=XENARIO= Swedish fanfic: Björnen sover

UPPHOVSRÄTTSLIGT: Xena: Krigarprinsessan, och allt i serien ägs av Renaissance Pictures, Studios USA och MCA/Universal. Nedanstående berättelse är ideell fan fiction.

SPOILERS: Ja, vill det sig illa kan vad som helst från säsong 1-6 dyka upp. För att göra saker värre är detta dessutom del 4 i SVENSKA SÄSONG 7, och saker från tidigare delar kan också tangeras.
SEX OCH VÅLD: Stilistiskt försöker jag följa avsnittens ton och innehåll, även subtextuellt. Generell fanfic alltså, på det stora hela. Det finns en del våld i avsnittet, och inte enbart av spark-i-rumpan typen.
ANMÄRKNING: Det är 3 år efter AFIN, Xena lever och är på väg hem från Fjärran Östern med Gabrielle (som varit ett tag i Egypten). Björnen sover utspelar sig en tid efter Sprickorna i muren. Det finns detaljer som anknyter till de 3 tidigare s7 avsnitten, men inget som borde ställa till några problem.

BJÖRNEN SOVER (7:4)
av Christopher Härnryd

Det dånade och gnisslade om de manshöga hjulen av bronsbeslaget trä när kastmaskinen rullades undan. Dess träbjälkar och tvärslåar var som slumrande trädstammar. Dess tvinnade trossar var tjocka som mätta ormar och hävstången lång som stormasten på en trirem.
Inga stenblock låg i dess rymliga slunga av kedjenät. De var avskjutna och kastmaskinens värv fullgjort.
En skog blev synlig när kastmaskinen drogs åt sidan. Skogen var vidsträckt, men träden var smala och raka och hade inga löv.
Träden var kors. På vart och ett hängde någon.
Några soldater var på väg från skogen av kors. Metallen i deras rustningar blänkte i det disiga solljuset, men de var för långt borta för att uppvisa några detaljer.
Ett kors stod en bit ifrån de andra. Det var vänt så att den som hängde där skulle ha god utsikt över massan av kors. Och även om testar av hennes röda hår hängde svettklistrade för hennes ansikte såg hon stadigt rakt fram, som om hennes ögon vore fixerade med samma stora spikar som hennes fötter och handleder.
En skugga gled fram och skymde hennes synfält: en ryttare, klädd i en omfångsrik röd kappa prydd med en ringlande drake i guld. Kappan hade en vid krage. En stärkt kapuschong dolde hennes anletsdrag för alla utom för den korsfästa som hon nu betraktade.
”När mina fiender kämpat väl brukar jag lyssna till deras sista ord,” sade ryttaren i rött och guld.
Hon sträckte ut sin pansarklädda vänsterhand, silverglänsande och utsökt skulpterad så att varje finger var en stiliserad klo. Så blank var pansarhandsken, så ren mot den trasiga kroppen på korset som speglades i handskens metall i all sin smuts, sin blodstänkthet och sin nakenhet.
Handen strök undan håret från den korsfästas ansikte:
”Berätta vad du känner, Boadicea.”
Boadicea tog spjärn mot sina sår och fyllde sina spända lungor med luft:
”Varför?”
Hennes röst var svag men rester av den gamla järnviljan skymtade ändå i den:
”Vi kunde ha slagits mot Caesar tillsammans.”
”Kanske det,” svarade ryttaren och lät road. ”Men jag svor att dra ut på Caesars lidande så länge som möjligt. Med Gallien krossat av mig är han helt kringränd. Han får ytterligare en tid av osäkerhet och desperation.”
”Dina löften…” började Boadicea häftigt, men den helvetiska smärtan från alla lemmar tystade henne för ett ögonblick.
”Jag väntar,” sade ryttaren mjukt.
”Hur många löften om fri lejd har du inte brutit? Allianser som du lämnat när det passat? Du ljög till och med om hur du skulle döda mig.”
”Jag förstår hur du känner det,” instämde ryttaren. ”Låt mig gottgöra dig.”
Hugget kom snabbt, men huvudet och träbiten föll långsamt, långsamt ner mot den lertrampade marken vid hästens hovar.

Xena spärrade upp ögonen. För ett ögonblick såg hon inte stjärnorna ovanför. Hon kände någonting i sin högerhand och vred häftigt på huvudet. Armen höll hon utsträckt och i handen låg det raka svärd med kort parerstång som hon skaffat i Chin.
Sakta vred hon nu huvudet åt vänster, åt den som låg där. Hopkurad under filten låg Gabrielle och tycktes sova. Men filten dolde inte bara hennes kropp utan också hennes huvud och Xena släppte svärdet som om det bränts och rullade sig mot sin livskamrats kropp. Med händerna trevade hon där huvudet borde finnas och drog en djup suck när det bekanta korta håret kittlade i handflatan.
Hon tryckte sig nära intill Gabrielles sömnvarma kropp och lade armen om henne.
”Srlgnff…” mumlade barden. ”Blondin försöker sova…”
Krigarprinsessan släppte motvilligt greppet och lade ömt filten tillrätta över bardens axlar. Sedan reste hon sig upp, tog några steg bort från lägret och tittade ut i natten. Detta var ökentrakter och dagens solvärme hade flytt sedan många timmar. Sanden var kall mellan hennes tår. Xena huttrade, något av kylan, men mest av något annat. Ändå blev hon stående där en god stund, bararmad och barbent och med filt, ytterkläder och rustning liggande på marken.
Så fick hon syn på någonting som tog hennes tankar ur grubbel och förvirring.
Ett bärnstensfärgat ljus, mjukt böljande och inte alls där någon gryning eller någon stad borde finnas. Dess färg var samma som sandens vid den lilla elden där paret sov.
Hon satte sig på huk vid Gabrielle och lade handen på hennes axel.
”Mmm, okej, men ta’re sakta, ja e’ väldigt trött,” kom det inifrån filten.
”Gabrielle, det brinner,” förtydligade krigarprinsessan.
”Jag sa okej…” fick barden fram, men hon började vakna till och satte sig blinkande upp. ”Du menar här ute, i öknen?”
Xena höll redan på att slänga på sig sin nya rustning med armskenor, metalliskt höftskydd och bar mage. Hon verkade inte helt nöjd med den.
”Vad brinner i öknen?” undrade Gabrielle och sträckte sig sömnklumpig efter sitt eget lätta pansar. ”En buske? En kamel?”

Det var ett torn som brann. Den svarta himlen slukade all rök som forsade upp från lågornas knaster. Elden lyste upp sanddynerna vida omkring, trots att själva tornets utsida var mörk mot det gula och röda helvetet som fönstergluggar och ett rämnande tak lät skymta fram.
En procession av tysta personer i tunga kåpor gick sakta därifrån. De kunde ha varit statyer gjorda av slaviskt kopierande lärlingar, så lika varandra var de, med nedböjda huvuden och hängande armar.
En trupp soldater tittade på. I brandens falska gryningsljus var deras eleganta rustningar en skärande kontrast till vandrarnas kåpor; lätta bröstharnesk med detaljer i solar och fjädrar, hjälmar med fjäderprydnader vid tinningarna. En mindre grupp befäl med höga plymer satt till häst.
Eldens ljud var det enda som hördes. Soldaterna teg i professionell beredskap. Sandalernas trampande mot sand var ohörbart. Det var nästan som om gestalterna i kåpor gled fram som andeväsen.
Uppe på en sanddyn ett stycke bortom soldaterna stod en ung man och grimaserade i vanmäktig ilska. Han bar samma slags kåpa som dem vid det brinnande tornet, men kapuschongen var tillbakadragen och hans skarpa drag och blonda krulliga hår syntes tydligt. Han knöt händerna som till klor framför sig, men en äldre kåpklädd man grep tag i honom:
”Nej, Simon. Det finns ingenting du kan göra.”
Den yngre mannen ryckte till, förvånad:
”Men biblioteket - alla våra heliga böcker! Magus, vi måste försöka rädda några!”
Den äldre mannen skakade på huvudet och höll Simons axlar i ett fast grepp:
”Lita på mig. Är jag inte Dositheus Magus? Har du inte svurit att lyda mig?”
Simon lugnade sig motvilligt. Tornet brann vidare och lågorna ringlade som uppåtfallande röda ormar. Men plötsligt fick Simon syn på någon i ett av tornets högsta fönster. Han ropade till och slet sig loss.

