skänkrummets hörn och vältrade sig i gästabudets sista uppsluppna efterdyningar. Kung Wilhelm hade bjudit in hela adeln och även adel från andra nordländer, vilket hade gjort deras kväll till en än större framgång än den väntade. Det som gästerna inte stoppade i deras börs, hade de själva tagit ifrån dessa när de minst anade det. Friedrich var mycket nöjd över en kejsargulden han hade fått tag i från självaste fursten av Egenland. Hade herrskapet bara haft vett och nykterhet kvar när truppen gick, så hade de insett att deras börda var lättare än den de kommit dit med. Den glada truppen hade vittjat nästan varenda ficka på festen.
"Du men- fick du reda på någonting?" undrade Dion med iver i rösten. Johan lutade sig tillbaka mot väggen, blåste ut ett moln rök ur munnen och suckade nöjt. Han nickade. Den unga kvinnans ögon började glittra av nyfikenhet och hon lutade sig fram på korslagda armar över bordet. "Berätta!!!"
Friedrich och Franz tystnade och lät sina blickar vandra till den avslappnade äldre mannen. Deras ögon talade om samma nyfikenhet som Dions. Alla tre satt tysta, förväntansfulla och väntade på Johans ord.
Johan väntade en stund. Han hade inte bråttom. Pipröken snirklade sig upp mot takbjälkarna och delades isär i en mjuk, stilla våg. De bruna ögonbrynen rynkades som om han tänkte och sedan tog han till orda.
"De flesta i sällskapen var för berusade för att ens märka hur opassande mina frågor var för en simpel musikant. Jag antar att vi ska vara glada för det, men lika väl bör vi vara uppmärksamma på att någon kan ha fattat misstankar och i detta nu sprider tvivel och frågor bland hovet. Kung Wilhelm satt i samtal med prinsessans..."
"Anne", log Dion med strålande ögon. Johan himlade med ögonen, tog ett pipbloss och fortsatte;
"...far, Henrik. Det gick tyvärr inte att dra sig närmre dem för att höra med gott öra. Men efter att ha druckit skål med en vakt så var han glad och öppen nog att avslöja några detaljer. Wilhelm rustar för krig. Den gode Henrik må vara en bra man, men se Wilhelm...det är en slug sate. Han har bundit upp Henriks händer och lojalitet för egen vinning, någonting som Solwraiths konung ännu inte har märkt. Men av vad som gestikulerades så kunde jag uttyda att Wilhelm vill ha någonting från Henrik, någonting som varken rör deras allians eller deras barns gifte."
"Det var en förbannad stil!" fnös Franz och skakade på huvudet medan han höjde stopet till munnen.
Friedrich såg sig om, sedan sänkte han handen för att visa att Johan skulle sänka rösten. "Piga? Mer mjöd!"
Den raska pigan såg den store karlns kringirrande blick, nickade och pilade iväg mot sällskapet med en liten tunna rullandes framför sig. Den skramlade mot golvplankorna. Golvströt frasade under dess tyngd och sprätte sedan till när tunnan dunkade in i deras bords ben. Hon tippade upp den på högkant och klappade på ovansidan. "Här har han mjödet, goe herr'a. Fem koppar ska'n ge opp för'an!"
Friedrich blinkade. Sedan såg han upp på pigan och öppnade munnen. "Ska jag ha en tunna? Är hon från vettet?"
Pigan ryckte på axlarna och torkade av en mjödfläckad hand på förklädet. "Han kan int' säge bort att han ä nock så stor, goe herrn." Hon såg ursäktande på honom, som om hon tvekade innan hon sade de följande orden. "Han vell sikkert få å fler mä var stunn, när ruset rinnar till'an. Dä ä vad sunna förnuftet siger mi. Sed'n så verkar han å di hanses att vare reditt upptagne mä å tale. Å dä vill di väl int' bli störde mitt e, så säg?"
Dion fnissade åt Friedrichs kränkta min. Att tala med Friedrich om hans dryckesvanor undvek de flesta med vettet i behåll, då den store mannen tog deras påpekanden som rena utdömandet av hans karaktär. Han tänkte sällan på att de menade mängd efter storlek. Det var sant som pigan sade, det var lika bra att rulla fram en tunna med en gång, så hon slapp springa fram och tillbaka hela kvällen i onödan. Värdshuset var fullsmockat med glada stadsinvånare som firandes rumlade om och sjöng till kungafamiljens ära. Det rimmade väl med förnuftet; hon hade fullt upp. Dion lade handen på Friedrich arm och sökte hans blick. Det var dock omöjligt att få den att vika från pigan.