Den brinnande mannen sprang med famnen full av böcker genom rummets lågor. Kåpan han bar var full av krafsande eldsflammor, men han skyddade sin brännbara börda med sitt eget kött medan han närmade sig fönstret. Så var han framme och hamnade balanserande på fönsterbläcket. Ett ögonblick tvekade han, trots krasandet av tilltagande hetta bakom honom, och trots den eld som åt sig igenom tyget på hans kläder. Men sedan sprang han sig framåt och flög ut och ner, ner. Tornets många våningar rann förbi honom och hoppet som blev ett fall tog snabbt och definitivt slut i sanden nedanför.
Simon rusade ner för sluttningen så att sanden yrde som dimma i eldskenet. Han skyndade fram mot tornet och framför allt fram mot den man som hoppat ner och nu låg bräckt och rykande på marken.
Ett par soldater hörde honom och ställde sig demonstrativt i hans väg. Men han ryckte snabbt åt sig den enes svärd och tacklade den andre åt sidan. Så var han förbi och sprang med svärd i hand mot sin fallne ordensbroder.
På sin häst log soldaternas ledare i sitt välansade korta skägg och sneglade på sin högste officer:
"Mystikerna anfaller mina vakter. En perfekt ursäkt."
Hans leende försvann och han nickade:
"Döda allihop."
Officeren drog sitt korta spegelblanka svärd, glödande som i en ässja av eldskenet. Soldaterna skyldrade och vände sedan sina vapen mot de avtågande kåpklädda och mot nykomlingen med det erövrade svärdet.
Men ett tjut steg upp i natten, ett ackord av två skärande toner; det säregna ljudet av hastigt roterande metall som klyver luft. Knappt hade ljudet börjat förrän spjutspetsar klövs och svärd slogs ur händerna. Det blixtrade till där en platt projektil studsade från vapen till vapen och gav tjutet ett slagverksackompanjemang.
Som en marionett som fullgjort sin föreställning sögs projektilen tillbaka in i nattens mörker. Och där den försvunnit dök två ryttare upp.
Det rådde viss förvirring bland de avväpnade soldaterna och de såg omväxlande på de bägge ryttarna, på sina ledare, samt på sina tilltänkta offer. Dessa i sin tur stod stilla som villrådiga troll i sina kåpor. Till och med Simon hade avbrutit sin tjurrusning. Men Dositheus sprang fram som en blixt och grep tag i Simon och drog honom bakåt.
"Vem för befäl här?" frågade Xena i kommandoton.
"Jag," sade soldaternas ledare sammanbitet. "Vem frågar?"
"Jag," svarade krigarprinsessan spefullt. "Och jag är nyfiken på varför du vill döda allihop."
Officeren svarade lojalt i sin chefs ställe:
"Han där anföll mina män."
Han pekade med sitt välputsade men avkapade svärd mot Simon. Både han och Dositheus stannade till när de ånyo hamnade i fokus.
"Ville ni döda alla bara för en persons skull?" frågade Gabrielle allvarligt.
Soldatledaren verkade ha fått nog och grimaserade otåligt:
"De är mystiker! De stjäl hemligheter ur våra drömmar och gör folk galna! Är ni i maskopi med dem?"
"Inte än," svarade Xena. "Men det låter som om det skulle behövas en rättegång istället för ett blodbad. Grip dem och döm dem i laga ordning."
"Jag är konung Azizus!" fräste ledaren. "Det jag bestämmer är laga ordning."
De kåpklädda passade nu på att dra sig från platsen. Med undantag för Simon och Dositheus. Gabrielle såg på dem och på den liggande mannen. Elden i hans kläder hade slocknat av sig själv, men livet hade uppenbarligen flytt. Bredvid honom låg ett par böcker, en rulle och en av platt österländsk typ. Simon gestikulerade mot böckerna med en förbluffad min. Dositheus skakade på huvudet och väste någonting. Gabrielle uppfattade det som att Dositheus påminde Simon om någonting, någonting som Simon motvilligt accepterade.
Fundersam vände sig Gabrielle mot Azizus:
”Som ung tillfångatogs jag av mystiker. Då lärde jag mig att deras kult har en mörk och en ljus sida. Den gången lyckades Xena och jag få deras ljusa sida att vinna. Låt oss försöka en gång till!”
Azizus såg ut som om han skulle till att fnysa. Men han hejdade sig och satt tyst på sin häst några ögonblick. Officeren kom med goda råd:
”Deras oheliga böcker brinner för fullt. Varför inte låta de här två göra grovjobbet?”
”Du med kastskivan,” sade konungen till Gabrielle. ”Är du den där egyptiska chakramtjejen?”
”Till er tjänst,” svarade chakramtjejen och approximerade en hovbugning.
”Då tar du inget betalt?” konstaterade konung Azizus.
”Jag vill rädda liv,” sade Gabrielle, lätt kränkt.
”Jag däremot vill ha femhundra dinarer i förskott,” inflikade Xena barskt. Hennes själsfrände sneglade förvånad på henne.
”Lättförtjänta pengar för fem minuters tomt prat,” konstaterade Azizus torrt.
Gabrielle fann sig:
”Om du har hört talas om mig vet du också att jag utför vad jag åtar mig.”
Azizus såg på dem kort. Sedan:
”Betala henne.”
Och officeren lämnade över några påsar med mynt från sina sadelväskor. Sedan gav han en order och konungen och alla hans män avmarscherade från platsen.
Mystikerna försvann ut i natten. Krigarprinsessan och krigarbarden blev ensamma kvar vid det brinnande tornet, den döde mannen och ett par sandiga böcker.
”Det börjar ljusna,” sade Xena. ”Kollar du böckerna så letar jag upp en bra rutt till Gitta där vi kan rida ifred.”
Hon vände hästen mot en flack höjd och manade på den, men Gabrielle gjorde ett tau-tecken med den ena handen som ett tak på den andra:
”Tempus fugit! Ett ögonblick!”
Xena höll in hästen och vred sig i sadeln och såg på barden över axeln. Gabrielle å sin sida hoppade av sitt riddjur och ställde sig att vänta. Krigarprinsessan ryckte på axlarna och satte av hon också och ledde sin häst de få stegen tillbaka till Gabrielle. De bägge kvinnorna betraktade varandra kort och sade sedan i munnen på varandra:
”Okej, vad är det?”
”Du först,” erbjöd Xena sedan, men hon höjde lite på ena ögonbrynet.
”Tack,” svarade Gabrielle. ”För det första: du drömmer mardrömmar och sover knappt sedan vi lämnade Chin, men vill inte säga vad det är. För det andra: jag ser inte till ditt svärd någonstans, och när vi skulle stoppa soldaterna nyss fick jag kasta chakram ensam. För det tredje: varför har du så bråttom in till Gitta? Trakten verkar ha problem, men det gäller väl inte sekunderna?”
Återigen såg ögonen in i varandra under tystnad. Sedan mjuknade Gabrielles blick:
”Du tänker på Eve. Hon är din dotter. Vår dotter. Varför söker vi inte upp henne?”
Xena svarade med stort lugn:
”Ja, jag längtar efter Eve. Men jag kan inte vara hos henne. Hon har valt att offra allt för Ljuset, till och med sitt liv. Och eftersom jag vet att det finns saker i varje människas liv värda att dö för vet jag också att det är ett val hon måste få göra själv. Men om jag vore hos henne skulle jag hindra henne. Jag skulle göra allt för att rädda henne.”
Impulsivt sträckte Gabrielle ut handen mot Xenas ansikte och strök över hennes kind. Krigarprinsessan grep handen och höll den kvar, tacksam för beröringen. Men hon fortsatte:
”Men jag har sett saker i drömmen, saker jag aldrig har gjort. Men de är inga vanliga drömbilder - de känns verkliga.”
Gabrielles deltagande var innerligt men oförstående när hon sakta lät handen falla:
”Är inte drömmar så ibland?”
Xena skakade på huvudet och log blekt:
”Jag har ingen trevlig drömvärld till att börja med, men det här är någonting helt annat. Det känns som om jag förlorar greppet om vem jag egentligen är.”
Hennes häst frustade till och stampade otåligt med hovarna. Hon höll den och strök lugnande över dess hals.
”Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, Gabrielle. Bära min gamla rustning, hålla mitt gamla svärd. Jag hoppas femhundra dinarer kan ge mig någonting ditåt i Gitta.”
”Ah,” nickade Gabrielle. ”Shoppa. Bra idé. Piggar alltid upp. Då är jag med.”

En brunorange hinna fyllde Gabrielles hela synfält. Hon betraktade den noga. Sedan sänkte hon den upprullade pergamentrullen och blinkade mot solen hon hållit upp den mot. Hon höjde den åter, men höll den nu horisontellt i ögonhöjd och synade den för att kunna upptäcka små misstänkta förhöjningar på den tomma skrivytan.
Hon satt på en liten bänk utanför en affär. Att döma av de hängande varuproverna på ytterväggen var det rustningar och läderartiklar som salufördes. Den grå trädörren var stängd sedan en god stund.
När nu dörren öppnades skedde det så plötsligt att barden nästan hoppade till.
Personen som steg ut var klädd enligt följande (nerifrån och upp): knähöga läderstövlar beslagna med rader av nitar och band av koppar. En kort mörk läderkjol behängd med remsor av lamellerat och nitbeslaget läder. En läderkorsett med bröstkupor i koppar hamrat till ett keltiskt virvelmönster. Armskenor och armringar i kopparbeslaget läder. Axelskydd i samma material.
Gabrielle satte handen för munnen, något som Xena noterade medan hon rättade till chakramhalvan på höftkroken:
”Vad är det?”
”Sådär har jag inte sett dig på över tre år,” mumlade Gabrielle, fortfarande med ett finger vid munnen.
Själv var bataljbarden numera klädd i blå kort kjol och ett bröstharnesk av små metallplattor, med axelplåtar men däremot föga skydd för den bara magen. Saier var fästa vid stövelskaften och ett svärd på ryggen. Silverarmband som verkade vara ett mellanting mellan smycken och pansar prydde handlederna.
Xena smålog och gjorde några prövande axelrörelser:
”Hittat något?”
Med en huvudskakning höll Gabrielle fram skriftrullen så att en ansenlig del av den rullades ut och slog i gatan. Decimeter efter decimeter av oskrivet pergament.
”Helt tom,” förtydligade hon. ”Inget skiffer, ingen dold skrift, inget lönnfack i fodralet. Och, nej, det är inget lyxpapyrus från Byblos.”
Xena nickade där hon ställt sig framför sin kumpan med armarna i kors och blicken långt borta i tankevärlden.
”Ändå tyckte en av mystikerna att den var värd att riskera livet för,” konstaterade hon.
Gabrielle kvävde en plötslig gäspningsattack och reste sig hastigt och klippte med ögonen.
”Klurigt,” kommenterade hon och stoppade ner tullen i en sadelväska som fick tjänstgöra som improviserad ryggsäck. ”Då tycker jag vi går och letar upp en svärdssmed åt dig. Och sedan vore ett värdshus helt okej. Vi är i siestabältet trots allt.”

Simon vek tillbaka sin kapuschong och såg sig omkring. Källarvalven här var i mörkt tegel, men någon hade tänt flera stora bockhornsvridna kandelabrar med ljus. Trähyllor fullproppade med bokrullar, såväl som med enstaka österländska böcker stod uppställda överallt.
Snett bakom honom stod Dositheus Magus. Överdelen av hans ansikte var skuggad av kapuschongen, men hans smala läppar log.
Medan Simons förvåning växte synbart lutade sig Dositheus fram och lade handen på hans axel. Med låg och tydlig röst sade han:
”Du ser vårt bibliotek, mystikernas samlade vetande. Här är böckerna säkra, inte i något torn som alla kan se utan i en fördold källare. Och hela världen tror att dessa böcker är uppbrända. Ingen ser oss längre som ett hot.”
”Men, magus,” började Simon förvirrad. ”Varför kunde du inte berätta…”
”Simon, Simon, har du glömt de enklaste novisregler? Hur bevarar man en hemlighet?”
”Genom tystnad,” nickade Simon, men det fanns något bittert i hans röst. ”Men Saturninus dog när han försökte rädda, vadå?”
”Saturninus var en idiot,” svarade Dositheus med samma låga röst och flyttade sig åt sidan så att hans mun nu var vid Simons andra öra. ”Hade han bara gjort som jag befallde skulle han ha varit med oss här i källaren idag. Tornet innehöll bara högar med skräp och några oskrivna saker från pergamentförsäljarnas förråd. Jag förmådde lite karavandrägg att flytta sakerna och gav dem drogat vin som fick dem att glömma alltihop.
”Men de andra?” undrade Simon.
”Svaga, olydiga, odugliga. De skingras nu när de tror att jag har övergivit dem. Vi behöver dem inte. Men du däremot, dina drömmar är starka. Vem vet? Kanske blir du också en magus en dag?”
Simon vandrade ner ett par trappsteg och plockade upp en bokrulle på måfå och öppnade den. Morpheus vädurshuvud var tecknat överst och under det stod noggrant upptecknat en dröm som någon framstående person drömt och aldrig berättat för någon. Simons ögon började lysa. Men han rullade ihop skriften igen och vände sig mot Dositheus:
”Konung Azizus. Han kommer inte att glömma oss.”
”Nej,” svarade Dositheus, fortfarande leende. ”Därför måste vi se till att han inte längre kan skada oss. Kom!”

Medan byborna applåderade sin tacksamhet och några kraftiga bönder släpade bort de nitläderklädda krigsherrarna vände sig Gabrielle mot Xena, som log och nickade:
”Du har verkligen blivit bättre än jag på att fäktas.”
”Men du är fortfarande bättre på att massera,” invände Gabrielle glatt.
Xena nickade och log mångtydigt. Sedan grep hon bardens hand och gick med henne bort mot det enorma bordet, där en bergskedja av läckerheter var uppdukad.
”Ju förr du äter din middag, desto tidigare får jag höra dig deklamera ditt senaste verk,” påpekade krigarprinsessan. Så ställde hon sig bakom Gabrielle och började stryka med fingrarna över bardens nacke.
Gabrielle log med hela ansiktet. Hon satte sig ner, sträckte sig efter en lovande paj…
Ut på torget red en ryttare som var klädd i ett metallharnesk över grön brynja och med läder till handskar, kjortel och byxor. De höga stövlarna med sporrar var i metall.
Ryttarens ansikte var helt dolt av ett hjälmvisir som fick huvudet att se ut som någon fantastisk havssnäcka.
Allt, från hästens hovar till det nakna svärdet i ryttarens hand var grönfärgat.
Ryttaren galopperade fram på torget och hoppade över bordet så att hästens hovar sprätte gräddtårta åt alla håll. Sedan försvann det gröna ekipaget iväg bland husen vid torgets motsatta sida.

När Gabrielle vaknade var det tidig morgon, att döma av det försiktiga ljus som letade sig in genom det lilla rummets stängda fönsterluckor.
Xena var redan uppe. Fullt påklädd i sin nygamla rustning stod hon på den lilla fria golvyta som inte togs upp av de bägge sängarnas gemensamma L-form. Hon svängde svärdet i snabba kurvor runt sin kropp. I dunklet avslöjade ingenting i hennes minspel om hon hållit på i två minuter eller två timmar. Svärdets rytmiska vinande och det svaga knarr-klirret från rustningen blandades med hennes jämna men tunga andhämtning.
”Redan uppe?”
Men det var Xena som frågade. Barden sträckte på sig och fick fram ett någorlunda piggt:
”Mm. Vi kom i säng rätt tidigt, så jag känner mig faktiskt utsövd.”
Hon böjde sig över sängkanten och började rafsa reda på sina egna kläder:
”Jag tror nästan jag sov för länge, faktiskt. Jag började drömma så konstigt. Kan du förresten göra en paus med det där - man blir lite stressad av allt svärdssvingande.”
Xena ryckte på axlarna och stack svärdet i skidan.
”Drömma konstigt?” frågade Xena neutralt och gick fram till fönstret. Knäande på sängen sträckte hon sig fram och knuffade upp fönsterluckorna.
Bataljbarden bet sig i läppen och började snöra på sig sitt harnesk:
"Äsch, ingenting. Bara det att jag drömde så mysigt om seger och tårta och att du masserade mig och…"
"Ah, ja, den drömmen."
Xena slappnade synbart av.
"Fast den här gången kom en grön ryttare och hade sönder tårtan och förstörde stämningen."
Krigarprinsessan gav sin partner en skarp blick över axeln. Minnet av hennes egen senaste dröm flammade upp…
…de ornamenterade pansarhandskarna, fläckiga av lera och blod, drogs av händerna och fingrarna grep efter den barocka guldringen på det fallna vidundrets långa, grenliknande klo. Runt vidundret låg drivor av döda bärsärkar i hornrustningar på kall mark där snön trampats ned eller sparkats undan.
Bakom hennes axel stod Alti och skrattade med rykande andedräkt.
Bakom henne, en ryttare som avtecknade sig mörkt smaragdgrön mot den dimmiga halvmånen.
Fingrarna runt guldringen hejdade sig, blå ögon under svettdrypande svart lugg sneglade ditåt. Alti vände sig också om, fortfarande brett leende.
Och ryttaren satte av i sporrsträck in bland barrträden. Spikrakt fram red den, och grenar och stammar bröts och slungades åt sidan för hästens manke som vore de rön och halmskulpturer.
”Xena?”
”Det är ingenting.”