"Friedrich? Hon menar väl, gode vän. Tag fram din börs och betala vad det kostar. Lägg till lite utöver den summan, så mycket som din välvilja dig bjuder..." Hon såg menande på pigan. "...så kanske vi får vara ifred för övriga fridstörare ikväll. Eller hur, goda piga?"
Pigan nickade till svar. Nog var hon van vid sällskap som ville samtala för sig själva utan att bli störda. Hon brukade se till att så blev utan att få betalt för tjänsten, men vem ville säga emot när det bjöds så frikostigt?
Friedrich lossade på börsens snören och drog fram sju koppar. Pigan hajade till och stod med gapande mun över mynten som hamnat i hennes hand. Som en extra eftertanke så fiskade Friedrich fram ett koppar till och släppte ner det i pigans utsträckta näve. Han log mot henne. "Fem koppar, som sagt. Var så god och förvalta de andra mynten väl. Spar dem till någonting trevligt." Han lät blicken glida över den förstummade kvinnans kropp, med en gillande glimt i ena ögonvrån.
Hon neg rodnandes och gav honom en låtsat hård blick tillbaka. Han skrattade och vinkade åt henne när hon sedan försvann vidare mellan de skrålande människorna. Han knackade in locket på tunnan och stopade upp åt sig. "Vart var du, Johan?" Han fortfor att fylla på även sina kamraters stop.
"Få se... jo, när jag stod där och till slut, i ren frustration, försökte tyda ut vad de sade... så slog mig tanken på sydlandskonflikten för ett par år sedan." Johan log oförskämt belåtet bakom pipan, som han strök ena pekfingret mot. De andra satt med sina stop i nävarna och väntade. Den äldre mannen sade ingenting mer.
"Johan!" utbrast Franz otåligt.
"Du nämnde sydlandskonflikten?..." mumlade Dion och försökte desperat dra sig till minnes vad som sagts under de förhandlingarna. "Hm... det var väl då Wilhelm blankt sade nej till deras krav att återlämna alla stulna kulturskatter och tempelrov?"
Johan nickade slugt. Hon var bra klok ändå, den flickan. Franz och Friedrich smakade av sitt mjöd och funderade de också. Dions sinne tycktes springa iväg mot åren tidigare och hon viskade årtal som snubblade över varandra i den hast de uttalades.
"Wilhelm nekade dem deras fädernesarv. Men varför? Det var rätteligen deras... nej, de var inte lydande under den enda guden. De var ofrälse! Men mer, det måste vara mer... Wilhelm drog sig ändå tillbaka i fred utan strid. För han visste att de inte skulle skapa en armé... han hade någonting, det var för mäktigt. De undertecknade ett fördrag... men det var till sydländernas nackdel, då nord inte kunde använda sin makt, då..." Hon flämtade till och stirrade på Johan. "Nej, det är inte möjligt!"
Den äldre mannen sänkte pipan och nickade. "Henrik har Intet."
Hon muttrade. "Det förklarar en hel del. Solwraith spelar Wilhelm rakt i händerna."
"I sanning."
Friedrich fyllde sitt stop på nytt. Franz svalde och skakade på huvudet;
"Det är totalt dumt. Då saknas bara Alltet, sedan ska Wilhelm ha den ultimata visdomen, upplysningen och allt vad gamla gudasagor nu säger. Det kan man kalla saker som faller i fel händer." Han suckade tungt.
Dion instämde i hans suck, innan ett bredflin bröt ut över hela hennes ansikte. "Allt som inte är i våra händer är i fel händer. Just nu så glömmer vi en sak till; -om Henrik nu spelar Wilhelm rakt i händerna, så spelar Wilhelm oss rakt i händerna."
Friedrich flinade. "Låt mig få utbringa en skål..."
Franz fnissade. "Nu sade du händer fyra gånger! Hihi! Hon sade händer fyra gånger!"
Hans bror suckade och höjde stopet. Friedrich väntade tills Franz hade lugnat ner sig och tills de alla hade lagt stopen mot varandra. "...för den största, förslagnaste kuppen i detta århundrade. Nej, för katten! Årtusendet! Skål för oss!"