Stadsportarna, grova saker klädda i hamrad koppar, höll precis på att öppnas för morgonen av ett par sömniga vakter. Xena och Gabrielle inväntade otåligt manövern till häst, under ivrigt diskuterande:
”Menar du att det inte fanns några riktiga böcker kvar i tornet?” undrade Gabrielle.
”Inga av betydelse i alla fall,” svarade Xena. ”Och de måste ha flyttats i hemlighet. Inte ens alla mystiker kan ha känt till det.”
”Mannen som hoppade,” nickade barden allvarligt.
Xena nickade tillbaka:
”Han måste ha trott att han räddade någonting mycket viktigt. Men det här betyder att det inte lönar sig att leta reda på vilken mystiker som helst. Vi måste få reda på exakt vart böckerna har förts. Äntligen!”
Porten var nu öppen och vakterna fattade posto på var sin sida om öppningen. Krigarprinsessan och bataljbarden sporrade sina hästar och galopperade förbi dem så att vägdammet yrde.

Vid ett vägskäl bland de sandiga kullarna ett stycke från staden stannade de och skärskådade marken. Xena pekade ut några vagnspår. Gabrielle böjde sig ned i sadeln för att se bättre.
”En kraftig lastvagn,” sade hon.
”Olastad på vägen ut för två dagar sedan, tungt lastad på vägen tillbaka, några timmar senare,” sade Xena.
”Besserwisser. Åsnespillning,” fyllde Gabrielle i. ”Och all annan tung trafik verkar ha tagit den andra vägen.”
De vände hästarna och red tillbaka till Gitta.
Vid stadsportarna satte de av och lämnade hästarna i ett strategiskt placerat stall. Sedan stod de en kort stund med händerna i sidan och betraktade det oöverskådliga virrvarret av spår på den dammiga huvudgatan.
”Det här blir svårt,” anmärkte Gabrielle neutralt.
”Jäpp.”
”En del skulle säga ’omöjligt’,” tillade Gabrielle. Fortfarande neutralt.
”Jäpp.”
De såg på varandra. Det glittrade i Xenas blick och Gabrielles mungipor rörde sig uppåt.

Det kom att bli en intressant morgon för stadsborna. De kunde aldrig vara säkra på när en lång mörk eller kort blond krigarkvinna skulle komma farande nästa gång, hojta ”Kliv inte där!”, böja knä helt kort i bästa skoknytarpose, nicka, för att sedan rusa vidare till en ny lovande markplätt.
Stadens vagnmakare hade det extra intressant, eftersom de vid flera tillfällen kunde briljera med sina kunskaper om stadens vagnar och vilka gator de fick plats på.
Mitt på förmiddagen sammanstrålade Xena och Gabrielle vid ingången till en gränd.
”Spåren fortsätter förbi här, men mycket lättare,” konstaterade Gabrielle och fick en bekräftande nickning. ”Böckerna måste ha lastats ur här.”
De såg sig omkring.
”Inga dörrar i närheten på själva gatan, så de måste ha burits till någon dörr inne i gränden,” tillade Xena.
”Som är för smal för vagnar,” instämde Gabrielle.
”Halt, i drottning Drusillas namn!”
Det var officeren som fått sitt svärd avkapat den sistlidna natten som talade. Hans anletsdrag var hårda, med undantag för en liten uppnäsa. Det gick inte att se om han fått sitt vapen utbytt, men de två dussin soldater som dök upp från bägge hållen på gatan hade fullt funktionsdugliga klingor i sina händer. Några hade fångstpålar, långa stänger med gripklor i ändarna.
”Delat regentskap, så fint,” sade Xena. ”Eller är hans majestät ute och skipar rättvisa igen?”
”Konung Azizus är död. Hennes majestät drottning Drusilla regerar nu i hans ställe.”
”Död?” utbrast Gabrielle. ”Hur då?”
”Det skall ni få berätta för oss i palatsets förhörsrum.”

De bägge mystikerna sänkte sakta sina händer. De drog tillbaka sina kapuschonger och andades tungt, uttröttade. Dositheus Magus nickade nöjt. Simon såg skakad ut.
Rummet där de stod var inte särskilt stort. Det tycktes ännu mindre av de rader av höga piedestaler med stora vädurshuvuden som stod längs väggarna. Ett par fyrfat spred ljus.
I mitten av rummet stod en låg katafalk och på den en öppen kista, i mystikernas midjehöjd. Det vilade ett grönt skimmer runt kistan. Gröna ångpuffar pyste ut över kistans kanter och tunna gröna dimslöjor hängde i luften.
”En sådan kraft,” mumlade Simon. ”Han hade ingen chans.”
”Nej,” log Dositheus. ”Vi har en gud som tjänar oss. Och tack vare henne är han mer lättstyrd än någonsin.”
Han såg ner på den som låg i kistan:
”Ingen vet var vi finns. Vi kan läsa folks drömmar och vi kan döda vem som helst. Det är dags att börja formulera våra planer för världsherraväldet. Vad skulle du säga om storkonungens tron? Persiens härskare? Precis som i dina drömmar.”
Simon gapade:
”Magus, menar du allvar?”
Dositheus utstrålade idel faderlig välvilja och lade handen på Simons axel.
mördaren
”Vad sade du?” undrade Dositheus.
”Jag undrade om du menade allvar med att…”
”Ja, ja, men efter det?”
mördaren
Bägge mystikerna ryckte till och såg sig omkring. Men där fanns bara dem, den som låg i kistan, vädurshuvudena i sten, den gröna dimman. Men någonting hade talat eller viskat.
nära
Och dimman tog närapå form. Någonting svävade nästan i luften i rummet, någonting som kunde vara ett vädurshuvud såg ut ur en tunnel som inte kunde rymmas här.
Morpheus
Med håret på ända stirrade mystikerna på det som knappt gick att urskilja. Som på ett givet tecken föll de på knä.
hämnd
”Hämnd,” fick Simon fram. ”För vad, herre?”
Athena
…
Zeus
…
Olympierna
…
döda
Dositheus Magus blinkade frenetiskt som för att samla tankarna. Sedan sade han försiktigt:
”Det sägs att gudarna slogs inbördes. Vem skulle vi hämnas på? Herre.”
Xena
”Krigarprinsessan? Men hon är död och begraven sedan åratal.”
Men så smalnade Dositheus ögon konspiratoriskt:
”Jag förstår, herre. Jag har läst om turangiska shamankor som kan straffa de döda. Om det är din önskan skall vi genast bege oss bortom Skytien och söka rätt på en sådan…”
levande
”Lever hon? Men hur?”
här
”Är hon här i Fenicien?”
här
”I Gitta? Var det hon som var vid tornet?”
Närvaron försvann som när vindilen krusar den nyfikna spegelbilden i vattnet. Som en dröm.

Dositheus Magus stödde sig mot en bokhylla med ena handen och gnagde på knogarna på den andra handen. Simon stod bakom honom, blek, men också upprymd:
”Magus, det här har väl aldrig hänt förut?”
Dositheus skakade häftigt på huvudet, fortfarande med knogen inkörd i munnen.
”Det är ju underbart.”
Den äldre mystikern ryckte till och svängde runt med armarna hängande efter sidorna:
”Underbart!?”
”Vår gud har talat till oss,” förtydligade Simon, rakryggad och oförstående inför sin läromästares reaktion. ”Är det inte varje prästs dröm?”
”Okej, hör på,” sade Dositheus, fortfarande lite krum men med anletsdragen fokuserade igen. ”Vi är inga präster, inte som de som mässar och ber i tempel och lundar. Vi är mystiker - de som är ett med gudarna. Det är vi som styr Morpheus, inte tvärtom. Han är bara en kaotisk kraftkälla; vi står för viljan och tanken. Har du inte fattat det än?”
Han rätade på sig och var ånyo läromästaren:
”Drömmar är paradoxer. De har ingen vilja. Manus Magus visste detta. Det var så han försökte skapa en brud åt Morpheus: genom att slunga in en blid blodsoskuld på Drömstigen i det ögonblick hon dödar med berått mod. Hade han lyckats hade vi sluppit Elktons tyranni, sluppit besväret med henne i kistan, sluppit fly till Fenicien, sluppit gömma oss i en källare. Då hade vi haft tillgång till Morpheus brud redan då och vem vet hur långt vi hade hunnit nu, över trettio år senare?
”Men om Xena är en av krigarkvinnorna borta vid tornet, då räddade hon kanske våra liv,” resonerade Simon.
”Om du hade låtit bli att rusa fram som en idiot hade vi inte behövt räddas,” anmärkte Dositheus vasst, medan han stödde hakan på sin knutna hand med pekfingret spretande. ”Nå, så här gör vi: eftersom Morpheus för en gångs skull beordrar oss är det bäst att vi lyder hans order, särskilt som det inte är så svårt. Med Morpheus blinda kraft och vår vän i kistan kan vi döda vem vi vill. Om nu Morpheus är beredd att hjälpa oss aktivt, då blir det säkert ännu lättare. Jag tror faktiskt inte ens att vi måste vänta tills hon somnar.”

”Du är lite snabb idag,” sade Xena till officeren. ”Hade du kommit lite senare hade vi kunnat ge dig mördarna paketerade och fina."
”Nu går också bra,” svarade officeren och gjorde en handsignal. Två soldater med var sitt nät rusade fram och slungade kastade sina infångningsredskap.
Xena gjorde en kraftig bakåtvolt och det nät som var avsett för henne fångade bara gatudamm. Gabrielle kastade sig istället mot den självsäkert bredbenta officeren och dök in mellan hans ben. En av nätkrokarna fastnade i hennes stövel, men hon kom fram bakom officeren och grep tag i kroken och ryckte det spända nätet åt sidan. Officeren fann sig gränsla en gärdsgård av tjärad hampa och krokar, dessutom en gärdsgård som svepte honom med sig. Gnällande ramlade han omkull med benen duktigt intrasslade. Gabrielle, fri från kroken, fick upp sina saier i tid för att blockera en fångstpåle.
Xena landade mitt bland soldaterna och slog och svepte vilt omkring sig med armar och ben. Soldaterna föll i vägen för varandra. Men en angripare fick in en turlig stöt med sin fångstpåle och fick gripklon om Xenas hals. Då grep hon tag i gripklon med händerna och stötte skaftet i bröstet på honom. Några andra vakter såg sin chans och hoppade fram för att hugga henne i bitar med sina svärd. Men fångstpålens bärare tappade greppet och hon hoppade upp i luften och böjde sig så att skaftet stöttes i marken. Sedan började hon sparka sig runt i luften som en ansiktskrossande karusell.
Gabrielle ägnade sig åt mer konventionell fäktning, saier mot svärd och fångstpålar. Hon lyckades manövrera sig så att hon hamnade med ryggen mot en vägg, vilket gjorde det lättare för henne att försvara sig fokuserat. Men så såg hon hur en av soldaterna kom med ett nät och insåg faran. Den böljande barriär av vapen som omringade henne halvt erbjöd inga uppenbara blottor att kasta sig in i. Då slungade hon sina saier nästan rakt upp i luften och drog sitt svärd. Ett par blixtrande svep gav henne ett ögonblicks ro att koncentrera sig. När nätet spred sig mot henne högg hon med all sin kraft. Nätet brast itu i luften och kollapsade i två ynkliga högar. Sedan slog saierna ner med ett par ljudliga ”klang!” och två soldater segnade till marken.
Xena hade nu sparkat sig tillräckligt svängrum för att kunna landa på fötterna igen. Med ett halvgalet leende började hon svänga med huvudet så att fångstpålens skaft susade runt, runt och drämde till de soldater som vågade sig för nära. Så tog hon sig fram till hopen som ansatte Gabrielle. Där grabbade hon tag i fångstpålens klo med bägge händerna och bände morrande tills det metallskodda träet brast itu. Men hon var inte sen att rycka till sig ett oskatt stångvapen från en överraskad soldat, och sedan plockade hon helt enkelt bort soldat efter soldat från gruppen av gabriellemotståndare, som en bonde som hivar gödsel med en dynggrep.
Som brukligt var flydde nu de soldater som ännu kunde röra sig. De mer medkännande av dem drog med sig sina mer oturliga kollegor.
”Azizus mördad och vi får skulden,” sade Gabrielle och stack svärdet i skidan med en suck.
”Som vanligt,” nickade Xena. Sedan tog hon sig om halsen och grimaserade. ”Det där skall jag nog inte göra igen.”
”Tror du att någon som inte är dövstum fortfarande finns kvar i gränden här bredvid?” frågade Gabrielle.
”Vi får väl se.”
De klev över krälande soldater och förlorade vapen.

Knackningarna genljöd i källarbiblioteket. Dositheus fortsatte obekymrad mot kistkammaren:
”Kör bort dem och kom sedan till mig.”
Simon nickade och skyndade uppför trappen.
Gömställets markplan var inrett som en lagerlokal med ospecificerade tunnor och lådor. Där fanns också fullt synliga tecken på övernattning: filtar och bolster, ljusstakar, ett par stolar och ett rangligt bord, en klädhängare med svåridentifierbara murriga tygalster. Ytterdörren, sedd från insidan, var nyligen förstärkt med kopparplåtar och ett stort lås. Den hade också en liten lucka, alldeles för liten för att ens en anorektisk inkräktare skulle kunna åla sig in.
Simon öppnade luckan och såg en leende mun i synfältets överkant, samt en blond kalufs i synfältets nederkant. Sedan kördes en hand in genom luckan, följd av tillhörande arm. Handen stötte honom bakåt och trevade sedan något ögonblick över låsanordningen. Så fann fingrarna den mekaniska haspen och drog den åt sidan.
Dörren öppnades och Xena och Gabrielle steg in.
”Hej,” sade Xena.
Simon fann sig snabbt:
”Det är ni som var vid tornet.”
”Detsamma,” svarade Xena och leendet smalnade. ”Så här är det: vi vet att mystikernas högkvarter inte brann upp, det bara flyttades. Hit. Azizus är död och vi tror att ni mystiker är inblandade.”
Hon gjorde en paus. Sedan:
”Skall du inte säga att vi har fel?”
”Ni verkar övertygade,” svarade Simon försiktigt. ”Om jag får höra några bevis kan jag lättare bemöta dem.”
Nu log Xena igen:
”Du missförstår oss. Vi är inte här för att övertyga dig. Vi är här för att hitta de sista pusselbitarna och ge er en chans att förklara er. Stadsvakten kommer inte att köra med sådant finlir.”
”Ni vet inte vad ni gör,” sade Simon. ”Ni vet inte vilka krafter som…”
”Som vad?” frågade Xena hårt. ”Som dödade Azizus?”
Simon svarade inte. Då tog Gabrielle till orda:
”Vi är inga fanatiska tjänare till regimen. Jag är säker på att det går att hitta ett sätt för mystikerna att bo kvar här och utöva sin religion öppet, men det blir omöjligt om ni skall fortsätta att döda folk så här.”
Då log Simon bittert:
”Öppet? Det finns ingen möjlighet.”
”Det fungerade bra under Elktons tid,” anmärkte Xena.
”Det jag har lärt mig är att Elkton var en tyrann,” svarade Simon. ”Och jag tror nog att en mystiker är mer insatt än en krigare som aldrig träffat honom.”
”Möjligt,” sade Xena. ”Men jag har träffat honom. Jag hjälpte honom att bekämpa den mörka sidan av Morpheus.”
”Vad heter du?” frågade Gabrielle.
Simon som häpen stirrade på Xena fann sig:
”Simon. Och ni?”
”Gabrielle.”
Två par ögon vändes mot Xena, bägge med ett mått av nyfikenhet i sig.
”Jag är Xena. ”
Det gick som en svag skälvning genom rummet. Ett dovt ljud vid hörbarhetens gräns strök förbi.
Alla tre stelnade till ett ögonblick. Simon hämtade sig snabbast:
”Elkton hindrade mystikerna från att bli starka.”
”En tyrann som kämpade för att vara svag?” kommenterade Gabrielle. ”Det låter inte som de tyranner jag har träffat.”
Xena såg sig misstänksamt omkring, men spände sedan blicken i Simon:
”Elkton trodde att Morpheus har två sidor, en ljus och en mörk. Han ville stärka den ljusa sidan, drömmar som hopp och läkedom, inte som död och förtvivlan. Jag tror säkert han hade sina egenheter, men han dödade inte folk.”