De skrattade glatt, drog bak stopen och slog dem samman så mjödet skvälpte.
"För oss!!!"
*****************************************************************************
"Faragast!" Den myndiga stämman ropade ner mot slutet av den långa spiraltrappan. Små kluckande ekon och bubblande kunde höras vagt under honom. Kung Wilhelm gick stadigt nedför vart steg. För var gång hans stövlar slog i stenen så ekade ljudet mot stenväggarna. Det var skumt i det underliga trapphuset under borgen. Släckta facklor och långa skuggor gjorde nedstigningen till en pärs. Wilhelm började bli otålig. "FARAGAST!"
"-RAGAST-AGAST-GAST-GAST-GAST-GAST-gast-gast", ekade det mot de karga väggarna.
Plötsligt så flammade facklorna upp med en vilt sprakande grön eld, som ursinnigt växte sig större. Kungen flämtade till och de ilsket sprakande flammorna sjönk ner till en vaksam, slumrande låga på var punkt.
Trappan tycktes vara oändlig. Droppandet från taket och stalaktiterna slog i djupt nere på botten och förstärktes när ljudet reste uppåt. Det kröp i regentens skinn av kylan och fukten. Av erfarenhet visste han att det var lika bra att njuta av det så länge det varade. När han kom ända ner till Faragasts boning så skulle det vara varmt som i helvetets eldar.
Snart började väggarna bli ljusare, röda och blinkande, svajande. Faragasts eldar var nära. Värmen kröp närmre och närmre, tills konungen började svettas. Den tog sig in i hans porer och lade sig glödande under skinnet. Han bet ihop. Under honom började ett landskap av bord, eldar och grottingångar att uppenbara sig. Han var nära hovmagikerns stora grotta.
I samma stund foten sattes i marken så hördes en svepande, hålig röst i öronen.
"Välkommen, konung Wilhelm av Ravencort."
Wilhelm gick med rak kurs mot studierummet där magikern brukade sitta. Han passerade förbi ett otal bord med glasflaskor och flaskställ, där vätskor i olika färger bubblade. På hans högra sida, längs grottväggen, hängde onaturligt formade djur, hopsydda av olika kroppsdelar. Kungen rörde inte en min. Han tog tag i kanten på den gläntade dörren vid slutet av grottan och drog upp den. Ett rum kantat av bokhyllor på både lång- och kortsidorna uppenbarade sig. I dess mitt stod en höjdsträckt trätron med uppåtstående piggar. Framför den prövade ett stort skrivbord sin tyngd mot grottgolvet. Den blodröda mattan med sitt oförståeliga mönster låg som en symmetrisk markör under alltsammans. Intet fönster fanns i rummet. Där fanns heller inga facklor, ljus eller någon takkrona. I dessa sakers ställe svävade ett brinnande klot av materia högt uppe i taket och skänkte sin skapares ögon ett lagom skonsamt sken.
Två knotiga händer kramade tronens armstöd. Det knarrade till svagt när magikern reste sig upp. Faragast gick runt den med långsamma, värdiga steg. Han var respektingivande med sitt långa, vita skägg och den fotsida klädnaden i mörkt, mörkt grönt. Ögonen var uttryckslösa, som om han befann sig i olika tider som flöt samman. Stegen tystnade och han stod öga mot öga med kung Wilhelm.
"Det var en tid sedan ditt sista besök.""Min sons trolovningsceremoni var idag. Förberedelserna har varit digra i ett par veckor."
Magikerns ansikte var uttryckslöst, men ett nästan omärkbart leende vilade vid de tunna läpparna. "Prins Rolands öde är inte förseglat utan den blekes avkomma. Hans sida är allena, men fröjdas i sinnliga lustar."
Wilhelms ögon glimmade till av ilska. "Vi har avgjort hans öde som du rådde mig, Faragast. Säger du nu att det gjorda inte kommer att vara till nytta?"
"Framtiden är föränderlig. Ting som rubbar det förutsedda sker. Din son sitter på tronen allena. Himlen är förmörkad och omkring står de fordom lojala med vrede i blodet. De bidar tid tills ödeshanden fäller sin dom, som för honom mot den tysta tidens bana."
Kungens ögon var inte nådiga. Hans blick borrade sig in med styrka i mannen framför honom. "Du säger att mitt rike kommer falla. Vart står nordländerna?"
"Tids nog vet du vad som bör göras, Wilhelm. Vakta din rygg noga, såväl borta som hemma. Tyng inte ditt sinne med tankar på framtiden. Den kan fortfarande förändras. Ditt steg mot din sons öde är fullbordat. Steget vill ha sin gilla gång." Magikerns ögon hade vitnat under åren, med synens djupare förmåga. Det hade varit lätt att ta honom för blind, men den som gjorde så fann alltid med hårt besked att ögonen såg allt före och efter det skett med en outgrundlig skärpa. De smala ögonbrynen höjdes lätt. "Givetvis, Wilhelm. Följ med...jag har den i gott förvar."
Faragast gick förbi kungen och försvann ut ur rummet. Wilhelm följde honom med raska, bestämda steg.
"Jag uppskattar inte när du läser mina tankar, Faragast. Håll mig utanför ditt huvud!"
Magikerns ansikte var oläsligt. "Jag läser inte dina tankar. De skriker av otålmod och är mycket högljudda. En vuxen man är du sedan fyra årtionden tillbaka. Men ännu har du inte lärt dig att behärska dina känslor. Tag lärdom av vetskapen och minns den på dagen då du faller."
"Jag ämnar inte falla, Faragast. Jag ämnar omöjliggöra min egen död och Ravencorts med Evighetens hjälp. Säg mig hur långt du har hunnit med uttolkningen av ritualen."
De stannade framför en sarkofag i sten. Den var öppnad, det tunga locket stod upprätt mot väggen bakom den. Deras fotsteg ekade mot golvet medan de gick närmare. Krigaren i sarkofagen hade en gång för tusen år sedan mumifierats, men lindorna hade vittrat bort under tidens gång och nu låg den förr så mäktige mannen i kistan med synliga tänder under en stelnad linda. Ögonen var slutna, men på den vänstra sidan hade ögonlocket ruttnat sönder och där gapade ett tomt hål. Den försilvrade rustningen var formidabel, utsirad med mönster och ord från den gamla tiden. Armarna låg i kors över bröstet och de gulbruna skeletthänderna slöt sig om hjaltet på ett av tiden orört bastardsvärd. Greppet var lika starkt i döden som i livet.
Faragast började tala.
Mumien låg i glömska.
Svärdet var evigheten.
*****************************************************************************
Regnet öste ner. Det smattrade hårt mot kullerstenen och flöt i rännilar mellan den. Vattnet färgades grått av gruset och färdades vidare genom gränderna.
Anne hade vandrat på stadens gator hela kvällen. Många gånger funderade hon på att ge upp och vända om. Förr eller senare så skulle de förstå att hon ar borta. I vilket fall så skulle morgonens solljus avslöja henne, när kammarjungfrun kom in för att väcka sin nya husmor. Hon log. När hade hon någonsin gjort någonting så impulsivt? I hela sin barndom hade hon varit ett tyst och lydigt barn, som snällt stannat där alla andra ville ha henne. Det hade bara varit i kammarjungfruns rum och i köket som den lilla prinsessan hade fått vara och härja. Härjandet hade mestadels bestått i att snällt be om kakor och sagor. Då hennes mor drottningen hade dött så förföll livsglädjen i slottet och tystnaden rådde i Annes liv. Hennes far hade gjort så gott han kunnat med att uppfostra ett barn som envist ville att mamma skulle komma hem. Men mamma kom aldrig hem. Hon hade lämnat dem för gott. Även om hennes grå gravsten med sin lätt skrovliga yta stod där, så var kvinnan borta. Anne hade aldrig förstått varför. När hon blev äldre började hon inse mer och mer hur olyckliga båda hennes föräldrar hade varit. De hade levt ifrån varandra även när de fanns i varandras närhet. De var livlösa och tysta. Hon hade alltid trott att det var så det skulle vara. Men nu...
Så länge det drog i maggropen av iver att finna barden så skulle hon fortsätta sitt sökande. Hon var tvungen att andas djupt för att stilla den tilltagande oron i kroppen. Det fanns ett femtiotal värdshus och krogar i staden. Vart kunde de ha tagit vägen?
Två män gick förbi henne. Den ena stöttade upp den andre, som på vinglande ben försökte gå upprätt. Hans sluddrande utläggningar tycktes roa kamraten, som glatt skrattade och klappade honom på axeln. Fyllbulten stannade upp och blängde på Anne, som valde just det ögonblicket att titta dit. Mannens ögon vidgades av hennes åsyn. Han drog i sin kamrats tunika och pekade vilt.