Kistan var till hälften fylld med mörkt gyllene olja. En kvinna låg nedsänkt så att bara ansiktet syntes ovanför oljeytan. Hon såg urgammal ut, tärd, härjad, med drag där köttet nästan helt smält bort under den rynkiga och spända huden. Oljefuktiga hårtestar krusade oljeytan runt hennes huvud som en dunkel gloria. Här och där syntes sakta växande fläckar i oljan, gröna fläckar, rykande.
Dositheus stod vid kistan med händerna höjda och avslutade sitt mässande:
”Morpheus, drömmens drott. Upplåt din elfenbensport och kom till din brud och låt henne rida till strids. Låt henne söka sitt mål och döda det. Låt henne söka Xena och döda henne. Låt henne göra det nu.”
nu
Grön dimma rann som trollblod längs kammarens väggar.

Uppe hos Xena, Gabrielle och Simon mörknade det gula skenet från de fåtaliga ljusen och kallnade till grönt. Solljuset som sken in genom den halvöppna dörren gick från bärnsten till smaragd. Ånga började stiga upp mellan golvplankorna, giftigt grön.
Xena såg på de stigande ångorna och sedan åter på mystikern:
”Simon, ett tips: tänk till lite när det blir dags att välja sida.”
Till Gabrielles förfäran sjönk hennes själsfrände sedan ihop på golvet och blev liggande. Utan att ägna Simon en blick kastade sig Gabrielle på knä vid Xena och kände efter hennes halspuls. Marginellt lugnad muttrade hon:
”Om det här är en listig plan du har låtit bli att berätta för mig kan du glömma dumplings en månad framåt. Och om det inte är det blir jag…”
Simon fann för gott att lämna rummet, men Gabrielle rusade efter honom som en raket från Chin och knuffade omkull honom innan han nådde trappens dörr.
”Nehej, du!” morrade hon och manövrerade honom till sittande läge i ett hörn.
”Vad händer med henne?” frågade hon sedan skarpt.
”Hon sover,” svarade Simon, eftertänksam och skrämd på samma gång. ”Tror jag.”
”Och vad tänkte ni göra med henne?”
Simon undvek frågan och sade istället lågt:
”Gå härifrån. Du kan inte besegra Morpheus och du kan inte hjälpa din vän.”
Han malde med käkarna och blundade hårt. Sedan:
”Morpheus vill att hon dör, så hon kommer att dö. Det är ingenting jag kan göra någonting åt.
Gabrielle kastade en blick på den liggande krigarprinsessan, men istället för att dröja där med blicken snurrade hon plötsligt runt och drog sina saier. Men då dök skaftet på en liten armborstskäkta upp på hennes lår som en överraskande blomma. Dositheus sänkte det lilla armborstet och öppnade dörren till trappen på vid gavel.
”Bara lite gammaldags sömnmedel,” sade han avspänt medan Gabrielle samlade sig till ett kast men fick se sin sai glida ur kraftlösa fingrar. ” Simon, du måste verkligen lära dig att ta vara på dig själv.”

Xena öppnade ögonen i en spöklik blåskimrande grottgång. Här fanns ingen grön dimma. Men Xena hade varit här en gång förut och visste att det inte var tomt. Förra gången, för så många år sedan, hade hon färdats här längs Drömstigen och tvingats konfrontera sina innersta demoner.
Därför blev hon inte förvånad när gången efter några steg ändrades. Men hon stålsatte sig och fortsatte förbi det romerska godset där en liten flicka i pärlbesatt toga gömde sig bakom en pelare för att se en tjänstekvinna leka med sin dotter.
Hon fortsatte också förbi skogsdungen där samma flicka, lite äldre, sköt prick på en måltavla och glad sprang och hämtade den välskjutna pilen, bara för att med stelnande ansiktsuttryck inse att det inte fanns någon som verkligen kunde glädjas med henne.
Men när Xena skymtade en tron längre fram i tunneln blev hennes steg långsammare. För här var det inte längre fråga om smärta. Här började faran.
Tronen var ett massivt konstverk i mörkröd porfyr. Dess fotpall var ett brett och flackt drakhuvud, dess armstöd var reptiliska armar som stödde sig på golvet med långa klor spretande åt sidorna. Ryggstödet var ett par vingar, delvis hopfällda till en avsmalnande topp i dubbel manshöjd.
Vid tronen stod en huvudlös krigare. Men det var bara en tom rustning. Smidd i en silverliknande metall och översållad med rader av blodrännor och inläggningar liknande klor, vingar och gapande huggkäftar var den icke desto mindre hotfull. Särskilt som Xenas krigaröga snabbt såg att den var mästerligt sammansatt för att ge bäraren både skydd och rörlighet.
Framför tronen stod hon. Hon bar en krona där guldvingar inramade hennes ansikte. En enkel svart sidenrock prydd med en ringlande röd drake på ryggen och enstaka strategiskt utplacerade drakklor på framsidan var det enda hon bar i övrigt. Hennes hår var mörkt och välfriserat under kronan och hennes ögon var isblå. Ansiktet var hårdare, äldre, med linjer och ärr. Hon avslutade knytandet av sitt skärp och såg upp.
Ena ögonblicket var tablån långt bort, i nästa hade den glidit helt nära. Den äldre Xena såg på den yngre och log.
”Sätt dig,” sade hon och nickade åt tronen till. Sätet var klätt med röd sammet.
”Jag skall inte stanna länge,” svarade den yngre Xena.
”Inte? Men du vill veta, inte sant?”
Xena den äldre lyfte kronan av sitt huvud och skakade ut håret. På fingret blänkte Rhenguldet.
”Du vill veta varför du har drömt om min värld, den värld där jag fick blomstra ostörd, där Hercules aldrig föddes, där Gabrielle var en korsfäst rebell bland andra, där jag skrattande såg på när Alti och Lao Ma förgjorde varandra.”
Kronan föll till marken.
”Eller hur?”
Den yngre Xena teg.
”De kallar mig Drakdrottningen numera,” sade den äldre avspänt. ”Eller bara Drottningen. Det finns bara en. Nå, jag skall tala om en liten hemlighet som inte ens Morpheus vet.”
”Morpheus vet allt här på Drömstigen,” sade Xena sakta.
”Han märker allt och bryr sig om så väldigt lite,” svarade Drakdrottningen. ”Han bryr sig till exempel inte om att jag inte bara här är som en del av din skräck. Jag är här på grund av dig och Gabrielle.”
Xena smålog avfärdande och skakade lätt på huvudet. Men Drakdrottningen härmade huvudskakningen och gav den en annan innebörd:
”Tror du att ödets lagar tål vad som helst? Du dog. Och kom tillbaka. Och dog. Och kom tillbaka. Och dog. Och kom tillbaka.”
Huvudskakningar i takt med orden. Xena stirrade på sitt äldre jag. Drakdrottningen satte sig behagfullt i tronen och lade benen i kors:
”Du är ett gift, Xena. Du förstör den kosmiska ordningen. Gränsen mellan död och liv, mellan möjligt och omöjligt börjar frätas sönder. Våra världar närmar sig varandra. Det behövs så lite för att få väggarna att brista. Så lite som en hängiven krigarhords tro och ett ögonblick av att ge efter.”
De sista fyra orden morrades fram. Leendet var en drakes leende. Men Xena såg bara sin minnesbild. Chungvi, hövding över alla hsiung-nu, med Xenas bild på sitt baner. Och hur hon själv, uppfylld av kraft och vilja att förgöra höjde sina vapen för att döda honom. Xena svalde.
”Bra,” tvingade hon sig att säga. ”Då vet jag att Morpheus inte är stark nog att skicka mardrömmar till Samarkand och Chin. Och vad dig beträffar…”
”’Mig’,” rättade Drakdrottningen illmarigt.
”DIG har jag kämpat mot länge och du har just gett mig en anledning till.”
”Men den här gången vet du att du inte kan vinna,” anmärkte den äldre Xena. Hon höll ut sina kupade händer som prövande vågskålar. ”Slåss mot sig själv? Fifty-fifty? Men nu? Jag har tjugofem år större erfarenhet än du.”
Plötsligt hade hon rustningen på sig. Den passade henne perfekt och gav henne drag av metallisk drakmänniska.
”Jäpp, du har rätt,” nickade den yngre Xena. ”Du har blivit gammal och gömmer dig bakom en massa plåt.”
Drakdrottningen nickade med och reste sig sakta:
”Plåt och guld. Hefaistosmetallen och Rhenguldet.”
Plötsligt lystrade hon:
”Men jag tycks inte vara ditt största problem. Det verkar som din tripp på Drömstigen är avslutad.”
Och plötsligt hördes hovklapper, dovt som vore det bortom väggar, men omisskännligt.

Gabrielle tog i och drog i repet. Det segade sig upp centimeter för centimeter över klippkanten. Hon kikade ner som hastigast utan att förlora greppet. Där dinglade en hel klase bybor i olika åldrar och höll sig fast i repet. Alla verkade lugna, även den bonde som på något sätt orkade hålla en hängande ko i svansen. De var glada, förväntansfulla.
”Håll ut,” ropade Gabrielle och drog lite till i repet. Det var inte tungt, snarare trögt. Himlen var svartgrå och kokade av otåliga åskmoln. Det annalkande regnet oroade henne betydligt mer än tanken att hon inte skulle kunna rädda byborna. Men även den oron var fixerad, ingenting man kunde göra någonting åt, bara en del av hur verkligheten var just nu.
Då hördes ett gnäggande. Hon kikade ner. Hon hade inte sett att någon av byborna höll i någon häst. Hovklapper trummade plötsligt bakom henne. Hon såg sig omkring.
Här uppe på höjden kom den gröna ryttaren galopperande.
”Ryttaren,” mumlade Gabrielle. Den bomullsmjuka drömpassiviteten fick sprickor. Hon kände angelägenhet, stress, skräck. ”Mystikerna. Mord.”
Det var obegripligt svårt att formulera tankar, men hon lyckades fatta ett beslut. Repet gled ur hennes händer och byborna föll med förvånade utrop ner i avgrunden. Kon råmade.
Ryttaren red snabbt över den flacka höjden, med en kurs som tog den förbi Gabrielle och vidare bort. Gabrielle började springa efter. Först gick det löjligt långsamt, sedan med något liknande normal hastighet. Sedan kom hon upp i en spurt hon visste att hon aldrig skulle kunna vidmakthålla längre en några ögonblick i vaket tillstånd. Marken susade fram under hennes fötter och hon knappade in på den framsprängande hästen. Med ett sista gasellsprång var hon framme och kastade sig fram och grep tag i sadeln. En hästhov träffade hennes ben och fick henne att nästan rotera armen ur led. Smärtan var skarp som is. Men hon höll sig kvar med benen släpande i marken.
Ryttaren vände sitt visir mot henne.
”Gabrielle?”
Rösten var inte obekant, men Gabrielle kunde inte placera den. Fast det kändes mindre och mindre som en dröm för varje ögonblick. Hennes ben släpade i marken och fick ta mycket stryk. Där hoven träffat henne värkte det rejält.
”Vem är du?” grimaserade Gabrielle över hovarnas dån.
”Morpheus brud,” sade ryttarens kvinnoröst. ”Jag rider för att döda. Följ inte efter mig.”
Med detta slog hon till Gabrielles hand med sin behandskade näve. Bataljbarden var tvungen att släppa och dråsade i marken med ett utrop av smärta.

Grottväggen exploderade som en glaskuliss när den gröna ryttaren red igenom den och in i gången. Ryttaren högg genast med sitt svärd efter den yngre Xena. Det tilltänkta offret hjulade åt sidan, men svärdet blev med ens tre gånger så långt och dess spets rispade upp ett långt sår på Xenas lår.
Xena landade vigt, men drog häftigt efter andan. Utan att låta sig bekommas rusade hon rakt mot ryttaren, som nu höll på att vända hästen åt Xena till. Hon voltade fram över hästens huvud så att ryttarens svärd oavsett längd inte kunde svingas med mindre än att hästen halshöggs. Medan fingrarna stödde ögonblickssnabbt mot hästhuvudet sparkade hon ut med benen mot ryttarens hjälm. Av sparkens kraft slungades Morpheus brud bakåt av hästen och slog i marken. Hjälmen rullade åt sidan när Xena tog mark vid ryttarens fötter. Ett finskuret ansikte under en kortklippt blond frisyr betraktade henne bekymrat, ja, sorgset:
”Jag är ledsen, Xena. Morpheus låter mig inte besegras av dig.”
”Najara,” konstaterade Xena. ”Jag ser att du har hittat nya djinner att följa blint.”
Kvinnan som faktiskt såg ut att vara den förvirrade fanatikern som Xena kämpat mot decennier tidigare snärtade till med svärdet mot taket. Klingan blev ännu längre, omöjligt lång, och skar ut ett stort block av vad nu Drömstigens tak var gjort av. Det föll mot Xena, som hoppade ur vägen, men blocket studsade upp från golvet som en uppblåst grismage och for efter henne igen. Najara skar snabbt ut flera block till ur väggar och tak och de for efter Xena som ystra tigerungar efter ett nystan i svart läder.
”Inte blint,” sade Najara. ”Jag ser vad han tvingar mig till och jag kan inte ändra det. Till och med nu hoppas jag någonstans att du skall lyckas överleva det jag måste göra mot dig. Då kanske det finns hopp för att döda också mig.”
”Hjärtekrossare där,” flämtade Xena medan hon frenetiskt rullade och voltade ur vägen för de krossande blocken som jagade henne.
Najara började nu hugga med den många meter långa klingan efter Xena. Den höll sig helt rak som en ljusstråle och verkade ha samma vikt och tröghet. Den skar rätt igenom blocken som om de vore dimma. En rispa här och ett stick där gick trots Xenas explosiva vighet inte att undvika. Och det nyköpta svärdet fanns inte kvar i Xenas svärdsskida och chakramhalvan i hennes bälte var också borta.
Drakdrottningen satt i sin tron och såg på. Men nu bleknade hon bort och försvann.
”Jag känner hur du försöker påtvinga Drömstigen din vilja,” sade Najara. Hon såg uppriktigt bedrövad ut. ”Det är en del av min kraft att göra sådant omöjligt. Din drömkropp har bara en kraft här: kraften att dö.”
Nu kom till slut Xenas vänsterarm mellan två block och de slöt sig samman om armen som ett enda. Morrande i förnekelse sparkade Xena undan ett mindre block som for mot henne där hon fastnat. I nästa ögonblick föll ett annat block över hennes smalben och krossade dem mot marken. Ett vilt skrik undslapp henne, men sedan blev hennes ansikte lugnt och hon slöt ögonen. De övriga blocken slutade studsa omkring och kom till vila runt omkring henne. Najara gick fram och ställde sig på det block som fixerade Xenas ben. Svärdet krympte till normallängd.
”Spelar du död?” undrade Morpheus brud. ”Det här är inget slagfält där segrarna drar vidare och de sårade kan slinka undan i skydd av mörkret. Även om jag ger mig av i denna stund har du bara några ögonblick kvar av kroppsligt liv där borta i den vakna världen. Du har vandrat i Drömskapet förr och vet hur det äter din kropp.”
Xena hörde henne knappt. Det berodde inte på att smärtsignalerna från de många såren började överrösta dånet av adrenalin. Men Xena hade en gång lärt sig att sända sin frisjäl till Andevärlden. Det var långt härifrån Feniciens dammiga städer till Sibiriens ödsliga tundra. Detta var inte shamankornas områden utan gudarnas och prästernas. Men Drömstigen var varken de vaknas värld eller de olympiska dödsrikenas sfär. Om det var någonting som liknade Andevärlden så var det Drömstigen. Men Drömstigens lagar var ändå knutna till kroppen. Det var kroppens energi som förtärdes. Kunde det vara så att frisjälen gick att skilja ännu lite till från kroppen, så att den lämnade Xenas drömjag?
Någonting för lättjefulla filosofer att dryfta över ett försvarligt förråd libanesiskt vin. Var ett ögonblick tillräckligt? Xena visste svaret.
Ändå fortsatte hon att försöka.
Najara placerade svärdsspetsen mot Xenas hals.
Ett ljud fick henne att se åt sidan. Genom den krossade väggen kom en annan krigarkvinna med kort, blont hår.
”Gabrielle,” viskade Najara. ”Ge dig av.”
Hon vände blicken åter mot den liggande Xena och kramade svärdsfästet.
”Najara!” ropade Gabrielle. ”Jag hörde vad du berättade. Morpheus och mystikerna kontrollerar dig. De har din kropp, eller hur?”
Najara nickade och höjde svärdet en aning för att få ordentligt med kraft.
”Om vi kan hitta din kropp måste vi kunna befria dig på något sätt!”
”Bara döden befriar,” svarade Najara och stötte svärdet i Xenas hals.