"Olof! Olof, titta! Titta, Olof! Det är prinsessan av S-Solwre-wraith! Men Olof! Titta, då!!!"
Olof tittade. Det han såg var en person i en mörk mantel med huva. Längden sade honom rent logiskt att främlingen var en man på vandring undan det tilltagande regnet.
"Det är ingenting särskilt, Erik. Kom nu, så går vi hem."
"Men det är prinsessan..."
"Kom nu." Olof började varsamt leda honom från platsen.
"Men-men-men..."
Erik blev meddragen bortåt södra staden till.
Anne pustade ut. Hennes ivriga fotsteg hade under männens korta samtal saktats ned. Inom den unga kvinnan växte sig oron nu större och fötterna rörde sig på eget bevåg. I vilken riktning hon gick visste hon inte. Det enda som drev henne var viljan att komma fram.
Timmarna förflöt. Regnet vätte igenom det tjocka manteltyget och klänningen lade sig blött kall mot den nerkylda bleka huden. Vinden blåste in över hamnstaden och fick de oreglade fönstren att slå mot ytterväggarna. Hon lutade sig svagt bakåt med tillit för att låta vinden bära henne. Det gjorde den inte. Istället drabbade den henne framifrån med stor kraft och slog nästan lock för hennes hals efter ett endaste andetag. Händerna drog den blöta manteln tätare om kroppen för att få den varm. Vattnet rann från håret och nerför pannan. Hon blinkade bort vätan och kisade.
Hon var vid kungsplatsen, där folk dansade runt på gatorna fortfarande i den mån de kunde. Tjoandes och tjutandes gick en långdans längs dess kanter och den övergivna plattformen, som för Anne tedde sig som ett galgverk med sina höga, mörka konturer. Plattformen kastade skugga över hela den övre delen av det stora torget. Men det rörde inte människorna som firade. De skrek och sjöng glatt på ändå. Hon försökte gå så diskret förbi som möjligt, för att inte bli upptäckt. En kort stund, bara. Sedan skulle hon vara på väg ifrån igenkännande blickar. En arm sträcktes ut och ville dra med Anne i dansen, men hon backade snabbt undan och vände sig om för att fly fältet. Hon sprang rakt in i någon, som utbrast 'ouff!' Anne kände hur paniken kom och fräste till.
"Se dig för! Din förbannade drummel!"
I vreden slog hon ut med armarna för att fösa bort personen framför sig, men hennes händer fångades i ett fast, säkert grepp. Vad som sedan hände var förunderligt. Hon hörde en hes flämtning och kände hur greppet om armarna släpptes. Av ren förvåning tittade hon upp och såg gröna ögon glimra till i skenet av ett värdshusfönster. Tyst sträckte sig den kortare kvinnan fram och drog ner prinsessans huva. En igenkännandets glädje drog blixtrande genom bardens ögon.
"Anne?"
De stod där i ösregnet och tittade på varandra under tystnad. De kringdansandes skrål hördes som ett eko någonstans långt borta. Resten av världen kändes overklig. Bardens händer låg kupade om hennes ansikte. Mjuka, varma tummar strök kinderna. Utforskande, nästan nyfiket. Hon svalde. Det var som om tiden hade stannat och väntade på att någon av dem skulle öppna munnen och befalla igång den igen. Kanske var det därför de stod där i tystnaden. För att ögonblicket aldrig skulle ta slut.
Barden blev den som bröt tystnaden, med ett leende som värmde hela den gudsförgätna regnnatten.
"Anne." Rösten var varm och smidig.
Anne högg tag i kvinnan framför sig för att försäkra sig om att hon var verklig.
"Det är dumt och tanklöst... jag kan inte tänka, men samtidigt så är jag mer mig själv än vad jag någonsin kunnat minnas! Allt detta från en blick och jag vet fortfarande inte ditt namn..."
Barden kände prinsessans styrka och leendet blev stolt. Fingrarna lekte med svart nackhår medan klarblå ögon såg på henne med hundra känslor i djupen. En så enkel sak som denna fick hennes hjärta att fyllas till brädden. Sådana här tillfällen kommer bara en gång i livet...
"Kom med mig."
Frågan var där innan hon ens tänkt den.