Sitt flyende livsblod som farkost. Enkelt. Det är transen som är det svåra. Att på en gång uppnå en sådan frid och ett sådant fokus. Det krävs någonting utöver det vanliga. Ett sinne som tränats i icke-varats stillhet av en mästare i Chin. Ett sinne som ridit på trummans slag hos en mästare i Turangi. Ett sinne som vandrat på Drömstigen och besegrat sina demoner.
Ett sinne som tack vare sin själsfrände får de dyrbara ögonblick som krävs.
Tiden tyngs ned, ljus blir segt som kåda, blod blir trögt som jord. Svärdet hejdas i sin bana. Kvinnan som springer som ett jagande lejon för att rädda sin kärlek från döden stillar sig i frusen akrobatik.
Men medan tiden blir tung blir rummet lätt. Väggar och gränser tappar i betydelse. Osäkerhetens storm drar och sliter i den fritt svävande själen. Detta är på gränsen till en mängd platser. Är det förrådsrummet som skall bli ”här”? Eller är det Drömstigen? Eller…
du
En stor själ, stor som dödsskräcken. Den är inte olik ett jättefoster, gröndisigt, hopkurat, med stort huvud och kisande ögon. Huvudet har vädurshorn. Jättesjälen svävar invid två dörrar, en stängd och av horn och en öppen av elfenben. Från en krampaktigt knuten liten hand i vidunderbarnets hand löper en sträng ut genom elfenbensporten. Den sträcker sig genom Drömstigen till Najaras hjärta och håller henne kopplad. Men ser man noga efter är strängen dubbel. Brudgummen hämtar kraft från sin brud.
Xena dyker rakt mot den behornade jättesjälen, en störtande stjärna i svart och blekt. Hon träffar med kraft, flyger upp och slår igen.
dö
Fostermunnen skriker nästan ljudlöst och den stora pannan med hornen stångar efter den viga anfallaren. Handen rycker i kopplet men bruden är i en långsammare värld. Då släpper handen taget, det monstruösa barnet drar sig bakåt, sluter sig. Elfenbensporten slås igen. Morpheus ger upp.
gå
Ja.
Nu flyger Xena tillbaka till sin kropp. Men förvirringen stiger i henne. De är flera. Kroppen på Drömstigen. Kroppen på förrådsrummets golv. Och kroppen som stående på en plattform på en vit elefants rygg gör sitt intåg i en stor stad med kupoler, vajande flaggor, glänsande torn. Framför henne och bakom henne tågar hennes oövervinnliga armé, den största världen skådat. Folk från när och fjärran är samlade längs kortegens väg och i staden. Ett hundratusenhövdat dån skallar igen och igen:
”XENA! XENA! XENA!”

Xena öppnade ögonen, hoppade på fötter och ryckte armborstet ur Dositheus hand. Hon grep honom om käken med ett järngrepp:
”Till Najara. Nu.”
Hennes blåglödande ögon fångade en skiftning i hans mörkgrå. Utan att vända sig om eller ta blicken från honom sade hon:
”Jag hoppas du har tänkt efter ordentligt, Simon. Det du gör nu kommer att inverka rejält på din framtid.”
Bakom henne sänkte Simon sakta Gabrielles svärd. Xena körde fingrarna i ett par bekanta nervknutar på Dositheus hals. Medan han förlamad kippade efter luft vände hon sig om, böjde sig ned och lyfte upp Gabrielle över ena axeln. Så nappade hon till sig sin partners svärd från Simon och stoppade det i skidan på Gabrielles rygg. Sedan befriade hon Dositheus Magus från förlamningen och lät honom leda vägen. Kuvad lydde han. Simon följde med.
De kom så till kammaren med de många vädursprydnaderna och den vätskefyllda kistan. Hon lade varligt ned Gabrielle på golvet och vände sig mot de bägge mystikerna:
”Ni sömnprissar måste ha luktsalt eller någonting liknande här. Hämta det.”
Simon nickade och kilade iväg.
”Har hon någonsin varit vaken sedan ni norpade henne från fängelset?”
Dositheus skakade surmulet på huvudet. Xena nickade. Sedan frågade hon:
”Grötomslag och snälla gaiasystrar håller ingen medvetslös vid liv i ett kvartssekel. Hur bär ni er åt?”
Nu tvekade Dositheus. Xena sniffade:
”N’kamaolja. Tack.”
Nu kom Simon tillbaka med en liten kruka. Xena lyfte av korken, provsniffade och tog kvickt bort krukan från sin egen näsa och satte mynningen under Gabrielles. Efter ett par ögonblick rynkade bataljbarden på nosen och satte sig blinkande upp.
”Är du okej?” undrade Xena och fick en eftertänksam nickning till svar. ”Bra. Eskortera våra värdar upp. Jag kommer strax.”
Gabrielle reste sig snabbt och tog sig åt benet till. Skäktan var utdragen men såret var kvar. Hon halade upp en sai ur stöveln och gestikulerade mot dörren. Mystikerna gick resignerade ut och hon följde efter.
Xena vände sig mot kistan och såg ner på dess innehåll. Hennes ansikte hamnade i skugga.

Gitta krympte sakta bakom dem. Olivlundar och annan vegetation började dyka upp här och var längs vägen de red på.
”Vi lät Simon löpa,” sade Gabrielle. ”Du frågade aldrig om han kunde hjälpa dig med dina drömmar?”
Xena fnös:
”Be en kultist om piller mot mardrömmar när vi precis har slängt hans ledare till stadsvakten?”
Gabrielle nickade:
”Jag trodde inte det.”
Hon krånglade fram en liten blå påse ur sitt harnesk och slängde över den till Xena som fångade den behärskat. Gabrielle tillade:
”Det kan ju förstås vara giftigt.”
Xena fiskade upp ett par oförargliga grå korn ur påsen och betraktade dem:
”Nej. Silkeslotus. Rikt folk i Chin använder det mot feberyra och mardrömmar.”
”Det är inte min stil,” sade Xena med ett svagt leende och räckte tillbaka påsen.
”Jag vet,” log Gabrielle tillbaka och stoppade in påsen i harnesket igen.
Sedan blev hon allvarlig:
”Vad gjorde du egentligen med Morpheus? Jag menar, du kan ju inte gärna ha besegrat en gud med en andeduell.”
”Jo, faktiskt. Morpheus var inte en gud som Ares och de andra. Han var mer ett slags andedjur, stark kanske, men utan riktig vilja. Han var arg på mig som ett barn är argt och hans ilska var lika ofokuserad. Utan Najara som kunde ge hans styrka fokus var hans viljestyrka inte svår att rå på. Och Najara var ju upptagen med att döda min drömkropp.”
”Så, vad hände med honom?”
”Just ingenting. Som sagt, utan sin brud kan inte mystikerna göra mycket av hans kraft. Och den enda överlevande mystikern nu är Simon. Jag tror inte han är dum nog att göra sådana här saker. Fast man vet ju aldrig. Om vi får höra talas om någon Simon Magus får vi väl ta i det då.”
Gabrielle skakade sakta på huvudet:
”En del av det som hänt förstår jag helt enkelt inte. Men det känns tryggt att veta att en av oss har lite koll på alla drömvärldar och andevärldar.”
Men Xena svarade inte och de red vidare under tystnad, mot kuststäderna där det fanns skepp som kunde föra dem vidare.