Hjärtat bultade och barden väntade oroligt. Det var ju heller ingen vanlig fråga, det kände hon ända in i sin själ. Hon lät händerna glida över Annes axlar och in runt midjan. Hon drog den längre kvinnan nära intill. Närheten fick magen att kvillra av behagliga kittlingar. Den blonda bardens läppar närmade sig den mörkhåriga kvinnans, mjukt snuddandes, lidelsefullt.
"När du är nära mig så känns det som om min själ är hel...den har ropat ut ditt namn sedan innan den föddes... och nu har den funnit dig. Åh, Anne... jag har skrivit om kärleken i hela mitt liv. Men jag har aldrig känt den förut... förstått hur den sliter i hjärtat och ylar ut sin längtan med all sin bitterljuva smärta... Eller hur den med en blick, med en smekning kan få solen att synas blek och livsfattig. Världens alla bekymmer; -kom! Jag lever blott från dröm till dröm... men må världen rasa samman, må jag dö hundra gånger... -om du blott älskar mig."
Tystnad.
Regnet smattrade stilla mot kullerstenen under de bägge kvinnorna.
"Anne... kom med mig... snälla, kom med mig..."
Deras läppar var en hårsmån från varandra och de andades nu tungt båda två. Värmen från den enas andedräkt strödde begär i den andra. Blå ögon såg förstummade in i ärliga gröna, som bad, som väntade på ett lyckligt slut. Anne darrade. Bardens ögonlock slöts och avståndet som funnits mellan dem försvann i en trevande, prövande kyss, som sedan djupnade när Annes läppar särades med ett stön och en varm tunga försiktigt smög sig in i hennes mun. Den märgilande känslan i kroppen tände eld och sjöng i hela hennes själ. Barden flämtade till när prinsessan besvarade kyssen med hetta. Händerna flätade in sig i det korta, blonda håret och rufsade till det. Anne kände hur varma händer smekte hennes rygg, ömt men ändå med sakta, drivande sensualitet. Barden var det enda hon var medveten om. Smaken, lusten, närheten. Barden var kärleken. Barden var det slående hjärtat. Barden var allt.
Anne gjorde det enda rätta.
De salta tårarna blandade sig med regnet och hon drog sig undan den andra kvinnan.
"Jag är ledsen...jag...jag kan inte!"
Hon sprang.
Ensam kvar i ösregnet stod en kort figur med genomblöta kläder och såg med skrikande hjärta efter den flyende kvinnan.
"Dion!"
Hon sprang.
"DION!" Franz sprang efter barden, som hade satt av så fort benen bar henne. Han flåsade och hostade. "Dion, vänta! Dion!"
Han slängde sig mot bardens rygg och tog ett fast tag om henne. Hon stretade emot, vilt kämpandes.
"Släpp mig, Franz! Vid gudarna, hon försvinner ifrån mig! SLÄPP MIG!"
Hon såg hur Anne försvann utom synhåll och ögonen tårades. ...jag kan inte tänka, men samtidigt är jag mer mig själv än vad jag någonsin kunnat minnas.
"Dion, sansa dig för gudarnas skull! Sssssch. Still..."
Hon snörvlade och torkade de svidande ögonen med kjortelärmen. Franz ledde henne steg för steg tillbaka till Enögda katten. Den blonda mannen mumlade och kramade henne tröstande på vägen.
"Vi behöver dig för kuppen. Så... Du kommer säkert att träffa henne igen."
"Jodå, säkerligen. Då lär hon vara gift med den där... Åh, Franz. Det var den enda stund vi fick. Den första och sista..." Hon började känna sig som en kärlekssjuk ungmö. "Nu...är allt borta och förbi."
Franz log. "Måste du vara så melodramatisk hela tiden?"
Dion snörvlade. "Jag är en bard, Franz. Jag dansar med mitt hjärta och spelar med min själ. Den dagen jag förlorar den förmågan så dör jag inombords." Hon snyftade till. "Gudarna vet om jag inte redan börjar göra det..."
Franz klappade henne på ryggen.
"Kom, så ska du få dig en rejäl sup. Du kommer inte bli lyckligare, men du kommer få helt andra saker att tänka på imorgon än hjärtesorg..."
Friedrich väntade vid dörren. Bröderna utväxlade en blick sinsemellan när Dion slingrade sig loss ur Franz grepp och matt släpade sig uppför trappan till sitt rum.
Den långe mannen skakade på huvudet.